Att förnimma sig vara i en djurkropp

1
1449
Sjöfåglar fiskmåsar (Free stockphoto)
Sjöfåglar fiskmåsar (Free stockphoto)
Koltrast
Koltrast

Någon enstaka gång kan det mycket märkliga inträffa att en person plötsligt och för några ögonblick medvetandemässigt tycker sig befinna sig i ett djurs kropp . Kersti Wistrand redogör här för två sådana annorlunda upplevelser, som hon hämtat ur sitt intervjuarkiv.

TEXT: Kersti Wistrand

I anslutning till min första artikel i denna serie om djur och människa, kom en kommentar från en kvinna som förlorat sin katt:

… En annan typ av berättelse mellan djur och människa var när min katt blev överkörd för tre månader sedan. Han kom inte hem och jag förstod att något hänt. Dan efter hittades han, överkörd. Det var bara det att på eftermiddagen dan innan hade jag tagit en tupplur och vaknade i skräck och skrek eftersom jag upplevde att en gigantisk byrå var på väg att ramla ner över mig. Efteråt förstod jag att det var i det ögonblicket min älskade katt blev överkörd.”

Kattens matte tolkar sin mardrömsupplevelse med det fallande skåpet som att hennes älskade katt i samma stund blev påkörd av bilen. Och visst skulle det kunna vara så. Vi vet att personer som dött en plötslig död i en traumatisk och snabb olycka på något sätt ibland kunnat meddela sig antingen i en samtidig dröm eller som en stark förnimmelse hos en nära anhörig, en förnimmelse som varit så stark att den anhöriga har varit säker på sin sak när dödsbeskedet väl kommit. (Det finns forskning kring detta som dock får bli stoff för en framtida artikel.) Så varför kan det inte på samma sätt finnas ett känsloband mellan matte och ett älskat husdjur?

Mitt intervjuarkiv

Under 1980-talet kom jag i kontakt med många personer som haft en nära dödenupplevelse. Anledningen var att jag tillsammans med dr Jan Pilotti hade varit redaktör för Sveriges första bok som tog upp just nära dödenupplevelser och forskningen kring detta. Den hette ”Medvetandet och döden” och kom ut 1982. Jag började själv som psykolog forska kring detta och sökte upp och djupintervjuade personer som hörde av sig. På så vis fick jag ett arkiv med bort emot hundra intervjuer, både berättelser nära döden och upplevelser, som också handlar om andra typer av förändrade medvetandetillstånd och jag kommer nu att presentera två av dem, vilka har samband med djur.

Koltrast hona
Koltrast hona

”Jag satt i talltoppen och blickade ned”

En kvinna i övre medelåldern, känd inom det offentliga livet och massmedia som en praktisk och realistisk handlingsmänniska, satt framför mig på intervjustolen. Hon hade hört av sig på grund av att jag i en veckotidning intervjuats om förändrade medvetandetillstånd: ”Hej! Kanske är du intresserad av min upplevelse även om den inte är nära döden?”

Jo, visst var jag det och nu satt hon där och berättade:

”Jag har aldrig varit med om något övernaturligt vare sig förr eller senare, men det här hände mig en gång och gav mig ett fantastiskt fint minne för livet. Jag vet inte hur det kunde ske och jag hann aldrig bli rädd för det varade bara några sekunder.

Det var en mycket vacker vårdag i maj och jag beslöt mig för att åka ut till sommarstugan på landet. Allt hade börjat grönska. Små gröna löv hade spruckit ut på björkarna och vit- och blåsippor växte på marken. Himlen var hög och blå med en strålande sol. Fåglarna kvittrade. Allt kändes fräscht och ljuvligt efter en lång vinter. Jag kände mig avslappnad och njöt av skönheten och friden när jag gick på den gamla sandvägen upp för backen mot mitt torp. Längs vägen växte de nyutslagna björkarna och högre upp i backen fanns tallarna vars kronor syntes mot skyn.

Jag skulle strax ta av till vänster på den välkända stigen mot torpet, men stannade upp för att lyssna till den vackra fågelsången. Jag lyfte blicken och högst upp i toppen på en tall satt en koltrast och flöjtade sin vårmelodi. Det är min favoritfågel och jag tycker den har den vackraste melodiska stämman av alla fåglar jag känner till. Jag kände en sådan stark glädje där jag samtidigt stod och koncentrerat tittade uppåt mot koltrasten.

Det var då detta fantastiska hände!

Plötsligt förflyttades jag – ja, jag vet inte hur – men plötsligt var jag bara där! Mitt jag, mitt medvetande var inuti koltrasten och jag såg ut genom fågelns öga och betraktade allt ur dess fågelperspektiv. Jag såg träden inunder mig, såg topparna på tallar och björkar, såg backen med den gamla vägen – och där var taket på mitt torp, uthuset och pumpen. Och där uppe var den blå himlen och solen. Jag kände en sådan enorm lycka och frihet. Ja, jag tror jag kände precis som koltrasten. Kanske var jag ett med koltrasten under det korta ögonblick upplevelsen varade, men plötsligt var jag tillbaka i min egen kropp och allt var som vanligt.

Jag har aldrig hört talas om något liknande och ville gärna förmedla denna upplevelse till dig så kan du kanske ha användning för den en vacker dag!”

Jag tackade för intervjun och låste in bandet i mitt arkiv.

Sjöfåglar fiskmåsar (Free stockphoto)
Sjöfåglar fiskmåsar (Free stockphoto)

”Jag var i en mås”

Det gick endast några månader innan ett brev kom på posten med en förfrågan om jag kunde ringa upp en en gymnasieelev som behövde ha någon att tala med om en konstig upplevelse hon haft och som inte lämnade henne någon ro. Den var så märklig och hon kände sig mycket ensam för vad skulle folk säga? Kunde jag ringa henne? Visst kunde jag det! Och nu satt en sjuttonårig flicka där framför mig på intervjustolen. Hon var nervös och verkade orolig för min reaktion. Så började hon berätta:

”Det hände nu i somras. Jag var ute med en väninna och badade i kustbandet. Vi simmade och hade det trevligt som vanligt tillsammans. Sedan låg vi och solade på stranden en stund innan vi skulle äta vår matsäck. Jag låg på ryggen och tittade upp mot himlen. Små vita moln vandrade mot den blå skyn och där flög skränande fiskmåsar och tärnor. Jag följde dem med blicken och ett-tu-tre… Plötsligt bara var jag där uppe inuti en av fåglarna! Och jag var klarvaken, jag svär! (Hon sneglar oroligt på mig för att se min reaktion och fortsätter sedan något lugnad:) Jag var i en fågel – förstår du? Det låter ju inte riktigt klokt, men då … då var det bara härligt! Det var en sådan frihet – tänk att kunna flyga och se ned på allt nedför: vågorna som slog upp mot stranden, vassen, sanden… nej, jag såg inte på mig eller min väninna, var väl inte intresserad av det… Och förresten var det ett så kort ögonblick, bara ett par sekunder, så var jag tillbaka i mig själv. Det var en sådan omtumlande upplevelse men efteråt blev jag så ängslig över vad som skett. Höll jag på att bli psykiskt sjuk? Men jag är ju helt frisk annars. Kan det ske igen? Vad var det som hände?”

Det var många frågor på en gång och jag kände flickans ängslan. Som lärare under ett par decennier var jag van vid ungdomar och fått mig flera upplevelser berättade av dem. Många gånger hade jag kunnat stödja dem i deras funderingar genom att berätta om nedskrivna rapporter från religionshistoriska fältforskare och antropologer.

Gymnasieeleven och jag hade ett långt och trevligt samtal, där jag berättade för henne att hon inte var ensam om sådana här upplevelser. Jag hade ju samma vår fått en annan liknade upplevelse berättad som jag nu kunde förmedla och dessutom kunde jag visa att vi under vikingatiden var väl förtrogna med sådana här händelser.

Jag tackade slutligen flickan för hennes berättelse och skulle hon nu som vuxen och trettio år senare, läsa detta, vore det roligt med en kommentar.

Eller har du själv eller någon anhörig varit med om något liknande? Jag vet inte hur vanligt detta kan vara och tror att de flesta som haft en sådan upplevelse väljer att tiga. Berätta gärna i en kommentar.

Kersti Wistrand

Humanism & Kunskap

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.