25 april, 2017

Sierskan från Lappland

Sierskan och mediet Anna-Lena Vikström (från Facebook)

Sierskan och mediet Anna-Lena Vikström (från Facebook)

Prekognition [före kunskap] är en plötslig ingivelse om en framtida händelse som vissa personer anser sig ha tillgång till under mer eller mindre kontrollerade former. Ett alldagligt uttryck är att ”sia”. Den mest kända sierskan i Sverige var Saida Andersson.
Anna-Lena Vikström är också clairvoyant, uppvuxen i Hacksjö i Vilhelmina kommun, Södra Lappland, där det har ansetts naturligt att kunna vara född med mediala gåvor. Kersti Wistrand har läst boken om hennes liv, rest igenom hennes barndoms by och lyssnat på hennes föredrag där hon vill förmedla sina förfäders kunskaper. /ADMIN2

TEXT: KERSTI WISTRAND
Foto: Från Anna-Lena Vikströms Facebooksida, med tillåtelse.

Under årens lopp har vi hört talas om norrländska siare och sierskor. Saida Andersson (1923–1998), som under flera decennier kunde berätta var förlorade saker och bortsprungna hundar fanns, var en känd sådan och bodde i Boden.

Video med sierskan Saida Andersson


Hon fick t.o.m. motta Svenska Jägareförbundets guldmedalj 1988. Hon kunde få tusen brev i veckan och besvarade brev från bl.a. politiker, banktjänstemän, poliser och landshövdingar. Saida hade en prekognitiv förmåga som hon ärvt av sin mor. Denna förmåga ansågs ha gått i arv till hennes sex barn, varav tre lever än idag, samt barnbarn. (1)

anna-lena-vikstro%cc%88m-facebook3

En annan nu levande sierska är Anna-Lena Vikström (född 1969) från Hacksjö i Vilhelmina kommun. Hon har gjort sig rikskänd genom radio- och TV-program, föredrag och den öppenhjärtiga boken ”Hon som ser” (Bokförlaget Norlén & Slottner, 2015) där journalisten Eva Wiklund under två år följt och dokumenterat Anna-Lena och personer i hennes omgivning. Denna bok om Anna-Lena Vikströms liv som sierska och medium seglade f.ö. upp som etta på Adlibris tio-i topp-lista över biografier, t.o.m. före Fredrik Reinfeldts bok ”Halvvägs”, vilket kan göra boken till ett julklappstips.

Anna-Lena är å ena sidan en helt vanlig småbarnsmamma med allt vad det innebär; å den andra vägleder hon personer som söker hennes hjälp. Hon är utbildad diakonissa och psykoterapeut i botten. Öppenheten och ärligheten i kombination med förankring i lappländsk tradition är ett signum för boken, vilket säkert starkt bidragit till den stora läsarskaran.

hon-som-ser-facebook-4

Hacksjö och uppväxten

Sommaren 2016 befinner jag mig på bussresa med släktföreningen ”Jonas Ulrik & Karolina Hulda Vikström” i Storsele, Vilhelmina kommun. Vi gör en dagstur och ser på närliggande byar och släktgårdar. Jag är gäst, men får mig mycket till tals om släkten och livet i de idag övergivna husen. Utmed vår färd passerar vi också skogsbyn, där Anna-Lena Vikström växte upp och jag passar på att berätta lite om henne och hennes uppväxt. Jag vet att hon gärna reser dit ibland, men att det numera är mer glesbygd än någonsin även här och att många har försvunnit från hennes by, som en gång precis som Storsele varit fylld av generösa nybyggare, som hjälpte varandra när det behövdes. Med hennes bok i näven kan jag högläsa och berätta.

Hacksjö ligger 3,5 mil nordöst om Vilhelmina fågelvägen räknat och 4,5 mil bilvägen. Man försörjde sig på skogs- och småbruk och levde ett enkelt och strävsamt liv nära naturen. Liksom vid Vojmån finns här spår av stenåldersbebyggelse LÄNK, och Anna-Lena såg upphittade stenyxor i sin barndom. Dörrarna var aldrig låsta och man gick in och ut hos varandra utan att knacka. Folk kände ändå på sig alldeles i förväg vem som var på ingång. Upplevelser av varsel var naturligt för de flesta och Anna-Lena menar att det är en förmåga som vi alla har slumrande inom oss, men som försvunnit i dagens stressiga samhälle med så många intryck.

Berättarkonsten fanns ännu på 70-talet. Anna-Lena växte upp som ett ensamt, lite lillgammalt barn – även om hon hade betydligt äldre syskon- i en by full av äldre. Kvinnorna samlades i köken med sprakande spisar och delade med sig av urgammal kunskap och klokskap. Fadern brukade berätta om samerna och nåjderna som kunde lämna kroppen och dyka upp på helt andra ställen, synliga för andra människor. Samer fanns liksom i Storsele ingifta i nybyggarsläktena och kunskaper om örtmediciner och mediala världar var ett naturligt inslag. I Hacksjö finns t.ex. en speciell tall, lyartallen, dit man gick förr i världen för att lättast känna efter var djuren fanns när man vallade kor. Där fanns de lämpligaste energierna som kunde samspela och förstärka den mänskliga intuitionen, något som förmodligen var gammal samisk kunskap.

Många i byn förstod tidigt Anna-Lenas speciella förmåga och sa till henne: ”Du har allt gåvan du. Det är något speciellt med dig!” Flera i byn var likadana som hon själv. I tonåring var hon känd som den som kunde finna borttappade saker. Som fyraåring blev hon skräckslagen av att hon ”gick ur kroppen” när hon skulle somna och måste därför ligga i föräldrarnas säng och känna tryggheten från dem. Hon kunde också ”känna på sig” saker och ibland veta vad som skulle hända, t.ex. den gången då hon som mycket liten skulle gå och hämta mjölk, inte ville, men ändå måste. Det slutade som hon sett: grannhunden, som slitit sig lös hoppade på henne och all mjölken for ut på marken.

När Anna-Lena började tredje klass i skolan i Latikberg, omkom en storebror i en bilolycka på hemväg från dansbanan. Från och med nu och flera år framåt tystnar hon och drar sig undan i skolan, räcker aldrig upp handen fastän hon kan alla svaren. Hon är blyg och överkänslig för alla energier runt människor, kan se ljus och auror. Arga personer får liksom blixtrar som springer ut från dem. När hon hamnar intill någon som skriker eller är arg sticker det i hela hennes kropp. Hon kan även förnimma och höra sin döde bror.

På högstadiet börjar hon i Vilhelmina, där mormor bor. När hon går i åttan insjuknar och dör mormodern och Anna-Lena ser hur hennes aura blir svagt ljusblå istället för det normala kraftigt gul-gröna ljuset. Hon kommer att sakna sin mormor mycket.

Gymnasietiden är förlagd till Lycksele, där inackordering sker. Anna-Lena får nya vänner, ett par hårdrockstvillingar, och är ute och far i raggarbilar. Hon blir omtalad angående sin förmåga att hitta bortlagda saker. Hon har nu insett att hon har annorlunda förmågor, som få andra har. Hon drömmer t.ex. sanndrömmar och känner på sig saker som senare kommer att hända. Det är en svår upplevelse att förstå att man inte är som alla andra och lära sig hålla tyst. Hon tror att kyrkan kanske kan vara lösningen. Där måste det väl finnas flera som har samma förmåga som hon och kan förstå hennes värld? Varför inte pröva att praktisera där efter skolan?

Anna-Lena börjar en praktik i Pingstkyrkan, där hon först uppmärksammas för sin goda förmåga i kontakten med äldre och barn. Hon är öppen om sig själv och sina speciella förmågor, beundras av församlingsmedlemmar som till en början menar att hennes förmågor är nådegåvor givna av den Helige ande och Gud, men deras åsikter förändras så småningom. Nu påbörjas processer med förböner och andeutdrivning. Hon ska renas från Satan. Inuti känner hon sig dock likadan och har kvar sina förmågor trots böner och djävulsutdrivning. Hon lämnar till slut pingstkyrkan och inser att där finns ett glapp mellan deras tro och hennes verklighet.

anna-lena-vikstro%cc%88m-facebook5

Eget företag i Karlstad

Så småningom kom Anna-Lena Vikström istället att utbilda sig till diakonissa inom Svenska kyrkan och hamnade i Karlstad där hon bor än idag.

Anna-Lena stortrivdes men det kom så småningom att visa sig att hennes mediala sida inte gick att kombinera med kyrkligt arbete. Det hände att människor ringde upp henne på arbetstid för att fråga om bortsprungna hundar eller för att få kontakt med avlidna anhöriga. Till slut bestämde hon sig för att starta eget företag. Idag arbetar hon heltid med medial vägledning samt kursverksamhet i bl.a. reikihealing. Hon har speciella tider där folk kan ringa och fråga om borttappade saker och sedan betala en mindre summa i efterskott. Hon klarar precis av att försörja sig som ensamstående mor och med ett litet barn: ”Nästan alla betalar så det måste betyda att de är nöjda”, säger hon.

anna_lena-vikstro%cc%88m-fo%cc%88redrag-facebook

Föredrag

Det är en konferensdag hösten 2015 med många talare och jag är där och lyssnar. Anna-Lena Vikström kommer in på scenen där hon talar från hjärtat utan manuskript och rör sig ledigt. Hennes föredrag är det, som får mest glada skratt och applåder. Hon är en överraskande vanlig ”tjej” utan choser och har en befriande humor och självdistans när hon berättar om sitt privatliv och hur krångligt, dråpligt och annorlunda det kan bli för den som har mediala förmågor. Som den gången då hennes pojkvän trodde att hon spökade hemma hos honom och därför gjorde slut med henne eller när hon måste installera ett tjuvlarm i huset för att kunna skilja på inbrottstjuvar och andar.

Eller vad sägs om att hon med sin prekognitiva förmåga till sin sorg och bestörtning för flera år sedan uppfattade att hennes älskade man och far till hennes barn skulle lämna henne ett halvår senare? Hon söker upp familjerådgivningen och ber om parsamtal eftersom ”min man tänker lämna mig i februari”? Hon möts av förvånad blick, och frågan om vilket yrke hon har samt ett stort skratt då hon säger att hon är sierska. Hon fick ingen hjälp och separationen ägde rum i februari.

Av den tysta och blyga lilla flickan från 70-talet har det blivit en orädd och livserfaren kvinna som rest ensam i världen, träffat naturfolk i Malaysias djungler och högsta reikimästaren i Japan. Det är beundransvärt och modigt. Om allt detta kan man också läsa i boken.

Anna-Lena bjuder verkligen på sig själv och ger samtidigt praktiska tips. Huvudmotivet att få boken skriven är att föra arvet från förfäderna i fjällvärlden vidare: ”Det finns så många kunskaper och förmågor som håller på att försvinna där uppe och jag var den siste i min by att lära mig använda intuitionen.” Så berättar hon om hur hon en gång i ett nödfall utan sjukhus eller sjukvårdspersonal i närheten använt sig av den gamla samiska nåjdemetoden att rädda en dödssjuk baby tillbaka till livet genom att göra en själsresa och hämta tillbaka den sjukas själ genom att förmedla kärlekens starka band mellan babyn och hennes mor.

hon-som-ser

”Hon som ser”

”Hon som ser” heter boken. I pausen efter föredraget, där den nyutkomna boken presenteras, går jag fram till Anna-Lena för att köpa den och säga att jag vill skriva en artikel om henne. Jag vet inte då att första upplagan av hennes bok kommer att vara slutsåld efter två veckor.

Följande samtal utspinner sig:

– Men dig känner jag igen! säger Anna-Lena.

-Men vi har aldrig träffats, svarar jag.

-Jaha, men då känner jag på mig i förväg, fortsätter hon. Då kommer vi att träffas fler gånger. Sådant händer mig ibland. Så var det när jag träffade pappan till min blivande son. Jag tyckte mig redan känna honom fastän vi aldrig träffats. När jag träffar en ny person så är det ljusfärgerna runt omkring denne som jag först lägger märke till.

-Hur går det till när du ser var borttappade saker finns?

-Jo, jag använder en mycket gammal teknik som man använde på fjället för länge sedan för att känna efter hur familjen på mycket långt avstånd mådde. Då fanns det ju inga mobiler. Jag brukar säga att jag följer ett tankespår.

Jag tänker intensivt på personen som kontaktar mig för att få veta var en förlagd sak ligger. Det är viktigt att det är lugnt runt omkring mig, så att jag kan tömma mitt medvetande och snabbt fånga upp de första intrycken jag får och komma ihåg dem. När den personen tänker på det förlorade föremålet, så går det på en sekund för mig att få ett intryck. Jag registrerar snabbt olika material och former och så dyker en bild av föremålet upp på det underlag det ligger. Jag förflyttar egentligen mitt medvetande till den plats där föremålet finns. Att registrera på det här sättet är en del av min speciella begåvning. Det tar mycket kraft och koncentration att utföra allt detta och det är därför en missuppfattning när folk tror att jag alltid kan se saker.

Vid andra tillfällen kan jag även få bilder runt personen, bilder som t.ex. visar vad denne varit med om i livet. Jag kan också registrera saker över avstånd och också intryck från andevärlden med döda och avlidna anhöriga, säger Anna-Lena Vikström.

Alla har intuitiv förmåga

Anna-Lena menar att vi alla är födda med förmågan ”att se”. Alla har intuitiv förmåga, fastän mer eller mindre utvecklad. Sanndrömmar och varsel är ganska vanligt förekommande. Det handlar i själva verket om att registrera intryck och egentligen registrerar vi hela tiden mer än vad vi tror, men vi har glömt bort den där förmågan att känna efter i vårt moderna samhälle med mobiler uppkopplade överallt.

Den här förmågan har ingenting med övernaturlighet att göra, säger Anna-Lena. Det är en intuition som jag tror alla behärskade i de urgamla jägarkulturerna, men som vi inte behöver idag på samma sätt, men ändå finns där slumrande och går att träna upp. Själv är hon alltså född med en stor förmåga att kunna registrera och känna in. Anna-Lena Vikström lär i kurser ut hur man kan finna sin potential och utveckla den.

-Ju fler som använder de här kunskaperna i sitt vardagsliv och i sitt arbete, desto bättre, mer intuitiv och medkännande värld får vi, menar Anna-Lena.

Här kan du lyssna till en intervju med Anna-Lena Vikström på P4 Värmland: LÄNK

Kersti Wistrand

Noter:

1. Vetapedia, http://humanismkunskap.org/2016/12/20/saida-andersson

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: