20 september, 2017

Reinkarnation, kännetecken hos barn

Den amerikanske professorn och psykiatern Ian Stevenson (1918–2007) och hans team undersökte ungefär 4 000 fall av möjlig reinkarnation, mestadels barn, i flera olika länder. Kersti Wistrand återberättar ett fall med en sexåring och redovisar karaktäristiska drag hos barn med liknande minnen.

TEXT: KERSTI WISTRAND

I boken ”Reincarnation: A New Horizon in Science, Religion, and Society” (Julian Press 1984) beskriver författarna Sylvia Cranston och Carey Williams professor Ian Stevenssons forskning samt tio kännetecken som brukar finnas i fall av reinkarnationstyp. Inledningsvis kommer jag att presentera en Youtubevideo från 1983 med den sexårige Titu som minns sitt tidigare liv som TV- och radiohandlare.

Sexårige Titu Singh berättar om sitt föregående liv

”Jag längtar hem till min familj i Agra”, säger den lille indiske pojken missmodigt och hänger med huvudet. Emellanåt leker han med sina fem äldre syskon, tre systrar och två bröder. Men ibland kommer sorgen och längtan starkt över honom. En gång packar han t.o.m. sina kläder för att ge sig av och lämna sin familj.

När Titu Singh var drygt två år gammal bodde han på landsbygden med en far och en mor och syskon som han inte riktigt ville kännas vid som de ”riktiga”. Så fort han kunde tala, började han prata om att han hade en fru som hette Uma och två söner som hette Ronu och Sonu. Själv hette han Suresh Verma och ägde en TV- och radioaffär i Agra. Han nämnde också namnen på ytterligare två personer som han påstod var hans riktiga föräldrar.

Till att börja med tog hans föräldrar allt detta med ro och ansåg det vara fantasier. Sonen var ju i övrigt normal, men kanske lite lillgammal ibland och gjorde saker som barn inte brukade göra. Sedan var det då det där talet om en annan familj. Fadern gick för att rådfråga brahminen, prästen, i byn. Kunde det ligga någonting i Titus tal, kunde det röra sig om minnen från ett tidigare liv? Resultatet av samtalet blir att ”fallet” överlämnas till forskarna, som finner belägg för att denna TV- och radiohandel finns i Agra och att en änka med två söner med de uppgivna namnen lever där.

En dag kommer plötsligt änkan Uma med sina svärföräldrar ut till lantstället där Titu bor. Denne känner genast igen dem och namnger dem. Han ber Uma sätta sig intill honom och frågar om hon känner igen honom. Det gör hon naturligtvis inte. Han frågar om hon minns att de brukade gå till en speciell marknad där han handlade godis till henne. Hon blir ställd och mycket tyst för detta brukade hennes make göra.

Senare får Titu även besöka Uma i Agra. Han känner igen TV- och radioaffären, men finner att man gjort om en del inuti lokalen. Han känner genast igen sina några år äldre ”söner”. Alla inblandade känner släktsamhörighet med Titu och är tämligen överens om att Titu känns som om han kunde vara Umus tidigare make. Men vad kan man göra av detta? Ingenting. Bara acceptera livet som det är.

Vi får också veta att TV- och radiohandlaren blev ihjälskjuten i sin bil alldeles utanför hemmet. Umu hörde det hela inifrån huset och fann den skjutne maken i bilen. Den medicinska rapporten visar var exakt de tre revolverskotten gick in hans huvud. När man rakar av Titus hår ser man tre runda märken på exakt de ställen som är beskrivna i obduktionsrapporten. Här kan du se videon: LÄNK

Och här kan du se ytterligare en video med en liten skotsk pojke som minns att han i föregående liv bott på en ö utanför Nordirland LÄNK. När modern tillsammans med en forskare reser till ön, lyckas de finna den plats som pojken minns, men vid mötet med en släkting från det tidigare livet visar det sig att vissa upplysningar inte stämmer även om många andra överensstämmer. Fallbeskrivningen med pojkens beteende är hur som helst mycket speciell och intresseväckande.

Svenska Barbro Karlén minns sitt tidigare liv som Anne Frank

Svenska fallbeskrivningar

Själv fick jag under tidigt 1980-tal mig ett fall berättat om en liten flicka i Norrbotten som talade om ett tidigare liv, men eftersom jag hade fullt upp med att resa runt och intervjua nära dödenupplevare blev just denna intervju aldrig av. Däremot kan jag i detta sammanhang nämna den på sin tid geniförklarade skrivande unga svenska poeten Barbro Carlén född 1954, som kom ut med sin första diktsamling om existentiella frågor vid tolv års ålder. Redan vid två års ålder sade hon att hennes namn var Anne Frank samt identifierade sig med henne. Vi har inte hört så mycket talas om Barbro Carlén under de sista tre decennierna, eftersom hon utvandrade till USA. I denna video kan du lyssna till bl.a. hennes historia (5.40 in i videon): LÄNK Barbros Carléns hemsida

Karaktäristiska drag hos barnen med tidigare-liv-minnen

Liknande fall förekommer över hela världen oavsett religion och samhälle eller som professor Stevenson själv uttryckte sig:

– Om någon gör gällande att likheterna mellan dem … har uppkommit genom att sagesmännen haft kontakt med varandra på normalt sätt, måste han anta att det finns en internationell sammansvärjning av stor omfattning och effektivitet.

I ”Reincarnation: A New Horizon in Science, Religion, and Society” (1984) beskriver alltså författarna Sylvia Cranston och Carey Williams professor Ian Stevenssons forskning samt tio kännetecken som brukar finnas i fall av reinkarnationstyp.

Ålder då minnena framträder

Oftast börjar barnet berätta om det föregående livet någon gång mellan två och fyra års ålder så fort det lärt sig tala och använder gärna gester för att göra sig förstått. De första ord barnet överhuvudtaget säger är namn på människor de känt tidigare eller platser där de levt. Föräldrarna förstår ingenting tills barnet med större ordförråd kan berätta mer. Även då anser många föräldrar att barnet fantiserar eller har låtsasvänner, men barnen är mycket bestämda om sina upplevelser och återkommer gång på gång till dessa och vill träffa sina forna släktingar.

Ålder när minnena bleknar

När barnet är fem till åtta år och börjar delta i livet med andra barn utanför hemmet, får det nya erfarenheter och Stevenson menar att minnena då förskjuts ned i det omedvetna för att slutligen blekna och glömmas bort. När den skotske pojken i youtubevideon ovan väl hade varit på besök i sin forna miljö på ön och fått visa allt för sin nuvarande mor, bleknade intresset sakta bort och han började leva i nuet. På en fråga till brahminen om hur Titu skulle acceptera sitt nuvarande liv, svarade denne att kärlek var viktigt: ”Ge Titu så mycket kärlek ni kan!”

Karaktäristiska drag i uppträdandet

Barnet uppträder med allvar och en vuxen attityd, ibland även med en beskyddande nedlåtenhet gentemot andra barn, eftersom det identifierar sig med en vuxen människa. Själva sättet att uppträda kan skilja sig från de vanor barnets familj har, men har visat sig stämma överens med den person som barnet säger sig ha varit i föregående liv.

Främlingskap inför den nya kroppen

Barn som berättar om reinkarnationsminnen säger ofta att den fysiska och lilla kroppen de har känns dem främmande. De anmärker på och gnäller över sin lilla kropp där de känner sig instängda. ”Hur ska du göra för att växa snabbare och få en mer vuxen kropp?” fråga Titus tidigare hustru Uma honom. ”Jag ska dricka mycket mjölk”, blev lustigt nog svaret eftersom detta inte är så vanligt förekommande i Indien, men Titu bodde på landet.

Färdigheter som inte lärts in i det nuvarande livet

I Stevensons material fanns barn med färdigheter som de inte lärt sig i sitt nuvarande liv, men som den tidigare personen behärskat: ”Det finns barn som under den tidiga barndomen visat färdigheter som de enligt dem som lämnat uppgifter om fallen inte kan ha lärt sig genom undervisning eller genom att imitera äldre personer.”

Ett exempel på detta var lille Albert som när han som treåring såg en simbassäng med trampolin, klättrade upp på denna och kastade sig i vattnet från hög höjd med bara lite vågskvalp som följd. Han påstod sig vara sin egen farbror i det föregående livet och denne var just en mycket skicklig simhoppare. Konsten att hoppa ett perfekt simhopp från hög höjd är något som lärs in först efter mycken övning och treåringens hopp tydde på stor kroppslig behärskning samt fullkomlig orädsla.

Det förekommer att barnet börjar tala ett annat språk och en annan dialekt. Så hände med Shanti Devi LÄNK, som då hon för första gången kom till Agra som nioåring började tala den dialekt som fanns där.

Upptäckt av förändringar i sin tidigare miljö

När ett barn kommer tillbaka till sin forna miljö, märker det förändringar som skett. Shanti Devi visade vägen till sitt forna hem i Agra och påpekade att ”det och det huset fanns inte tidigare när jag levde här”. Om maken sade hon att han hade kvar sin mustasch och sitt födelsemärke på kinden, men att håret hade grånat. Lille Titu ovan påpekade att sortimentet i radio- och TV-affären hade utökats och att man bytt plats på varorna till olika delar av affären, men ”taket är det samma”. Han sade även: ”Min fru brukade ha finare saris, som jag köpt till henne, men nu bär hon enkla kläder!”

Starkaste minnet

De starkaste minnesbilderna är ofta förknippade med den tidigare personens död och de händelser som ledde till döden.

Våldsam död

Stevenson fann att i en stor del av de fall som studerats i olika länder har den avlidna person vars liv barnet säger sig minnas, dött en våldsam död, t.ex. genom olyckshändelse, mord, självmord eller krig. Våldsam död förekom mycket oftare bland dessa fall än bland befolkningen i allmänhet i det aktuella området. Döden har oftast skett något eller några år innan barnet fötts.

Fobier för sådant som orsakat döden

Ett tämligen vanligt drag är de starka fobier som förekommer och är associerade till de minnen som orsakade den våldsamma döden. Här några exempel. En liten pojke som hade minnen av att ha blivit knivdödad uppvisade fobi för knivar. Då han senare i vuxen ålder blev intervjuad av Stevenson påstod han bestämt att motviljan nu var försvunnen, medan hustrun berättade att han aldrig kunde använda kniven vid måltiderna vilket var sed i samhället i övrigt.

En liten flicka hade ett minne av att hon förflyttat sig åt sidan för att låta en buss passera, men hamnade i vattnet och drunknade. Hon hade nu fobi för bussar, broar och vatten och flera vuxna personer måste hålla kvar henne i vattnet för att hon skulle bada.

(Inom parentes är denna typ av fallbeskrivningar intressanta: kan det ibland vara sådant material som ligger i vissa patienters omedvetna själsliv och dyker upp vid s.k. regressionsterapier? Jag återkommer till detta i senare artikel.)

Födelsemärken och missbildningar

Lille Titu mindes tydligt hur en revolverpipa riktades mot hans/radioaffärsinnehavarens huvud och att skott träffade honom på huvudets högra sida. Då man rakade av håret på sexåringen framträdde tre runda märken vars placering överensstämde med obduktionsrapporten om radio- och TV -handlaren.

Stevenson skriver:

– Födelsemärken uppträder så regelbundet hos personer som säger sig minnas tidigare liv då de blev skjutna eller dödade med kniv, att en person inom denna grupp som saknar ett märke väcker min nyfikenhet — Längden av perioden mellan den tidigare personens död och födelse av den som har minnena, tycks ha betydelse för förekomsten – eller frånvaron – av födelsemärken i dessa fall.

I sin bok Twenty Cases Suggestive of Reincarnation (1966) skildrar Ian Stevenson flera liknande fall från andra kulturer han besökt. Under en period 1961 – 65 vistades han under flera besök hos Tlingitindianerna i Alaska. 1950 hade en tjugosexårig man givit sig ut tillsammans med två kvinnor för att fiska (s 201). Båten återvände aldrig, men hittades sedan upp och ned. Man fann även de två kvinnorna drunknade, men mannens kropp återfanns aldrig. Rykten gick om att det inte var någon olycka utan ett svartsjukemord där fiskaren blivit skjuten, men inget vittne vågade stiga fram på grund av rädsla för repressalier. När den dödes syster två år senare födde en son långt därifrån, hade denne fyra runda märken som av kulor på mage-mellangärde. Så fort pojken började tala sa han att han hette detsamma som den döde fiskaren och berättade detaljer ur dennes liv, namngav vänner och den plats denne man bott på samt hur han dödades.

I samma bok tas fall upp från Indien, Ceylon (Sri Lanka), Libanon och Brasilien. Ett av dem rörde Ravi Shankar som föddes med ett långt märke runt halsen. Han började tidigt tala om minnen från föregående liv och hur han brutalt hade fått huvudet avhugget av två personer, som ville ärva hans fars förmögenhet. Märket runt halsen påminde om såret efter en knivskärning.

Födelsemärken och missbildningar avhandlas även i Ian Stevensons artikel ”The Explanatory Value of the Idea of Reincarnation” LÄNK PDF.FIL

Födelsemärkena och missbildningarna hade inte förorsakats under barnets levnadstid utan var medfödda i samtliga fall. Ibland fanns större missbildningar där fingrar, tår eller händer saknades. Barnet talade om sin föregående död och berättade ofta hur ogärningsmän tillfogat dem skadorna innan nådestöten som ändade livet utdelades. Stevenson har jämfört med läkarjournaler och obduktionsrapporter som visat sig stämma med den avlidne person som barnet identifierat sig med. Den avlidne kan ha levt långt bort från familjen och har varit okänd för dem. Barnet har alltså inte haft tillgång till uppgifterna på ”normalt sätt” eller genom att någon berättat om mordet.

Vad professor Stevenson själv tror

Professor Stevensson fick ofta frågan om han själv trodde på reinkarnation, men svarade alltid att hans personliga tro inte hade betydelse för någon annan än han själv:

– Var och en bör själv undersöka de stöd som finns för reinkarnation och bilda sin egen uppfattning.

Kersti Wistrand

Referenser:
1. Sylvia Cranston och Carey Williams, Reincarnation: A New Horizon in Science, Religion, and Society (1984), Julian Press.
2. Stevenson, Ian, Twenty Cases Suggestive of Reincarnation (1966). American Science for Psychical Research. New York.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: