Renässansen – Den moderna humanismens vagga? Del 2

Renässanskonstnären Sandro Botticellis levde i Florens 1445-1510. Han började arbeta hos den
rika och politiskt tongivande köpmannafamiljen Medici. 1485 fullbordades konstverket
”Venus födelse”, som ibland får stå som symbol för den nya epok som efterträdde medeltiden.

Text: Kersti Wistrand

Motivet är hämtat från den antika mytologin, men den grekiska gudinnan Afrodite är utbytt mot det romerska
”Venus”, eftersom romarna kan beskrivas som handlingens människor med intresse för praktiska ting och
militära aktivteter, men med beundran för det antika Greklands kultur, som de tillägnade sig.

Färgerna beskrivs ibland som ”ljusa, lätta och glada”. Förmodligen påverkar detta konstverk liksom
Bottichellis ”La Primavera, Våren”, målad 1482, vår allmänna uppfattning om den tid då de skapades. Det
finns nämligen utbredda föreställningar om den ”glada” renässansen under 1400-talet. Litteraturhistoriken
Henrik Schück skrev t ex om ”den glada fria hedendomen” (1). Hans böcker fick stor spridning och man kan
än idag läsa ganska nyproducerade texter om den nyfikna och ”glada” renässansmänniskan.

Vad kan man läsa ut av konsten, dess motiv och utformning och den tid under vilken Botticellis tavlor målats?
Naturligtvis kan vi läsa ut smak, värderingar och ideologiska strömningar, men var verkligheten så ljus, så
harmonisk, poetisk och ”glad” som hans måleri framträder för oss idag? Låt oss blicka in i 1400-talets Florens.

På denna tid fanns inget enhetligt Italien; det uppstod först 1861. Däremot fanns flera
självständiga stadsstater, t ex Florens, Genua, Venedig och Milano. Krig förekom mellan dessa
och 1400-talet inleddes med ett dyrbart krig med Milano som hotade Florens självständighet.

Dessutom hade pesten brutit ut sensommaren 1399 (2). Den avklingade våren 1400. Prövningarna var
emellertid inte över med bara en enda epidemi utan återkom till Florens under hela 1400-talet: 1411, 1417 -18,
1424-25, 1430, 1437, 1449-50, 1457 -58, 1464-65, 1478-79, 1484 samt 1496-99. Begravningsböcker finns
bevarade. Av Florens befolkning på ca 60 000 invånare dog bortåt 13 000 i pesten, dvs. nästan en femtedel.
55 % var män, 45 % kvinnor. När det var som värst dog över 200-300 om dagen.

Notarien Lapo Mazzei(3), som hade hand om begravningsböckerna skrev till en vän: ” Livet är verkligen hånfullt,
ty det är en liten skillnad mellan att leva och dö … Sedan tre dagar har jag sett två av mina söner dö i mina
armar bara efter några timmar och samtidigt låg min hustru Antonia dödssjuk i sängen… Betänk hur mitt
hjärta brast  när jag såg de andra små gråta… Tänka sig, tre döda!”

I ett annat brev från den 6 augusti skildrar han hur lamslaget Florens var. Verkstäder, butiker och banker
öppnades inte och människorna höll sig isolerade familjevis i hemmen.

Giovanni Rucellai(4) berättar vilka motåtgärder som vidtogs. ”Ett stort antal män och kvinnor klädde sig i vita
linnekläder och gick i (katolska) botgöringsprocessioner, både 40, 50 och 60 mil, och det varade i åtskilliga
månader och blev som ett mode över nästan hela italienska halvön.”

1424-25 dog 3000 enligt begravningsböckerna och 1430 knappt 4000. Krönikören Boninsegni skrev 1457:

”De fattiga har det värre än på länge. De kan inte hitta arbete att tjäna något på p g av stadens
dåliga tillstånd, alla bedrövligheter och pesten.”

Florens led av hungersnöd och penningbrist, och de arbetslösas antal var stort, eftersom handeln låg nere.

Botticelli började måla ”Våren” 1477-78 på beställning av den förmögne Lorenzo de Medici.
Medan detta skira, ”glada” motiv målades upp, härjade pesten utanför i samhället. År 1478 hade
varit dramatiskt även på annat sätt. Ett mordförsök på Lorenzo Medici hade misslyckats. Prästerskapet
med ärkebiskopen av Pisa i spetsen hade velat få bort honom och försökte mörda honom i kyrkan.  Följden blev
avrättning av alla dessa som var emot Lorenzo. Mer än sjuttio personer hängdes från fönstren i Palazzo
Vecchio.

Påven Sixtus IV, som varit fientligt inställd till L. Medici, hämnades med att bannlysa florentinarna, eftersom
ärkebiskopen blivit avrättad.

Dessutom befann Florens sig i krig med Siena.

Så här berättar apotekaren och dagboksförfattaren Luca Landucci (5) om den svåra pesten 1478-79:

”Julen 1478 tillbringade borgarna i hemmen med hundratals insjuknade anhöriga där eller i
sjukhusen. De befann sig i ångest på grund av kriget, pesten, påvligt bann och andra oroligheter. Medborgarna är mycket uppskrämda och ingen har lust att arbeta. Och de
fattiga har ingenting att göra, varken i sidentillverkningen eller yllehanteringen, eller
bara litet, så både huvud och lemmar lida. Måtte Gud hjälpa oss!”

Det var emellertid pest och krig även annorstädes på halvön. År 1483 lämnade tusentals människor Lombardiet
och drog i massor genom landskapet Toscana, där Florens låg. Det sades att det var 30 000 som i grupper
vandrade förbi, barfota och nakna med magra åsnor och i stor fattigdom.

I slutet av århundradet uppträdde alla sorters elände. I början av maj 1496 noterades att det
regnat mer eller mindre oupphörligt i elva månader. Missväxt inträdde och skörden slog fel
och var bara en tredjedel av den normala. Brödpriset höjdes och nöden var ofantlig i Florens.
Gatorna översvämmades av tiggande människor både från staden och landsbygden runt
omkring. I mars 1497 hittades mängder av barn, kvinnor och män döda av svält på Florens gator.

Så här skriver Tribaldo de´Rossi (6) i boken Ricordanze:

” … Jag kan inte beskriva de fattiga, som i tusentals går och tigger i Florens, och betänk alla de som
skäms för att gå och tigga; det anses att det aldrig under två hundra år varit så stor hungersnöd ..
aldrig såg man så stort armod i Florens stad där tusentals kristna går och tigger…”

I maj1498 såg myndigheterna till att jaga ut de fattiga från sjukhusen och från Florens. De fattiga
förpassades till landsbygden utanför.

Parallellt med hungersnöden härjade flera olika sjukdomar förutom pesten. Den ena dök upp 1496
och kallades ”franska bölder” eftersom den dykt upp året innan då franska trupper belägrade Neapel.
Den var epidemisk och gav bölder stora som koppar, feber och ledvärk. Sjukdomen var inte dödlig,
men satt i ett år. Idag menar man att det rörde sig om syfilis. Det anses att Columbus sjömän fått
med sig smittan från Sydamerikas indianer, som var symptomfria. Den andra farsoten gav feber,
svår yrsel och medvetslöshet. Många dog. Möjligen rörde det sig om epidemisk
hjärnhinneinflammation.

Som det inte var nog med alla dessa hemskheter, så måste även naturkatastrofer
nämnas. Redan 29 september 1453 inträffade i Florens med grannskap ett mycket stort
jordskalv. Hus rasade samman och många dog.

Detta var emellertid ingenting i jämförelse med den stora jordbävning som drabbade Neapel och en
stor del av Syditalien natten till den 5 december 1456. Mängder av städer förstördes och slogs i ruiner.
Mer än 100 000 människor anses ha omkommit. ”På grund av stanken från kropparna, kan man
på sina håll inte komma närmare än en mil”, berättas det.

Reaktionen var: ”Vi är alla försjunkna i bön och går i processioner med den största fromhet, och alla
håller vi fastan ända till jul, och vi tackar Gud för den nåd han visat oss, med tanke på de stora
skador som finns på andra ställen.”

Modern seismologisk forskning har kommit fram till att detta var en av de värsta jordbävningar som
drabbat Appeninska halvön. Den varade sex minuter och nådde intensiteten 11 av 12 på den s.k.
MCS-skalan.

Hur levde då de förmögna under detta århundrade?

Alla som hade möjlighet flydde Florens och andra storstäder då pesten härjade. De såg
det naturligt att ta med sina familjer och tjänstefolk och flytta från stad till stad och slutligen ofta ut
på landsbygden. Det var dyrbart för dem. Samtidigt lamslogs städerna, eftersom de som flydde i
första hand var välbärgade köpmän och företagsledare. När de lämnade Florens, stängdes också
deras kontor, affärer, verkstäder och banker. Arbetslösheten blev skriande. De dåliga tiderna gav en
alltmer krympande ekonomi. I början av 1400-talet fanns det 72 stora bankirhus, 1496 inte mer än
fem-sex stycken.

Medici-banken hade grundats av Giovanni de´Medici (1360-1420) och nådde sin kulmen under
sonen Cosimos ledning. Vid dennes död 1464 tog den 20-årige Lorenzo över. Denne nämndes ovan.
Lorenzo var en bortskämd yngling, uppfostrad som en furste och inte affärsman. Han vanskötte
ekonomin och fick påven och prästerskapet emot sig. Han lade då beslag på 75 000 floriner ur
stadens kassa, pengar som sedan efter hans död krävdes av hans arvingar. Vid Lorenzos död 1492,
var banken mycket nära konkurs.

Hur kunde Botticelli måla ”Venus födelse” och ”Våren” under dessa år av  katastrofer och
elände? Var det en flykt undan verkligheten? 

Ja, förmodligen för Medicifamiljen, som antagligen inte ville se vad som hände utan flyttade från palats
till palats för att undkomma pesten. Bottacelli, som levde på mecenatstöd från Lorenzo, tog däremot
djupt intryck av kriserna. Han blev fromt kristen under den starka religiösa väckelse som under
1490-talet uppstod i Florens och övergick helt till att måla endast religiöst kristna motiv under 1490-talet.
Han gjorde även teckningar till Dantes ”Divina Commedia” (7).

Och humanisterna då – hur engagerade var de i omvärldens händelser? Hur mycket finns
att läsa hos samtidens lärda historieskrivare? De som strävade efter att i högstämd stil
efterlikna de ouppnåeliga antika författarna?

Michael Nordberg, docent och f d lektor vid Stockholms universitet har i sin högintressanta bok
”Renässansmänniskan” noga satt sig in i det italienska källmaterialet och besvarar frågorna
ungefär så här:

-De humanistiska historieskrivarna har inte med ett ord nämnt pest och massdöd, svält,
naturkatastrofer eller dödsskräck. Tiotusentals människors död på gatorna var för
obetydliga händelser att slösa ord på. Nej, man skulle som Machiavelli och hans humanist-
kollegor hålla sig till ”höga” och värdiga ämnen, som furstars och politikers infall, politiska
ränker, krig och omvälvningar.

Vad var orsaken, kan man undra? Hur mycket i renässanshumanismen var ett psykologiskt
försvar och flykt från verkligheten? Förnekande och bortträngning – ett embryo i
humanismens vagga?

Text: Kersti Wistrand

Referenslista:

1. Schück, H (1921, 1982) Illustrerad allmän litteraturhistoria III, Renässansen, s 238..

2. Med tack till historiken, docent Michael Nordberg, som skrivit Renässansmänniskan, 1400-talets Italien
– myter och verklighet. Tidens förlag 1993 och vars bok ligger till grund för alla nedanstående fakta om
situationen i 1400-talets Florens. Michel Nordberg, som behärskar italienska har gjort åratals genomgång
av gamla arkiv i Florens och har på så sätt funnit många ”nya” infallsvinklar till betraktandet av
renässansepoken. För dem som kan läsa italienska, kanske också några av nedanstående artiklar kan vara
intressanta.

3. Mazzei, Lapo, Le lettre di un notaro a un mercante del secol XIV, I s. 247 f

4. Rucellai, Giovanni, Il Zibaldone quaresimale, s.44

5. Conti, E, L´Imposta diretta a Firenze nel Quattrocento (1427-1494), s 247 Roma 1984.

    Herlihy, D & Klapisch-Zuber, H. Les Toscans et leurs failles, s 455. Paris 1978.

Mazzi, La  peste de Firenze, s 97.

6. Trobaldi de´Rossi, Ricordanz, s 299. Firenze 1786.

7. Uppgifterna om Botticelli är hämtade från engelska Wikipedia.