Lindansarna i Bukhara och Samarkand

0
1278

I sommartid kan man på stadstrottoarer och torg ibland se gatuartister. Kersti Wistrand tar dig med till dorbozerna, lindansarna i Bukhara och Samarkand i Uzbekistan. Hon berättar också om den sibiriska psykiatern Olga Kharatidis invigning i hemligheterna bakom deras konststycken.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I denna sommarhetta med flera veckor runt 30 grader är det svårt att författa artiklar. Det får bli något lättsamt. Värmen påminner om det subtropiska inlandsklimatet i Uzbekistan med sommartemperaturer runt + 40 grader. Där vistades jag en vecka under juli 1974. Här delger jag ett minne med gatuartister i Bukhara, där jag blev vittne till den speciella typ av lindans som pågått i mer än tusen år i städer utmed den gamla Sidenvägen. Samtidigt presenterar jag den ryska psykiatern Olga Kharatidis möte med lindansarna i Samarkand och ”Drömmästaren”, en representant för ett mycket gammalt andligt brödraskap som ännu lever kvar i området. Berättelsen är hämtad ur hennes bok som just heter Drömmästaren.


Bukhara. Foto: Euyasik. Wikimedia.org.

Bukhara grundades av sogderna på 100-talet e.Kr. och var jämte Samarkand en viktig handelsplats utmed Sidenvägen. LÄNK  Där jag stod framför en antik högskolebyggnad, en madrassa, tyckte jag mig känna påtagliga energier av äldre tiders stora andliga kunskaper och kände att här hade jag velat studera. Denna stad utvecklades till ett av världens mest betydelsefulla kulturella centra efter det att islamska arméer erövrat den. Flera framstående vetenskapsmän och även sufier, muslimska mystiker, bl.a. Avicenna (980–1037), är knutna till Bukhara. Stadens främsta näring är bomulls- och silkesindustrier.

Lindansaren i Bukhara

Tänk dig en lina spänd högt upp, kanske tio meter, över marken och fäst vid två punkter. Bakom linan syns väggar i en madrassa och en moské med blå ornamentik och kupoler i turkos och azurblått. En man försedd med en lång stav som han håller vågrätt framför sig börjar balansera ut på linan. Det första steget följs av en susning från publiken som står där nere och tittar på. Ska han klara det? Detta första steg är det minst dramatiska för han kan ju lätt vända tillbaka. Men han fortsätter och för varje steg han tar tycks riskerna öka. Åskådarna håller andan med hjärtat i halsgropen. Men lindansaren börjar till och med att ta danssteg och hopp fram och tillbaka. Nedanför spelar hans kamrater på gamla uzbekiska instrument.

Så händer plötsligt något mer. En annan man kommer gående på repet och till vår fasa klättrar han vigt upp och ställer sig på axlarna på den förste mannen. De balanserar tryggt fram och tillbaka. Så ser vi en liten flicka, kanske sex år, hissas upp på linan och plötsligt står hon där på den övre mannens axlar. Hur kan detta vara möjligt? Tryggt och lugnt tar sig de tre framåt och kan lyckligt och väl utan att tveka slutföra sitt märkliga balanseringsnummer. Publiken identifierar sig med dem där uppe och upplever hisnande känslor.

Dorbozerna 

Dessa lindansargrupper, bestående av en eller flera familjer på cirka tjugo personer, förflyttar sig sommartid från by till by och ger föreställningar på torg och basarer, marknader och bröllop. Åskådarna får ge det de har råd med och har de inga pengar får de titta på gratis. Det finns cirka tjugo grupper utspridda över hela Uzbekistan. Den lilla staden Kuva i östra delen av landet är känd som den andliga hemvisten för dessa artister. Det var här de mest berömda dorbozmästarna levde. Deras konst är mer än tusen år gammal. (1) Själva titeln dorboz kommer från orden dor, som betyder lina, och boz som betyder lek eller uppvisning, dvs ”göra tricks på lina”. Den äldsta nedteckningen är från 1072.

Olga Kharitidi ser lindans i Samarkand 

I slutet av 1990-talet bjuds den ryska psykiatern Olga Kharitidi, då verksam i Novosibirsk, ned till Uzbekistan och ett urgammalt hemligt brödraskap för att lära sig gamla esoteriska traditioner att läka själsliga sår. Hon har blivit inbjuden till vad hon tror är en konferens, men får veta att man noga valt ut henne för hennes seriositet och intresse för sibirisk shamanism, om vilken hon tidigare gett ut en bok efter det att hon arbetat med patienter i sibiriska områden. Även denna bok finns översatt till svenska. (2) Den uzbekiska gruppen har insett att det är hög tid att jorden måste läkas och det sker endast genom att människor erbjuds hjälp att läka sina egna trauman. De önskar att deras urgamla kunskaper ska förmedlas vidare till Västvärlden. Läkaren blir därför invigd etappvis i dessa som hon sedan öppenhjärtigt redovisar i boken ”Drömmästaren” (Richters förlag, 2002. ISBN 91 7715 784 2) Originalets titel är ”The Master of Lucid Dreams” (2002).

Drömmästaren Michael tar med Olga till just en lindansföreställning i Samarkand. Högljudda fanfarer leder dem till rätt plats. En man står på vajern med en lång, tung stång i händerna som hjälper honom att hålla balansen. I varje ände på stången finns en liten sits fästad och på varje sits sitter en man. Lindansaren börjar röra sig framåt. Åskådarna stelnar till. En flöjt och en tamburin hörs spela till hans steg allt medan han sakta och rytmiskt rör sig bort från plattformen. Med små steg förflyttar han sig själv och den tunga bördan. Han känner sin styrka och vet exakt hur mycket energi han ska lägga ned på varje steg för att kunna nå vajerns andra ände. Olga känner sig nu lugn för denne man, men när hon flyttar blicken till de två männen i korgarna känner hon stor rädsla. De sitter oskyddade och måste helt förlita sig på den man som bär dem. De kan inte se hans rörelser utan tittar rakt fram. När lindansaren lugnt och försiktigt nått den andra plattformen har Olga en känsla av att det var henne han hade burit. När han når sitt mål, klättrar alla tre männen lyckligt och väl ned längst stolpen och når marken. Applåderna rungar.

I den följande lindansen går en ung pojke på linan. Han tappar plötsligt fotfästet och faller med huvudet före ned mot stenläggningen. Publiken skriker. Det visar sig emellertid att pojken är fäst vid ett starkt gummiband och precis innan han ska slå huvudet i, svingas han uppåt igen. Detta upprepas gång på gång allt medan publiken lever sig in och ömsom känner fasa ömsom lättnad. Pojken slutför även han sin uppvisning lugnt och stilla.

Här kan du se en kort video där den amerikanske akrobaten och lindansaren Nick Wallenda utan skyddsnät går på lina över Grand Canyon i Kalifornien. Det tar honom 23 minuter att komma över den djupa klippdalen. Wallenda tillhör en gammal cirkussläkt där kunskaperna överförts från generation till generation. Lyssna till åskådarens inlevelse och rop!

Andliga övningar bakom lindansen

Drömmästaren Michael berättar för psykiatern att lindansandet är en disciplin som fordrar mycket träning och att de som utför akrobatiken här är en grupp romer. De besitter alldeles unika kunskaper nedärvda sedan generationer.

– Disciplinen lär ut hur man förvandlar rum genom att använda tid som allierad, säger han. Våra rädslor är inneslutna i rum som är ordnade på ett visst sätt, så att vi tror att de är oemotsägliga realiteter. När akrobatpojken går på linan förvandlas åskådarnas rum. De tror att de bebor himlen. De bor i himlen och hoppar ned till marken, kommer tillbaka till det förflutna från framtiden. De förändrar det förflutna för de människor som ser på genom att föra med sig framtidens energi från himlen.

Olga Kharitidi får följande dag avlägga ett besök i romernas läger i de sandiga trakterna utanför Samarkand och lära sig mera om att läka trauman av Drömmästaren. Men innan dess uppmanar Drömmästaren henne att försöka gå på ett rep som ligger direkt på marken. Hon klarar inte att hålla balansen utan vinglar hela tiden.

Mikael berättar då att det finns en hel filosofi bakom akrobaternas handlingar och sedan de accepterat denna blir det det bästa skyddsnät de kan få. De kan inte ramla av linan om de inte upplever rädsla. Det gäller dem alla tre både dem som sitter på sidorna och den som bär dem över. De måste vara orädda alla tre:

– På samma sätt måste vår medvetenhet vara organiserad för att nå vår fulla potential, fortsätter han. Hjärnans vänstra och högra halva måste vara balanserade och tysta vid behov för att bäras över till en annan sida av erfarenheten av den i mitten. När du använder bilden av lindansarna som metafor (bild) för hjärnaktivitet, vilken är den tredje, den som går på lina?
Olga Kharitidi blundade, föreställde sig hjärnans anatomi och svarade (- och inte som jag trodde corpus callosum, hjärnbjälken utan -) :

– Lillhjärnan. Den samordnar yttre rörelser och är inblandad i organisationen av inre rum. Den inkluderar drömmarnas, fantasins och minnenas rum. Jag tänker på virvlande dervischer som snurrar runt i timmar för att framkalla ett förändrat medvetandetillstånd. De vet definitivt hur de skall använda sin lilla hjärna.

Michael log svagt och bad henne pröva att nu gå på repet. Olga blundade för att koncentrera sig, flyttade sin medvetenhet till bakhuvudet där lillhjärnan är belägen, öppnade ögonen och försökte uppleva lillhjärnan som centrum för sin medvetenhet. Hon tog några steg framåt på repet och fortsatte sedan hela repets längd utan att vingla. Hon hade vunnit en ny erfarenhet och en ny insikt och drömmästarens undervisning fortsätter sedan på nya nivåer. – – –

Som avslutning ges här en kort dansföreställning där en skicklig dansös utför en uzbekisk dans innehållande åtminstone en virvlade dansrörelse från sogdernas tid. När jag besökte Uzbekistan 1974 hade alla ogifta flickor 27långa flätor, något som troligtvis är borta nu i mer moderna tider, men här kan man fortfarande se dansösens flätor:

Kersti Wistrand

Referenser:

1. https://contentsales.orf.at/show_content.php?hid=8&sid=48&filter=360&sub_filter=0&mpi_id=143707

2. Kharitidi, Olga, Schamanens cirkel: en rysk psykiaters upplevelser av Sibiriens visdom, Strömberg 1996.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.