28 juni, 2017

Tankar kring USA:s politiska komet Donald Trump

Trump: America Make ME Greate!”


President Donald Trump är på allas läppar. Han utpekas som ett barn av en rastlös och jaginriktad populärkultur, vars aktörer behöver bli bekräftade genom medierna och såväl riskerar att haussas som mobbas. Trump ses som självrådig och fientlig mot frihetens värden.

TEXT: CARL JOHAN LJUNGBERG

Klart är att Trump är mycket olik sina föregångare i ämbetet, fast han är klart äldre än sin närmaste föregångare Obama. Men fast han må vara en komplex och delvis oförutsägbar person är han knappast unik. Går man tillbaka i tiden, till första världskrigspresidenten Woodrow Wilson, uppvisar denne personlighetsdrag som fick stora och skadliga konsekvenser. Den mest allvarliga var Versaillesfreden som förnedrande lade skulden för krigets utbrott på Tyskland och Österrike.

Kravet på enorma krigsskadestånd utlöste det revanschbegär i Tyskland som banade väg för nazismen. 1930-talets USA-president Franklin D Roosevelt måste liksom Wilson ses som en självöverskattande personlighet, vars agg mot imperiemakten Storbritannien respektive en övermodig tro att kunna charma och ”komma överens” med Sovjetledaren Stalin gav denne stort spelrum och fick till följd att Östeuropa kuvades av Sovjet.

Donald Trump har mer begränsade men ändå stora ambitioner. Han har sagt sig vilja rensa upp i det träsk med lobbying och olika parasitära relationer som i dag belastar USA:s federala organ. Man talar inte sällan om en ”permanent” regering vars inflytande består, oavsett vilket parti som har makten. Trumps tal bärs av en intensiv och utbredd önskan att få bort dessa politiska avarter. Han driver sin sak i närmast titanisk anda, varför många oroas över att en person kan tro sig äga sådana krafter.

Trumps sätt att väcka förväntningar – detta även mot bakgrund av hans grandiosa självbild – ger om inte annat risk för hämndaktioner. Möjligen vill han i vetskap om sin ålder snarare väcka andra att ta vid i sådan grad, att de önskade sociala och ekonomiska omvälvningarna blir möjliga.

En del har jämfört Trump med olika historiska ledare, även med rena tyranner. Man bör dock minnas att vissa olater som han uppvisar eller som tillskrivs honom kan ha att göra med att själva det ämbete förändrats som han har erövrat. Om hur den i USA:s tidiga år blygsamma presidentrollen har ökat i betydelse skrev historikern Andrew Bacevich nyligen tänkvärt:

”…slutet på det kalla kriget cementerade presidentens status som en kvasi-Gud. I de stora förväntningarnas tidsålder frodades myten, att presidenten är den som frälser från all ondska. I den amerikanska politikens solsystem blev mannen i Vita huset alltmer solen kring vilken allt tycktes kretsa. Jämfört med honom tycktes inget annat spela någon roll.”

Trump träder alltså in som ett slags ”Solkung”, inte bara för att han själv må eftersträva det utan därför att folket i dag förväntar sig övermänskliga ting av sin president. Men kan då Trump frånskrivas en tro på marknaden, eller på rättsstaten? På de rättigheter som amerikaner åtnjuter som en födslorätt? Det är knappast detta han bekämpar. Hans kritik gäller snarare det förhållande att starka enskilda intressen i dag kunnat hävda sig vid sidan om allmän lag och folkligt inflytande i valen. Detta så pass, att dessa institutioner satts ur spel. Om svaret är ja, får man snarast se honom som en återställare, en man som vill restaurera det ursprungliga statsskicket i detta land.

När det då gäller hur Donald Trump skall kategoriseras tänker jag lätt på min far, som ibland vid frukostbordet kunde yttra om någon offentlig person: ”Den mannen menar jag får anses ha psykopatiska drag”. I sin roll som psykiater var min far samtidigt förståeligt varsam med sådana klassificeringar. Han framhöll att lång tids iakttagelse krävs för att dra en sådan slutsats. Den är stigmatiserande och bör därför föregås av att man iakttar personen och hans agerande över tid och avslutar det med en sakligt grundad, nyanserad analys. Att vissa personer gav en föraning om denna diagnos stod sedan ändå klart.

När det gäller Trump kan man peka på att han inför TV-kamerorna uppträder impulsivt och lynnigt, men (måste man dock tillstå) ofta också både sansat och realistiskt. Ett problem tillstöter här som har att göra med hur en psykopat uppträder. Vill man ifrågasätta påståenden om, att Trump har en psykopats drag kan man påminna om att sådana personligheter ofta har sagts stryka folk medhårs; de söker charma och snärja dem för att när det passar plötsligt slå om och visa järnnäven. Synpunkten finns t ex hos den kände psykopatiforskaren Robert Hare).

Gör då Trump som vi kan se detta? Uppfattar vi inte snarare att han går tvärsemot starka intressen och därtill agerar bistert och föga publikfriande? Han lindar knappast in det han säger utan talar rakt på sak, som en sorts visselblåsare. En reservation här: få av dem som i mediernas ljust framfört åsikter om Trump, lär ha sett hur han agerar i vardagen, självfallet inte heller den som skriver dessa rader. Hade han haft de drag vi talar om i anmärkningsvärd grad, är det samtidigt troligt att det kommit fram vittnesmål om detta. Inte minst hans motkandidat mrs Clinton hade sett till att så skett. Veterligen har inga större sådana vittnesbörd förekommit. Man kan därför inte säga varken att han är en ”stenhård” person eller motsatsen. Och att säga ”sanningar” kan ändå som alla vet tyda på att vilja gott. Som talesättet lyder: ”A fresh word of rebuke (skarp tillrättavisning) is better than a love without voice.” Är då Trump själsligt patologisk – eller snarare en gammaldags puritan, som vill ha ordning och reda och börjat få nog då han sett hur landet förfaller?

Nu kan vi tyckas ha rätt att dra mer tydliga slutsatser om Trump då hans person har exponerats så kraftigt, genom TV-tal, kommentarer och berättelser från dem som har haft med honom att göra. Men ändå, det är hur han agerar dagligen och i den inre kretsen som ytterst avgör vem han är, alla föraningar till trots.

Här bara ett par anekdotiska exempel. En svensk som haft med Trump att göra i affärer beskrev honom som ”Knappast trevlig, men effektiv”. Att Trump hellre talar om ”mig” än om ”oss” kan flera omvittna. Hans bok som kom för något år sedan får nog kallas självupptagen. Men alltjämt: inger han dem han möter skräck? Sådana vittnesmål har inte veterligt hörts av.

Bland historiska exempel på personer som väckt ”skräck” är här ett par. En svensk diplomat som arbetat i Moskva skriver, att då den till det yttre ganska oansenlige Stalin trädde in i ett rum, erfor både denne diplomat och närvarande ryssar starkt obehag – varvid vetskapen om vad Stalin gjort sig skyldig till svårt skrämde de närvarande, trots den ryske ledarens obetydliga kroppshydda och diskreta uppträdande.

Ett annat exempel är den svenske affärsmannen Birger Dahlérus som sommaren 1939 sökte medla mellan den brittiska regeringen och Tyskland i hopp om att förhindra ett krig. Dahlérus antyder i en memoar att regimens då näst högste ledare Hermann Göring var livrädd för ”Führerns” utbrott och humörsvängningar, drag som då lär ha varit föga kända i vidare kretsar. Rädslan kom sig väl av att Hitler – som ju senare till följd bland annat av tung användning av psykofarmaka anses ha blivit personlighetsförändrad – redan 1939 uppenbarligen tedde sig obeveklig och mentalt stängd för andras åsikter och råd.

Liknelsen mellan Hitler och Trump kan närmast ses som kontrast för att visa på en chef, som väckt ren skräck hos sina underställda. Olikheten (om det nu skall behöva sägas) de båda exemplen emellan stöds nog också av, att Trumps förmåga att suggerera massorna inte på långt när liknar den tyske ledarens. Hos Hitler måste man förstås tala om ren demoni. Till detta får läggas Amerikas politiskt-konstitutionella motvikter (”checks and balances”) med Högsta domstolen i spetsen, liksom inte minst de fria medierna, något som lär begränsa spelrummet för en totalitär utveckling – med eller utan Trump vid rodret.

Om man vänder på ekvationen: vad är det då som lockat så många att år 2016 välja mr Trump, och vad väntas han ta itu med? Kan det vara så att landets problem nu tros kräva något mera än ”normalpolitik”? Och därmed också en person med ovanliga egenskaper. Många vanliga amerikaner har sagt att de valt Trump av detta skäl.

Låt oss påminna om att svensk opinion ofta har svårt att se och tolka det som sker i USA. Våra bilder av detta land är ofta tagna ur det förflutna. Många av oss tänker ännu, att Amerika är det goda land som många av våra förfäder emigrerade till, ett pionjärland som i 1940-talets allvarliga skede även var med och räddade oss från diktaturens Europa. En stat som äger stabil presidentmakt, en fungerande maktdelning och en tämligen okorrumperad och effektiv förvaltning, med fasta och rättvisa lagar och en stark dollar, med rättigheter för alla och en fri press som tar sitt ansvar, samt med en fredlig inställning till omvärlden med ovilja att starta krig.

Men, idéer och krafter i USA har därefter trätt fram, som i mycket har rubbat detta trygga mönster och som skapat ett delvis nytt politiskt klimat. Helt andra idéer och mål har på senare år intagit eller påtvingats ledningen, idéer som vanliga människor känt sig främmande inför. I förändringen ingår att intressegruppernas krav har trappats upp till det icke godtagbara.

Redan på tidigt 1900-tal såddes frön till frihetshotande krafter genom det så kallade ”bossväldet”, främst märkbart i de stora fackförbunden (Jimmy Hoffa med flera), liksom hos de maffior och deras politiska försänkningar som gett så tacksamt stoff för filmer och romaner. President Eisenhower varnade då han avgick 1961 för det ”militärindustriella komplexet” som genom de enorma försvarsbeställningarna blivit en makt att räkna med. Fortsatta, ökande militärbeställningar har närt en industri och konsultfirmor i säkerhetsbranschen som fått växande egenintressen att försvara.

Utvecklingen i Mellanöstern har genom krav från en mäktig lobby i Washington även satt press på de styrande, vilket de facto har inskränkt Kongressens makt.

På senare tid har banden stärkts mellan storintressenter i börssektorn – ”Wall Street” – och Vita huset. Genom spekulativ värdestegring och nya lagar som brutit ned murarna kring bosparverksamheten, har börsen tillförts jättebelopp att spela med och en tätnande trafik har uppstått mellan finansvärld och politik, allt till men för den ekonomiska stabiliteten i USA och omvärlden. Ännu Trumps egen finansminister Steven Mnuchin kommer som bekant från ett av de största värdepappersföretagen. Samtidigt har Trumps viktigaste rådgivare Stene Bannon sagts reagera på finansvärldens makt och cynism just efter en tid hos bankirfirman Goldmann Sachs i New York.

Vad vi inte hör mycket om är hur det står till mellan Trump och USA:s traditionellt konservativa kretsar. Dessa har under kampanjen framfört kritik. De söker nu diskret influera Trumps administration i en för dem godtagbar riktning. I landets konservativa nättidningar möter viss kritik mot Trump, just för att han sänder ”motsägelsefulla signaler” om hur han vill bemöta bl a denna finanssektor. Man kan påminna om att Trump inte bara har utnämnt sitt eget folk utan finansmän, offensivt inställda officerare och utrikespolitiskt interventionsbenägna så kallade neokonservativa till sin regering. Man kan fråga om han avsiktligt vill ha andra än egna synpunkter företrädda där, eller om han bara inte inser vilka konflikter så pass olika ståndpunkter inom hans administration kan utlösa.

Att väljarna oroas över mycket fick i detta presidentval stort utrymme. Då de har märkt hur USA:s näringsliv har försvagats, med en utflyttad tillverkning och sänkta löner i släptåg, liksom med en gradvis mer koncentrerad, dramatiskt växande och fördyrad centralmakt har de blivit uppgivna för att inte säga rasande. Man kan märka att även välutbildade, rika amerikaner har instämt i denna kritik. Varför? Att se globalismens mörka sidor är en sak. Samtidigt har idén om en ”extremt” öppen världsekonomi till synes problemlöst backats upp av en vänsterliberal strävan i skolor och vid universitet, i press och filmer, i förlag och teatrar.

Vart tog därmed det ”lilla” USA som vi förr kände det vägen – det som kallas Main Street, det land som möter i Norman Rockwells idylliska teckningar och som tog färg av landsbygdens och småstädernas livsmiljöer? Lojaliteten i den lilla kretsen, chansen att arbeta med och anlita dem man har tillit för, allt i den egna vänkretsens, den lilla kyrkans och föreningens hägn, sparbanken som aldrig satte ens livsbesparingar på spel, allt detta tycks nu många som bortblåst. Många känner sig i dag som ensamma träd i vinden, övergivna och utan färdriktning.

Inför ett globalt USA som dagligen spelar högt på världsnivå men som också svårmätbart skadat folk i deras vardag talades det under valåret om, att USA måste skydda sin ”demokrati”. Orden lär många ha uppfattat som svårfattliga, ja rentav som ett hån. Ett riktigare namn på USA i dag är nog ”plutokrati” (penningvälde), om än med kvardröjande inslag av folkstyre. De som har chans att tävla om presidentposten måste ju nästan undantagslöst vara mycket förmögna och ha kontakter. De vädjar inför sin kampanj gärna till någon av landets miljardärer. Även paret Clinton gör detta om än inte i samma mån som den förmögne Trump. Att den oerfarne Obama medförde alltför få kontakter som kunnat stödja honom då han valts anses ha gjort honom sårbar i Vita huset, när de stora intressena pressade på. Han drevs därför gradvis bort från tidiga ståndpunkter.

På denna samlade vrede i plutokratins Amerika där allt köps för pengar har förstås Trump dragit växlar. Han hade knappt trätt över Vita husets tröskel innan han började utfärda sina order. Kongressen lär undra, om något av makten blir kvar åt dem. Kommer Trumps beslut att utom malande mediekritik åtföljas av en sky av anklagelser och juridiska stämningar? Det är inte omöjligt.

Mycket kan sägas, men att Trump valts i regelrätta val betyder att det stora missnöjet ändå hittills har styrts in i politiska former. Om dessa former sedan håller för trycket, eller om han kan tvingas slå till reträtt eller till och med avgå i förtid vet ingen. Han lär genom sin radikalitet utmana mäktiga grupper som inser vad de har att förlora. Det hot som detta innebär kan visa sig långt större än det som förkortade John F Kennedys liv. Inte minst har detta som ovan antytts med Mellanöstern och konflikterna där att göra.

Donald Trumps sätt att tala om kvinnor – för att även beröra detta ämne – är ofta vulgärt och förkastligt. Likaså yttranden som att hans motkandidat Hillary Clinton borde sättas i fängelse. I en amerikansk nättidning i veckan framgick även, hur han i tal efter tal pekat ut en USA-soldat (Bowe Bergdahl) som står åtalad för att i Afghanistan ha agerat ”fegt” och antytt att man summariskt (?) borde avrätta denne soldat. Synpunkten skall Trump ha upprepat ett 60-tal gånger under sin kampanj. Detta således, innan dom ännu har fallit.

Ja visst finns det drag hos denne man som starkt oroar en, att förneka detta är svårt. Men USA:s belägenhet har också blivit så prekär, med enorma offentliga skulder, minskad social sammanhållning och stora krigskampanjer, att få av oss riktigt kan fatta det. Kanske har han modet att rätta till de värsta avarterna och bereda väg för ett USA som fortsätter att vårda sitt bästa, icke-interventionistiska frihetsarv.

Som en ung amerikan tillfrågad i ett SVT-reportage sade:

”-Antingen blir Donald Trump den värste moderne president som vårt land har haft, eller så blir han den bäste”.

Utan att vara en ren spådom är orden ändå inte så tokiga.
Carl Johan Ljungberg

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Comments

  1. Hjördis Herlitz says:

    Man undrar hur Trump skulle kunna ” bli den bäste presidenten ”….. Märkligt uttalande. Det som hittills uttalats av Trump kan aldrig ge honom kanditatur att bli den bäste. Han har redan kvalat in till den sämste. PUNKT!

    • Hjördis,
      Jag förstår din reaktion.
      Har du sett min senaste artikel om hur Trump har behandlat kvinnor genom åren. Donald Trumps förnedring av kvinnor
      Vad ligger bakom uppfattningen om att en sådan extrem manschauvinist skulle kunna bli en bra president?
      Hans uttalande går mot FNs konventioner och mänskliga rättigheter.
      Hans agerande går mot USA´s konstitutionella rättigheter och lagar. Osv osv

    • Min poäng var inte att påstå att Trump blir USA:s bäste president. Jag återgav yttrandet för att belysa en misstanke, att han kan väntas utmärka sig som en ytterlighet eller något helt nytt. I varje fall knappast något mitt emellan.
      CJL

  2. Varmt tack för din fina artikel, där du visar prov på din stora belästhet och bildning – en artikel som lika gärna kunde stått i någon av våra större nyhetstidningar! Tack för att det var H&K som fick publicera den!

    Jag vet att denna artikel hade sitt upphov i att du reagerat på min egen artikel ”Donald Trump är installerad” och att jag där hade ”hängt ut” Donald Trump som ”psykopat”. Du hade så många kloka synvinklar i din långa kommentar till mig att jag då undrade om du inte kunde formulera dig vidare i en artikel som du kunde publicera inom H&K: s ramar, fristående från mitt inlägg. Och nu är det gjort.

    Min artikel var egentligen avsedd som debattinlägg och borde kanske snarare stått under denna rubrik. I ett debattinlägg är man -till skillnad från i en vanlig artikel- tillåten att spetsa till formuleringarna, visa sina känslor och påstå saker och ting för att provocera fram en debatt. Kommentarsfälten i vår nättidning lyser ofta tomma, vilket är tråkigt eftersom debatter är berikande och ger nya infallsvinklar. Du var en av de få som reagerade och formulerade dig – stort tack!

    Jag ska gå igenom din artikel och skickar så småningom en kommentar.

    Med bästa hälsningar!

  3. Tack för dessa rader, Kersti! Ser fram också mot din utförligare kommentar. Var helt uppriktig!
    CJL

  4. Du har beskrivit den nutida situationen i USA på ett ingående och mångfacetterat sätt och fått mig att få upp ögonen för en hel del jag inte känt till eller bara anat.

    Du har också lyft fokus från Trump som person till de bakomliggande väsentliga orsakerna med de stora kapitalägarna och marknaden som påverkat demokratin, och satt in valet av Mr. Trump i dess sammanhang. Ja, det är mycket viktigt att se till helheten.

    Många i ämnet initierade har ansett att den pågående trenden och den allt mer tilltagande plutokratin måste brytas men skakade på huvudet och ville naturligtvis inte se en demokratisk som fortsatte enligt marknadens linjer. Men inte heller få en extremt narcissistisk president som Mr. Trump, som med sin nyckfullhet och sitt impulsstyrda samt snabba handlande utan att rådfråga expertis redan nu efter endast ett par veckor vid makten ”ställt till det” och skapat många motreaktioner i världen.

    Du efterfrågade uppriktighet och jag tillstår genast att jag är intresserad men endast är ytligt insatt i amerikansk politik. Jag känner till en del om vapen- och läkemedelsindustrins monopol, hur marknaden tar över alltmer och infiltrerat i det demokratiska styrandet av USA och i viss mån den övriga världen, ägandet bakom och Wall Street, det fula spelet med NATO, CIA:s start av Irakkriget och direkta orsak till bildandet av IS, bakomliggande orsaker till stödet för Saudi-Arabien och detta lands intresse att misskreditera Iran, men jag behöver veta och förstå så mycket mer. Jag sätter mig därför gärna i skolbänken för att lyssna för att kunna bättre lägga pusselbitarna på plats. Och håller du föreläsning om detta ämne någonstans, så låt mig gärna få veta så att jag får lära mer! Tills dess passar jag på att ställa ytterligare tre frågor innan jag fullföljer min kommentar.

    Min fråga 1 lyder: Situationen tycks vara mycket svår. Hur är det med republikanerna jämfört med demokraterna? Tros republikanerna ha större möjligheter än demokraterna att tippa skutan på rätt köl? Är inte republikanerna lika infångade i ”marknadens nät” som demokraterna?

    Fråga 2: Trodde de amerikanska väljarna av Trump att han ska kunna lösa problemen på grund av sin speciella personlighet med en blandning av oräddhet och snabb handlingskraft? Anser du att en man med Trumps läggning kan ha bättre förutsättningar att genomföra förändringen genom sitt ”mod” och handlingskraft? Eller menar du kanske att en annan republikansk president inte skulle haft samma möjligheter att klara av en förändring av det plutokratiska samhället?

    Donald Trumps stora förmögenhet var en icke oansenlig faktor som hjälpte honom framåt i valkampanjen, där andra republikanska kandidater inte hade tillräckligt på kontot för att hänga med. Donald Trump håller sig god vän med Saudiarabien och Israel – av affärsintressen?

    Fråga 3: Hur mycket är Donald Trump själv involverad i plutokratin med all sin affärsverksamhet? Tror du att han kommer att ställa sig utanför egenintressen?

    Tacksam för dina synpunkter!

    • Kersti,
      Det är svåra men viktiga frågor du ställer. Jag önskar jag hade bättre svar än jag har.
      Jag tar frågorna i tur och ordning:
      1.Har den själviska intressepolitiken, liksom anpassligheten inför storföretag och stora finansiella aktörer gått längre i något av de stora partierna i USA?
      Jag bedömer att partierna i det avseende du berör inte skiljer sig nämnvärt åt. Det centrala maskineriet i Washington men också i delstaterna hanterar i dag sådana enorma pengar och styr genom sin lagstiftning indirekt ännu mera pengar, att trycket från de stora intressenas lobbyister på lagstiftarna och presidenten är utomordentligt hårt. De politiker, inte bara i det demokratiska partiet, som kan framställa sig om de svagare gruppernas ombud får härigenom ett skydd, ett alibi, som ger dem kanske större spelrum än republikaner och andra som tillskrivs egoistiska affärsintressen. Något uttömmande svar ges nog inte.
      2. Vad har fått väljarna att satsa på Trump? Antas hans egenskaper bättre ägnade att lösa landets problem?
      Det är nog klart att de andra kandidaterna, såväl demokrater som republikaner, i detta val har uppfattats som färglösa, de tycktes utan tillräcklig kraft och man har förmodat att de i Vita huset bara skulle ha fortsatt den tidigare politiken, inte lagt om rodret. Ställ en Jeff Bush vid sidan om Trump så blir skillnaden tydlig. Att vreden och frustrationen hos väljarna byggts upp under de två decennier då vanligt folks löner stått stilla, samtidigt som enorma summor lagts på försvar och säkerhet liksom en ökande offentlig sektor, gjorde nog även att deras vilja att ta risker med sitt val ökade. Säkert kände de också som du antyder att Trumps vilja att försätta sina motståndare i etablissemangen i chock och ställa dem inför fullbordat faktum – det som Trump fått sådan kritik för i medierna – snarast var en tillgång. Redan kort efter att han tillträtt anas hans taktik att först rusa fram med en överraskande utspel för att sedan (troligen avsiktligt) delvis slå till reträtt eller helt ta tillbaka sitt förslag. Trump vill inte bara vinna enstaka frågor, han vill (med ett slitet uttryck) vara en ”spelförändrare”.
      Är det affärsintressen som avgör vilka länder han håller sig väl med? Tar vi israel har han både sagt sig stödja detta helt och kritiserat det för dess aggressiva bosättarpolitik. Om Ryssland har han sagt att han vill söka samarbete med det, samtidigt som hans nya FN-sändebud i veckan skarpt angrep den ryska Ukraina-politiken. Så helt entydig är han därmed inte. På senare år har Trumps företag om jag förstått rätt övergått från att bygga nya hotell och kontorsskrapor mm till att sälja själva varumärket Trump. Det senare kan göra honom mindre sårbar, men blir han starkt impopulär kan det också slå mot hans affärsgrupp. Här är gissningar mycket svåra att göra, men klart är att hans göranden hela tiden hålls under lupp.
      3. Hur inblandad är han i plutokratin och kan han bryta sitt egenintresse? Det är klart att en verksamhet som hans (den har uppskattats till 30 miljarder) kräver jätteinvesteringar och därmed en god relation till banker och långivare. Det har funnits olika uppgifter på hur stark ekonomi hans företag har, men då mycket är lånade medel lär han knappast kunna bestämma villkoren helt själv. Vi lär få se om motståndarna även väljer att bekämpa honom genom att motarbeta hans företag.
      Skulle Trump uppfattas sätta sina företags intressen framför landets och därmed svika sin plikt i det ämbete han just har fått, lär reaktionerna bli svidande och det vet han. Han känner naturligtvis också hur stor den uppgift är som han förväntas lösa. Kan om inget annat hans fåfänga att klara av den uppgiften bidra till, att han skärper krafterna är mycket vunnet. Ett eftermäle som Nationens räddare skulle han gärna vilja ha.
      Dessa svar är mest pusselbitar, men ändå. Jag vill till sist säga att jag trots allt utgått från att Trump kommer att agera ganska rationellt utifrån det program han har valts på.
      Om inte, faller förstås mycket av det ovan sagda.

      Carl Johan Ljungberg

  5. lisbet2013 says:

    Tack Carl Johan för en mycket intressant artikel. Och tack Kersti och Carl Johan för vidare kommentarer. Dettta var det första inlägget som jag läser som historiskt belyser USA.s svårigheter och hur Trump står och försöker lösa dessa. Håller med Kersti om att de stora tidningarna borde ta in dina synpunkter. Men som vanligt är tidningarna endast intresserade av var opinionen står idag och det är så ytligt
    Tack för en mycket intressant artikel och alla kommentarer och jag ser fram emot nya inlägg!

  6. Kersti Wistrand says:

    Tack för ditt utförliga svar, Carl Johan!

    Det är uppbyggande och positiva förhoppningar inför Trump som president som du fört fram. Säkert sådana som en hel del av hans intellektuella väljare är beredda att skriva under. Mycket intressant att betrakta Mr. Trump även ur denna synvinkel!

    Enligt din beskrivning av Mr Trump ovan lyfter du fram hans förnuft, intelligens och viljestyrka samt förmåga till taktiskt handlande:
    ”Hans taktik är att först rusa fram med ett överraskande utspel för att sedan (troligen avsiktligt) delvis slå till reträtt eller helt ta tillbaka sitt förslag. Trump vill inte bara vinna enstaka frågor, han vill (med ett slitet uttryck) vara en ”spelförändrare”.”
    Du vill också hoppas på att ”Trump kommer att agera ganska rationellt utifrån det program han har valts på”.

    Ja, i den bästa av världar kan man kanske önska att så vore fallet. Men jag tror inte det.
    Den ursprungliga betydelsen av ´populism` innebär en politisk orientering som utmärks av attacker mot etablissemanget. Trump uppträdde som populist och därmed företrädare för det försummade folket mot den styrande eliten. Ja, han var färgstarkt agerande och stack ut och hans väljare hoppas på snabba förändringar i samhället. Dock kan Donald Trumps beteende diskuteras i psykologiska termer och har gjorts redan under valkampanjen.

    Om jag försöker att analysera hans göranden och låtanden kan jag inte annat att konstatera att han har en djup personlighetsstörning. Enklast är att försöka titta efter drivkraften till hans agerande. Hur uppfattar en så pass narcissistisk personlighet sin omvärld? Läggs inte ett speciellt filter över hans uppfattning av verkligheten? Och styrs inte även hans agerande av detta filter? Mycket klokt påpekar du emellertid att ”Amerikas politiskt-konstitutionella motvikter” med Högsta domstolen i spetsen kommer att begränsa spelrummet för en totalitär utveckling. Och detta har vi ju redan sett prov på.

    Hillary Clinton hävdade tidigt att Donald Trumps temperament är olämpligt för presidentskapet – ett ämbete som kräver kunskap, stabilitet och ett stort ansvarstagande. (Och Börje Peratt du får gärna komma in i debatten med de oegentligheter som Mr. Trump utmärkt sig för i sitt affärsliv.) Tre ledande professorer i psykiatri från Harvard Medical School och University of California skrev t.ex. till Barack Obama om sin oro för Trumps instabilitet:

    – Han visar allmänt upp symptom på psykisk instabilitet – allt ifrån grandiositet, impulsivitet, överkänslighet mot kritik och en uppenbar oförmåga att skilja mellan fantasi och verklighet. Det leder oss till att ifrågasätta hans lämplighet för detta enorma ansvar.
    (http://www.independent.co.uk/news/world/americas/us-elections/harvard-professors-us-president-barack-obama-grave-concern-donald-trump-mental-stability-a7482586.html )

    Donald Trumps ”maligna narcissism” har diskuterats av andra experter, som menar att Trump visar upp en mix av narcissism, antisocial personlighetsstörning, aggression och sadism: http://www.independent.co.uk/life-style/health-and-families/donald-trump-mental-illness-narcisissm-us-president-psychologists-inauguration-crowd-size-paranoia-a7552661.html

    Jag förstår att din far -liksom jag som psykolog- hade den psykodynamiska synen i sitt arbete som psykiater. Din far hade rätt. Man kan/får inte diagnostisera en person utan grundliga undersökningar.

    Johan Cullberg ger i sin bok ”Dynamisk psykiatri” (N&K, 1986) följande sammanfattning av psykopatibegreppet:
    – Kvar står alltså en multifaktoriell syn på psykopatisyndromet. Det representerar en heterogen grupp människor med en mycket djupgående, icke-psykotisk tidig karaktärsstörning med jagsvaghet, defekter i överjaget och tendens till impulsgenombrott som kan vara mindre specifikt bundet till vissa sociala situationer. Bakgrunden är bristande konstans och trygghet i identifikationsobjekten. Barndomsmiljöerna har ofta ett gemensamt drag av negligering av barnets djupare behov av närhet, kontakt, värme och förståelse. (s 201)
    Och vidare:
    – Man måste tänka sig att uppväxten i många avseenden har varit förödmjukande…. Med mäktiga, skiftande, lynniga och hårda fadersgestalter… och en mor vars mans- och kvinnobild är starkt förvänd, gör att överjaget byggs upp i hatiska strukturer där varje tendens till mjukhet eller inkännande upplevs som livsfarlig och snabbt förbyts i aggressiv handling. (s 201)

    Påpekas bör att jagsvaghet inte nödvändigtvis innebär att det är en undanglidande personlighet. Defekter i överjaget innebär att personen i fråga inte kan känna skuldkänslor utan stövlar fram och trampar ned människor i sin omgivning för att nå sina mål. Det är först när yttre gränser t.ex. i form av direkta hinder som sätter stopp för förverkligandet av målen, som personen i fråga kan bli farlig och hämnas på de mest bestiala sätt, t.ex. i form av mord.

    En del psykologer skiljer på psykopater och sociopater, där de senare med sin intelligens verkar som ledare i samhället och låter underlydande agera ut ”hämnden”.

    En medveten genomtänkt taktik i Donald Trumps agerande eller en psykopatisk/ sociopatisk underliggande revolt mot allt som symboliserar upplevd faderlig maktstruktur, kan man alltså fråga sig? Det är nog tur att ”Amerikas politiskt-konstitutionella motvikter” finns, så att inte Donald Trump kommer åt ”att trycka på knappen”.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: