Gompa – fjällkvanne, fjälltolta, fjällsyra

0
3700
Fjällkvanne. Foto: Wikipedia
Fjällkvanne. Foto: Wikipedia

Under missväxtår lärde sig nybyggare inom Vilhelmina socken att överleva genom att göra en variant av den vitaminrika samiska grönsaksrätten gompa, som bl.a. bestod av fjällkvanne, fjälltolta och fjällsyra blandad med mjölk.

TEXT: KERSTI WISTRAND

Om eken brukar benämnas konungen bland träden, måste nog fjällkvannen betraktas som fjällens drottning. Den är inte bara 1–2 meter hög och ståtlig. Den har även sedan långt tillbaka använts som medicinal- eller kryddväxt i hela cirkumpolära området. Fjällkvannen har haft stor betydelse för samlar- och fångstkulturerna: för samerna, grönländska inuiter, sibiriska folkgrupper och nordliga indianer. Däremot var den okänd i medelhavsområdet och därför inte omnämnd av antika Greklands läkekunniga.

I Norden har fjällkvannen varit känd mycket länge. Nordnorges vikingarna lärde sig att använda den. På Island var den skyddad i lag år 1000. Kvannen omtalas i Olav Tryggvarssons saga från 1000-talet. Den såldes då på torgen i Trondheim. Tydligen har man odlat den i s.k. kvannehagar vilket framgår av den norska Gulatingslagen från 1100- eller 1200-talet. Kanske var fjällkvannen vår första köksväxt, åtminstone i norr.

På 1400-talet förde munkarna ut kvannen i Europa och därmed blev växten förmodligen den första medicinalväxt som exporterats norrifrån. En ängel visade sig för en munk i dennes dröm. Ängeln höll fram en kvannestjälk och bad munken föra ut budskapet att roten kunde bota pest. Roten blev ett av de stora pestmedlen under medeltiden och användes mot pest ända in på 1700-talet. Den skulle tuggas, bibehållas i munnen eller sväljas. Den innehåller starkt luktande eteriska oljor, som har visat sig vara bakteriedödande. Roten ansågs även skydda mot häxor och onda andar under medeltiden.

Nordiska bönder tillverkade ibland halsband av kvanneblad som hängde runt halsen till skydd mot allt möjligt elände. Kanske kom denna idé från samerna som hängde motsvarande halsband på sina hundar som skydd mot björnar.

Det finns många sägner om kvannen. Enligt en sägen har växten fått sitt namn efter ärkeängeln Mikael, som kämpade mot ondskan. Ibland berättades att Vår Herre sände örten till jorden genom sin ärkeängel Gabriel.

På 1500-talet kallades växten vid olika angelikanamn. Under 1600-talet förekommer namn som Bröstört, Helgeandsört, Engelört och trefaldighetsgräs. Den har även kallats björnstut och hade rykte om sig att hålla björnarna borta. Kvanne sägs vara ett låneord från samiskan och kom i bruk i norra Sverige under 1700-talet. Carl von Linné gav den det latinska namnet Angelica archangelica.

Kvanne växer rikligt i Storselebyn. Foto: K.Wistrand

Samernas användning av fjällkvanne

I Storsele, 2,5 – 3,5 mil nordväst om Vilhelmina i södra Lappland finns det gott om fjällkvanne. Storsele ligger vid älven Vojman, vars vatten kommer från den vackra Vojmsjön som sträcker sig nordväst upp mot fjällen. På samiska heter älven Vaimuojeänuo,”hjärteälven” och sjön Valmuojavrie, ”hjärtesjön”. O.P. Pettersson ger i ”Gamla byar i Vilhelmina” en förklaring som han fått av där boende samer för mer än hundra år sedan. I dessa två vattendrag flöt och transporterades fröer från fjällkvannen. Fjällkvannen var därför rikligt förekommande just här och synnerligen bra för hjärtat och blodomloppet, berättade samerna: ”Blodet blir syrsatt av kvanne och man känner sig stark.” Det har faktiskt visat sig ligga något i det. Kvannen innehåller bl.a. kumariner, som verkar muskelavslappnande genom att de påverkar blodgenomströmningen. Musklerna får då till på köpet mer näring och syre.

Samerna använde bevisligen kvannen före 1670. De kokade kvannestjälkar som sparades till vintern och roten åts ofta istället för fisk.

Under sin resa i Lappland kom Carl von Linné i kontakt med samernas användning av fjällkvanne. Växten var en viktig del i deras kosthåll och Linné skriver att den användes både färsk eller inlagd i renmjölk. Han berättar om hur alla samer var engagerade i att samla kvannestjälkar. Kvinnor, barn och män bar famnar fulla efter en dag på fjället. Förutom att man åt avskalade stjälkar och bladskaft, brukade dessa växtdelar kokas och renmjölk hällas över. En syrning skedde.

Denna grönsaksröra kallads gompa. Även fjälltolta, fjällsyra, mjölkört och daggkåpa användes för att syra renmjölken. Grönsakerna kokades upp och hälldes på mjölken och allt förvarades sedan i renmagar nedgrävda i en stenklyfta över vintern i höst-vårvistet för att framåt vårkanten tas fram och förtäras. Det ansågs ge nya krafter.

På denna länk berättar dagens samer själva om sina syrade rätter
Samerna använde även bladen på svullnader. Den torkades kvanneroten, urtas, var alltid med när samerna samlades till marknad och kyrkhelg. När man tuggade på den, sades den förhindra förkylningar och hosta. I uppblött tillstånd lades den på svårläkta sår. Bladen användes till att läka brännsår och blåsor samt vid värk och olika infektioner. När de någon gång besökte någon by med nybyggare tuggade de ofta på en bit kvannerot för att skydda sig mot infektioner i den nya miljön.

Teckning, Vilhelmina museum. Foto: K. Wistrand

Gompa

Gompa är en grönsaksrätt snarlik en gröt som använts bland samer och nybyggare inom Vilhelmina socken inklusive Storsele, där frosten var svår innan utdikningen av omkringliggande myrar gjordes. Förhållandet mellan de nomadiserande samerna och skogsbönderna präglades av ömsesidig respekt och hjälpsamhet. Under missväxtår då inte ens potatis fanns att tillgå, lärde samerna nybyggarna att göra gompa. Den var en mycket betydelsefull rätt, som höll bristsjukdomar borta på grund av sin vitaminrikedom. Gompan tillagades av fjällkvanne (Angelica Archangelica), fjälltolta ( Lactuca Alpina) och fjällsyra (Oxyria Digyna) eller saltgräs som den kallades här. Dessa förekom rikligt i Storsele. Fjälltoltans samiska namn är jerj, vilket i sin tur givit namn till byns nuvarande värdshus och vandrarhem Järjagården.

Man plockade växterna, helst på våren då de var spröda, och rensade dem så att endast blad och mjuka delar av stammen kom med. Alltsammans kokades, hackades fint eller passerades genom köttkvarn. Örtmassan blandades med kärn- eller renmjölk och fick sedan jäsa. Den hälldes i tättslutande stora tunnor, som fick stå i boden hela vintern.

Gompatunna. Vilhelmina museum. Foto: K. Wistrand

Gompan, som har en säregen surbitter men frisk smak, åts av nybyggarna under alla tider på året. Den åts tillsammans med långmjölk eller potatis. Den kunde även blandas med vatten och drickas. Speciellt bra var det att dricka den under det tunga arbetet på myrarna, eftersom den släckte törsten fint.

Kersti Wistrand

Källor:
O.P. Pettersson, ”Gamla byar i Vilhelmina”, del II.
I Rolf Kjellström, Nybyggarliv i Vilhelmina.4. Hus, hem och handel, ges en beskrivning av gompatillverkning. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/angel/angearc.html
https://www.acc.umu.se/~yisca/Kvanne/bocker.html
http://www.samer.se/3599

Vilda nyttoväxter

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.