21 november, 2017

Längs glesbygdsväg till Kittelfjäll


Kersti Wistrands artikelserie om sommarens upplevelser i Storseletrakten i norra Sverige går vidare. Drygt nio mil nordväst om Storsele mot norska gränsen ligger Kittelfjäll, en populär skidort vintertid.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

-Hej! En tur och retur till Kittelfjäll, säger jag när jag med en väninna kliver på bussen från Vilhelmina mot Kittelfjäll. Vi är de enda passagerarna i hela bussen, som har utgått från Vilhelmina 2,7 mil söderöver och går till Kittelfjäll en tur om dagen, stannar där en kvart och återvänder. Ett par turer går bussen dessutom till Dikanäs, ett par mil före Kittelfjäll. Under skoltid fungerar bussen även som skolbuss och tar med sig barn till och från skolorna i Vilhelmina.

Vi sätter oss längst fram med god utsikt och ber samtidigt chauffören att bli vår guide. Han ler stort och nickar. Det är inte varje dag han har passagerare som far till fjällen sommartid. Oftast är bussen helt tom, men den har en viktig transportfunktion. Gods och mattransporter levereras till affärer och bensinstationer i Dikanäs och norrut. Brevlådor töms och post och tidningar delas ut i brevlådor utmed vägen. Posten ligger väl sorterad och märkt med namn i röda plastfickor. Chauffören stannar bussen då och då utmed vägen och agerar på så sätt brevbärare. Husen ligger glest och jag försöker skämta till det något genom att säga att här måste ”lappsjukan” härja eftersom det är flera kilometer mellan gårdarna. Chauffören, som tycks känna alla boende längs vägen, vänder förvånat blicken mot mig och säger: ”Nämän, det är ju jättebra! Då kan de ju göra vad de vill. Tänk vilken frihet!”

Jo, man har tur om man bor utmed denna väg. Då får man i alla fall post i brevlådan nära hemmet. I Storsele finns det ett tjugofemtal brevlådor på två ställen, förvånansvärt många med tanke på folkmängden, men läser man namn och adresser visar det sig att drygt hälften bor två – tre mil bortåt en annan väg mot fjällkedjan. De saknar postgång och måste fara ned hit för att hämta brev och tidningar! Man får hoppas att e-mejltrafiken fungerar här i norr!

För länge sedan fick invånarna i Storsele hämta sin post i Vilhelmina 27 km bort. Den som hade ärende där fick hämta posten åt alla. Då kunde den vara ett par månader gammal. Först efter 1912 fick byn regelbundet post två gånger i veckan. Då vägen till Dikanäs långt senare blev färdig satte postverket in egna bussar och byn fick egna postväskor. Under en period hade byn även eget postkontor.


Dikanäsvägen följer Vojmån och Vojmsjön, som då och då syns glimta bakom skogen med stundtals spretiga och storvuxna norrlandsgranar. Längs vägrenarna finns miltals med de vackraste blommor man kan tänka sig, mest skogsklöver och prästkragar. Helt gratis!

Och bortom denna prakt skog på skog. Flera träd bär svart skägglav, en indikator på ren, hälsosam luft. Skägglaven är också föda för renarna som fortfarande förflyttas upp och ned till Kittelberg.

Skägglav

I hela Vilhelmina kommun bor det i genomsnitt mindre än en person per kvadratkilometer. De största näringarna är skogsindustri, renskötsel, gruvnäring, turism och etablering av vindkraft. Ägarstrukturen av skogen är typisk för Nordsverige. Privata familjer äger en dryg tredjedel; privata skogsbolag och statliga företag strax under en tredjedel vardera, kommunen 10 % och kyrkan 3 %.

Vilhelmina Model Forest

Kommunen inkluderande samebyarna Vilhelmina norra och Vilhelmina södra är fylld av framåtanda. Inte långt härifrån, lite söderöver och parallellt med Vojmsjön och likaledes inom Vilhelmina kommun, ligger sjön Malgomaj. Malgomajdistriktet ingår i det världsomfattande projektet ”Model Forest” som idag finns i 24 länder, ja, vilhelminaborna var faktiskt först ut inom projektet. Dessutom ingår de som utvecklingsprojekt i EU:s ”Baltic Landscape”. Vilhelmina Model Forest har väckt stort intresse och tar emot många internationella besökare. Samerna har skrivit samarbetsavtal med kommunen.

Projektets syfte är att utarbeta en modell för hållbart skogsbruk med samarbete mellan olika skogsägare. En styrelse med femton ägare ingår där man diskuterar problem och utveckling i samarbete med forskningsinstitut. Man tar hänsyn till historiska fornlämningar, rendjursskötsel och skogshanteringsmetoder. Just nu ligger klimatförändringarna i fokus. Utbytesprojekt pågår mellan samerna i Vilhelmina, Creeindianerna inom Prince Albert Model Forest, Ryssland, Chile och Frankrike. Här kan du se en video om Vilhelmina Model Forest: LÄNK


Utmed vägen mot Kittelfjäll

Det som en vanlig turist ser som endast skog som man passerar förbi upp till skidturistorten i Kittelfjäll döljer för den initierade mängder av intressanta och spännande historia från gångna tider. Storsele – Gråtanån – Nyluspen – Daikanvik – Dikanäs – Kittelfjäll: några av de platser vi far förbi och får historier berättade om:
– Här sprang en björnhona med två ungar över vägen förra sommaren.

– Här är Gråtanån, där stenåldersmänniskorna hade sina fångstgropar för älg. Gråtan är en omskrivning för den farliga vargen, ”gråtand”, som höll till här runt ån.

– Här på Nyluspen bodde fiskesamerna för mindre än 200 år sedan och hit kom den förste nybyggaren i Storsele.

Få känner till att det innan 1751 endast fanns samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Samerna var ofta de första nybyggarna. Så var det både i Nyluspen som hör till Storsele samt i Daikanvik.(1) Vi far någon kilometer vidare:

– Där inne till vänster ligger den stora dammen som Vattenfall lät bygga vid avregleringen av Vojmån 1948. Men den skyms av skog och vägen dit är avstängd för att skydda dammen. Avregleringen möjliggjorde att vi fick elektricitet hit till bygden.

Efter en stund berättar chauffören om ett hus, väl gömt inne i skogen ned mot Vojmsjön: ”Här skedde ett mord. Sonen sköt sina föräldrar och sedan sig själv för länge sedan!”

Mina tankar går till den släktresa till Lycksele som jag som utomstående fått delta i några dagar tidigare. Jag förvånades då att flera passagerare i bussen kunde rabbla upp byar och namn på där bosatta under hela den tio mil långa vägen. Inte så lite historik tycktes finnas kvar om så det var för nästan hundra år sedan, t.ex.: ”Här är mördarbyn. Den heter inget annat i folkmun för här skedde ett mord… och här halkade Karl-Erik ned i diket 1957.” Eller: ”Här går rågången mellan X:s och Y:s ägor”, vilket upprepas i oändlighet med utpekande anvisningar för mig som bara ser en mängd granskog rusa förbi genom fönstret. På hemvägen när vi for genom Storuman berättades det vidare: ”Om du tar av vägen här och far en mil ditåt kommer du till Ensamheten, där världens starkaste kvinnliga armbryterska bor, men hon och hennes man är konsekventa. Till följd av miljöskäl vägrar de flyga och därför kan hon inte vara med ute i världen och tävla längre så hon förlorar väl sitt världsrekord förr eller senare.”

Vi passerar odlingsgränsen, den gräns som staten bestämde 1890 och ovan vilken samerna skulle ha ensamrätten för sig själva och sina renar men icke fick bedriva nybygge med jordbruk, vilket kommit att ge tragiska följder genom åren och konflikter mellan renägande och icke renägande samer. (1) Samerna tvingades byta till svenska efternamn och ansöka om mark för nybyggen för att över huvud taget få tillstånd att odla på den mark, ”lappskatteland”, de ägt sedan urminnes tider och genom avtal med staten, men som nu de nyinrättade länsstyrelserna tog över i slutet av 1890-talet. Denna assimilationspolitik från myndigheternas sida kom att ge tragiska följder genom åren och konflikter mellan renägande och icke renägande samer. (1) Lagen efterföljdes dessutom inte alltid utan nybyggen ägde rum fram till 1915. Idag byggs fritidshus, så vad som hänt i lagen tycks vara utökade befogenheter från statens sida. En del samer talar med rätta om kolonialisering.

Vi kommer till skylten Daikanvik, 7,5  mil nordväst om Vilhelmina:

– Här i denna vik rinner Daikanbäcken ut. Den kommer från Daikansjön. Här fann nybyggarna på 1800-talet stora mängder pärlmusslor (2). Mycket, mycket vackra, både stora och små pärlor fanns i dem. De såldes till handelsmän och kringfarande personer för endast några shilling styck. I början av 1880-talet kunde en nybyggare som var ute och letade pärlmusslor i bäckarna ha ett dussin vackra pärlor med sig när han kom hem framemot kvällen. Så kom det dit en ung präst på väg upp mot kapellen i Dikanäs och Fatmomakke. Han övernattade hos en nybyggare här och fick se alla pärlor denne tagit med sig hem och uppmanade honom att sälja dem hos juvelerare Hallberg i Stockholm, vilket skedde. Förtjänsten blev stor, hela 300 riksdaler. Tyvärr ledde det hela till att en mängd lycksökare utifrån kom dit och därmed utrotades pärlmusslan.

I den lilla idylliska orten Dikanäs är vår busschaufför född och bosatt. Han stortrivs med att bo där och köra buss, berättar han. En roman är skriven om Dikanäs på 50-talet och här finns en aktiv teatergrupp samt två affärer, ett kapell och liten skola, som nu kan vara kvar ett tag till tack vara sju barnrika syrianska flyktingfamiljer som kommit hit och etablerat sig. Två av dessa familjer har nyligen fått uppehållstillstånd, medan de övriga väntar på det. Orten lever upp och blomstrar under vintersäsongen speciellt, sina sjuttio invånare till trots, invandrarna ej räknade. Det går fint att bedriva fiske i älven, något som vår bussförare ofta gör. Siken är präktig och god, men under några år var den otjänlig på grund av mask.

Elsa Laula Renberg

Bussen kör igenom Dikanäs och viker av till vänster för att nå Kittelfjäll. Hade vi åkt någon mil rakt fram hade vi istället nått till Matsdal, där en av de mest kända och för sitt folk mest betydelsefulla samekvinnorna, pionjären och aktivisten Elsa Laula Renberg (född Larsdotter, 1877 – 1931) växte upp.
Hon studerade till barnmorska i Stockholm där hon kom i kontakt med kvinnorörelsen som stred för kvinnlig rösträtt. Elsa Laula startade (på Skansen i Stockholm) det första sameförbundet i världen 1904 och blev dess ledare. Hon gifte sig och kom att bosätta sig på andra sidan gränsen till Norge. Där organiserade hon en samisk kvinnoförening, som den 6 februari 1917 ordnade samernas första Landsmöte, vilket hölls i Trondheim. Sedan dess firas Samefolkets dag i hela Sápmi den 6 februari. Med hundraårsminne just i år 2017. Hatten av för denna duktiga kvinna, som förtjänar en egen artikel så småningom! LÄNK video

Men bussens ändstation är alltså Kittelfjäll, där vi stannar en kvart för kaffepaus och köp av vykort. Med folklivsforskaren O.P. Petterssons bok ”Gamla byar i Vilhelmina” i minnet kan man ana samiska heliga berg och offersjöar i fjällområdet. Tankarna går också till de norska vikingar som under Harald Hårfagers tid bytte till sig pälsverk och drev in skatt från samerna med hjälp av 30 – 90 man. Allt detta enligt Egil Skallagrimssons nedskriven på 1200-talet. Skatteindrivningen har troligen skett i bl.a. Klimp- och Kittelfjällsområdena. En del forskare anser att dessa vikingar var identiska med det stalofolk samerna talade om.

Sedan bär det hemåt mot Storsele igen och vi sätts av vid trappan till vårt hus – inte vid hållplatsen en bit därifrån, för så är alla bussförare jag mött i Vilhelmina: trevliga, omtänksamma och generösa! Och kanske är det så människans sanna väsen i själva verket kan visa sig när hon får leva i personlig trygghet nära naturen och som en del av denna – långt från storstädernas stress?

Kersti Wistrand

Referenser: 1. http://blogg.vk.se/entitet/2016/02/06/lappland-det-stulna-landet-en-paminnelse-med-anledning-av-samefolkets-dag/ 2. O.P. Pettersson, Gamla byar i Vilhelmina II, s. 291 f. Två bokförläggares förlag.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Stig Öberg says:

    Mycket intressant för mig, född i Oksejohke (Laxbäcken) och delvis uppvuxen i Vualtjere (Vilhelmina), att läsa om mina förfäders hemtrakter. Uppskattar speciellt de initierade upplysningarna om samer och samekulturen i texten!
    Jijnh gäjhtoe -stort tack!
    Stig Öberg

Kommentera

%d bloggare gillar detta: