Diskussionen om den svenska skolan är ett tragiskt kapitel om nedrustning och kvalitetsförsämring. Skolan har alltid varit utsatt för olika ideologiska påtryckningar och ekonomiska motiv. På en del håll ser vi hur det kommer elever och samhälle till godo på andra håll ser vi mer cyniska motiv.
Skolan ska förbereda barn och ungdomar för samhället, men vilka ska då sätta kriterierna?
Text: Börje Peratt | Bild: ”Blir du lönsam, lille vän?” av Peter Tillberg
Skolans värld har dominerats av kvinnlig arbetskraft det är sannolikt en anledning till att man lyckats hålla lönerna och arbetsförhållande på en slags lägsta acceptabel nivå. Naturligtvis orsakar det lärarbrist.
Med Alliansens grepp att släppa lös skolan och driva den i händerna på riskkapitalister så har en mansdominerad grupp människor tagit över utsugningen av skolans finanser och placerat vinsterna i lågskatteländer. Inte i lärarresurser. Det är bara att vänta in konkurserna, för de kommer.
Samtidigt har skolminister Björklund drivit linjen om läraren som inte bara pedagog utan hans idé om kontroll av utbildningen har även lagt på en orimlig börda av dokumentation och administration. Resultatet av detta har blivit sämre kvalitet, färre elever går ut med godkänt och internationellt har Sverige sjunkit som en bottensten.
Inom den akademiska världen ser vi också konsekvenserna av hur humaniora demonteras. Forskningsprojekt styrs bort från humaniora till den alltmer expanderande naturvetenskapen. Inte ens sådan forskning som ursprungligen är humaniora finns kvar utan har hamnat på tekniska högskolor. Naturligtvis är det inte bara KTHs fel. Humanistiska institutioner utan visioner och drivkraft får ta på sig ett ansvar för sitt eget fall.
Idag kämpar humaniora med en slags lägsta rimlig kvalitet i utbildningen. Projekt Athena är ett desperat upprop inom den akademiska världen för att påvisa den akuta nöden och för att försöka nå en förändring:
”Det är dags för oss humanister att säga ifrån. Myten om humanioras onyttighet har lamslagit oss, och den ömsom tysta och ömsom uttalade nedvärderingen av humaniora har tillåtits pågå allt för långe. Tydligast märker vi studenter av det i form av extrem brist på lärarledd undervisning.”
Med detta sagt om dagens situation kan vi göra en reflektion av hur skolan har hamnat där den är och vilka slags drivkrafter som förhindrat en utbildningsideologi på människans villkor. Trots dagens katastrofala situation bör vi se framtiden an med optimism. Tillräckligt många ser skolan och utbildningen som så viktig att de kommer att kämpa för att upprätthålla den. Dock krävs det radikala förändringar och ett återställande av skolan i samhällets tjänst för att inte fortsätta utsugningen. Tummelplatsen för kortsiktig girighet måste upphöra.
Utvecklingen av pedagogiska metoder
Med de förändringar som tekniken har medfört finns stora möjligheter. När jag ville göra sådan forskning till en doktorsavhandling förstod antagligen inte institutionen syftet och man förstod inte den utveckling som var på gång. Det blev tummen ner trots att den var finansierad och hade flera professorer som stöd i ett tvärvetenskapligt upplägg mellan KTH och pedagogen. Jag nämner detta för att man ska förstå att det inte enbart är naturvetenskapens ”fel” att vi har hamnat där vi är idag. Rent av så öppnade humanioras tillkortakommanden dörren för en teknisk institution som KTH att ta initiativ även i humanioras ämnen. Och vi kan här se att de ursprungliga och hyfsat jämbördiga fakulteterna blev alltmer ojämlika.
Har skolan tidigare varit bättre och mer pedagogisk än dagens?
Här hämtar jag material från min bok ”Succébo-Fröet till framgång”.
I den prövar jag hypotesen om vad som ger gynnsamma effekter. Einstein trivdes inte i skolan. Trots goda betyg i matematik fann han lektionerna alltför fantasilösa och betygshetsande. Senare skrev han i tidskriften Monthly review 1949:
”Denna stympning av individer… vårt utbildningssystem lider av denna ondska. En överdriven attityd av konkurrens ympas in i studenten, och (eleven) upplärs att dyrka framgång som en förberedelse för sin framtida karriär… det finns enbart en väg … ett utbildningssystem som är orienterat mot sociala vinningar.” (Why Socialism)
Einstein drog slutsatsen att socialism var vägen men det handlar snarare om förutsättningar för olika egenskaper att utvecklas inte om, en enda väg.
Utbildning handlar om att erbjuda flera vägar och att använda flera metoder som gör att flera individer kan tillgodogöra sig utbildningen.
Teorin att flera faktorer bidrar till vad som allmänt anses vara intelligens är inte ny. Christian Wolff (1679-1754) beskrev en facultas appetiva (önskan/begäran/lust) och en facultas cognoscitiva (kunskap). Senare la den tyska filosofen Baumgarten (1714-1762) till ett tredje ”facultas sensitiva” (känslor) och myntade ordet estetik för att förena det rationella med det sköna och emotionella.
Baumgarten delade upp fakulteten i tre mognadssteg där det första var emotioner (känslor), det andra rör identifikationen med sig själv och omgivning och det tredje rör kognitionen, kommunikation och bildförståelse (Hultdin).
År 1939 publicerade Ludvig Thurstone sju oberoende mentala förmågor – verbal förståelse, ord flyt, numerisk flyt, spatial visualisering, associativt minne, snabbhet i perception och förnuft. Thurstone menade att den mänskliga organismen var för komplicerad för att den intellektuella verksamheten skall bestämmas enbart av en enda mänsklig faktor såsom IQ intelligens. Thurstone skapade därför en multivariat analys ”Primära mentala förmågor test”, med en metod för att mäta en samverkande intellektuell funktion.
Nio intelligenser
Gardner öppnade åter ögonen för att skolan måste erbjuda eleven att utveckla sig på flera områden och det har också visat sig att om man utvecklas på ett område kan det gynna utvecklingen av ett annat.
I samband med mina egna studier på prestationsförmåga fann jag hur viktig tränaren och utbildaren kunde vara för att inspirera och plocka fram det bästa ur såväl en som idrottar som en som kämpar med skola eller ett projekt.
Uppskattning och utvärdering är två sidor av feed back. Skolan har i varierad grad prövat betyg, omdömen och inga betyg alls. Vi behöver veta hur det går och betyg är ett sätt. Det kommer aldrig att bli rättvist. Särskilt inte när betygen ger förutsättningar för vidarestudier. Elevens motivation hänger ihop med att få reda på hur man klarar sig men värderingsprincipen kan bli kontraproduktiv. Därför är det viktigt att eleven kan se sin egen
utvecklingskurva och få den belyst och förklarad. Men viktigast är faktiskt förmågan att klara uppgifter och att öka sitt självförtroende genom det.
Idag är effekterna av utvärderingssystemet ofta det rakt motsatta. Det alienerar inte bara eleven utan sänker även lärarna. Alltfler tappar intresset för skolan och flyr om de kan till andra yrken.
Hur ser då pedagogiken och metodutvecklingen ut idag?
Flera initiativ har tagits för att bryta denna hysteriska jakt på betyg. Men resultaten har blivit de rakt motsatta och vi har idag en skolminister som förespråkar betyg i allt lägre åldrar. Vi har också sett hur vissa ämnen näst intill har försvunnit som har stor betydelse för barnets utveckling. Idrott och musik har i stort sett lyfts ut ur skolan och endast blivit tillgänglig för de unga som har föräldrar som kan betala för detta.
Betydelsen av en mångsidig utbildning
Trots tankar som en ”sund själ i en sund kropp” och att intellektet utvecklas också av kulturella aktiviteter som musik och konst kom betydelsen av humanistiska ämnen att tonas ned. I slutet av 1950-talet uppmärksammade alltfler att skolan hade blivit indelad i två ömsesidigt oförstående grupper, med naturvetenskapen i ena änden och humaniora vid den andra.
Kritiker mot skolan såg detta som ett bevis på ett misslyckat utbildningssystem vilket ledde till en svensk grundskolereform 1962. Det framfördes också en massiv kritik mot IQ-testet som gick ut på att förutsäga vem som skulle få svårigheter i skolan. 1900-talets skola hade blivit alltmer dominerad av naturvetenskapens värderingar. Teknik, matematik, fysik och kemi värderades högre än allt annat och klarade man inte dessa ämnen bedömdes man som ointelligent. I ”Sinnesstämningar” (1983) samlade Howard Gardner ihop olika egenskaper i ”Multipla intelligenser” (MI) och med sin bok ”De sju intelligenserna” (1983) ville han konfrontera intelligensbegreppet som enbart premierade logisk och intellektuell förmåga.
Gardner menade att hela det moderna skolsystemets upplägg och värderingar var en katastrof för de flesta elever eftersom de endast fick begränsade möjligheter att utvecklas och uppskattas inom sina talangområden.
Optimism
Man kan se det som att i den skola mänskligheten går, där det fria valet ger oss alla möjligheter, krävs att vi får pröva, se och göra allt. Det innebär att vi får uppleva både det värsta otänkbara och det bästa tänkbara. Vi drar utifrån det slutsatser om vad som är mest gynnsamt. Vi går därför, i enlighet med optimistisk tilltro, hela tiden i allt vi gör, i allt vi tänker och känner, mot det goda.
Skolan på elevens och lärarens villkor
Önskningar föder fram möjligheter. De uppmanar till sökande där man vill pröva sig själv, undersöka och förbättra sina relationer, utveckla arbetssätt och få kraft att nå mål. En ideologi eller makt som håller vissa människor för mer värda än andra är mot mänskligheten. Att enbart sträva efter det materiella och status är enligt psykologen Adler ett falskt självförverkligande.
Därför är det angeläget att formulera vad vi önskar oss för skola. Att arbeta fram en sådan vision borde vara ett mycket angeläget mål inte bara för politiken, näringslivet och samhället utan för den enskilda individen som ska till bringa hela sin uppväxt där och där förbereda sitt vuxna liv.
Skolans värld utsätter idag enskilda individer för en påfrestning som riskerar hälsa, som innebär social utslagning och som förstör människors liv. När det borde vara precis tvärtom. Många av dem som lyckas i livet gör det trots sin erbarmeliga skolgång.
Vad annat kan man vänta av en skola där korvstoppning med kunskapsfragmentfragment är huvudparadigmet, men ingen ger verktyg att sätta in fragmenten i rätt sammanhang, och kunskapen därmed hänger i luften. Vad är det somska förstås?
Tyvärr tycks korvstoppning fortfarande gälla för att kunna likrikta inlärningen och åstadkomma en betygssättning som går på tvärs genom riket. Allt för att fortsätta likriktningen in i högre utbildningar.
likriktningen har väl varit poängen alltsedan folkskolereformen. Lydiga och lojala medborgare. Jag tror att det har varit bra ur i alla fall en aspekt. Sverige har besparats en hel del korruptionsproblem…
Jag håller med.
Nu är jag så pass gammal så jag hinner väl inte uppleva hela effekten av likriktningen och nedrustningen av skolan, men jag får en lite sorglig framtidsvision.
Är det inte dags ta itu med dagens form av pedagogik och göra den mer fullkomlig genom att ta med helheten i inlärandet från början. Ge alla barn bättre självkänsla och tillit i den mån det går. Det skulle vara en av de bra förbättringar vi kan investera i tycker jag även om jag är lekman i ämnet.
Håller helt med dig Ruben.
Nu var väl historieskrivningen inte riktigt rätt här. För det första har skolan inte alltid varit en spelplan för ideologier. Så länge vi hade en socialdemokratisk tämligen stabil regering, 1945-1990 ungefär (även om vi hade 6 år borgerlig regring 1976-1982), var S noga med att skolan skulle grundas i breda politiska överenskommelser eftersom man inte kan hålla på att ändra den titt som tätt och man ansåg att skolan var så viktigt att alla borde vara överens om hur den skulle se ut. Alltså var alla partier inblandade i frågan om hur skolan skulle förändras och förändringar kompromissades fram.
Sedan den första borgerliga regeringen efter den nyliberala revolutionen tillträdde, regeringn Bildt 1991-1994, började det hända saker. Dels satte denna regering igång att förändra skolan, i huvudsak efter amerikansk förebild, och utan att göra några riktiga utvärderingar av konsekvenserna av förändringarna (vi beslutar, som dåvarande minister Unckel sade, och blir det inte bra så ändrar vi det sen) och utan att förankra förändringarna hos båda blocken. Långa utredningar förkastades av denna regering. Det blev inte bra. Och samtidigt kom fastighetskraschen, en hemmagjord depressio, förvärrad av regeringen Bildt.
Nu började det hända verkliga otrevligheter som den 1994 återkommande socialdemokratiska regeringen fortsatte med. Dels började skolor privatiseras, dels drog man ner på anslagen till skolorna. De skulle effektiviseras. Lärarna fick fler elever och dessutom lade man på dem administration som man tidigare hade speciell personal till och man ökade också lärarnas arbetstid. Så drog man successivt ner på lönerna också, så att de inte hängde med andra jämförbara gruppers längre, och tänk då valde män att inte bli lärare längre – så var den onda cirkeln ofrånkomlig, fler kvinnor ännu sämre löner (relativt sett), sämre löner ännu färre män etc. Detta hade börjat tidigare i och för sig, men när jag gick i skolan, på 50-och 60-talen hade vi nog lika många manliga lärare som kvinnliga och lärarlönerna var ganska höga. Att lärare är kvinnor är alltså en tämligen sen utveckling, även om den pågått successivt sedan omkring 1970.
Kerstin, Skolan har naturligtvis alltid varit utsatt för ideologiska påtryckningar, religiöst och politiskt. Oavsett visa övergripande partipolitiska konsensus.
Historieskrivningen är vi nog ändå hyfsat överens om.
Angående skolan och eskalerande kvinnodominans.
Här är fakta
Förskollärare: Kvinnor 97 procent, män 3 procent.
Grundskollärare: Kvinnor 81 procent, män 19 procent.
Gymnasielärare: Kvinnor 56 procent, män 44 procent.
(Källa Lärarförbundet)
Gymnasieskolan relativa jämställdhet ska ses mot en bakgrund att just denna yrkeskår initialt har haft en överrepresentation av män som tycks ha minskat år från år.
Med ändrade könsförhållande tycks också lönesättningen ha påverkats.
Vad som är hönan och ägget är naturligtvis svårt att veta. Lärarförbundet har endast siffror för de senaste 10 åren.
Naturligtvis vore det intressant att se hur denna yrkesgrupp utvecklats över tid och lönemässigt. När jag jobbade som lärare på 70-80 talet var lönen okej och administrationen inte alltför belastnade. Idag är det ett låglöneyrke med ett dokumentationskrav som i praktiken orsakar obetald övertid.
Hälsningar
Börje
En intressant utveckling är också att behovet av vuxennärvaro i skolan sjunkit så drastiskt.
Nej Bo Behovet har inte sjunkit. Se projekt Athena http://projektathena.se/manifestet/
Jag använde det minskade antalet vuxna i skolan som mått på de beslutandes synliggjorda värdering, ursäkta ironin…
Bo, hade jag sett och hört dig hade jag nog uppfattat ironin. Jag har märkt att ironi är ett komplicerat kommunikationsverktyg. Det kan så lätt missförstås eller som oftast inte alls uppfattas som ironi utan som åsikt. Efter att ha råkat ut för detta missförstånd några gånger har jag blivit alltmer försiktig och har rent av skrivit ut (ironi) om jag ändå känt behovet av att uttrycka mig så.
Börje!Du har så rätt i att ironi inte är ett enkelt kommunikationsverktyg, men jag lär mig aldrig, trots att jag många gånger råkat ut för att någon känt sig drabbad eller tagit illa vid sig, och det är ingen grund. Om du kommer till Göteborg (Jag är inte så flyttbar!) så är du välkommen, jag bjuder gärna på en kopp kaffe.
Igår kom en studie som pekar på att nästan hälften av alla lärare ångrar sitt yrkesval. Nästan sex av tio lärare säger att lärarutbildningen utgör en liten eller mycket liten del av deras yrkeskompetens enligt en undersökning som Sydsvenska Industri- och Handelskammaren låtit göra. På nättidningen Lärarnas Nyheter utvecklas analysen. http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2012/05/22/manga-larare-angrar-sitt-yrkesval
Har någon diskuterat skolministerns ansvar för att så få vill bli lärare? Han har pratat mycket illa om den svenska skolan, samtidigt som han tycker att Europas sämst betalda lärare ska stå för världens bästa utbildning – kreativskolpolitik? (obs! ironi!)
😀