När H&K för en tid sedan besökte Dorpat (Tartu) kom jag att tänka på en svensk, Johan Bergman, som en tid vid förra seklets början var professor där.
TEXT: Carl Johan Ljungberg
Latinisten och den klassiske filologen Johan Bergman (1864-1951), var på sin tid en flitig författare, både till populära och akademiska verk, men också en politiskt radikal personlighet som deltog i riksdagen och i den då nya nykterhetsrörelsen. I sin ungdom hade han för övrigt varit informator i Östergötland samtidigt med en släkting till mig.
Johan Bergman var mycket mångsidig och skrev bland annat läsvärt om kejsar Augustus och om de latinska källorna till Sveriges historia. Han ledde resor till klassiska utgrävningsplatser i Medelhavet och anlitades som en auktoritet av europeiska forskare . Hans memoar Hågkomster ger en suverän inblick i de många reformaktiviteter som pågick i Sverige från 1800-talets slut. Bergman inriktade sig som latinist särskilt på den romerske skalden Propertius och hans skrifter, men översatte även Vergilius storverk Aeneiden till svenska (Sagan om Aeneas, 1921-23).
Aeneiden är det kända epos skrivet under kejsar Augustus’ tid som på böljande hexameter skildrar hjälten Aeneas’ flykt från det brinnande Troja och hans roll vid det romerska väldets grundläggning. Vergilius ger här även röst åt drömmen om ett romerskt världsrike och skildrar bland annat suggestivt hur Aeneas då han nedstigit i underjorden möter dem som ålagts eviga straff. Av Dante, men även av en modern kollega som T S Eliot sågs Vergilius som tidernas störste diktare, även jämfört med namn som Shakespeare och Goethe.
Johan Bergman fick efter första världskriget i Tartu en professur i klassisk filologi, som även omfattade klassisk arkeologi och klassisk historia. Den estniska staten ville då landet blivit självständigt påverka det gamla Tartu-universitetet, som grundlagts 1632 av Gustav II Adolf, främst genom att tillskapa nya professurer där. Dessas innehavare söktes nu från Finland men också från Sverige varifrån bl a jurister, språkvetare och konstvetare hämtades. I Tartu uppstod en viktig mötesplats för forskare runt Östersjön.
Om de svenska relationerna med Estland skriver historikern John Crispinsson i ”Den glömda historien”. Vi får en kavalkad från Matts Kettilmundssons och Karl Knutsson Bondes tid, då Sverige erfor skärpt konflikt inte minst med Tyska orden, som då begick övergrepp och massakrer i Estland. Gustav Vasa gick där varligt fram, medan hans son Erik XIV liksom tidigare kungar aktivt sökte integrera landet i det svenska riket.
Från Sverige kom idén att ester borde dömas av vanliga domstolar, inte godsherrar, liksom att prästerna borde tala estniska i sin ämbetsutövning. Om talet om ”den goda svensktiden” stämmer får man som läsare själv avgöra.
En trist plump i Crispinssons ”Den glömda historien” är inom parentes sagt, att han felaktigt tillskriver kabinettskammarherre Rutger von Essen, d.1977, såväl politiska åsikter som boktitlar vars upphov i själva verket är den kontroversielle journalisten och utrikesskribenten Rütger Essén, d. 1972.
Carl Johan Ljungberg
