Människan har genom sitt höga intellekt och sin förmåga att påverka och förändra världen ett särskilt ansvar för livet, både sitt eget och alla andras. Med det följer frågor kring ambition för sig själv, vad man vill för andra och effekterna av sina handlingar.
I ansvarstagande ingår även vardagens ord och beteenden som kan påverka långt mer och fler än kanske individen har full förståelse för. En gest kan förändra inte bara individen framför dig utan även många fler. Det du förmedlar i din intention är minst lika betydelsefullt som det du säger och gör.
När jag skrivit detta berättade min fru Ritva om jazztrummisen Ronnie Gardiner som hon sett i en dokumentär på TV, ”En ovanlig livsresa”.
Efter att han förlorat sin hustru planerade han ett självmord. Då råkade han träffa på en handikappad man, utan armar och ben, som gav honom ett varmt leende. Gardiner menar att detta leende räddade hans liv. Gardiner kom senare att utveckla en metod (med musik och rytmik) för att hela människor som drabbats av stroke och även andra neurologiska sjukdomar, det som idag går under beteckningen rgm-metoden.
Så vad är då målet med människans liv på jorden? Är det att förädla sig själv och sina relationer? Är det att via samverkan utveckla en förmåga till kommunikation och att lösa konflikter istället för att kriga? Är det att söka lycka i ett harmoniskt samspel med natur och liv på jorden? Är det att söka förståelse och visa respekt för den andliga kapacitet som kan förena oss alla och samtidigt höja vår förmåga till storverk.
Moralen att ta hand om varandra visar sig på alla områden i livet och i de uttryck som vi ser i omvårdnad, hänsyn och generositet. Utan denna kärleksfulla moral skulle livet vittra sönder och förlora sina möjligheter till existens.
Jag undrar ofta varför människan vittrar sönder och även vad man själv och andra kan göra åt det.
Gardiner är en förebild för hur man kan hjälpa andra och sig själv.
Börje Peratt
