Det återfödda Berlin – mellan Metropolis och kvarterskrogen

Carl Johan Ljungberg har varit i Berlin på konferens. Det handlade om Europa och humanismen. Här kommer hans reserapport också om intryck från staden Berlin

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

FOTO: C J Ljungberg inledande foto vid floden Spree och nedan staty av Wilhelm Humboldt. Övrigt: Free Pick och Wikimedia Commons

Berlin i högsommaren är både en pärs och ett äventyr. Den ständiga trafiken, ett myller av människor från all världens länder. Affärer och varuhus, muséer och praktbyggnader, konserthus, Willy Brandt-centra och ambassader glider förbi en, allt huller om buller.

Har Berlin en god sida så är det dess förmåga till överraskning och variation. Här en park, där ett gammalt flygfält eller ett grönt kolonistugeområde. I en paradgatas jätteskyltfönster snurrar en bländande ny Mercedes på sin karusellplatta, och lyxaffärerna intill tycks inte sakna kunder. Från en allé med grosshandlarvillor eller en rad historieromantiska hus med korsvirkesfasad à la Bröderna Grimm kastas man över till de mest enformiga kvarter med hyreskaserner i trist gråbruna nyanser.

Mot allt detta bryter sig ett annat Berlin, de små kvarterskrogarnas och pubarnas stad, vars nytra gäster stundtals kan vara litet ”beschwipst”. I de gamla stränga paradkvarteren ser man numera folk sitta i sina vilstolar i solen, så vid kaféerna runt den berömda ”Museumsön” i stadens mitt. Samtidigt som ungdomar musicerar leker barn under föräldrarnas uppsikt på gräsplanerna invid den jättelika, svartmurriga Domkyrkan från förra sekelskiftet.

Den som var här på 1970-talet minns Berlin som en grå, mycket sliten stad som ännu hade beklämmande luckor i kvarteren efter krigets bombardemang. Det kändes som en dubbel nesa att denna skadskjutna stad, när freden slöts inte fick ro att läka, utan att ett nytt kallt krig höll den nedfryst och betryckt.

Om man dristade sig att resa hit under DDR-tiden kom man lättast med tåg från Sassnitz och via Östberlin, där bistra passpoliser kollade passagerarna. Man fick den välkända öststatskänslan och brunkolslukten i näsborrarna redan då man i ottan steg ut på den dåvarande centralstationens perrong.

Nu möter i stället en blomstrande stad, vars gamla kvarter har renoverats eller är på väg att snyggas till, men där de många jättelika nybyggena och skyskraporna bär spår av att ha segrat i alltför djärva arkitekttävlingar, varför pieteten och känslan för omgivningens särprägel blivit eftersatt. Som en bekant sade: ”Det går runt i magen på mig av alla dessa jättehus och trafikkaruseller”.

För 1970-talets turist var det berömda Riksdagshuset som en svartnad ruin, som det tycktes inte bara av ett hus utan av en hel epok. Den låg där som ett ofrivilligt minnesmärke isolerat från staden i övrigt. Den kändes förknippad med den sorgliga riksdagshusbranden och med rollen som DDR:s huvudstad, ett synligt uttryck för Tysklands fall och förnedring. Därtill i ett Berlin som blivit en militärt erövrad västlig utpost för Sovjetväldet.

I dag är detta hus åter en politisk knutpunkt, väl belägen bland Berlins företag, ministerier och ambassader, en juvel kan man säga i återföreningens krona. Kring riksdagshuset finns i sin tur ett antal glasade, postmodernt osmyckade kanslibyggnader, delvis påminnande om dem som tillkommit runt kongresspalatset Capitolium i Washington, D C. Sätet för förbundsdagen har på märkligt sätt blivit en kultplats och ett läromedel för den demokrati och det EU-samarbete, med vilka dagens tyskar naturligt nog vill identifiera sig.

Berlin känns kolossalt redan i centrum – som nu har flyttat sig jämfört med DDR-tiden, då det var kvarteren kring det livaktiga affärsstråket Kurfürstendamm som var dess ”mitt”. Den som i dag via pendeltåg reser till någon ort i stadens periferi möter i stället det utsträckta Berlin och kan tycka att detta aldrig tar slut. En förklaring ges då man får veta att Berlin på 1920-talet lät inkorporera hela åtta städer, 59 byar och 27 gods. Därmed fick staden sin vidd och sin utspridda och delvis oorganiserade prägel. Att Berlin på detta sätt vann i styrka är klart, samtidigt som det avlägsnade sig än mer från den småstadsanda som för många utgör det egentliga Tyskland. Var det en slump att regissören Fritz Lang 1927 gjorde sin berömda film Metropolis, en så kallad dystopi där människorna erfar främlingskap i en stor framtidsstad och där pyrande konflikter råder mellan de få förmögna och de många anonyma löneslavarna?

Vill man ett tag låta sina sinnen vila från denna jättestad kan man göra en avstickare till det förflutna. Ett sätt är Deutsches Historisches Museum vid Unter den Linden, med dess ytterst välgjorda permanenta utställning om hur Tyskland växte fram, sett i ett europeiskt perspektiv. Ett annat sätt är att ströva på den kända kyrkogården Dorotheenstrasser Friedhof, med ingång från Chausséestrasse, helt nära Unter den Linden. Här vilar under ofta fint skulpterade gravvårdar flera tyska och berlinska märkesgestalter, av vilka man på måfå kan nämna tänkarna Fichte och Hegel, stadens store arkitekt Karl Friedrich Schinkel, en författare som Heinrich Mann (bror till Thomas Mann), en dramatiker som Bertold Brecht, en sångerska som Gisela May och därtill rader av glömda men på sin tid mycket uppburna Berlinskådespelare.

Många européer vill se en skarp kontrast mellan tyskt och franskt. De borde här i Berlin påminna sig, att Tyskland tidigt präglades av en stor utvandring från Frankrike. Denna exodus hade speciella orsaker, nämligen att det kända ediktet i Nantes år 1685 hade upphävts, detta edikt som på ett modernt sätt hade låtit icke-katoliker fritt utöva sin tro i Frankrike. Många tog sitt pick och pack och flydde Frankrike. Som mest var en fjärdedel av Berlins invånare därefter fransmän, något som ännu märks i många familjenamn och i en del inslag i den speciella berlinska dialekten. Här finns det en katolsk kyrka i centrum (Sankta Hedvigs-katedralen), och likaså en fransk kyrkogård.

Den som strövar genom högsommarens Berlin blir dessutom ofta påmind om Paris boulevarder och broar och latinkvarteren. Intill Berlins ståtliga Humboldt-universitet finner man de ryktbara akademiska brödernas marmorstatyer (Wilhelm som lade upp planen för det nya universitetet i Berlin och hans bror upptäcktsresanden Alexander som samlade naturvetenskapligt material i Sydamerika).

På trottoaren intill deras statyer säljs böcker, antikvarisk litteratur och grafiska blad och musik, allt på sätt som spontant för tanken till Seine-kajerna och deras ”bokinister”. Även om de förr berömda Berlinkaféerna (till exempel Zum schwarzen Ferkel, ”Den svarta griskultingen”, där Strindberg och många andra höll till) tyvärr har förstörts av kriget, är kafékulturen långt ifrån död. Efter murens fall vågar man säga att ett slags kultiverat lättsinne åter har intagit den preussiska huvudstaden, något som tveklöst gör den än mer attraktiv.

Frågan som återstår är om Berlin på sikt lyckas hävda sig mot den i många former så trista proletär- och anarkistanda med rötter i industrialismens och det ängsliga massamhällets tidevarv, som staden också dras med. Industrikaserner eller IT-skrapor kanske gör sak samma, för trivseln hänger ytterst på om de små formernas och kvarterslivets sköra villkor kan skyddas – det är ändå där som den riktiga hemkänslan och tryggheten kan frodas.

Carl Johan Ljungberg