Långfredagstema – om konsten att dö

3
1178
Gångbro. Foto© Börje Peratt
Gångbro. Foto© Börje Peratt

Långfredag, stillhet och begrundan. Kristen, ateist, muslim, hindu – det vi säkert vet är att vi alla kommer att dö, men hur är det att uppleva döden och vad vet västerländsk forskning om dödsupplevelsen? Kersti Wistrand gör en sammanfattning utifrån nära döden-forskningen.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Under min barndom på 50-talet var långfredagarna verkligen oändligt långa. De gjorde skäl för namnet. Atmosfären var tung och allvarlig; tiden stod nästan stilla. Inga affärer hade öppet. Biografer och dansställen var stängda. Det var syndigt att roa sig och många barn uppmanades att hålla sig stilla, inte springa. De kristna, långt fler än idag, gick till kyrkan ofta högtidligt klädda i svart och predikningarna kändes extra långa och skuldtyngande, och t.o.m. min far som inte var kyrklig satt tyst och allvarlig hemma och tänkte förmodligen på döden. Hans första barndomsminne var när han tre år gammal, 1912, tvingats kyssa sin döde farfar på pannan, där denne låg lik i öppen kista hemma på gården. Han hade även i unga år följt två av sina systrar till graven. På den tiden dog folk ofta i hemmen och alla byborna hjälptes åt att stödja och gravsätta. Barnen fick speciell begravningskonfekt i svart krusat omslagspapper med vit dekor av tyll eller spets som tröst. Ibland tillkallades en fotograf för att föreviga den kära släktingen i den öppna kistan. Jag är själv uppvuxen med ett sådant foto av min mormors mor på gammaldags hård kartong, vilket fick mig att tidigt ställa frågor om döden till min mor.

Idag är allt detta ett minne blott i vårt samhälle. Idag förnekas snarare döden och ungdom och skönhet prioriteras. Många lever självcentrerade i sin bubbla som om de tänkte att de skulle kunna leva i evighet. De gamla och sjuka medicineras ofta ned och göms undan. Vi vill inte tala om döden. Men vi borde göra det för att få ett samhälle som mer överensstämmer med verkligheten och vi borde starta med barnen och berätta för dem i alla skolor om hur det är att dö för vi vet väldigt mycket om hur det är att dö, säger nära döden-forskaren Peter Fenwick och författare av boken ”The Art of Dying” (”Konsten att dö”) [1]:

– Såväl födelse som död är en normal del av livet. Ta upp det med barnen och diskutera med dem. Många av dem har redan mött döden i form av döda husdjur och mor-och farföräldrar som gått bort.

Hjärtoperation. Jerry hecht wikimedia. Public domain

Forskningen kring nära dödenupplevelser

Under 1960-talet hade den medicinska forskningen då det gällde att ta hand om patienter med hjärtattacker tagit ett stort steg framåt med elektrisk regularisering av hjärtverksamheten, yttre hjärtmassage och intensivvårdsavdelningar. Överlevnadsfrekvensen ökade och därmed nära-döden-rapporterna från de överlevande. Pionjären dr Raymond Moody gav 1975 ut den bok som på svenska senare kom att heta ”I dödens gränsland” [2] vilken baseras på omkring 150 berättelser av nära dödenupplevare.

Dr. Moody var ingalunda den förste i vår historia att skriva om nära-döden-upplevelser men boken blev en bestseller med snabb spridning, inte minst för att här skissades för första gången dödsupplevelsen upp såsom den skulle kunna vara. Den var baserad på de moment som nära-döden-upplevare rapporterat för honom och sades vara en ”idealtypisk” rekonstruktion av döden som den ter sig i t.ex. en sjukhussäng eller på ett operationsbord. Detta är Moodys beskrivning:

Raymond Moody: Så kan det vara att dö

”En människa är döende, och när hon har nått höjdpunkten av fysisk utmattning (distress) hör hon hur hennes läkare förklarar henne död. Hon börjar höra ett obehagligt ljud, en hög ringning eller ett surrande och får samtidigt en känsla av att hon hastigt rör sig genom en lång mörk tunnel. Därpå befinner hon sig utanför sin egen kropp men alltjämt i den omedelbara fysiska omgivningen och ser sin egen kropp på avstånd som om hon endast var en åskådare. Hon iakttar upplivningsförsöket från denna ovanliga högre utsiktspunkt. —

Efter en stund samlar hon sig och blir mera van vid sitt underliga tillstånd. Hon märker att hon alltjämt har en ”kropp”, men en sådan av en mycket annorlunda natur och med helt andra förmågor än den hon lämnat efter sig. Snart börjar andra ting hända. Andra varelser kommer för att möta och hjälpa henne. Hon ser en skymt av släkt och vänner som redan förut dött och en varm och kärleksfull ande av ett slag hon aldrig förut mött – en varelse av ljus – visar sig för henne. Denna varelse gör henne en fråga utan ord om vad hon anser sitt liv ha varit värt och hjälper henne på traven genom att i blixtbelysning visa henne de viktigaste händelserna i hennes liv [det s.k. livspanoramat].

Vid en viss punkt märker hon att hon närmar sig en slags barriär eller stängsel, som tydligen markerar gränsen mellan jordelivet och det följande. Hon känner nu att hon måste återvända till jorden, att tiden för hennes död inte är kommen. Vid denna punkt gör hon motstånd, ty nu är hon helt och fullt absorberad av sin erfarenhet av livet efter detta och vill inte återvända. Hon är överväldigad av starka känslor av glädje, kärlek och frid. Men trots detta återförenas hon på något sätt med sin fysiska kropp och lever.

Längre fram försöker hon berätta för andra men det vållar henne svårigheter att göra det. Först och främst kan hon inte finna några mänskliga ord som på rätt sätt återger dessa ojordiska episoder. Hon förstår också att de andra inte tar henne på allvar och slutar därför att berätta för dem. Likväl påverkar erfarenheten på ett djupgående sätt hennes livssyn och särskilt hennes syn på döden och dess förhållande till livet.”

Den första vetenskapliga undersökningen gjordes av psykologiprofessorn Kenneth Ring. Denne hade även intervjuer med personer som haft upplevelser vid olyckor med snabbt förlopp, t.ex. trafik-, drunknings- och fallolyckor samt allergichocker. Dessa vittnade om ett moment att hela deras liv först passerat revy som på en film (”livspanorama”). Många personer vaknade till liv efter att ha sett sig själva och omgivningen uppifrån (den s.k. ut-ur-kroppen-upplevelse, UKU), medan andra fortsatte vidare in i upplevelsen. 10 % upplevde en tunnel. Därefter följde en upplevelse med inträdande i en ”ljusvärld” med vacker natur och möte med döda anhöriga eller en ljusvarelse (den s.k. transcendensen) innan man antingen gjorde ett val ”att återvända eller inte” eller helt enkelt fick veta att det inte var dags ännu och därpå sändes tillbaka till kroppen och dess förnimmelser. Ett fåtal upplevare hamnade direkt i transcendensen utan att ha en UKU.

En tredje typ av upplevelser som jag själv kommit i kontakt med vid intervjuer av t.ex. barnaföderskor är att direkt uppleva rymden och ett stort starkt kärleksfullt ljus med all världens vetande som antingen ses på avstånd eller omsluter en, den s.k. universalupplevelsen.

1980 utkom psykologiprofessorn Kenneth Rings bok ”Life at Death” baserad på den första vetenskapliga undersökningen. [3] I antologin ”Medvetandet och döden” (1982) [4] sammanställde jag Kenneth Rings forskning beträffande upplevelserna med denna tabell:

Foto: K. Wistrand. Sammanställt av K.Wistrand i Medvetandet och döden (1982).

Peter Fenwicks forskning om konsten att dö

Dr. Peter Fenwick (född 1933) är en engelsk neuropsykiater och neurofysiolog och som sådan expert både på hjärnan och sinnet (”mind”) vilket ger en bred förståelse av vad den döende upplever. Han arbetade en gång i tiden med psykologiska problem som uppstod hos hjärnskadade patienter och hade många epileptiker med förändrade medvetandetillstånd. Tidigt blev dr Fenwick intresserad av vad som händer under meditation och var den förste att undersöka beatlesmeditatören George Harrison med EEG. När han först hörde talas om nära dödenupplevelser skrattade han bara och tyckte det var dumheter, men ganska snart fick han höra samma vittnesbörd från en egen patient i samband med dennes hjärtstillestånd. Hans intresse tog fart och han började intervjua sådana patienter.

Efter det att dr Fenwick berättat om hjärtstilleståndspatienterna i en dokumentär i BBC 1987 fick han in två tusen brev från upplevare. Dessa kom att bli en viktig databas med hela spektrat av nära dödenupplevelser. Han började fundera över om dessa upplevelser kunde utgöra en modell om vad som händer när vi själva dör en dag. Vid millenniumskiftet började han tillsammans med hustrun Elizabeth tala med döende och personal på tre hospice i England och tre hospice i Holland. Han märkte att läkarna inte hade någon kännedom om olika fenomen vid dödsbäddarna, medan sjuksköterskorna som arbetade nära de döende hade stora erfarenheter. Tillsammans skrev sedan makarna boken ”The Art of Dying” (2008) [1]. Här nedan följer en sammanfattning av den kunskap dr Peter Fenwick fått under åren från patienter i livets slutskede, liggande på hospice:

  • Den döende vet oftast att han ska dö på något sätt, det kan t.ex. vara genom en dröm. Denna vetskap skulle kunna orsakas av beteende- och andningsförändringar. Dalai Lama menar att vi vet ungefär två år i förväg vad som är på gång.
  • Hundratals (västerländska) dödsbäddsvisioner analyserades och man fann följande. Några veckor innan du dör upplever du att redan döda släktingar finns i din närhet. De kan sitta på din sängkant och det känns tröstande. De är oftast nära släktingar, t ex bortgångna föräldrar eller syskon; någon enstaka gång är det en person du inte känner. Någon enstaka gång ett avhållet husdjur. I bibelbältet i USA är änglar mer vanligt förekommande. Dr Fenwick menar att det är meningslöst att tala om huruvida det är hallucinationer eller inte. Det här är verkligt just då och det som sker för den döende.
  • Så berättar Fenwick om en senare forskning utförd av psykoterapeuten Monika Renz: när man kommer ännu närmare döden följer ett stadium då man glider in och ur en annan verklighet upprepade gånger, som om syftet vore att vänja sig. På senare tid har ytterligare forskning gjorts.

Monika Renz´s dödsbäddsforskning

Monika Renz, en schweizisk psykoterapeut och forskare, har gjort tre studier varav den största med 240 patienter, och funnit att 90 % av patienterna upplever detta att gå in och ut från denna andra verklighet. Hennes bok heter ”Dying is a Transition” [5].

I likhet med Elizabeth Kübler-Ross visar hon på att någonstans i livets slutskede vet du att det är frågan om en döendeprocess, du håller på att dö och detta slår dig hårt och lämnar dig i en svår position. Du har inte längre kontrollen över ditt liv. Du måste börja ge upp allting, alla nära och kära, alla saker du samlat på dig. Detta är bland det svåraste som finns när du ska dö och till sist måste du ge upp ditt ego innan du övergår till universell non-duality. Om du inte kan ge upp allt detta inom dig får du en svårare dödsprocess, vad vi kallar ”spiritual restlessness” (”andlig oro”) där vi dras fram och tillbaka och detta ger ångest. En annan orsak till ångest i terminalvården är känslor av skuld; man önskar försoning.

Fenomen i samband med döden enligt dr Fenwicks forskning

  • Precis innan du dör kan du uppfyllas av en speciell energi och klarhet. Många patienter kan plötsligt sätta sig upp från att ha varit sängliggande och t o m förlamade en längre tid, se på sina anhöriga och kort säga farväl innan de sedan lutar sig bakåt och dör. Dr Fenwick har själv även sett hur patienter helt utslagna av Alzheimer har gjort sammalunda och tydligt känt igen anhöriga. Detta är verkligen en fråga för vetenskapen att ta itu med, menar han.
  • Samtidigt som du dör kan andra fenomen inträffa. Om du har en stark önskan att se en dotter som kanske inte hunnit till dig för att ta adjö och tänker intensivt på henne, är det möjligt att hon uppfattar detta. Beroende på den mentala status som hon är i när hon får budskapet kan hon ta emot det olika, allt ifrån att veta vad som hänt inom sig till att se dig.
  • Ett annat fenomen är ”ljus i rummet” där den döende ligger. 35 % av sköterskorna hade upplevt detta. Ljuset tonar sakta bort. Om en skara anhöriga är samlade hos den döende kan det hända att endast några kan se detta ljus medan andra inte kan.
  • Jo, klockar kan fortfarande stanna i dödsögonblicket. Förr hörde man talas om pendylklockor och idag då det är digitala ur kan strömmen slås av och klockor stanna! Fåglar kan också dyka upp i dödsögonblicket. När en amerikan som tyckt mycket om vita ugglor, dog, satt plötsligt en vit uggla i ett träd utanför ett sjukhusfönster.

Hur är det då med helvetesupplevelser? Peter Fenwick säger att de fåtal han fått in från nära dödenupplevare har sin förklaring. Det finns något som heter ”intensivvårdspsykoser” där patienterna upplever paranoida föreställningar och han menar att de helvetesskildringar han hört berättas kan hänföras till dessa. En patient som haft upplevelser av flammande eld, sveda och djävlar, kunde när han blev bättre förklara dessa illusioner med att värmedynan i sängen gett honom obehag och sköterskornas sprutor och nödvändiga hanteringar av hans överkänsliga kropp hade omformats till att de var djävlar.

Hur upplever ateister döendet? De har samma upplevelser, säger dr Fenwick. Av de uttalat ateistiska som dessförinnan menat att medvetandet slocknar i och med döden, svänger samtliga om i sina tankar och följer förvånat med i skeendena. En sådan person sa: ”Come on, get on! What´s happening now. I want to go on and see!”

Allt detta och mycket mer finns att lyssna till på i ovanstående video från maj 2018, där dr Peter Fenwick intervjuas. Han avslutar med att säga ungefär så här:

– Det sätt på vilket du dör kommer att vara relaterat till kvaliteten av det liv du lever idag. Om du är materialistiskt inställd kommer du att ha svårare att släppa taget, likaså om du känner dig stå i skuld till personer i din omgivning. Forskningen om de döende är även ett starkt budskap till vår kultur. Den kultur som förnekar döden, är girig och materialistisk och ger självcentrerade medborgare som kommer att uppleva bakslag förr eller senare. Vi har fjärmat oss det naturliga sätt att se på döden som generationerna före oss hade, där döden var en naturlig del av vardagen och livet. Det är viktigt att tala om döden och döendet för våra barn och lära dem i skolan så att vårt samhälle blir mer balanserat i sitt levnadssätt.

Kersti Wistrand

Litteratur: [1] Peter Fenwick & Elizabeth Fenwick, The art of Dying (2008) Förlag Continuum International Publishing Group Ltd. ISBN 9780826499233

[2]Moody, Raymond, I dödens gränsland (1977), Natur och Kultur.

[3] Ring, Kenneth, Life at Death (1980), Coward, McCann & Geoghegan, N.Y.

[4] Wistrand, K & Pilotti, J, Medvetandet och döden – en antologi om nära-döden-fenomen och utomkroppsliga upplevelser (1982), Natur och kultur. Boken finns skannad på Jan Pilottis hemsida http://www.drpilotti.info/

[5] Renz, Monika, Dying. A transition, (2015) https://cup.columbia.edu/book/dying/9780231170888

3 COMMENTS

  1. Kersti! En utmärkt väl sammanfattning av allt som skrivits om nära döden och döden. Om det är någon som har så stor och omfattande kunskap om detta, så är det du. Har du någon gång hållt föredrag på ett möte i Parapsykologerna? Om inte, så skulle jag vilja att du gör det. Jag och Brusewitz ska fortsätta hitta föreläsare som drar folkets intresse till dessa förändrade medvetandetillstånd i samband döden och nära döden. Hjördis Herlitz

    • Jo, jag har hållt föredrag där några gånger.
      1979 eller -80 hade Jan Pilotti och jag (jag gick på läkarutbildningen, KI ett kort tag) arrangerat ett tvärvetenskapligt seminarium kring medvetandet och döden, som sedan mynnade ut i vår antologi. Vi hade även vid ett tillfälle inbjudet en NDU-forskare från USA som höll föreläsning där. Göran Brusewitz och Jan Fjellander var där och filmade seminariet.

  2. Varmt tack Kersti att du tar upp detta svåra ämne så insiktsfullt och lättförståeligt. Du har ju forskat i detta ämne så länge och du vet så mycket och har så fina referenser. Jag hoppas många tar del av denna intressanta artikel. än en gång ett varmt tack!

Lämna ett svar till Hjördis Herlitz Cancel reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.