3 december, 2016

När Vattenfall kom till Vojmåbygden

gravskopor

Sommaren 1948 rullade lastbilskonvojer och bulldozers genom Storsele till Vojmsjön i södra Lappland. Sverige behövde ström och Vattenfall hade bestämt att sjön skulle regleras. 2006 var det dags igen. Nu skulle 80 % av Vojmåns vatten föras till Stalon via Vojmsjön genom en tunnel under Marsfjället, men denna gång sa folket nej, berättar Thord Wikström, storselebo och ledare för nej-sidan.

TEXT av KERSTI WISTRAND

För 10 000 år sedan levde stenåldersmänniskor vid Vojmsjön, fem mil nordväst om Vilhelmina. När det långt senare blev kyligare klimat vandrade vildrenarna in. Någon gång vandrade även de samiska nomaderna in i landskapet, kanske söderifrån via Vojmån eller över fjällen från norska kusten. De såg skönheten, stillheten och tystnaden och kallade den vackra sjön för Valmuojavrie, ”hjärtesjön”, och ån för Vaimuojeänuo, ”hjärteälven”, vilket också säger något om bygdens centrala betydelse för både det ekologiska systemet och den mänskliga själen: en plats där livets energi flödar ut i omgivningen och där även själen finner ro och vederkvickelse (1). Genom årtusenden utvecklades en unik och vacker flora och fauna till harmonisk balans, något som även lockade nybyggarna till sig då de kom för att bryta mark vid 1700-talets slut.

Vojmsjön. Foto: Kersti Wistrand

Vojmsjön. Foto: Kersti Wistrand

Men så fick det inte förbli. För mer än sjuttio år sedan resonerade de statliga myndigheterna i Sverige annorlunda och invånarna här i norr blev överrumplade och lät sig överköras utan större protester och med djupa sår i landskapet som följd.

Dammanläggningen i Vojmsjön 1950

Landets industrier och invånare behövde elektrisk ström och den statliga planen var att bygga om Vojmsjön till ett vattenmagasin. Sveriges energibehov är ju som störst under vinterhalvåret, då det är fruset och rinner som svagast i älvfårorna. På sommaren då energibehovet är mindre, flödar emellertid älvarna med smältvatten från fjäll och berg ymnigt ned till sjön. Kungliga vattenfallsstyrelsen i Stockholm behövde endast korrigera genom några små justeringar i terrängen. Och visst skulle väl ortsbefolkningen gå med på detta? De berörda närmast sjön skulle självfallet få ekonomisk kompensation för de hus och den odlingsmark som skulle sättas under vatten. Dessutom skulle bygden få många arbetstillfällen och det var väl bra?

Vojmsjöns maximala vattenmängd skulle ökas genom att dess utlopp täpptes till med makadam. Direkt söder om sjön skulle en damm grävas ut i marken. En byggnad med dammluckor placerades i änden av dammen. Där kunde man styra den vattenmängd som tilläts lämna Vojmsjön. Man skulle kunna få precis det antal kubikmeter per sekund som man ville ha, oberoende av årstidernas olika vattenflöden. Man skulle helt enkelt styra över naturen och de naturlagar som verkat här i tiotusentals år och vävt samman träd, djur och växtlighet till ett fulländat jordiskt paradis. Fallhöjderna i kraftstationerna skulle efter utbyggnaden bli 35,1 respektive 22, 7 meter. Naturligtvis skulle inte onödiga hinder bromsa vattnets framfart på dess väg till kraftverken söderut. Därför måste man ersätta de tre första kilometrarna av Vojmåns älvfåra, helt enkelt ta bort den och istället muddra och gräva en utloppskanal.

Sagt och gjort. Så sattes det enorma arbetet i gång.

Sten Granström framför kåta vid södra Vojmån. Foto K. Wistrand

Sten Granström framför kåta vid södra delen av Vojmsjön. Foto K. Wistrand

Sten Granström (se LÄNK), idag lantmätare och med solpaneler på sitt hustak, minns denna tid som vore den igår, även om han då endast var mellan tre och fem år när projektet pågick:

– Vi bodde ett par kilometer från Vojmåns utlopp och med en brusande fors framför vår stuga men ändå nära vägen där mycket tung trafik plötsligt började rulla fram och tillbaka. Det var spännande för en liten grabb. Lastbilskonvojer och bulldozers hela tiden under ett par års tid.
Min far hade ett s.k. kronotorp, Helitorp, med några kor, gris och höns. Han brukade också jobba med skogsarbete. Nu behövdes han i arbetet med dammprojektet tre kilometer bort. Ingen frågade manfolket, som bodde runt omkring, vad de tyckte och tänkte. Det var bara självklart att de skulle ställa upp och gjorde det naturligtvis. Det gav ju arbetstillfällen och inkomster.

Jag minns särskilt ett tillfälle när mor och far och vi barn fick sitta i kastskopan på en lyftkran som med en lång arm förde oss ut över forsen vid vårt hus. Under oss flöt alla timmerstockarna. Det var en upplevelse att minnas! Men det dröjde inte länge så hade grävskoporna kastat upp höga vallar vid älven, så höga att vattnet skymdes. Sedan minns jag bara att vattnet plötsligt inte fanns och älvfåran fylldes med jord och makadam. Vojmån med den brusande forsen var borta för alltid vid vårt hus.

Jag minns också hur timret kom flytande på Vojmsjön. Vojmån kom från fjälltrakterna och rann sedan förbi vårt hus och nedåt kusten. Grabbarna i området brukade knycka löst timmer som sköljts upp på stränderna och göra flottar, som vi for med för att meta fisk. Flottningen försvann på 60-talet då lastbilarna började köra timret till kusten.

Sedan efteråt när dammen var klar, insåg man ju också de tragiska följderna med fisken som försvann. Vi hade varit självförsörjande och Vojmån hade varit vårt skafferi året runt. Fisk stod ofta på vårt bord. När vi fick främmande, gick far ut någon timme med hink och långrev och kom tillbaka med lax, öring, harr eller sik. Nu var allt detta borta. När Vojmån med den brusande forsen intill mitt barndomshem torrlades, byggdes istället en kanal längre bort dit sjöns vatten leddes, men den kunde vi inte se från mitt hem.

Dammanläggningen vid Nyluspen, Vojmsjön, stod klar 1950. Tidigare hade vattnet fått strömma fritt, men från och med nu släpptes vattnet ned mot kusten via kraftverken längre ned i älvsystemet, där vattnet lagrades och tömdes i den mängd som behovet påkallade. Vattnet utmed åns strandkanter höjdes och sänktes liksom en andande lunga. Ingen brydde sig om att eventuella arkeologiska fynd blev bortsköljda. Inte heller att erosionsskador uppstod eller att fisk och andra djur och växter blev lidande och t.o.m. helt försvann. (2)

Vojmån. Foto: Kersti Wistrand

”Biflöde” till Vojmån. Foto: Kersti Wistrand

”Laxen som tidigare gick från kusten och vidare genom Vojmån kunde inte komma igenom och försvann”, berättar Thord Wikström, kusin till Sten ovan och idag pensionär, men på den tiden tonårig pojke som brukade fiska i ån. Han engagerade sig politiskt och gick med i socialdemokraterna. Thord fortsätter att berätta:

– När jag var barn fanns det massor av fisk i ån. Idag finns harr och öring kvar, men i mycket mindre skala. Se LÄNK.
En del fiskar lägger rom när det är högvatten, men dammen ger en onaturlig variation i vattenmängden. Vojmån får variera åtta meter. Vattenflödet åker jojo utmed stränderna. Rommen torkar då bort. Idag talas det om att tillverka fisktrappor för att få laxen att vandra uppåt. Vattenfall protesterar. De måste släppa till vatten och det blir dyrbart för dem.
Nya EU-regler säger emellertid att man måste göra trappor för laxen men det tar tid med domstolar och processer. Man har emellertid börjat så smått med fisktrappor i Sollefteå.

Thord Wikström, en av initiativtagarna till ”Våjmåns vänner”. Foto: K. Wistrand

Thord Wikström, en av initiativtagarna till ”Våjmåns vänner”. Foto: K. Wistrand

Thord Wikström

Thord Wikström föddes i Storsele 1933 och har sett den tidigare folktäta byn undergå en omvandling till glesbygdsby. Hans far var skogsbonde och hade nio syskon. Själv hade Thord 24 kusiner i byn. Det gällde att hugga i för att klara tillvaron. Thord bodde kvar i byn, gifte sig och fick två duktiga grabbar. 1973 köpte han sågen av Granström i Bränna för att driva sågrörelse i byn. För länge sedan hade han husdjur, men idag finns inga kor eller hästar kvar i byn, men sonhustrun intill har några höns och fyra tuppar. Ja, det bara blev så många tuppar ur de kläckta äggen, och jo, visst är det ett evigt galande när man går förbi… Och så finns det förstås en del jakthundar.

Sågverket i Sorsele

Sågverket i Storsele. Foto: K.Wistrand

Folket i Storsele

Vikströmarna är duktiga och handlingskraftiga personer med nybyggarandan i blodet. De är fyllda av framåtanda och positivitet, beredda att finna praktiska lösningar på alla problem som dyker upp. Thord tillhör dem och med en mormors mor som var sameflicka. För inte alltför länge sedan vandrade samerna med sina renhjordar uppåt fjällen på våren och nedför på hösten. De passerade och bodde ibland i eller nära Storsele och en och annan kärlek hann på så vis uppstå. Storsele ligger i samebyn Vilhelmina norra. Vid Vojmåns strand ett par kilometer sydväst om Storsele (se fotot ovan) fanns en skyddad plats där de tillfälligt  grävde ned ”kistorna” med sina avlidna för att senare när kylan och snön kom, kunna föra dem vidare till kyrkan i Åsele eller till Fatmomakk.

Odlingsgränsen ligger några mil bortom Storsele. Där är renarnas betesområden och ovanför den är det straffbart att odla. Likaså är det böter för samerna om strörenar blir kvar efter de två tillåtna perioderna per år och ställer till skada i skogsböndernas skogar.

Axel Grahn, yrkeslärare i byggnadsteknik i Östersund och själv same, kommer för att köpa virke hos Thord och hinner berätta lite om sin släkt. Han nickar bekräftande. Jo, nog var det så. En och annan sameflicka gifte in sig med den fasta nybyggarbefolkningen och fick en trygg plats där. Det kändes bra för deras föräldrar. Det var långa och ansträngande flyttningar som gjordes med renarna: från Kittelfjäll, genom Storsele och ned mot Fredrika och ibland ända ned mot Umeå. Axel Grahns mor var uppvuxen i kåta och han har syskon som än idag är renägare.

Thord Wikström (till höger) med samiske vännen och läraren Axel Grahn från Östersund som kom för att köpa virke från sågen. Foto: Dan-Axel Grahn

Thord Wikström (till höger) med samiske vännen och läraren Axel Grahn från Östersund som kom för att köpa virke från sågen. Foto: Dan-Axel Grahn

Thord Wikström har upplevt nedläggningen av byns två affärer och skolan:

– ”Idag skjutsas barnen med skolbuss tre mil till sina skolor i Vilhelmina, där också närmaste affär ligger. Tidigare hade vi posthus, telegraf, två affärer och en skola här. På sextio år har tätorten minskat från 12 000 till 6 800 invånare, vilket innebär 100 invånare per år. I Storsele märks det också tydligt, men husen är underhållna och gräsytorna klippta. Släktingarna kommer då och då på besök och bor då i sina fädernegårdar och tur är väl det. Men myndigheterna drar in sina tjänster, som istället flyttas till kusten och södra Sverige. Det finns endast en polispatrull i hela distriktet. Som tur är, är väg 45 fint upprustad till tätorten,” säger Thord Wikström som alltid arbetat politiskt.

Hur var det då med torrläggningen av Vojmån?

Torrläggning av Vojmån. Etapp I

1985 -86 kom Vattenfall AB tillbaka med ytterligare planer på utbyggnad, där Vojmsjön och Vojmån skulle bli berörda. 1958 hade de börjat bygga kraftverket Stalon, som togs i drift 1961. 1985-86 återkom bolaget och ville nu föra över vattnet från Vojmån via en tunnel under Marsfjället från Vojmsjön till kraftverket i Stalon, som ligger mellan sjöarna Malgomaj och Kultsjön.

Karta över Vojmåbygden samt den planerade tunneln till Stalon (K. Wistrand)

Karta över Vojmåbygden samt den planerade tunneln till Stalon (K. Wistrand)

I Storsele blev Thord Wikström (s) mycket orolig. Vattnet i Vojmån söder om sjön skulle försvinna och ån bli torrlagd hela vägen Storsele – Volgsele – Bäsksele – Dalasjö. Thord tänkte till och började organisera. I varje by utmed Vojmån fanns det skifteslag, som gemensamt förvaltade marken. Alla byåldersmännen där blev mycket aktiva och tillsammans bestämde de sig för att uppvakta bostadsdepartementet i Stockholm. Thord Wikström reste med tre andra byåldersmän dit, inte en utan två gånger. Samtidigt for Vilhelmina kommuns representanter flera gånger till Stockholm för att få sina planer genomförda. De såg bara till arbetstillfällen och inte till miljöförstörelsen av en hel å.

En av åldermännen, Bengt i Dalasjö, träffade dåvarande miljöminister Birgitta Dahl och kanske var det detta som blev vändningen. I vilket fall som helst avblåstes Vattenfalls projekt för denna gång.

Torrläggning av Vojmån. Etapp II

Men ännu var det hela inte ur världen. 2006 återkom Vattenfall med samma miljardprojekt. Kommunen med centerpartiet tillfälligt i ledningen ville nu ha en förstudie om överledning av vatten från Vojmsjön till Malgomajs sjösystem i Ångermanlandälven gjord. Syftet var att öka vattenföringen till vattenkraftverket vid Stalon och planen var att vattnet skulle ledas genom en 24 kilometer lång tunnel under Marsfjällets naturreservat. När vattnet kommer ut ur kraftverket skulle det plötsligt bli berättigat till miljöcertifieringsbidrag från regeringen. Kommunpolitikernas största intresse var lönsamhet och arbetstillfällen.

Denna gång protesterade bygdens invånare. Hur skulle det gå med fisket, mångfalden och kulturhistorien? ”80 % av kommunens vattendrag är redan utbyggda! Vi har fått nog!” ”Borrningen/ sprängningen genom Marsfjället kan gå fel – där finns redan förkastningssprickor! Naturreservatet kan komma till skada!” Organisationen Rädda Vojmån bildades och Naturskyddsföreningen i Vilhelmina gjorde protestlistor med namninsamlingar över hela Sverige. (3) En specialskriven låt såg dagens ljus: LÄNK med bild: https://www.youtube.com/watch?v=Me3vUtjh9YE

Thord Wikström satt då i kommunfullmäktige, där han var ensam socialdemokrat för nej-sidan. Kf beslöt om folkomröstning, säkra på att det skulle bli ett ”ja”. Den 16 november 2008 skulle den äga rum. Thord satte nu Vojmån på kartan genom att i både radio och TV informera om hotet mot Vojmån. Röstsammanräkningen visades upp i TV under natten efter omröstningen. Valdistrikt efter valdistrikt räknades. Fjällområdet sa ja, men ju närmare Vilhelmina man kom, ju fler röster fick nej-sidan. Det var framför allt de yngre som sagt ifrån. Slutresultatet visade att nej-sidan hade vunnit. Thord Wikström gick ur det socialdemokratiska partiet och bildade ett nytt parti, ”Politiskt alternativ”, som i valet 2010 blev det tredje största och fick tre mandat i kommunfullmäktige. Partiet var kritiskt till hur demokratifrågorna hanterats i Vilhelmina och ville se politiker som lyssnar mer. Även detta gav eko i radio-TV: LÄNK

– `Dä som hänn, dä hänna här´, är storselebornas ordspråk. Vi är väldigt nöjda med att vi kunde rädda Vojmån. Det var jobbigt, men vi bidrog till att det blev ett nej”, sammanfattar Thord Wikström läget.

Mina reflektioner

Svenska sjöar och vattendrag torrläggs över hela Sverige. Under den gångna veckan har massmedia lyft fram hur vattenkraften ifrågasätts på allt fler håll. Kraftbolagen kan tömma hela sjöar helt utan hänsyn till djur och natur. De hänvisar till över hundra år gamla tillstånd. Detta är ett utbrett problem. Även om det kommit moderna miljölagar påverkas inte de gamla tillstånden. Nu vill man uppmärksamma de statliga myndigheterna på att något måste göras åt det hela. Jag instämmer och bidrar genom att låta ovanstående personer redogöra för sina upplevelser och kunskaper.

Kersti Wistrand

Noter:

1. Pettersson, Olof Petter; Ivarsson Axel (1982). Gamla byar i Vilhelmina, del 3. Två förläggare, Umeå.
2. Här kan du läsa mer om dämningen: http://www.dn.se/kultur-noje/nar-bolaget-kom-till-byn/
3. http://www.naturskyddsforeningen.se/sveriges-natur/2006-5/radda-vojman

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Rolf Lofgren says:

    Det första som måste göras är att återföra resurser till lokal samhället för alla naturtillgångar som byggts ut och utvinns. Katarina Östholm har skrivit en bra artikel om detta.

    Det är inte fråga om bidrag, utan en korrekt ersättning för intrång och utnyttjande.

    http://www.allehanda.se/kultur/katarina-ostholm-har-ar-listan-som-kan-radda-landsbygden#

  2. Vilken fantastiskt fin och viktig artikel. Tack Kersti för att du synliggör detta gigantiska problem. Mitt gamla Norrlandshjärta gråter. Politikerna måste uppmärksammans och medvetandegöras om de destruktiva konsekvenser som den här typen av beslut leder till. Efter att ha läst en hel del om FNs Agenda 2030 så undrar jag om inte en del av det du skriver om är ett led i den agendan. Jag har skrivit ett par artiklar om detta som kommer i DSM nr 4 och 5 i år. Det är en agenda som gör mig något mörkrädd.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: