Humanism som psykologi har sitt ursprung i ett filosofiskt mer än ett vetenskapligt förhållningssätt. ”Humanitas” härstammar från antika Greklands stoicism som förkunnade att medborgarna (utom slavarna) är jämlika.
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastställer att:
”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Jämför också med USA:s självständighetsförklaring: ”Alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa rättigheter är rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.”
Humanismen under romartiden
Den process som lett fram till deklarationer som gäller allas rätt till frihet inleddes kanske för 1700 år sedan då den romerska fältherren Scipios nedtecknade grymheterna och de orättfärdigheter som ledde fram till slavarnas kamp för frigörelse.
Biskopen Aurelius Augustinus (354 – 430) som föddes i nuvarande Algeriet kan ha tagit intryck av Scipios beskrivning av striderna mot Hannibal. Aurelius Augustinus skrev ”De civitate Dei” (Guds stad) där han fördömde krig och mord och satte människans liv före allt annat. Augustinus var också starkt påverkad av nyplatonismen.
Humanismen i antiken
Det högsta väsendet kallades där ”Det ena” och var en fulländad god själ som gestaltade den fullkomliga verkligheten. ”Det onda” låg i materien och viljan att vända sig bort från det goda. Egots materialism orsakade således skulden, det fysiska och mentala lidandet. Endast Gud var god.
Humanismen, det goda och det onda
Naturligtvis blir det ologiskt att tänka sig att Gud är god och människan ond. Om Gud har skapat allt så är Gud upphov till allt, såväl ont som gott. Profana (ickekyrkliga) och sekulära humanister tycks göra sig skyldiga till motsvarande feltänk som Augustinus fast tvärtom.
”Människan är god men religionen och gudstron är ond. Låt oss därför vara ateister.”
Humanismens uppbrott, existentialismen
När människan trots hot om bannlysning började bryta sig loss från kyrkans tvång uppstod ”befrielserörelser” som existentialismen. Filosofer diskuterade frågor kring individens ansvar och val (Søren Kierkegaard, Nietzsche). Människan definierar sig genom sina handlingar och människan består av sina handlingar. Genom sina val väljer hon moral. Attityd och inställning är oväsentligt, endast vad hon gör eller inte gör.
Humanismen som psykologi
Den franske filosofen Jean-Paul Sartre (1905-1980) vände sig mot uppfattningen att individen är ett offer för sitt sammanhang. Han framhöll att ”Människan väljer för sig själv och för alla människor på en gång”. Varje individ har ett dubbelt ansvar. Handling och ansvar hänger ihop. ”Jag är mitt val” och valet får konsekvenser även för min omgivning.
Humanistisk filosofi har gett inspiration till flera psykologiska riktningar. Abraham Maslow tillsammans med Carl Rogers myntade begreppet ”humanistisk psykologi” och de menade att människan ska ses som en helhet som strävar efter sitt självförverkligande.
Till skillnad från psykoanalysens fader Sigmund Freud ansåg Abraham Maslow att människan inte är statisk och oföränderlig, hon är alltid på väg att bli en ny person.
”Skapande är människans potential från födsel” (Abraham Maslow, 1987).
Humanism som terapeutisk metod
Utgångspunkten för humanistiska terapeutiska metoder är att varje människa är unik därför finns inga allmängiltiga svar som kan täcka in varje individ. Var och en har sina helt unika upplevelser. Den personliga utvecklingen bör basera sig på tolerans och på medkänsla med sig själv och andra. Eftersom det kan vara så lätt att missförstå varandra eftersträvar terapeuten ett samspel som är lätt att tyda och förstå. Målet är att bli ”En hel människa” som är i kontakt med sig själv, sina tankar och sina känslor. En hel relation innebär att vara i god kontakt med varandra. Kommunikationen söker sig fram på de vägar som skänker utbyte. Umgänget präglas av respekt och förståelse. Var och en har stort utrymma att få vara ”som man är”.
Humanismen som mänskligt ideal och samhällsideologi
”Humanism handlar om att utveckla självkänslan och förhållandet till sig själv och andra. Individen lär sig att stå för sina val, ha en hög moral och inspireras att välja att utveckla sin sociala förmåga, sin goda karaktär och sina ”personliga” egenskaper.”
I boken ”Existentialismen är en Humanism” (1946) redogör Jean-Paul Sartre för existentialismens bärande tankegångar. ”Människan är vad hon själv gör sig till” och definierar sig genom sina handlingar. Människan speglas således i utfallet av de ibland motstridiga inre tankarna och känslorna. Det är det personliga valet som avgör och som bestämmer individens mod och moral. Effekten får betydelse först efter handlingen, således ”föregår existensen essensen”. Detta påminner till en del om preintuition. Föraningen föregår agerandet som uppenbarar handlingens innersta natur.
Det demokratiska samhällets mål är att erbjuda förutsättningar för självförsörjning och ge individen möjligheter till självförverkligande. Målet är att var och en ska kunna välja levnadsväg och även att kunna bidra till att förändra samhället från det sämre till det bättre. I detta tillåts inte hot eller maktövergrepp som medel.
De mänskliga rättigheterna är ett sätt att reglera staters kontroll över enskilda individer. Demokrati försvarar vår rätt att uttrycka oss och vår rätt att leva såsom vi själva vill men under styrning av majoritetens vilja. Därmed blir den politiska friheten en fråga om folkstyre.
Den nödvändiga byråkratin kommer att balansera mellan sin egen självgodhet och den samhällsnytta att serva och hjälpa medborgarna som ska vara myndigheters mål.
Valfriheten i en demokrati har till syfte att göra samhället öppet och gynna både nyskapande och bevarande, självständighet och samverkan. I denna mångfald får vi uppleva även de som med sina ageranden och uttalanden hotar individ och samhälle och därmed demokratin.
Av detta skäl finns en rättvisa som måste bemöta hot mot människor och demokrati. Vissa satsar på att enbart hävda egna fördelar, vilket står emot ett samhälle för alla.
Kampen för frihet och trygghet innebär att man då och då hamnar i en konflikt, helt enkelt därför att det alltid finns olika lösningar, men de som förändrat och förbättrat världen har sällan tagit bekväma vägar.
Utdrag ur boken ”Succebo-Fröet till framgång” (2011)
Mer att läsa
Jag har funderat mycket på det med människa och Gud. Jag har en känsla av att vi är Guds varelser men gått ned i Jordens dimension för att utveckla vår insikt. Genom att bli separerade i dualismen lär vi oss förstå skillnaden från Guds väsen. Det vi fått uppleva som människor utvecklar det högre kollektiva medvetandet som är Guds medvetande. Ja det min enkla tro. Artikeln handlade om humanism, kan det vara samma sak?
Tack ruben för dina tankar om Gud och människans väsen. Mina funderingar om Gud har jag utvecklat i boken Succébo-Fröet till framgång. Där skildrar jag en slags skapelseprocess utifrån Alltet som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Gud för mig är en metafor för skapandet i varje organism och därmed till skillnad från antihumanisternas och Nyateisterna föreställning om Guds död, högst levande, varje dag, i varje organism. Nödvändig för många livs överlevnad är förmågan att ta hand om varandra. Detta förutsätter en villkorslös kärlek. Livet söker det mest gynnsamma och för människan är det som jag ser det en humanism som bygger på villkorslös kärlek.
Psaltaren 82:6 ”Jag säger: Ni är gudar, alla är ni den Högstes söner.” Det är också översatt till: -”Jag säger er; Ni är gudar och alla är Ni barn av det Yttersta Högsta.” Gud finns inte i himmelen utan inom oss. Sålunda bor som Jesus sa himmelriket inom varje människa. Om vi föreställer oss att varje liv har en andlig aspekt så ger jordelivet en särskild utmaning. Här blir egot nödvändig för att överleva samtidigt är det ursprunget till avunden och hatet.
Är det möjligt att här över huvud taget leva i villkorslös kärlek?
Om det skulle vara skillnaden från ett Guds Väsen så är jordelivet en grym skola. Kan det istället vara så att livet har genom evolutionen framställt egenskaper som vi kan lära oss att använda både för egen och gemensam utveckling och ”vinning”?
Vinningen i detta kan vara materiellt överflöd men räcker det? Förutsätter inte lyckan upplevelse av tillfredsställelse andligt, intellektuellt, fysiskt, enskilt och i gemenskap? Humanismen erbjuder här stöd för sådana processer. Men valet finns i varje människa. Detta lär oss vad som är vårt väsen och ibland behövs det onda för att förstå det goda och vad vi verkligen vill ha.
Jung har försökt skapa en teori som rör ett kollektivt medvetande. Att utvecklingen av medvetandet skulle, som en effekt av din tanke, leda till en utveckling av Guds medvetande innebär att även denna Gud är föränderlig och under utveckling. Så har jag framställt Alltet. Det som gör Alltet lycklig i min saga är då individen överraskar med nyskapande, med att klara sina utmaningar och se hur människor kan enas för att bygga upp varandra.
Religionernas organisation har haft ett samhälleligt syfte och Gud har här framställts som en maktfaktor. När Sartre med flera utropar att Gud är död så rör det i mina ögon denna maktfaktor. Den dualism du nämner finns på jorden och tydlig i religionernas organisationer. Vad är det som styr och driver Egot eller den villkorslösa kärleken? Där det senare driver ser du sannolikt humanismen. Den finns idag också ofta utanför religionerna hos människor som verkar för andra, ibland utan tanke på sig själva. Så det du nämner som ”Guds väsen” finns som jag ser det här på jorden, inom människan och i varje organism.
Ja det stämmer bra tycker jag. Apropå ämnet. Råkade se artiklar om en märklig ”mirakelman” som hette Bruno Gröning som verkade hela människor från sjukdomar i stor skala. Han rådde människor ”Var inte lättrogna, övertyga er själva. Människan bestämmer över sitt eget öde med sin egen fria vilja. Agerar utifrån sin vilja. Som viljan är, så blir tanken. Tanken motiverar handlingen” En intressant människa som efter att hans healande blivit känt, blev förföljd och hetsad och dog den 26 januari 1959. Och frågan som alltid kvarstår i liknande sammanhang, vem hade han skadat?
Läs gärna intressanta länkar, om ni inte redan känner till det:
http://www.bruno-groening.org/svenska/index.htm
http://www.bruno-groening.org/svenska/lehre/vertiefung.htm
http://www.bruno-groening.org/svenska/brunogroening/stationen.htm
Tack Ruben för intressant info om Bruno Gröning.
Jag refererar till min bok Tolv Sinnen:
En studie, ”Healing som omvårdnad” av Bjerling, 1998 reder ut funktion och utbredning och nämner en engelsk healer, Matthew Manning. Han har undersökts av fysikprofessor Brian Josephson som menar att det är frågan om en okänd form av psykisk energi:
– ”Matthew Manning, en känd healer i England, har förmåga att skapa en stark riktad energi, och han har även lyckats projicera energier så att de syns tydligt på en vanlig polaroidfilm (Manning, 1995). EEG-mätningar som gjorts på Manning (1975) har visat att han använder en del av hjärnan som man tidigare trodde var inaktiv. Brian Josephson, Nobelpristagare i fysik 1973, har sagt om Manning att han har en ny slags energi, som kommer att ge nya upptäckter och vara av stor betydelse för fysiken (Whitton, 1974).”
I en studie av Dr Achterberg m fl presenterad av Robert Charman på Society for Psychical Research (2005) anser forskarna sig funnit bevis för att healers på avstånd kunde påverka MRI-mätbar hjärnaktivitet hos en försöksperson som var fysiskt och elektriskt isolerad.
Spektakulära förmågor, såsom den ryktbara ”Snåsamannen”, healern Joralf Gjerstad, född 1926 i Snåsa, Nord-Trøndelag i Norge anses ha hjälpt uppemot 50 000 människor och flera ansedda läkare styrker hans förmåga. John God (joao de deus) i Brasilien är ett annat fenomen. Naturligtvis vore det bra med strikt vetenskapliga studier på healing och alternativa metoder.” (slut utdrag Tolv Sinnen)
Den minoritet av rädda människor som lyckas uppbåda sådan kraft att de raserar och rent av dödar dem med möjligen särskilda förmågor kan desarmeras och hållas stången om många nu går ihop sig och bildar skyddsvärn. Humanism och Kunskap är ett sådant värn.
Därför är det viktigt att vår förening växer i antal och förmåga. Viktigt att den verkar både vetenskapligt och kunskapsspridande.
Vi har här två fronter. Dels den gränslösa vidskepligheten som saknar självkritik. Det är okej så länge man inte försöker tvinga på andra sina fantasier och vägrar vetenskap. Dels Nyateisters och antihumanisters huliganmetoder som finner stöd för sin uppfattning att eliminera alla som håller på med något som man anser vara otillåten tro eller föreställningsvärld.
Humanism och Kunskap bör inte vara dömande men vi behöver inte heller okritiskt släppa fram alla trosföreställningar. Tvärtom ska vi vara noga med kritisk diskussion och vetenskapligt förhållningssätt.
🙂 Börje
Tack för kommentarerna, men låt oss hålla oss till ämnet ”humanism, definitionen, ursprunget och historiken runt begreppet.
🙂
/ webbredaktören
Jo Torbjörn, det blev nog risk för Of Topic. Men Rubens frågor är relevanta. Även om denna tråd rör humanismen som filosofi och ideologi så fanns redan på grekernas tid diskussioner om Gud och ursprunget till psykologi är läran om själen. Sammanhanget med humanism är möjligen då ”terapeutisk metod” (Rubrik ovan). En av pionjärerna bakom humanistisk psykologi var Kurt Goldstein.
(Utdrag ”Gränsbrytaren”. 1998. Opublicerad)
”Gud finns i hjärnan! Andliga frågor och Gudstro har betydelse
för en människas värderingar och livsuppfattning och
därmed självförverkligande. Alla människor har ett förhållande
till Gud. Antingen man förnekar existensen eller ej så
finns Gud i hjärnan. Detta faktum konstaterades av neurofysiologen
och läkaren Kurt Goldstein då han opererade på hjärnskadade
soldater. Goldstein upptäckte då han kom åt speciella
områden i hjärnbarken att patienten fick ut-ur-kroppen upplevelser
och ”kontakt med andra sidan”. ”Jag möter mina döda
släktingar, Jag ser Gud!” Så nog finns Gud om så ”bara” i hjärnan.
Goldsteins medicinska upptäckter kom att radikalt påverka
hans uppfattning om människans psyke vilket förde
honom till ett samarbete med Maslow och utveckling av
humanistisk och transpersonell psykologi.” (slut citat)
Transpersonell psykologi öppnade upp för det kontroversiella området healing och inriktningen erkändes av The British Psychological Society, motsvarigheten till Sveriges Psykologförbund, som har sitt ursprung i tidskriften ”The Journal of Transpersonal Psychology”, startad 1969 av Abraham Maslow och Anthony Sutich.
Men jag håller med det glider lätt iväg.
/Börje
Jo, vi associerar ofta till angränsande områden när vi filosoferar. No problems.
Jag inser att jag lite missbedömt och kommenterat fel ämne till artikeln. Humanism handlar inte om tro på Gud eller healing, det handlar om accepterande av människors olika tro eller icke tro och är det viktiga i grunden. Jag har många privata vänner som är ateister och ändå som jag känner, riktiga humanister. Jag ville inte sätta likhetstecken mellan Humanism och Guds eller andetro. Jag ville provocera fram kommentarer och hade bara en positiv tanke med att framföra vad jag privat tänker. Den tanken är inte likartat med vad artikeln handlade om och jag missbedömde den uppfattning mitt sidospår eventuellt kunde skapa. Min andra kommentar hör nog ännu mindre hit, men jag spann vidare på ämnet jag själv tog upp i första kommentaren och såg mot den mannen en förföljelse som var grym och inte alls behövdes. Såg att Humanism och kunskap skall kunna motverka den typen av förföljelse till viss del i framtiden. Så jag lovar i fortsättningen hålla mej strikt till ämnet, om jag kommenterar. Har ingen lust skapa förvirring och för sjutton, jag ser inte en speciell tro som likställig med Humanism. Humanism är vän med och accepterar människans väsen och det har jag uppfattat att den här föreningen vill göra. Jag bjuder gärna på en kopp kaffe till både de som tvivlar och de som eventuellt tror på det jag menar. Är tacksam att Börje och Torbjörn lite ”plågat kanske” ändå försökt förstå vad jag menat i mina felplacerade kommentarer.
Hej Ruben, som sagt jag tycker att dina frågor är relevanta. Artikeln ovan ger utrymme för en diskussion om Gud. Det finns två-tre rubriker som direkt berör ämnet. Även frågan om healing finns inom ramen för humanistisk terapi. Med din bakgrund och kunskap så finner i alla fall jag både utrymme och lust att föra denna dialog. Det blir dessutom ganska snabbt och enkelt om en del av svaren redan finns förberedda ur min egen fatabur. Så brukar samtal utveckla sig från ett hörn till ett annat i denna ocean av ämnen och perspektiv.
Tunnelseende eller snarare sugrörsseende hör hemma i naturvetenskapens värld. Här måste vi få vara fria från det. Ska man återvända till humanismens bakgrund, definition och historia så finns naturligtvis ytterligare perspektiv. Jag tycker du kommer in på det då du skriver ”Humanism handlar inte om tro på Gud eller healing, det handlar om accepterande av människors olika tro eller icke tro och är det viktiga i grunden”.
Du nämner sedan ”Humanism är vän med och accepterar människans väsen och det har jag uppfattat att den här föreningen vill göra.”
Även denna andra mening öppnar upp för möjligheterna till en ny diskussion. Också detta ämne finns antytt i artikeln mer påtagligt i texten om existentialismen. För min egen del finner jag att humanismen snarare vill tillåta oss att undersöka och förstå människans väsen inte hindra och slå ned dem som är nyfikna och utprövande. Inte håna och häckla.
Dock finns även här problem därför att det finns utan tvekan de som vill vara på den yttersta grenen men inte är där. Som ger sig ut för att vara något de inte är. Den du nämner Bruno Groening riskerar således att då uppfattas som en bluffmakare och blir utsatt för nagelfarande kritik. Liksom en del medier blivit idag.
Det skeptikerna reagerar på är inte bara det som man menar är bluff utan att man utnyttjar svaga och svagsinta människors situation.
Sannolikt finns det en sådan risk. Så jag har en viss förståelse för kritiken om än inte för beteendet hos en minoritet av dem som kallar sig skeptiker (Egentligen är många av dem pseudiker, kan väldigt lite, vet ännu mindre, styrda av fördomar.)
De allra flesta som tror och som vill veta mer är samtidigt sannolikt helt vanliga människor som har en nyfikenhet och den har de rätt till utan att bli störda eller påhoppade. Detta problem har jag tagit upp i en artikel om häxjakt på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/05/ateisterna-gnar-sig-t-h-xjakt?page=1
När jag nu läser kommentarerna till Newsmillartikeln om Häxjakt så påminns jag varför det blev så viktigt att starta föreningen Humanism och Kunskap. Vi behöver ett forum öppet för frågor och tankar, fritt från den sortens inlägg som enbart är destruktiva och kränkande och som efter ett tag präglar alla forum och artiklar som tar upp de frågor som vi är öppna för.
Tack Börje! Mina kommentarer var kanske inte helt i samspel med artikeln, men du såg att jag tänkte i spår som du ändå kunde förstå. Det är stort för mej ändå.Tack 🙂
Mycket intressant att läsa om Humanismens historia.
”Humanism” kan bli bra eller mindre bra, beroende på vad man identifierar sig med.
ÄR jag sålunda en ”människa”, i termer av att jag är min kropp och lever bara en gång, då har jag också troligen anammat evolutionsläran och en materialistisk livssyn, samtidigt som jag alltså kan kalla mig humanist.
Men om jag undviker denna identifiering, och istället ser mig som människa på ett ödmjukt sätt, som ett råmaterial, en utgångspunkt, som är villig att ”se sig själv”, då har vi den bättre Humanismen.
Det mest grundläggande problemet med oss på denna planet är att vi inte vet vad vi är. Och vårt identitetssökande leder oss så lätt fel. Vi har vårt mänskliga ego, som gör allt för att slippa den oro och rädsla som förlusten av den sanna identiteten medför. Därför är det en befrielse att förenkla det för sig, och säga ”Jag ÄR” det eller det. Och det ger en känsla av stolthet och kaxighet där det förut rådde oro.
När man har identifierat sig med något på det här viset, så uppstår automatiskt något som HOTAR denna identifikation, ”anti-humanister” i någon form. Och denna konflikt tjänar samtidigt till att förstärka denna identifikation!
”Ismer” som ger oss en identitet kan så lätt gå fel.
När humanism betyder att se sig som en människa, men samtidigt fråga sig: ”vem är jag?”, då är jag med. Den typen av humanism skapar inte ett slutet system.
Ett slutet system får man när man slår fast ”det här är JAG!”.
Perra, tack för ditt inlägg som väcker både funderingar och minnen. På 70-talet var jag med om högljudda diskussioner där man försökte överträffa varandra om vem som var den bästa kommunisten. Det slutade i rödvinsfläckar och en ny fraktion. Så förökade man sig genom delning. Att kalla en rationell materialist för en sämre humanist påminner mig om detta. Jag skulle tro att flera av dem egentligen skulle definieras som ateister, eller antihumanister, dvs man ställer inte upp på grundläggande mänskliga rättigheter eftersom man betraktar dem som hinder i vägen för sin vision om ett bättre samhälle. Sedan kan man diskutera vad det innebär. Personligen är jag mycket skeptisk då vi ser konsekvenserna av sådana tankegångar i diktaturer.
Den humanism som vi kommit att förespråka här finns i värdegrunden. Den accepterar både den ateistiska materialisten och den som har en tro på något gudomligt. Ingen är i mina ögon bättre eller sämre humanist. Jag tror att jag för min egen del har formulerat det i Frihetens ord . Jag har en dröm … http://borjeperatt.wordpress.com/2012/04/02/jag-har-en-drom-11-2/
Börje
Jag har läst Frihetens Ord, mycket bra! Martin Luther Kings ord utmanade slutna system. Det blev man skjuten för en gång, det beror på oss om vi ska få tillbaka sådana tider.
Ang det här käbblet du nämner ..”vem är den bästa” (jo, jag känner igen det också). Det här är det dualistiska medvetandetillståndet. Hegelsk dualism rentav, med tes, antites och syntes. Varje syntes är en ny fraktion, och cykeln pågår i det oändliga – eller tills någon vaknar upp? Jag tror det senare håller på att hända dessa dagar.
Det här med identitet är annars mycket intressant. Man är det man identifierar sig med, och identifikationen får en överlevnadsdrift.
Vi står inför ett uppvaknande nu, just när det gäller identitet. Eckhart Tolle och så många andra har otroliga saker att säga. Jag tror definitivt att den typ av humanism som du företräder är öppen för det här, men är mindre säker på att Sturmarks humanism är det.
Det är dock som du säger, att ingen humanist är en bättre humanist än någon annan. Det är mycket viktigt att förstå det. Man måste i stället se bortom det medvetandetillstånd där man hela tiden måste definiera motsatspar ”rätt” och ”fel”, ”bättre” och ”sämre”, osv.
Det här är oerhört stort. Kan man vara en icke-dualistisk humanist?
Kolla gärna upp mina egna skriverier i ämnet, t ex detta (det finns mycket mer):
http://perraj.wordpress.com/2012/02/12/att-dolja-det-absurda/
(Vi har samma goda smak vad gäller layout på bloggsidan, som du kan se 🙂
Här en annan sak jag skrev på min engelska blogg:
http://cosmicdiviner.wordpress.com/2012/05/27/no-gods-before-me/