Vi bör göra upp med vårt förflutna, tala öppet om vad som hänt och placera rashygienen i sitt historiska sammanhang. Obearbetade känslor och attityder kan annars ligga kvar och skvalpa i folkhavet och påverka oss i generationer och främja fascistiska och nationalistiska tongångar och partier.
TEXT: KERSTI WISTRAND
Herman Lundborg (1868–1943) utbildade sig till läkare, blev docent i psykiatri och neurologi samt hospitalläkare i Uppsala 1903.
Under 1890-talet lyssnar han entusiastiskt till anatomiprofessorn Gustaf Retzius föreläsningar som bl.a. omfattar jämförelser av olika hjärnor i världen. I USA har man jämfört hjärnor från afrikanska slavättlingar och indianer utan att finna några intressanta avvikelser, får han höra. Själv har Retzius undersökt hjärnan från en avliden lapp från Arvidsjaur men lapparnas hjärnor är svåra att få tag på, fortsätter Retzius. [1]
Herman Lundborg lystrar till lite extra och ser som i blixtbelysning sin möjliga framtid och en karriär inom rasbiologin. Han hade ju själv haft en far som varit överingenjör och ledare för järnvägsbygget i norra Sverige och hade under sin uppväxt flyttat runt en hel del där uppe och även mött samer. Han hade trivts riktigt bra med fjällvidderna, inlandet och dess befolkning.
Retzius är den främste rasforskaren i Sverige, men Herman Lundborg lyckas emellertid aldrig bli vän med den inflytelserike vetenskapsmannen trots flera försök. 26 år skiljer dem åt i ålder. Det skulle dröja till 1913 innan docent Lundborg börjar sina omtalade skallmätningar bland samer, finnar och tornedalingar i Norrland.
Undersökning av Listerlandets befolkning
1898 görs mätningar på delar av bondebefolkningen på Listerlandet i Blekinge under lundaprofessor Fürsts ledning. Där förekommer en ovanlig och dödlig sjukdom, myoklonusepilepsi. Herman Lundborg lyckas bättre i kontakterna med denne forskare och 1908 får han tillåtelse att återuppta forskningen i Listerlandet.
Herman Lundborg är mycket intresserad och ambitiös, följer med sin tid och läser internationell litteratur om den forskning som pågår både i England, USA, Canada, Tyskland och Europa i övrigt. Han deltar flitigt i internationella konferenser och hämtar hem idéer till sitt forskningsupplägg.
Herman Lundborg upprättar släktöversikter med 337 familjer med inalles 2 232 personer inblandade. Han kombinerar den medicinska studien med släktforskning, Mendels ärftlighetslagar och patologiska fallstudier. Resultaten från undersökningarna publiceras i en ambitiös bok med två volymer och en sammanlagd vikt på närmare sju kilo. I denna bok redovisas hur sjukdomen går i arv genom förekomsten av kusinäktenskap, vilka därefter skulle komma att förbjudas. Han finner också att dåliga anlag osynligt kan vandra vidare från till synes friska föräldrar för att sedan dyka upp i nästkommande generation. Herman Lundborg är pionjär inom området och lyckas klarlägga sjukdomsbilden och nedärvningen av den till slut dödliga epilepsin, där en ”progressiv” degeneration, dvs. celldöd, uppstått.
Genom sitt arbete har Herman Lundborg skapat ett mönster för hur liknande sjukdomsundersökningar skulle kunna bedrivas. Hans insatser belönas med pris från bl.a. Vetenskapsakademien och Svenska Läkarsällskapet och han blir internationellt berömd. [2]
Eugenik
Hur uppkommer dåliga arvsanlag och vad orsakar degenerationen? frågar Lundborg sig.
Termen ”eugenik” myntades 1883 av engelsmannen Francis Galton [3], kusin till Charles Darwin. Galtons egen definition av eugenik lyder:
”studiet av alla verksamheter under mänsklig kontroll, vilka kan förbättra rasens kvalitet för framtida generationer antingen fysiskt eller mentalt”.
Där gällde det alltså att främja fortplantningen av individer med påstått önskvärda ärftliga anlag. Denna typ av eugenik kom senare att kallas ”positiv eugenik”. [3]
I Tyskland har läkaren och biologen Ploetz 1895 myntat begreppet rashygien istället för det engelska uttrycket ”eugenics”. I Tyskland kom det mer att handla om att välja bort anlag som ansågs dåliga, s.k. negativ ”eugenik”, vilket så småningom leder till ihjälgasning av bl.a. funktionsnedsatta barn: LÄNK
Engelska metoder tillämpades vid 1900-talets början för att identifiera och klassificera individer eller deras familjer: fattiga, kriminella, mentalt sjuka, blinda, döva, epileptiker, utvecklingsstörda, homosexuella, ”avvikande”, och prostituerade. Dessa människor befanns olämpliga att fortplanta sig och många länder införde så småningom restriktioner eller lagar om genetisk screening, födelsekontroll, äktenskapsrestriktioner, förbud av rasäktenskap, påtvingad sterilisering, påtvingade aborter eller graviditeter. Ett populärt program, där bl.a. IQ-mätning ingår, spreds för att höja positiv eugenik, dvs. läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv avel. [3]
Dessa tankegångar passar Herman Lundborg förträffligt. I det omfattande släktträdet på Listerlandet ingår ju även missbrukare, kriminellt belastade och sinnessjuka. Varje individ är undersökt i detalj: dåligt leverne, könssjukdomar, dryckenskap etc. och Herman Lundborg menar att degenerationen kan finnas i släkternas eget levnadssätt. Det kan kanske vara så att om någon förälder varit berusad i befruktningsögonblicket så kan det ha negativ inverkan på mötet mellan ägg och spermie, menar han. Herman Lundborg anser att också dessa dåliga anlag går i arv. Roten till det onda finns i biologin.
Herman Lundborg började nu allt mer tala om ”ärftlighetshygien”, vars uppgift skulle vara att undervisa folk så att degeneration inte uppträder. Han var nu helt uppfylld av sin mission: han ville ge argument för rashygieniska strävanden och pläderade för en förnuftig befolkningspolitik baserad på osjälviska nationella ideal. Herman Lundborg vinner internationell berömmelse för Listerlandstudien och speciellt intresserade är man i Tyskland. [4]
Rasidén dyker upp
Så dyker rasidén upp som ett nytt inslag, förmodligen efter det att den franske filosofen Artheur de Gobineaus bok ”Essän om människorasernas ojämlikhet” kom ut på svenska 1908. Gobineau omtalas idag som rasismens fader. Herman Lundborg gör dennes åsikter till sina egna. ”Blodsblandning” mellan raserna anses nu vara en orsak till degenerering. Och var det inte så att ett främmande folkslag, herulerna, kom till Listerlandet på 500-talet f. Kr. och utövade ett dåligt inflytande på befolkningen där genom att gifta in sig så att blodsblandning (rasblandning) uppstod? Och skulle det inte kunna vara så att detta var en bidragande orsaken till den ovanliga typ av epilepsi som fanns där?
Herman Lundborg börjar nu framställa sig som rasforskare, vilket framgår i brev till Gustav Retzius. Därmed tar han steget in i Retzius rasforskning. Lundborg blir besatt av tanken att göra den banbrytande upptäckten och den förste i världen att bevisa att rasblandning är skadlig. Från och med nu, 1913, börjar han sina omtalade resor runt om i Sverige för att mäta och fotografera samer, tornedalingar, finnar, romer och tattare. Gång på gång reser han norrut och hemma i Uppsala väntar troget fru och barn. Hans stora mål är att genomföra det storslagna uppdraget ”att rädda den svenska befolkningen”.
1915 blir Lundborg docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning.
1916 anslår riksdagen 24 000 kr för att Lundborg under en fyraårsperiod ska få tillfälle att slutföra de studier i samisk antropologi som han påbörjat 1913. Ett delmål är att spåra sjukdomars nedärvande och rasblandningens effekter, bl.a. ”moralisk halt”. Liknande undersökningar görs i Värmlands finnbygder. [5]
De rasbiologiska instituten bildas
1905 grundas ”Tyska sällskapet för rashygien” i Berlin. Vi ska därvid ha i minnet att rasbiologin då redan var starkt förankrad i Storbritannien, USA och Canada. Första världskriget kommer emellan och den tyska ekonomin har lågvattensmärke. Samarbetet mellan Herman Lundborg och de tyska rasforskarna är stort. Dessa uppmuntrar honom ihärdigt att så tidigt som möjligt försöka bilda ett rasbiologiskt institut i Sverige, där det finns ekonomiska förutsättningar. Först 1924 har Tyskland råd att grunda det Tyska rasbiologiska institutet i Berlin, två år efter att dess svenska motsvarighet bildats.
I Sverige bildades ”Svenska sällskapet för rashygien” 1909, vilket bedrev ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen. [6] Det lyckades över förväntan. 1919 genomfördes en svensk folktypsutställning som vandrade runt i städerna och fick stor uppmärksamhet och skapade goodwill för saken.
Under 1920-talet debatterades ”degenerationsfaran”, den förmenta försämringen av folkmaterialet och ”förgiftandet av samhällskroppen” i både media, gymnasieskolor och hem.
Frågan genomsyrade samhället och kulturpersonligheter som Ellen Key, Selma Lagerlöf och Anders Zorn var endast några i raden som företrädde rashygieniska åsikter. Oron var uppriktig och stor att människor med ”sämre” egenskaper fick fler barn än människor med ”rätt” ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper. [6]
Den 13 januari 1920 lades en motion, författad av bl.a. Lundborg, in till riksdagen om att grunda detta rasbiologiska institut. De svenska politiska partierna – konservativa, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare- engagerade sig och stod alla bakom. Motionen hade med andra ord stöd i alla politiska riktningar i riksdagen (not 1). I maj 1921 får propositionen bifall i riksdagens båda kamrar.
Den svenske läkaren Herman Lundborg hade på så sätt 1921–22 lyckats driva igenom tillkomsten av ett rasbiologiskt institut, där han själv blev professor och chef. Det var det första i världen och dess höga syfte var att skydda den svenska ”folkstammen” från degeneration.
Prof. Retzius utför antropologiska mätningar 1905.
Det Svenska Institutet för rasbiologi inspirerades av Gustaf Retzius’ undersökningar. (7) Tiotusentals samer fotograferades från alla vinklar och man upprättade register med fotografierna och mätresultaten. På samma vis fotograferades romer, judar, tattare och valloner. Med hjälp av dessa foton upplystes resten av det svenska folket om vikten av rashygien – allt i vetenskapens namn.
Stora konferenser anordnades i institutet och där deltog bl.a. tyska rasbiologer flitigt med sina föreläsningar. De flesta av dem, liksom Lundborg själv skulle senare förknippas med nazismen.
Samhällsklimatet, inte endast i Sverige utan i hela Västvärlden, var präglat av rasideologin. 1923 grundades SVAF- Svenska antisemitiska föreningen. 1926 infördes rasbiologin i gymnasieskolornas läroböcker under rubriken ”Svensk rasforskning” och det förkom att elever fick mäta varandra under biologilektionerna.
Psykiatern Alfred Petrén lade in en motion i riksdagen om steriliseringar. Den bifölls 1934. (8) Under 1934–75 steriliserades 63 000 personer i Sverige, hälften utan samtycke. De som steriliserades ansågs tillhöra bl.a. grupperna ”imbecilla, undermåliga, idioter, fallandesjuka (epileptiker), tattare, sinnesslöa, personer med lösaktigt sexualliv och homosexuella.
Slutet för den svenska rasbiologin
Man måste nog tillstå att rasbiologins glansdagar i Sverige inträffade innan 1922. Herman Lundborg kom att brottas med många problem när han väl drivit igenom sitt institut. Till bekymmer för institutets styrelse tvingades han tigga hos privata finansiärer. Dessutom var han mån om sin auktoritet och svag för en typ av slagord som inte hörde hemma i vetenskapligt arbete. Därmed blev han svår att samarbeta med.
Själv klarar professor Herman Lundborg inte av sina passioner och skaffar sig ironiskt nog ett barn med en tjugofem år yngre tornedalskvinna, tillhörande den grupp han utfört skallmätningar på, och bidrar på så vis själv med ”blodsblandning”. Naturligtvis tisslas det mycket bakom hans rygg – Lundborg har fört henne till Uppsala där hon blir anställd som städerska och hjälpreda vid Svenska institutet för rasbiologi och får bo i vaktmästarlokalen. Till hans heder -och hennes styrka- kan sägas att Lundborg slutligen tar sitt ansvar offentligt och på ålderns höst så småningom gifter sig med henne i ett andra äktenskap efter det att hans första hustru dött. Sin egen forskning hade han då lämnat bakom sig. Resultatet av denna var en mängd statistik, fotografier och brev som kom att arkiveras.
Herman Lundborg går i pension och efterträds av Gunnar Dahlberg (1893 – 1956), som har en starkt kritisk syn på rasbiologi som vetenskap. Forskning inom medicinsk genetik och socialmedicin prioriteras istället, men fortfarande behåller ”Svenska institutet för rasbiologi” sitt namn.
Andra världskriget bryter ut och med facit i handen ser omvärlden resultatet av rashygienen och raspolitiken. Locket för diskussionen kring forskningen i raspolitik läggs på. Varför kan man fråga sig? Blev skuldkänslan för stor när det uppdagades vad som hänt i Tyskland där rashygienen drivits till sin spets? Blev skammen för stor när man insåg att svensk rasbiologisk forskning gett näring till den tyska nazismen?
Tystnaden är allt annat än sund för samhällsutvecklingen idag. Obearbetade känslor och attityder kan ligga kvar och skvalpa i folkhavet och påverka oss i generationer och främja fascistiska och nationalistiska tongångar och partier. Vi borde göra upp med vårt förflutna, tala öppet om vad som hänt och placera det hela i sitt historiska sammanhang. Vi borde kunna sticka hål på bölden och släppa ut varet. ”Se vad vi gjorde; vi lät oss luras av vetenskapen och dess människosyn, en vetenskapstro som var knuten till den tiden och som begick förfärliga misstag mot massor av människor. Vi förstod inte bättre då, men låt oss inte upprepa detta misstag åter igen!”
1950 avskaffar FN rasbegreppet. 1958 läggs ”Det Svenska Institutet för rasbiologi” ned för gott och byter namn till ”Institutionen för medicinsk etik”. Det finns ingen homogen ”ras” som levt i Norden sedan urminnes tider utan invandringen har en gång kommit från flera håll och under olika perioder. Genetiken och den medicinska forskningen har utvecklats och visat på det felaktiga tänkandet inom rasbiologin och dess ödesdigra konsekvenser. LÄNK och LÄNK
Här är en informativ video på elva minuter: ”Sameblod, Herman Lundborg och rasforskningen i Sverige” LÄNK
och här videon ”Dokument utifrån från 2002”: ”De icke önskvärda – Rashygien i Sverige”. LÄNK. Se dem gärna och sprid deras innehåll!
Kersti Wistrand
Not 1. Svenska kommunistpartiet bildades först senare, 1921, som en utbrytargrupp från socialdemokraterna. De kom att ha en annan åsikt, motsatte sig senare steriliseringslagarna och ansåg att dessa i själva verket var en klasslag LÄNK.
Referenser:
1. Hagerman Maja, Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder, s 22 f. (2006). Prisma, Stockholm.
2. Informationen är hämtad från Maja Hagermans bok Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta, (2015). Nordstedts, Stockholm.
3. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rashygien
4. Hagerman, Maja, Käraste Herman, samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Herman_Lundborg 5.https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=9781
6.Hagerman, Maja, Käraste Herman samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi
7.http://ww2.lakartidningen.se/store/articlepdf/9/9567/LKT0821s1597_1598.pdf
8.http://www.psykmuseet.se/2013/06/alfred-petren-och-steriliseringsfragan/
