Kring 2005 ringde en ung man upp mig med kraftig norrköpingsdialekt och bjöd in till en amatörfilmfestival i Stockholm. Just då satt jag och skrev på Bella & Real tillsammans med en ung tjej och tänkte att det kunde vara ett trevligt avbrott att åka in och träffa ungdomar och se vad de skapat. Vi kom till en biograf som körde denna festival och mötte Mattias Paar. Hans film ”Mormor är punkare” gjorde mig glad.
Intervju av Börje Peratt
Visst det var kompisar i alla roller utom den enligt Mattias bedårande Liselott Lindberg i rollen som Mormor och de som spelade föräldrar var alldeles för unga. Men det fanns ändå mycket som var fräscht, annorlunda och spännande både i filmen och framförallt hos denna tjugoåriga filmmakare. Jag kallade honom från denna stund för ”par i begåvning”.
Han spelade sedan en liten roll i min film Bella & Real och var den sortens aktör som gärna hade utvecklat den till huvudroll. Den livsglada Mattias inspiration smittade av sig.
Han dök upp på inspelningsplatsen i full punkarkostymering och jag insåg att jag var tvungen att förändra min syn på rollkaraktären. Naturligtvis låg den nära Mattias punkaridentitet trots att den just då var i avtagande. ”Försök och styra mig åt något håll och jag går andra vägen” lyste om honom. Nu stämde förvandlingen av identiteten in på rollen men han gick ändå med på att plocka bort en del ansiktsutsmyckningar, då rollen som fotbollsmålvakt inte gick ihop med piercingar. Så Mattias förklarade sig med att – Jag satsade med dreadlocks och japanska kläder på en rasta kille mer än punk. Funkar det? Ja det funkar tänkte jag.
Det fanns något bekymmerslöst över denna kreativa själ. Ungefär som att det jag tänker det kan jag skapa.
Så här i efterhand kan jag se honom som en illustration till det psykologiska temat om ”tankens skapande kraft”. Ingenting tycks omöjligt.
Nej, Mattias är inte en vanlig svensk och det är kanske det som förenar oss. Det kan också bero på hans rötter, kommer från Österrike. För 400 år sedan begick någon släkting på morfars sida en svår illgärning då flera mördades, förmodligen romer, som fick en Zigeuner Hexe att, enligt legenden, utslunga en förbannelse över alla kommande förstfödda pojkar på morfars sida. Den zigenska och mycket vidskepliga förbannelsen innebar att varje förstfödd son måste döpas Titus, i annat fall skulle förbannelsen slå till. Vad förbannelsen innebar har glömts bort men traditionen har fortsatt och Mattias fick således tillnamnet Titus som betyder den onde.
I samma veva som jag beslöt att åka till Cannes och presentera några filmprojekt fick jag reda på att Mattias också skulle dit men nu kallade han sig således Titus. Det blev en galen vecka och intrycken från den var gränsöverskridande. Så roligt var det länge sedan jag hade. Vår äldste son Kim, som var med för att se och lära och som hade designat allt material, hängde inte med i tempot och valde, medan Titus och jag gjorde Cannes, att stanna kvar i det lugnare Juan-Les-Pins som låg 10 minuters tågresa från Cannes.
Vi hade således gjort film tillsammans och upplevt Cannes på ett crazy sätt. Men jag fick aldrig grepp om honom. Det kanske är ett omöjligt företag men när han nu börjar närma sig 28 år så kanske chansen fanns att finna allvaret.
När jag nu valde att göra detta samtal ville jag veta hur hans intresse för film och skådespeleri hade börjat.
– Min mentor var teaterpedagogen Lillemor Anderoth Johansson, hon gick bort 2011 och det var skitjobbigt.
Hon trodde på mig. Jag började spela barnteater med henne då jag var 6. Jag drömde tidigt om att uttrycka mina fantasier i film. När jag var kring 15 år gick jag till henne och sa att jag ville göra en film. Hon gav 6 000 kronor från föreningen Dramatörerna och sa ”gör vad du vill”. Det blev en mycket barnslig cowboyfilm inspelad i Kolmårdens skogar. Jag fick ihop teaterkompisar i hemmagjorda cowboymunderingar och en historia som blev Guldfeber. [tellusfilm.com/recension]
– Spelet var ganska teatraliskt, ändå blev åskådarna mer påverkade än vad jag trodde.
– Vi blev helt sågade så klart, den var väldigt naiv, ändå satt folk och snyftade vid vissa scener.
Så jag upptäckte en förmåga att kunna beröra folk.
Jag började också att upptäcka mig själv genom min kamera och genom mina historier.
Finns det nån röd tråd i historierna?
– Det jag brinner mest för är meningen med livet. Om jag kan få den som ser filmen att få en rövspark så… Ta vara på den tid man har!
Vad är det man ska ta till vara på?
Hitta det själv! Det jag tycker är mysigt tycker inte nästa person.
Men … man ska inte leva sitt liv genom andras ögon.
Jo, men du gör ju film genom dina ögon som andra ska se? Hur går det ihop?
– Jag gör ju min historia som de kan relatera till.
Jag gör egentligen inte film till någon annan än till mig själv. Jag vill naturligtvis berätta min historia men lika mycket till mig själv som till andra. Jag tycker det är fel att göra film till någon annan än till sig själv. Jag gör bara filmer och historier jag själv vill se som jag tycker saknas, jag är ju ett stort filmfan och finns inte det jag vill se får jag väl göra det själv.
Hur många filmer har du gjort?
– 8 lång, 20 kortisar, 5 TV program, en TV-serie Vit Oskuld. Nu är jag på G med ”Käftsmäll” som förut hette ”Sex, drugs och tonårstankar”. Den bygger på en bok, en tidsskildring om idag. Det handlar om att finna och förlora drömmar.
Vad är nästa stora?
– Last resort – Sista anhalten. Det handlar om tredje världskriget, inbördeskrig bryter ut några ungdomar flyr Florida och bosätter sig på en ö där allt mynnar ut i sex, drugs and rock’n roll. Denna ö är också sista tillflyktsorten i världen.
På ön tävlar två knarkhandlare om makten och det handlar mycket om hur makt korrumperar.
Jag tänker på Flugornas herre och Mattias korrigerar mig med att det i så fall mer liknar The Beach med Leonardo di Caprio. Jag får återigen en känsla av att detta kanske är en cowboyfilm i modern tid. Mattias vill leva ut sina fantasier och få oss att se vad han ser. Egentligen kännetecknar det konstnären oavsett man är naivist eller expressionist.
Du har haft fria tyglar?
– Föräldrarna försökte hålla mig tillbaka under värsta punkperioden som började då jag var 14. Men det gick ju inte.
– Jag fick välja att ta ut piercingen eller flytta hemifrån då jag var 18. Jag flyttade hemifrån. Men ja, jag har fått mycket fria tyglar, en mycket trygg och kärleksfull uppväxt.
Vad har mamma gett dig?
– Mamma har gett mig ett extremt varmt hjärta och en sjukt positiv inställning. Morfar är stora förebilden. Morsan det finns inget ont i henne. Hon är en inspiration i godhet.
Det har nog gett trygghet i mig själv.
Någon tuff smäll som påverkat dig?
– Varje projekt nästan. Man tänker. Nä fan det blir aldrig av! Det blir aldrig av! Just nu är det Last Resort. Vad fan händer? Så står man där vid premiären … men innan dess, det går ibland så segt, att man aldrig kommer nån vart.
I min värld har jag inte gjort någonting. Det tycker jag är bra. Då pushar man sig själv. Blir lite dumdristig. Det är bra med lite dumdristighet. Alla projekt har jag fått ihop tack vare att jag inte vetat hur djävla mycket jobb det skulle bli.
Något du ångrar?
– Det var några år sedan jag skrev ett manus åt en annan, sedan hamnade vi i rättstvist.
Jag hade skrivit manus i ett år som den andre hade en idé till. Men vi var två andra som skrev manuset. Sedan åkte jag till Australien och då tog den andre bort våra namn och sålde det till ett produktionsbolag. En nära vän talade om vad som hade hänt och skötte ärendet åt oss då han var kvar i Sverige, jag är skyldig honom all tacksamhet. Vi kom hem, tog striden med alla rättskostnaderna och vi vann. Jag lärde mig mycket på det, att aldrig göra andras skit. Att aldrig lita på någon även om dom säger – Hej brorsan! Det var en av de nyttigaste läxorna. Alltid ha kontrakt på allting.
Man ska inte göra saker tillsammans bara för att det är ens vänner. Man ska göra saker tillsammans med de som kan sina saker.
Kan du berätta något om erfarenheterna från din resa till Australien (2008-2010)?
– Jag har blivit väldigt mycket mer kritiskt lagd och jag vet nu mer vad jag gör.
Australien var väldigt bra. Jag lärde mig mer på två år där än på tio år i Sverige.
Där är faktiskt film business.
Jag visste inte ens vad Film pack var innan jag åkte dit. Det är komplett och gäller hela projektet. Manus, business plan, directors vision, producers vision, analys av marknadsplan, målgrupp, concept art (handmålade bilder av scener), story board, team och skådespelare.
Hur finansierar du en sådan preproduction och development?
– Jag är väldigt bra på att få folk att förstå och göra min vision.
Det är väldigt bra att vara i den delen av livet där folk faktisk tror på vad jag håller på med.
– Det är klart att det känns hopplöst då man sitter i flera år och inget händer och sedan träffar man plötsligt ett proffs som sitter mitt emot och tycker att manuset är något av det bästa han läst.
– Manusarbetet med Last Resort innebar att jag jobbade med åtta författare runt hela världen som lagt sin toush på det som jag jobbat med.
Skype gör det möjligt. De skickar sin version till mig. Jag skickar det jag inte gillar som jag vill att de ska ändra. Skriver min variant och så utvecklas det vidare. Skönt att ha sista ordet men också att inse när de gör det så mycket bättre. Så till slut blev jag nöjd när jag läste hela manuset och inte hakade upp mig på något jag läste. Och det är verkligen svinbra nu. Inga lösa trådar. Känns som att läsa en bra bok. Sedan kan det utvecklas vidare med en annan författare.
Sedan händer saker då man börjar regissera.
– Jag arbetar fritt, jobbar utifrån känslan… har ofta musiken i huvudet.
Jag älskar ju musik. Alla filmer byggs av musik. Nåt av det roligaste inom film är att lägga musiken med fantastiska kompositörer. Så jag regisserar ofta utifrån den känslan.
– Jag har ingen utbildning, Har ju utbildat mig själv. En fröjd att jobba med utländska skådisar som inte kommer från en teaterbakgrund som svenska skådisar gör. 95 % av alla skådisar i Sverige spelar ju teater och de förstår inte filmspråket.
Hur långt vågar du driva en skådespelare?
– Just med utländska går det väldigt bra. Jag älskar method acting. Medan ljuset sätts så kan jag spela upp musiken från scenen för att få skådisen att förstå vad scenen ska ge. Jag kan dra dom till ganska mörka ställen ifall det behövs, men vi snackar givetvis om det innan. Som i Last Resort kommer alla skådisar och team leva som sina karaktärer och endast ha sina kläder på sig. Vi är på en ö i 8 månader, då kan man stänga ute världen.
Finns det något som är svårt?
– Om du får en dålig skådis som inte förstår…
Då slänger jag in (förslag) att den äter när den pratar eller viskar. Man försöker uppfinna trix.
Ibland måste man lura fram tonen.
Ibland säger jag ”Du suger”. ”Tona ner skiten”. En diva är oftast svår och jobbig. Stockholm bimbos som anser sig lite kända för att de varit med i nån såpa. Fy fan alltså, då får man jobba hårt om man ska få det att funka.
Hur är det med vänner och vänskap?
– Jag är ganska mycket en ensamvarg och har alltid varit.
Jag kom på mina historier i min ensamhet och morsan trodde jag var ett psykfall när jag stod på gården med en skidstav och dödade inbillade fantasifoster.
– Jag har en tendens att skaffa vänner som inte är intresserad av film. Min flickvän är inte alls särskilt intresserad. Hon gör sitt.
Jag har mycket musiker som vänner och ett gäng sjuka idioter som varje gång jag träffar dem får mig att fatta vad god vänskap är. Nördarna blir filmmänniskor och de intressanta blir musiker. Det är roligare människor på Grammisgalan än på Baggegalan.
Kommer du att ta någon Bagge?
– Nä, jag vill inte göra svensk film. Jag går direkt på en Oscar.
Vad inspirerar dig?
– Den som inspirerat mig mest genom alla tider är en japansk tecknad film som heter Silver Fang. Den påminner mig varje gång man ska ta sig genom en historia. Glöm alla formler!
Den är dubbad av Peter Harrisson. Den är jättefånig, jättecharmig och väldigt inspirerande.
Intro här: http://www.youtube.com/watch?v=TeiYAs_gNP8
– Sedan skulle jag ljuga om jag inte sa att jag avgudar Tarantino.
Gillar regissörer som skriver sina egna filmer.
Spielberg är ju fantastisk men han får ju alltid ett manus.
Man tappar rösten tycker jag. Mycket Coolare att göra sin film från det tomma blanka bladet till att förverkliga historien med alla skådespelare.
Och nu är tanken att åter göra Mormor är punkare?
– Ja, en remake i amerikansk version. Ska spelas in i San Fransisco.
Originalet som du såg då 2005 hade en budget på 15 000 kr. Jag var 19 år då den gjordes nu ska den göras i full skala för 20 miljoner.
Jag har fram tills nu klippt alla filmer. Nu får jag en redigerare som gjort Moulin Rouge och Romeo och Julia.
Ska bli skönt att inte gör allt utan bara hålla sig till regin.
Hur skulle du vilja avsluta det här samtalet?
– Finns inte film, finns inte jag, det är som en drog för mig. Jag blir tokig om jag inte skapar något på några veckor.
Att få ge sig in i en värld där mina egna tankar får liv med hjälp av skådespelare och kameror är egentligen helt sjukt.
Jag kan bygga mitt egna universum helt efter mitt eget huvud, beröra människor och tjäna pengar på det… Hur kan man inte bli beroende av det?
Intervju av Börje Peratt
