Dans som öppning in i andra världar och en resa bortom våra egna tankar

TEXT: Raphael Mabo

Scenen är helt mörklagd. Så plötsligt tonar en cirkel fram i mitten av scenen. En dansare tar cirkeln i besittning och dansar i cirkeln med marknära rörelser, utforskar sin kropp, cirkeln och dess rum, genom sin dans. Detta är sverigefinska Virpi Pahkinens solodans, ett ensamt utforskande i hennes eget universum till en musik som surrar av röster, djur och lager-på-lager stämmor av musik, som ett organiskt ljudkollage.

Som åskådare känner jag mig förflyttad till en annan verklighet, en annan tid och en annan civilisation. Hennes rörelser är så mjuka, så organiska, cykliska och det känns som en födelse, en födelse in i naturen, in i livet. Musiken accentuerar den organiska känslan, närvaron i naturen, där människa och djur levde nära. Ljussättningen pulserar från marken och ökar i tempo, energin höjs och det sprakar av liv, rörelse och jag känner mig berörd bortom intellektet, bortom analys, bortom mig själv.

Tystnad, mörker. En fyrkant av ljus. Mugiyono Kasido kommer in och betraktar fyrkanten, han doppar sin ena fot i den, sedan en hand. Han känner på den lång-samt, sedan kliver han in och börjar ett utforskande med händer och fötter. Hela hans kropp får liv, händer blir till ansikten, kroppen en mini-karikatyr av världen, av nuet, av relationer, politik, ideologier och konflikter. Tröjan blir en tvångströja som han försvinner in igenom och sedan ut igen. Allt i tystnad, en tyst illustrativ dans, en politisk satir, en humor och samtidigt ett djupt allvar, det finns en svärta i skrattet, ett mörker i leendet, en sorg i absurdismen.

Akt tre
Pontus Sundset dansar in under en brunorange lampa. Han får sällskap av Mugiyono och de delar en ritual och speglar varandras dans, två individer som möts i dansen, kommunicerar genom kroppen. Jag ser rituella rörelser från öst, från Asien, från Afrikas marker, från äldre kulturer gömda och glömda i historiens vingslag. Virpo gör dem sällskap och det blir en final som sammanväver ihop kontraster mellan dådtid och nutid, mellan det organiska, flytande och intuitiva, och det fyrkantiga, intellektuella. Musikens ljudcollage låter som en etnokulturell röst-mix runtom från världen. Tillsammans känns det sakralt, högtidligt, vackert, djupt och flödande.

En föreställning som väcker reflektioner, tankar, känslor. Efteråt en stunds samtal med Virpi och efter en stund kommer även Pontus in. Virpi berättar om att det börjar hos henne som en idé hon utforskar med sin kropp, ensam och i tystnad. Hon utforskar och skapar rörelser, de sätter sig i hennes muskelminne, kropps-minne. Sen kommer en idé om musik och ljus, hon kastar ut några instruktioner till en musiker, som får snappa upp det som inte går att förklara med ord, med Virpis egna ord ”telepati”.

Musiken kommer till dansen. Hon pratar om att dansens rum, scenen, är för henne att träda in i något högtidligt, något rituellt, något andligt. Hon skrattar och säger att detta kanske man inte ska prata om i det sekulariserade Sverige, men att det iallafall inte är som en traditionell gudstjänst. Hon skrattar igen och ler.

Hon lyfter fram att när vi ser en dans så kanske vi dansar med i vårt sinne, att dansen väcker nya tankar, idéer, öppningar, insikter, att vi i publiken formar vår tolkning och intryck av hennes koreografi utifrån var vi är. Vi är med och skapar genom det som händer inom oss. Pontus berättar om den dagliga träningen och dansövningarna för att hålla kroppen i form. Han och Virpi kommunicerar med sina kroppar, de har funnit en gemensam kommunikation, de har dansat med varandra i över 10 år så de känner varandra. Virpi säger att hon såg Pontus första gången genom ett butiksfönster, han köpte en glass, och Virpo kände – där är han. En självklarhet i mötet, tillståndet där man bara vet, där pusslet har fallit på plats som av sig självt.

När jag går hem gör jag reflektionen att föreställningen och samtalet efteråt hängde ihop, de var som två delar som båda pekade mot det oändliga, ogripbara, djupa och intuitiva inom varje människa och samtidigt bortom oss. Man kan kalla det för inspiration, för Gud, för andlighet, för själen – olika ord som pekar i samma riktning mot något mer, något större, något bortanför hjärnans intellektuella analys, som en kraft eller tillstånd eller närvaro av det mystiska som samtidigt är så naturligt.

Konst och kultur kan visa det, kan sammanföra det konkret fysiska med en resa inåt i våra sinnen och öppna upp oss inuti för mer djup och höjder.

Raphael Mabo
Fil. kand etnologi, skribent och coach i personlig utveckling