23 oktober, 2017

Storsele – nybyggarby i glesbygd II

Vad hör hemma i en norrlandsby om inte tunnbrödsbakning? Kersti Wistrand var på plats i lappländska Storsele, deltog i bakning och intervjuade om utvecklingen i Storsele sedan 50-talet.

TEXT OCH FOTO: KERSTI WISTRAND

Så är det dags för släktföreningen ”Jonas Ulrik och Hulda Karolina Vikström” i Storsele att baka tunnbröd. Samtidigt får jag chans att fråga om tider som varit. Britta Wikström vet att berätta medan hon bakar.

Du undrar varför jag hamnade här upp i norr, när jag är uppvuxen i Göteborgstrakten? Jag längtade efter omväxling och äventyr och 1960 då jag var 18 år sökte jag mig till Lycksele småskoleseminarium, där jag träffade Inger Vikström från Storsele. Vi blev bästa vänner och vår vänskap består än idag.
Jag blev förälskad i Lapplands natur och fjällen och när jag var färdig lärare vid tjugo fick jag ett vikariat i Uvnäs norr om Storuman. Det var mycket fina elever, åk 5 – 6. Till närmaste granne hade jag Sveriges yngste präst och dennes familj, som jag började umgås med. Vi var i ungefär samma ålder. Jag blev ombedd att följa med prästen på gudstjänster och stugmöten runt om i fjällbyarna. Prästen predikade och jag spelade psalmer på orgeln medan församlingen sjöng.
Man skulle kunna tro att allt är lugnt och tryggt i glesbygden men tre maskerade rånare dök upp i lärarbostaden där jag hade en lägenhet! Jag undslapp dem eftersom jag var ute med prästen. Däremot blev en barnflicka i den andra lärarlägenheten nedslagen och rånad. Det visade sig att det var mig de var ute efter för jag hade precis fått ut min lön och det hade de tagit reda på. Jag vågade inte bo kvar utan sökte mig bort. Ett graviditetsvikariat dök upp här i Storsele och jag fick det 1 december 1962.

Skolan i Storsele

Första gången byn fick en fast skola var 1887. Den kallades ”flyttande mindre folkskola”. Läsåret var uppdelat i tre terminer med tolv veckor i varje termin. Samma lärare kunde på så vis hålla skola i tre olika byar; höstterminen i en by, vinterterminen i en annan och vårterminen i den tredje. I Storsele gick barnen på den tiden i skolan under vårterminen. Det fanns ingen speciell skolbyggnad utan man turades om att vara i olika rum i byn.

I början av 1900-talet byggdes ett skolhus. Skolan var indelad i fyra klasser och en del av barnen slutade efter fyran. Svenska, räkning och kristendom var de viktigaste ämnena. Byborna fick själva tillhandahålla ved till uppvärmning av lokalerna. Pojkarna stod i tur och ordning för eldningen och fick gå dit en timme tidigare varje morgon, medan flickorna fick stanna kvar och städa efter skolans slut. Först 1948 då Vojmån reglerades av Vattenfall och Vojmsjödammen byggdes fick byn och skolan elektricitet.

Med tiden växte barnaskaran. Många elever kom utifrån andra byar och fick bo i ett särskilt hus, som idag är värdshuset Järjagården. Det fanns både små- och storskola upp t.o.m. sexan. Senare transporterades eleverna dit med skolskjuts.
Skolan i Storsele finns inte kvar idag. Den lades ned för ett par decennier sedan och de få barn som finns skjutsas med skolbussen 27 km enkel resa till Vilhelmina och sedan lika lång väg tillbaka på eftermiddagen.
Britta Wikström fortsätter att berätta:

– Storsele var på 60-talet ”en levande by” med två affärer, Konsum och Vibers lanthandel. Här fanns postkontor, telefon & telegrafhus, ett pingstkapell och en distriktsköterska. Skolan var stor och byggnaden finns kvar än idag, även om skolverksamheten är nedlagd sedan länge. Den hade 70–80 barn t.o.m. åk 7. Väldigt många av dessa barn bodde inte här i byn utan de kom hit med skolbuss. De var alla jättego´a. Ett speciellt varmt minne har jag för lille Karl-Ingvar. Han kunde inte säga ”r”. Vintern är sträng här uppe i norr och en gång sa han: ´Flöken, jag kan inte gå ut på lasten föl jag flysel så. Jag hal glömt att sätta på mig mina kalsongel.´ Jag fick gå till hans mamma och hämta dem.

– Jo, dessa långa vintrar förresten… Jag vande mig aldrig. Det var ljust här i Lappland med snö och norrsken trots att solen inte visade sig så länge, men vintern var långdragen och någon riktig vår som i södra Sverige finns inte. Jag saknade den långsamt kommande våren med alla dess vackra blommor- jag älskar blommor. Här ligger snön långt in i maj och sedan sker allt hastigt. Löven och blommor slår ut snabbt. Sommaren sägs infalla mellan 5 juli och 20 augusti. Sen har vi redan höst.

– Min bästis, Inger, kom ju från Storsele och när jag fick tjänst där, fick jag bli inneboende hos hennes farbror. Jag umgicks i hennes stora familj där. Ingers farbror, Edvin Vikström, var pingstpastor. Under seklets början hade två unga söta evangelistflickor inom pingstkyrkan kommit dit. En av dem hade gift sig med Edvin. Här i Storsele träffade jag min man Frank, som var bror till Inger. Vi gifte oss 1965, fick barn och flyttade så småningom till mina hemtrakter utanför Göteborg, men har hus här i byn och återvänder hit flera gånger om året.

Idag är Storsele en glesbygdsby utan kapell, affär, skola, post och telefonväxel. Den sist nämnda lades ned 1966. Byggnaderna finns kvar, men omgjorda till boningshus.  Det sista jordbruket med mjölkkor upphörde 1976.

Tunnbrödsbakning i Bagarstugan

Och så börjar vi från början. Recepten kan variera, men här kommer receptet på Gammelgårdens tunnbröd:
5 liter mjölk/torrmjölk
4 kg rågsikt blandas i degvätskan
3 kg vetemjöl för utbakning
1,5 liter havregryn
½ flaska sirap
½ kg margarin smältes
5 pkt jäst
5 msk salt
1 pkt hjorthornssalt
1 påse anis
1 påse fänkål

Efter jäsning över natten är det dags att göra ämnen (runda degklumpar) av stöpan, dvs. degen, på vanligt träbord. Ämnena får jäsa och sedan kavlas de ut till tunna degkakor och naggas med en speciell kavel. Det är viktigt att sopa bort allt överflödigt mjöl som annars bränns i ugnen.

Den utkavlade degen läggs med hjälp av en träspatel på en bakfjäla, en rund träskiva med skaft, och sopas av en sista gång.

Alla ugnar är olika och behöver olika tid att värmas upp. Flera timmar innan eldas björkved i ugnen och förs sedan bakåt för att värma hela ugnen, även uppe i taket. Temperaturen ligger på 400 – 500 grader. Det är viktigt att inte låta ugnen slockna för annars blir det ojämn värme och ojämn gräddning. Glöden skjuts åt sidan och degkakan förs med hjälp av bakfjälan in i ugnen med en knyck:

Degkakan vrids då och då och efter ungefär en minut är den gräddad och färdig att tas ut ur ugnen.

Förr i världen användes en tunnbrödsnagg, en brödpigg av hopvirade hönsfjädrar samt en brödsop av djurpäls. Idag har man en räfflad kavel, som finns i olika storlekar med bredare eller smalare räfflor. Det gör att det blir luft i brödet. Sen använder man ”rullan” som gör att det blir naggningar i brödet och lyfter till sist upp degkakan med träspateln på spjälen.

Redskap från Vilhelmina museum. Foto: K.W.

På översta bilden ser du Britta Vikström skära upp det nygräddade brödet medan det är varmt. Det får svalna. Sedan blir det gott att avnjuta med smör och ost tillsammans med en kopp kaffe framför Gammelgårdens bagarstuga. Och samtalen om gamla tider fortsätter släktingarna emellan…

Bagarstuga t.v.

Här kan du slutligen se en liten video om tunnbrödsbakning: LÄNK

Kersti Wistrand

Källor:
Intervjuer samt ”Storsele – Byns historia nedskriven av Edvin Vikström (1901 – 1995).

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: