Samtal med Kay Pollak

Kay Pollak, född 1938 i Göteborg, är en svensk filmregissör och författare som en gång i tiden betraktades som ett filmens underbarn.

Foto: Andersson Pocket

Kay har gjort fyra långfilmer och de är alla en viktig del av den svenska filmhistorien.

”Elvis Elvis” på Maria Gripes barnbok kom 1976. Fyra år senare ”Barnens Ö” (1980) på PC Jersilds ungdomsroman. Så fick Kay en möjlighet att undersöka förhållanden för fosterbarn som hamnat snett. Filmen ”Älska mig” fick en försenad premiär 1986. Detta projekt kom att sluka honom mentalt och känslomässigt så att det blev omöjligt att hålla tids- och budgetramar. Med detta förlorade också Kay Pollak möjligheten att göra film i Sverige.

Både TV och Svenska Filminstitutet vände honom ryggen.

Men så rekryterade SFI en ny dansk konsulent, Per Nielsen som inte var helt insatt i svenska kulturförhållandena, vem man skulle hålla sig väl med eller stänga ute.

På detta sätt kom Kay Pollak att få stöd för sitt manus ”Så som i Himmelen”. Återigen blev det ett projekt som slukade både tid och resurser. Med Kays vilja att åstadkomma storverk så blev det också en utmaning för många av de medverkande.
Vid pressvisningen mötte vi flera av skådespelarna och stämningen var kan man säga anspänd, nästan tryckt. Jag som var helt betagen av filmen ställde frågan hur många guldbaggar man räknande med att få. Jag räknade till minst fyra: bästa film, manus, skådespelare och regissör. Det kunde mycket väl även bli några till såsom Per Morbergs biroll. Jag ansåg dessutom att den borde bli Oscarsnominerad. Blickarna jag fick var minst sagt förvånade och direkt tvivlande på mitt omdöme.

Vid Baggegalan fick Kays film åtta nomineringar men ingen bagge. Detta kan tolkas som någon slags hämnd från filmmakten i Sverige och en fadäs av baggejuryn som kommer att stå inristad i svensk filmhistoria med ett frågetecken.
Pinsamheten blev inte mindre då ”Så som i Himmelen” en dag efter baggegalan nominerades till Oscarsgalan som bästa utländska film.

Jag har alltid undrat hur Kay klarade av den uppenbara provokation detta innebar och beslöt att ta ett samtal med honom, inte bara om den händelsen utan om utgångspunkten för hans skapande. Kay har ju under hela 1990-talet ägnat sig åt annat än film och istället blev det föreläsningar och böcker såsom ”Att växa genom möten” (1994), såld i Sverige i över 400.000 ex och sedan ”Att välja glädje” (2001), såld i Sverige i över 500.000 ex. Liksom hans fyra filmer gick dessa två böcker rakt in i människors hjärta. Böckerna medförde sedan stor framgång då han ombads bli föreläsare med böckerna som utgångspunkt.

Hans förhållande till barnet återkommer hela tiden. Han menar att barnet föds till denna värld som en ren, gudomlig, oskyldig varelse, alltigenom god och kärleksfull.

–”Gandhi säger att man kan se hur civiliserat ett samhälle är beroende på hur det tar hand om sina djur.”

Kay menar också att man ser hur ett samhälle är beroende på hur man tar hand om sina barn.

Så här berättar Kay:

–Hur det kommer sig att detta blev så viktigt för mig blev jag uppmärksam först på en kurs i USA 1987. Då kom den stora mentala uppenbarelsen, att jag hade en inre trossats – att jag är inte tillräckligt god – I’m not good enough! Insikten om denna inre trossats fullständigt välte omkull mig. Senare har jag kommit att förstå att det även finns en annan inre trossats som förfärande ofta präglar kvinnor och det är att: ”som kvinna är jag utan värde.

När jag arbetade med ”Älska mig” fick jag möjlighet att jobba med en grupp människor för att göra en grundlig research på unga flickor i fosterhemsmiljö. Den ena historien var värre än den andra och ingen av dessa fruktansvärda verkligheter var sådan att man kunde visa någon av dem på film.

Barnen visste ju alla att fosterhemsfamiljerna fick pengar för att ha dem. De längtade efter att vara älskade som de var. Den stora saknaden var att vara älskad villkorslöst.

Att skriva ett filmmanus på detta blev därför väldigt berörande. För de här flickorna kunde små detaljer i vardagen och små signaler vara fullständig förödande för självkänslan. Den skrämmande insikten var att hon (fosterbarnet) ser postavin där det står 7600 kr och inser att det är anledningen till att hon får bo där. Att vara barn och inte ha något riktigt hem.

–”Har dom mig för att jag är jag eller för pengarna?”
Fosterbarnet testar hur långt fosterföräldern är beredd att acceptera barnet.

– ”Hittar jag någonstans några som kan älska mig ända ner till helvete då ska jag stanna hos den familjen.”

Du måste ha berörts av den förtvivlan du såg hos dessa barn?

–Det blev så stort att jag blev fångad av utsattheten.
Fosterfamiljerna gör det i botten av ett gott skäl. Men misstänksamheten hos det ständigt svikna fosterbarnet gör relationen så oerhört sårbar. Filmen handlade om uppgörelser med livslögnen. Mamman i filmen vill göra något gott. Mamman väljer omedvetet en ”svår” flicka för att hon själv lever i en lögn, i ett dockhem. Hon själv lever oälskad och vill bryta sig loss.

Fosterföräldrarna, både mamman och hennes man tyckte det var väldigt jobbigt med fosterbarnet men ändå… Förmodligen skulle de efter några år kunna säga – ”Det var det bästa som hänt. Sanningen kom in i vårt hem.”

Vad är det värsta som har hänt dig?

–Det värsta som hänt var en skilsmässa då jag var dryga 30 år.
Jag var programmerad att hålla ihop familjen. Det var ett svårt misslyckande då.

Om det var det värsta måste det ha gått riktigt på djupet?

Insikten om skilsmässa var förkrossande. Jag hade en tanke om att jag inte ville leva.

Vad höll dig uppe?

Jag hade skyddsnät runt mig, mina närmaste vänner. Kvinnor runt mig som var mycket beskyddande.
Samtidigt så kan jag säga att jag är lyckligt lottad. Jag har inte förlorat något barn, jag är helt frisk. Och idag kan jag säga att skilsmässan är det bästa som har hänt mig.

Sedan träffade Kaj också den kvinna han idag lever med och den relationen är mycket viktig.

Hur ser han då på sig som kulturperson och hur upplevde han den försmädliga Guldbaggegalan?

Så här berättar Kaj:

–Då jag inte fick några guldbaggar! Det gick snabbt över. Filmen hade setts av1,5 miljon människor…Jag hade fått en enorm uppskattning i form av tusentals brev och mail från tacksamma människor i hela landet… Det tog 24 timmar att bearbeta guldbaggejuryns beslut… Snålheten… Avundsjukan i det svenska filmklimatet… Dagen efter Guldbaggegalan, på eftermiddagen, kom Oscarsnomineringen. Och allt vände. Erkänslan från publiken, alla brev. Självklart hjälpte det mig.

När vi närmar oss slutet på samtalet säger Kaj:

– Men du det här är ju bara början på vårt samtal.

Ja, vi får se om Kaj och jag fortsätter samtalet. Tillsvidare får detta bli en slags julhälsning till alla och särskilt till de barn som känner sig ha hamnat i familjer där de tvivlar på om de är älskade som de är.

Med önskan om en kärleksfull jul.

Börje Peratt i samtal med Kay Pollak

www.kaypollak.com