REPLIK. Jag läser med stor entusiasm dagens debattartikel ”Vi måste sluta nedvärdera kunskap” på SvD, signerad Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh. Titeln skapar stora förhoppningar då min egen nästintill konstanta besvikelse och frustration över vår allt mer apatiska hållning i samhället leder mig till att hylla kunskap som enda vägen vidare och ur denna likgiltighet. Tyvärr var det inte mycket mer än titeln som gav mig entusiasm.
Att kunskap ej premieras i Sverige är många ense om, och frågan, som så riktigt pekas ut av Harrison och Harrison, som vi ska ställa oss är varför.
Det tämligen enkla svaret är då ”att alltför många avskyr kunskap, tycker att den är jobbig, snobbig eller bara onödig”. Men det sinnrika med frågan varför är att det går att fråga igen, igen och igen. Att inte gräva djupare än att vi verkar ha en avsky för kunskap leder inte i min värld till en konstruktiv lösning.
Snarare blir det än mer påtagligt att fråga sig, eller oss, varför vi verkar ha denna avsky och möjligen det viktigaste i sammanhanget, vad skolans roll är och kan tänkas vara i detta?
Peter Senge på MIT kan ha slagit huvudet på spiken när han i sin teori ”systems thinking” beskriver hur auktoritärt kunskap lärs ut genom att läraren ger svar till den passiva eleven. Eleven lär sig genom att skapa tilltro och framförallt passivitet till kunskap, som bekvämt berättas av en central figur som besitter alla svar. Problemet med denna typ av kunskapsutlärning är flera, men framförallt fråntar man barns, ungdomars och även vuxnas egen lust och initiativförmåga att lära.
Att lära blir således ett trist måste som ska genomlidas i skolbänken, istället för ett engagerande och interaktiv samtal där alla parter lär utav varann. Trots att denna idé om barn och ungdomars eget engagemang i kunskap inte är ny, tåls den att belysas igen då passiv-aktiv fortfarande verkar vara den mest tillämpade klassrumspedagogiken. Jag har all förståelse för detta. Det behövs mindre resurser när en individ rätt upp och ner förklarar sanningar och fakta än att alla ska delta och bli stimulerade, och om möjligt, bli bemötta på sin individuella nivå.
Jag tror dessutom att det är en annan viktig komponent som saknas för att främja kunskapslyster hos människor. När kunskap inom skolan blir till att memorera och förklara snarare än att förstå och vidga perspektiv utkrävs lite av komponenterna: egen analys och kritiskt tänkande. Detta må också bero på resursbrist då det tar tid att utveckla ett kritiskt förhållningssätt och tänkande individer.
Men framförallt sätts kunskapen som lärs ut allt som oftast inte i ett sammanhang. Varför elever ska lära sig matematik och engelska glosor förklaras inte. Jag, med flera, är sådana som vill veta varför. Om kunskapen i sig inte är användbar, ter den sig för mig som tämligen oviktig. Så också för många elever. Att både bred och djup kunskap är viktigt är inget jag ifrågasätter alls, men att förklaringen till varför den är viktigt saknas ifrågasätter jag starkt.
Jag anser att det finns en stor förvirring kring skolans roll i dagens samhälle. Ska vi fostra likriktade och homogena samhällsmedborgare, som då kanske med fördel ej är så kritiska, eller finns skolan för att främja människor med eget tänkande, bildning och nyfikenhet på kunskap?
Jag är övertygad om att grundtanken om allas lika värde är odiskutabel men allas likhet är den största bristen i dagens utbildningsväsen. Den dagen vi accepterar våra personliga olikheter, dock fortfarande lika människovärde, kan vi börja diskutera hur fungerande utbildning ska se ut för alla, inte trots, utan på grund utav våra fantastiska individuella förmågor och intelligenser.
Sophie Österberg, fil kand i Human Resource Management
En stolt syster har precis läst denna fantastiskt stimulerande text!
Jag håller med om varenda liten punkt som belyses här, tack för en mycket bra läsning!
/Sanne
Mycket bra och väl skrivet Sophie. Du är duktig du kära vän! 🙂
Hej, älskade dotter.
Du är bara bäst, mycket intressant läsning! Jag är väldigt stolt och håller verkligen med dig!
Tusen kramar,
Din mamma
Vad är egentligen din tes? Hur anser du skolan konkret skall förändras för att stärka ett bildningsideal? Artikeln är lika luddig som den skola du förespråkar.
Bildningsideal kan ju trots allt vara mycket starkare i ett samhälle med en mer auktoritärt utbildningsväsen – titta bara på ide samhälleliga dealen i Sverige kring förra sekelskiftet där bildning skattades högt, även inom arbetarrörelsen. Mina erfarenheter av Tyskland pekar i samma riktning.
Hej Aa,
Kul med respons.
Jag tycker det är viktigt att bena ut bildningsideal eftersom att jag är osäker på om det är vad vi sysslar med i Sverige. Bildning kommer från tyskans bildung och ifrån Humboldts lära om högre utbildning. Där skulle man inte lära ut kunskap och fakta som sådan utan kultivera individen att ställa frågor och själva forska i oetablerade sanningar. Bildning byggde således på frihet för både eleven och läraren att välja att förkovra sig i det de upplevde intressant i sin strävan att bli kultiverade. Det bildningen ser jag synnerligen lite av idag. Du får gärna utveckla din tanke om bildning.
Gandhi hade som tes att en värld utan våld aldrig kan skapas genom våld, att medel måste vara passande för målet. Om en auktoritär skola är medel (eller ser du det som ett mål i sig?) vad är då målet? Ett auktoritärt samhälle?
Det finns flera frågor som är viktiga att begrunda vilket är anledningen till min artikel. Ja, vad vill jag då? Jag vill skapa ett samtal för att jag tror inte att jag allena kan ha svar på komplexa frågor som utbildning, pedagogik och skolan utan vill därför främja dialog om detta. Därför är jag tacksam för din respons. Jag tror att fruktbara lösningar kommer utifrån samtal och förståelse, inte genom den som skriker högst och har auktoritet. Det leder mig då än en gång till att förkasta den auktoritära skolan som ideal, då jag inte förstår vad den ger? Du pratar om det tyska bildningsidealet, hur ser du på det, vad är det du upplever fungerar bra?
Och kanske mer ultimat, tycker du att skolan är ett medel eller ett mål? Och om ett medel, vad är målet som ska uppnås genom medlet skolan? Är då en auktoritär skola det rätta medlet för det du vill uppnå med en skola?
De erfarenheter jag har ifrån tysk skola är tämligen motsatt dina upplevelser. Jag upplever att individer känner en brist på engagemang, idérikedom och initiativkraft från skolan. Det kanske helt enkelt leder till slutsatsen att man ser vad man vill se och att du och jag aldrig kommer att se på vare sig tysk eller annan skolgång på liknande sätt. Därför blir det än viktigare att hitta svar på de grundläggande frågorna om vad skolans roll är och borde vara i samhället. Eller kanske än viktigare, vilken syn vi har på människan, då jag förutsätter att tanken om en auktoritär skola bygger på idén om att människan behöver auktoritet? Din syn på människan leder dig till slutsatsen om att auktoritet är svaret. Min fråga till dig då är hur du ser på människan?
Jag förespråkar inte en auktoritär skola. Jag försökte bara visa att ett allmänt bildningsideal inte nödvändigtvis behöver stå i motsatts till ett mer auktoritärt samhälle än det vi nu lever i. Dogmatism däremot går inte att kombinera med bildning.
Hur Harrissons uppmaningar till ett förstärkt bildningsideal med kompetenta och kunskapstörstande lärare – som inte enligt minsta motståndets lag själva frågar om ”detta kommer på tentan” – skulle leda til en likriktning och icke självtänkande individer förstår jag inte.
Aa,
Kunskapstörstande lärare och ett förstärkt bildningsideal är absolut ingenting som jag motsätter mig och jag tror inte att det i sig leder till homogena samhällsmedborgare.
Men när kunskap lärs ut som ’sanningar’ utan tid, möjlighet eller engagemang ifrån elever att ifrågasätta och föra dialog tror jag inte det skapar eget tänkande.
Vad tycker du att bildning är? Det låter fantastiskt med elever som är ’bildade’, men vad består denna bildningen av? Det är en svår fråga och för att hävda stärkt bildningsideal tycker jag det är viktigt att börja med att fråga sig vad detta bildningsideal betyder och innehåller?
Aa, jag finner Sophies artikel mycket tydlig. Hon vill ha både individrelaterat och kunskapsmotiverat för att kunna ta till sig. Låt mig göra en liknelse.
Som fotbollspelare saknade jag förklaringar till varför man skulle göra vissa löpningar och det sänkte mitt träningsengagemang. Som tränare var jag väldigt noga med att motivera upplägget och förklarade hur olika steg kunde leda fram till ett viss sätt att anfalla eller försvara. När jag blev ansvarig för talangfulla tjejer i Svealand, upptäckte jag hur extra noga det var att motivera träningsstegen. På en förmiddag lärde sig tjejerna anfallspel som de aldrig utfört tidigare. En AIK ledare stod vid sidan om och ruskade på huvudet. Vid lunch sa han: Jag fattar inte hur du på tre timmar kan få dessa tjejer så samspelta och att utföra så avancerade anfall. Jag sa att ”när de förstått grunden hittar de på själva”. När de förstår varför de ska agera på ett visst sätt, blir de också kreativa och finner nya lösningar. Då lär de mig och vi får ett utbyte som gör att alla vidareutvecklas. Den känslan är obetalbar. Som jag förstår Sophie vill hon ha en förklaring till varför hon ska lära sig vissa saker. Det är en kritisk betraktelse av läroprocessen. När hon får godtagbara svar kan hon också delta i kunskapsutveckling och nyskapande. jag har också erfarenhet av den auktoritära tyska skolan. Ett system av okritiskt tänkande ger okritiska individer och det kan ge en farlig samhällsutveckling.
Det finns inget i Harrissons och Lindberghs inlägg som motsäger att bildningen kan vara individrelaterad och kunskapsmotiverad. Men precis som med idrottsprestationer så krävs det en ansträngning av individen. Att de inte vill se någon lekledare till lärare som överlämnar processen i elevernas händer, utan duktiga och uppskattade pedagoger implicerar knappast att de vill ha ”homogena samhällsmedborgare” utan eget tänkande och nyfikenhet som Österberg vänder sig emot. Jag tycker det är oklart vad hon egentligen angriper och vad hon vill uppnå.
(Min erfarenhet av det tyska utbildningsväsendet kommer från 90-talet. Ser ingen mening med att dra in Nazism i debatten)
Jag tyckte om Sophies replik och tycker inte det bör innebära någon direkt motsättning, utan snarare ett värdefullt komplement.
”förstå och vidga perspektiv”
Mycket bra!
Mardrömmen när jag var barn var när vi fick jobba själva i skolan. Det blev bara kaos i huvudet och jag lärde mig ingenting. När jag däremot fick lyssna på det som läraren presenterade, var det kul och avslappnat, och min lust och initiativförmåga att lära mig blomstrade, och jag lärde mig massor.
Mikael, jag utbildar i ledarskap sedan många år tillbaka. Det är nästan samma förutsättningar som då jag jobbade som lärare i skolsystemet. Det är stora skillnader på inlärnings sätt och behov. Utbildning bör därför gå ut på att både upptäcka hur man vill lära sig och förstå hur andra vill lära. Grovt kan man dela upp inlärningssätt i att en vill ha föreläsningar och kunna göra anteckningar (det som du föredrog). En annan vill diskutera och jobba i grupp (det som du ogillade), en tredje vill lära sig handgripligen och omsätta sina kunskaper i skarpa lägen så fort som möjligt (learning by doing). En fjärde vill jobba helt för sig själv och kunna fråga då man kört fast (Egenstudier). Somliga har lite av varje. Man kan också ha en kombination av behov som varierar med situation. Jag uppfattar att Sophie vill ha en skola med lärare som klarar av denna slags individualisering. /Börje Peratt
Tack Mikael! Bra med en självupplevd kommentar istället för antaganden. Just den repliken visar ju exakt på det Sophie menar men samtidigt det helt motsatta. Alla är vi individer, det fungerar inte för alla att kräva ett varför, att driva och undersöka. En del vill ha fakta inmatad för att det ska fungera. Låt det finnas en grund som alla ska behärska för att klara ett normalt liv, det ska ju inte vara så svårt att komma överens om, tja typ den grundskolan vi har nu…. Därefter kan vara och en söka sig vidare utefter egen förmåga och vilja, typ gymnasiet eller yrkesutbildningar osv. Det absolut viktigaste är att under hela skoltiden ge barnen förmågan att ifrågasätta, tänka kritiskt och självständigt.
Jamen standuplars och Mikael, det kan inte var det Sophie pratar om nu. Det hon säger har aldrig praktiserats på bredden tidigare. Här pratar hon om att ge barn en medveten känsla av varför. Jag har också gått i skola och hade inga större problem, men om det vore på både lärarens och elevens villkor av riktig nyfikenhet, skulle saker gå lätt i undervisningen. Där har hon en riktigt bra poäng tycker jag.
Kan du eller någon annan konkretisera hur denna skola/undervisning skulle se ut? Kan ni ge några exempel på hur den skulle skilja sig mot Harrissons skola
Jag hade aldrig några problem med att förstå ”varför” när läraren gav mig info. Och jag förstår inte att någon annan skulle ha det heller?
Vad roligt att höra Mikael. Jag hade själv ibland svårt att förstå varför, men jag kan möjligen vara en minoritet.
Jag upplever själv, i en skola med montessori pedagogik, att vi barn där blev väl bemötta i våra olika och varierande sätt att lära och att vi blev uppmuntrade till självständigt och kritiskt tänkande. Detta i stark kontrast till den kommunala skola som sedan följde där min och många andras frågor om varför inte fick plats för att det var brist på tid och möjligen engagemang.
Dessutom undrar jag lite över denna ’info’ som du beskriver att du inte hade några problem med att förstå varför det lärdes ut. Det är toppen att det verkar vara förklarat varför information är relevant och viktigt. Jag tror personligen att om man förstår vikten av kunskap så är de flesta mer intresserade av att lära sig det, men den ’infon’ som lärs ut upplever jag lärs ut som sanningar, och att bli undervisad ’sanningar’ tror inte jag leder någon till att bli en kritisk tänkare.
Jag tror, om vi kan enas om att skolan idag snarare är medel än mål i sig, att det är oerhört viktigt att då fundera på vad målet är. Om målet är kritiskt tänkande individer, som rimligen vore fallet i en demokrati, är det oerhört viktigt att lära ut värderingar kring den ’infon’ som lärs ut och inte bara leverera ’fakta’. Vår omvärld är komplicerad, och snarare grå än svart och vitt och jag tror att ungdomar är bättre förberedda desto tidigare de lär sig att acceptera och fungera utan sanning men snarare med olika åsikter, värderingar och mångtydighet.
Jag förstår och håller med men… finns det inte någon form av ”grundfakta”, sanningar som är ovedersägliga fakta. Inom historia, geografi, fysik, kemi, biologi, svenska osv. (Alla ämnen i grundskolan utom religion egentligen.) Den basen av fakta bör väl alla lära sig? Har man inte den grundläggande kunskapen så är det ju svårt att ifrågasätta utan att det blir ett mekaniskt upprepande av varför? varför? varför? Ifrågasättandet måste ju ha sin bas i en kunskap.
Problemet som jag ser det är engagemanget hos lärarna… Jag är så naiv att jag tror att alla lärare VILL skapa engagerade, ifrågasättande, glada, positiva barn men att det inte finns tid och ork!
i skolan fick man,i alla fall jag, lära sig att respektera auktoriteter inte att kritiskt granska och ifrågasätta. En tid var kritisk granskning på modet, och då påtog sig läraren/auktoriteten rätten att vara domare och bestämma vad som var kritiskt tänkande. Under senare mwdicinstudier blev det än värre för då skulle man fostras in i en expertroll där det förutsattes att man visste allt som var värt att veta, ty undervisningen låg i forskningsfronten. Den expertis som sögs in inkluderade alltså den inlärda okunnighet som inte är inkorporerad i den ateblerade kunskapsmassan Min slutsats är att det inte är som det borde vara, ty det mesta som är värt att veta är fortfarande ovetet! Fortsätt Sophia!
En tanke som slår mig och som väl på något sätt bör klargöras, men inte ställts! ”Vad r kunskap?” Är t ex 75% rätt på en samling multiple-choicefrågor exempek på kunskap? Den psykiatriska diagnosen på Breivik är förmodligen kunskapsgrundad,men handlar i mina ögon mer om oförmågan att förstå onda handlingars realitet, och försvaret blir då att diagnosticera den man inte förstår.
När jag läser artikeln av Harrissons fastnar jag främst för det som handlar om den allmänna oviljan till kunskap: Hur föräldrar obekymrat vill ta barnen ur skolan för nöjestripp. Hur elever ambitiöst försöker ta reda på ”hur lite” de måste anstränga sig. Det är precis det som dominerar attityden i dagens skola.
De skriver däremot inget om är att kunskapsnivån hos en niondeklassare idag är minst ett år lägre än för tjugo år sedan. En i sig allvarlig situation.
Jag är absolut anhängare av att den uppväxande människan bör lära sig att kritiskt granska de fakta som presenteras. Jag är också övertygad om att fakta bör sättas i sitt sammanhang. Men om tid måste läggas på att förklara varför jag måste lära mig ett främmande språks ord (glosor) om jag ska lära mig det språket så tror jag att det är fel använda resurser.
Jag tror inte att vara sig jag eller mina medelålders barn känner någon belastning av att vi lärde oss basfakta utan att få varje detalj motiverad. Jag och dom kunde nöja oss med att ”det har du nytta av senare”
Men jag tror att dagens ungdomar som använder sina kritiska ögon till att just slippa lära sig det som ingen tillräckligt tydligt motiverat är morgondagens stora förlorare.
Jag har inte bara erfarenhet som elev en gång i tiden. Jag är också utbildare och gift med en lärare, syster till en lärare, svärdotter till en universitetslärare, god vän till flera lärare etc…
Hej Margano!
Du beskriver bra. Jag reagerar att du skriver:
”De skriver däremot inget om är att kunskapsnivån hos en niondeklassare idag är minst ett år lägre än för tjugo år sedan. En i sig allvarlig situation.”
Då kan jag tänka mej att något är fel och möjligen inte bara för att några enstaka föräldrar inte inser vikten att deras barn skall hålla sig lojalt till de regler man bestämt för alla. Men möjligen det är en bidragande orsak. Det jag tror Sophie talar om är att lärare skall som Dick Harrison och Katarina Harrison Lindbergh säger, kunna presentera ”kalla fakta”, men från flera perspektiv om det finns. Man låter eleverna själv värdera och fundera på de fakta som presenteras och utifrån det tänka på vad olika sätt att hantera verkligheten kan innebära eller vara det bästa. Då menar jag där det finns olika infallsvinklar. Som ett enkelt hypotetiskt exempel, inte varför en bil är en bil i första hand, utan varför eller när är bilen bäst för oss i samhället och när behövs den inte.
Det tror jag utvecklar snabbare till att eleverna anknyter bra till vårt samhälle och därför motiverar till bättre kunskapstörst.
Det betyder naturligtvis mycket att lärarna också har hög motivation och stort intresse. Jag kan ha fel i vad Sophie menar men det är som jag förstått det och i så fall håller med om.
Vad man heller inte noterar utom den sjunkande kunskapsnivån, är att en tonåring idag vet så otoligt mycket mer om världen än en tonåring fö hundra år sedan! Det borde väl ha ett värde, men fångas inte med gängse metoder!