21 november, 2017

Vad händer därinne i kojan?

I dagarna kommer författarinnan Anna Bornstein ut med sin nya bok ”Stillhet i förskola och skola” (Dana förlag), som redovisar tjugo års erfarenheter av stillhetsövningar från förskola till och med gymnasium. Här presenterar Anna Bornstein några övningar.

AV ANNA BORNSTEIN
FOTO: Pixabay.com

Tänk dig att du har en liten hopfällbar koja med sammetsklädda innerväggar och levande ljus. Du har alltid med dig den kojan. Den väger ingenting, tar ingen plats. Men du kan när som helst fälla upp och krypa in i den. Där inne är det lugnt och skönt. Du kommer till ro, vilar i dig själv. Släpper alla prestationskrav och ambitioner. Du låter de yttre rollerna glida av dig som trasor på en såpad yta! Där finns inga speglar, inga yttre bilder att mäta sig mot. Du är kanske inte himlastormande lycklig, men till freds med dig själv och livet.

Hur skapar och förvärvar vi en sådan koja?

Kojan finns där redan, i stunder när du är med din bästa vän eller din familj, din man eller fru, mamma och pappa, barn och barnbarn. Den är tillvarons insida där det inte finns några avstånd. Där insikter inte behöver inhämtas från böcker utan är direkta och klara, sprungna från livet självt. Där känslorna besjälas av äkta kontakt och närhet. I kojan finns ingen förställning, ingen tillkämpad yta, bara insida.

Alla barn har en sådan koja och lever i den under sina tidiga år. Alla föräldrar besöker sina barn där och får stundvis uppleva kojans sammetsmjuka gömsle. Även om yttervärlden och dess stress har bestulit dem på deras egen koja. Om de har glömt att det finns en koja, påminner barnen dem om den.

Inne i kojan finns vår mänskliga skatt, det som i vårt demokratiska samhälle kallas likavärdet – vår inre värdighet.

Vi har alla inom oss ”ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad”, som Dag Hammarskjöld förklarade när han under sin tid som FN:s generalsekreterare invigde meditationsrummet i FN-byggnaden i New York.

I kojan upplever vi oss själva och möter varandra på riktigt. Där ser och känner vi igen varandra. När vi återvänder till världen efter sådana möten är vi ”mer” som den judiske filosofen Martin Buber uttryckte det i sin bok ”Jag och du”. De äkta mötena ger oss kraft att hantera livets prövningar, att inte gå ner för räkning när vi misslyckas eller bli uppblåsta när vi lyckas. De hjälper oss att förbli oss själva, även om vi utsätts för förkrossande kritik eller tvingas stå emot yttre tryck och påverkan.

I kojan utvecklar vi många av de egenskaper som behövs för att bevara freden i världen. Vi lär oss respektera andra, blir fredliga, generösa och solidariska, utvecklar en bättre uppfattningsförmåga och förståelse av oss själva och andra. Därinne fördjupas vår känsla för naturen och det levande sammanhang vi ingår i. Dessutom hjälper stunderna i kojan vår fysiska och psykiska hälsa och gör oss mer läraktiga.

Kojan gömmer så många av de skatter som vi önskar våra barn. Den kostar ingenting. Om vi har tappat bort vår koja, kan vi lätt själva skapa den igen. Den har i själva verket aldrig helt försvunnit, endast tonat ut ur medvetandet. Vi behöver bara slappna av och skifta tyngdpunkten litet inåt emellanåt för att få syn på den igen.

När vi prackar ner på oss själva och våra barn går kojans dörr i lås. För att öppna den igen behöver vi inta en försonlig hållning. Skapa en vänskaplig relation till våra egna och barnens svagheter. Ge oss till tåls. Ha tillit.


En farmor med sitt barnbarn

Min vän och nära medarbetare i Drömmen om det goda, Ann-Kristin Källström-Sundgren, förskolechef i Norrköping, berättar om sitt barnbarn Nora, 11 månader. Ann-Kristin och hennes man var barnvakt en tidig lördag morgon. Nora som går med gåstol eller på alla fyra lastade sin vagn full med böcker, vinkade åt farmor att följa med och gav sig av i full fart till sitt rum. Därinne har Nora en liten indiankoja. Hon kastade sig på magen på fårskinnsfällen i kojan och manade farmor att göra likadant. Därinne låg de sedan tillsammans, tysta. De sov inte, de myste. Nora vet!

Titeln på den här artikeln är en replik av ett barn på Kättsätter, en av de förskolor Ann-Kristin chefar över.
Barngruppen hade ett reflekterande samtal med talpinne. I sådana samtal, som ingår i Drömmen om det goda-metodiken, är det lika viktigt att sitta tyst och lyssna, som att tala. Ämnet kan variera alltifrån ”Vad gör mig glad?”, ”Vad gör mig ledsen?” till ”Vad är fred och kärlek?”. Samtalen inleds ofta med en stunds stillhet. De stunderna uppskattas mycket. Barnen lär sig sådan stillhet kvickt. De kallar det att låtsassova och blir mycket tysta.
Läraren Cissi hör Kalle, 4 år, säga, ”Kom så leker vi samtal!” Kamraterna sätter sig i ring, blundar och är tysta.
”Vad händer där inne i kojan!” frågar Kalle.

Övningar

I kojan är vi både tillsammans och ifred. Så här kan du öva.

Tyst måltid

Middagen är ett tillfälle när hela familjen ofta samlas. Kom överens om att äta middag under tystnad inne i ”kojan” en gång i veckan.

Duka vackert med levande ljus och serveringsfat. Förbered dina nära och kära genom att gå igenom instruktionerna så att alla är införstådda med vad som sker och varför.

Inled med en stunds avslappning, sänk axlarna. Känn igenom kroppen. Är den mjuk och varm? Andas djupt. Tänk att du packar dina utmaningar, problem och planer i en liten ryggsäck som du lägger ifrån dig på golvet.

Alla i familjen, och även bordet, dukningen, den goda maten, det levande ljuset, får plats inne i kojans som kan vidgas och bli precis så stor som behövs.

Betrakta matbordet. Känn och andas in doften av den närande, goda maten. Hjälp till så att alla serveras de rätter de önskar. Ät långsamt och medvetet. Låt smaken uppfylla dig. Ge dig tid att tugga. Känn gemenskapen med dina nära och kära. Ni är tillsammans i kojan, på insidan.

Tacka livet och varandra, fortfarande i tystnad, innan ni avslutar måltiden och reser er från bordet.

Sova i kojan

Skapa en vana att alltid sitta vid dina barns sängkant eller vara tillsammans med dem en stund i kojan någon annan stans i hemmet innan de lägger sig, även om de är tonåringar.

Förklara och visa dem hur de kan slappna av, genom att öva tillsammans. Beskriv kojan för dem, hur lugnt det är därinne, hur skönt det är att lägga ifrån sig alla oro, att inte behöva anstränga sig. När de tvättar sig och sätter på sig pyjamasen kan de tänka att de släpper alla bekymmer och problem och kryper in i lugndräkten.

Bjud gärna på litet frukt, en kvällssmörgås och te eller bubbelvatten. Sitt tysta tillsammans. Låt medvetandet sjunka inåt. Känn kojans sammetslena väggar.
Bäst lär du barnen genom att själv öva att krypa in i kojan både när det behövs under arbetstid och när du ska sova.

Kojan i skogen

Gör en god matsäck. Gå ut med barnen i skogen. Känn marken under fötterna vid varje steg. Den mjuka mossan, berghällarna, den barrtäckta stigen. Känn trädens närvaro. Slappna av i hela kroppen. Andas djupt. Hitta en bekväm och vacker plats för picknicken. Ät under tystnad. Öppna sinnena för alla intryck, dofter, färger, former och ljud! Hela skogen blir er koja, utan att någon behöver anstränga sig. Sitt en stund i tystnad. Känn naturens och varandras närhet.
Skicka en tanke av tacksamhet till livet innan ni reser er och går hem!

Talas vid i vardagsstöket

Barn och ungdomar känner om du är närvarande eller ej. Är du inte närvarande betyder dina ord ingenting för dem. Att vara närvarande innebär att du är där med hela dig. Tag hjälp av kojan.

Låt kojan träda fram om du ska säga något viktigt till dina barn. Kojan finns alltid där när ni behöver den! Ni kan båda i ett nu glida in i dess sammetsmjuka inre, även mitt i vardagsstöket. Stanna upp. Andas djupt, in och ut. Släpp ner axlarna.
Känn lugnet inne i kojan, låt det omge ditt barn och dig. Reflektera, vad är viktigast att förmedla. Sök barnets blick och säg vad du har på hjärtat. Dröj kvar på insidan en liten stund och förvissa dig om att ni förstår varandra! Tacka genom att le mot barnet.

En kram i kojan

I Ur:s program Skolministeriet gjordes ett reportage om Drömmen om det goda, Mindfulness i skolan. Reportern intervjuar några förskolebarn på Vessingebro förskola där man länge använt dess avslappnings- och stillhetsmetoder. Samtalet kommer in på stress. ”När min mamma är stressad kramar jag hon”, säger en liten flicka. ” Blir hon lugn då?” frågar reportern. ”Jaaa.”

Om ditt barn är stressat, andas djupt och visualisera er koja. Ni befinner er inne i den. Känn dess lugn, sträck ut armarna och känn lugnet flöda igenom dem och ut i händerna. Invänta ett tillfälle att ge ditt barn en kram. Tänk inte på något annat, utan var medveten om lugnet som förmedlas till barnet. Känn att kramen når fram. Avsluta med en god önskan till barnet.

Anna Bornstein

Anna Bornstein fick Humanism & Kunskaps Pennan-pris 2017. Hon är författare och journalist, känd bland annat för sina böcker om existentiella perspektiv och sin mångåriga medverkan på SvDs Idagsida, med serier om meditation och djuppsykologi. Hon är initiativtagare till skolprojektet Drömmen om det goda och har varit med och utvecklat dess stillhetsmetodik.

Övningarna ovan ingår i Drömmen om det godas föräldrautbildning. Annas senaste bok Stillhet i förskola och skola, steg för steg (Dana förlag) som hon gjort i nära samarbete med Ann-Kristin Källström – Sundgren kommer ut i oktober 2017 och berättar om föreningens 20 åriga erfarenhet av att väva in korta stunder av avslappning och stillhet i barns och elevers vardag.

Comments

  1. Vilken underbar artikel och så fina bilder. Tack Anna!

  2. lisbet2013 says:

    Att vi tar hand om våra barn är så viktigt! Här berättar Anna helt konkret hur vi kan göra. Jag blir så varm i hjärtat när jag läser detta. Jag hoppas att alla skolor och alla föräldrar, ja alla människor tar till sig detta. Vi behöver alla en koja vare sig vi är vuxna eller barn. Kan vi inte umgås med oss själva i stillhet kan vi inte heller umgås med varandra. Att ha en egen koja är ett mycket bra verktyg.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: