2 december, 2016

Jojken II – dess ursprungliga form

Norrsken (Aurora borealis) över Lyngen fjord 2012 mars. Wikicommons

Norrsken (Aurora borealis) över Lyngen fjord 2012 mars. Wikicommons

”Om jag ser skönheten i ett fjäll, som skapar en sång inom mig så gör jag en jojk av denna starka känsla för fjället. Jag är bara redskapet för att denna melodi ska få födas genom mig.” Så förklarar Åsa Simma den traditionella jojken i en föreläsning som Kersti Wistrand lyssnat till.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Alltid när jag har varit på resa har jag köpt en skiva med folkmusik, och gärna andlig sådan, som minne från det land jag har besökt. I mitt skivställ finns indiska ragor, tibetansk strupsång, heliga danser från Bali och gamla Kreta, indiansk flöjtmusik, arabisk magdans, traditionell kinesisk musik, shamansk strupsång från Tuva och inte minst samiska jojkar. Jag har speciellt fascinerats av det annorlunda sjungandet, där muskulaturen runt stämbanden samt kraniets hålrum används så att speciella vibrationer och överljudstoner bildas och sedan nyttjas i helande syfte.

Mattias Kuoljok på skivomslaget till Jojk

Mattias Kuoljok på skivomslaget till Jojk

Min första jojkskiva är ”Jojk” från 1965, utgiven som ”samernas folkvisor” av Jokkmokks museum. En av jojkarna är Maxida Märaks morfar Johan Märak som framför åtta jojkar, bl.a ”Piegga” (Fjällvinden) samt djurjojkar som Härken, Renkalven och Älgen. Det var exotiskt för en svenskfödd på den tiden och sedan dess har jag haft öron och ögon öppna för att få veta mer om jojkens väsen och djupare andliga innebörd, men något besviken gått från de få filmer och föredrag, som jag funnit. Ända tills för snart ett år sedan. Då såg jag i en påannonsering från Svenska kyrkans studieförbund att skådespelerskan, regissören, manusförfattaren och teaterchefen Åsa Simma skulle jojka och berätta om jojkens väsen [1]. Den lycka som fyllde mig då jag senare gick hem från Åsa Simmas jojkande och berättande går inte att beskriva. Jag kände mig ha fått en oerhörd och äkta gåva genom denna ödmjuka vägvisare. En pusselbit hade efter så många år äntligen fallit på plats.

Åsa Simma

Åsa Simma

Åsa Simma om jojkandet i sin barndom och sin uppväxt

”Jag föddes 1963 och växte upp i Lainiovuorna, den näst nordligaste samebyn i Sverige, där mina föräldrar var renskötare sedan generationer tillbaka. Där bodde vi under vinterhalvåret. På sommarhalvåret flyttade vi till den norska sidan med våra renar och jag uppfostrades till att bli renskötare. Min mor var drömtyderska och min far kom från en gammal helbrägdagörarsläkt med starka ledare och tänkare.

När jag var tre år gammal fick jag mitt jojknamn av morfar. Personligheten hörs alltid i jojknamnet som är sprudlande, lyftande. Det är otroligt intimt. Detta namn skall enligt samisk sed förändras fyra gånger under din levnad alltefter din mänskliga och personliga utveckling. Dessa stora förändringar nyanseras i jojken och utförs av någon som står dig nära och som känner dig, ditt liv och dina glädjebubblor. Till min sorg slutade denna tradition att praktiseras på grund av yttre omständigheter. Man kan inte jojka sig själv och jag är på sätt och vis fortfarande bara tre år.

I början av 70-talet var jojken fortfarande förbjuden offentligt inom min sameby i det nordlaestadianska området. Man blev frihetsberövad 24 timmar om man blev påkommen med att jojka. Samerna fick lära sig att hålla jojken hemlig och endast jojka ute på vidderna, där ingen utomstående kunde höra.

Min mor lärde ut jojkandet och dess tradition i hemlighet. Hon kom från en familj med stark berättartradition. Min barndom fylldes därför av berättelser från den samiska mytologin och människor som kom till vårt hem för att berätta sina drömmar. Detta har påverkat mig djupt.”

Niko Valkeapää

Niko Valkeapää

1972 blev ett brytningsår i mitt liv. Under min barndom och uppväxt var jojken alltså förbjuden och något man inte fick berätta om för någon, men av någon anledning läckte det ut att jag jojkade. En dag då jag var nio år gammal kom samernas store kulturbärare Nils Aslak Valkeapää på besök hos oss. Han bodde några mil bort och nu bad han mig jojka. Han föddes 1943 och under 40-50-talen hade det varit tvångsförflyttningar av samer runt Karesuando till sydsamiska områden i Härjedalen. Nils Aslak Valkeapää var liksom jag uppvuxen med förbudet att jojka. När han lyssnat till mig ville han ta med mig på en resa med andra jojkare. Gamla, barn och vuxna reste så runt i byarna i norra Norge och Finland under hans ledning och han uppmanade alla samer till jojk. Det var på så sätt jag första gången kom in i scenens värld och mötte min första publik. Nils Aslak blev den bästa mentor man kan tänka sig och jag stod honom nära till hans bortgång 2001. Vår gemenskap har påverkat mig djupt.

I skolan ville ingen prata eller leka med mig: ”Du håller på med trolldom, Åsa! Det är hedniskt!” Den laestadianska prästen kom till mig och sa att jag skulle hamna i helvetet. Han kom direkt till mig och inte till mina föräldrar. Jag blev väldigt utstött och ensam. Jag tystnade under tio år. Detta påverkade mig så djupt och jag kände mig så ensam. Än idag kan laestadianerna vara stränga mot allt samiskt ute i byarna: ”Samiska är inte ett gudsspråk. Det finns ingen bibel på samiska!”

Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää

Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää

Turnén med Nils Aslak Valkeapää gav jojken en enorm renässans. Han fotade, målade och skrev poesi och musik. Här kan du lyssna till en av hans vackra fågelsymfonier, Eanan, Eallina, Eadni -The Earth, Mother of Life.


Jojken blev till slut accepterad i samhället och man började jojka under konserter tillsammans med symfoniorkestrar. Genom Nils Aslak blev jojken känd även i andra länder. I slutet av 90-talet arbetade jag i Nordnorge. Vid den tidpunkten hände det att tyskarna tog ”våra” jojkar och blandade dem med technomusik, något som upprörde oss samer. I samhället runt om talade man om upphovsrätt och att stämma tyskarna i fråga. Men det kunde inte vi samer göra, eftersom vi visste bättre. Det gick inte att stämma för vi ägde bara våra namnjojkar. De andra jojkarna var oss givna genom inspiration och den som inspirerar till jojken äger den. Det är heligt och oerhört omaterialistiskt. Vi ser det stora och gudomliga i att skapa. När inspirationen försvinner blir man fattig.
390px-20070818-0001-strolling_reindeer

Åsa Simma jojkar

Det var speciellt på vinterkvällarna som familjerna samlades, jojkade förfädernas jojkar och nyskapade jojkar samt berättade myter och andra historier, berättar Åsa Simma inledningsvis. Så sätter hon igång med att jojka och jag hör genast att detta är något annat utöver det vanliga sättet att sjunga. Hennes röst låter annorlunda. Hon arbetar med musklerna runt stämbanden långt ned i strupen och jag får intrycket att hon sjunger oupphörligt nästan utan att andningen hörs. Hon tycks mig jojka både på in- och utandningen. Hon låter oss gissa vilka djur vi hör i flera korta jojkar och det är ganska lätt. Man kan liksom se harens skutt och älgen ståtliga gång. Man kan förstå björnen och vargens jojk liksom rentjurens. Det är ett hjärtats jojkande avsett att tas emot och förstås av ett lyssnande hjärta. Så otroligt detta kan målas upp och liksom avbildas framför en!

Det traditionella jojkandet är den äldsta nu levande sångtraditionen i Europa och utgår från den gamla naturreligionen. Forskningen menar att det är tiotusenårigt och att det har släktskap med den mongoliska strupsången i och med att stämbanden och muskulaturen runt dem används på ett särskilt sätt. Åsa Simma har studerat sång och arbetat tillsammans med både indianer och en tuva-kvinna, så hon vet vad hon talar om. Det är ett enormt muskelarbete som utförs i den äkta jojken och det är samernas gamla sätt att ”sjunga”. De kallar det för att ”juoigat” till skillnad från ”lavlodh”, västerlänningarnas sätt att sjunga. Jojken har olika dialekter som ganska väl följer syd-, nord- och östsamernas kulturområden.

Man sjunger inte jojken utan man jojkar någon eller något. Jojken föds när orden tar slut och man överväldigas av känslor. Jojken finns där redan; det gäller bara att vara som ett transparent filter, kunna lyssna och ta emot den från en annan dimension och tolka den. Det är en helig uppgift och jojken har valt just samerna. Melodin tar dig in i det tillstånd där orden kommer. Texten beskriver relationen mellan det som blir jojkat, jojken och jojkaren själv. En andlig samhörighet uppstår. Jojkar man om sjön, blir man plötsligt ett med den; man blir dess vatten och dess liv. På liknande sätt kan man jojka tidigare förfäder och glömda platser. Jojken kan sägas vara en minnesbank. Det finns också spår efter att man en gång i tiden har dansat till jojken. Den samiska dansen finns fortfarande kvar i Ryssland, avslutar Åsa Simma.

Olika slags jojkar

Det s.k. Attji´projektet har kartlagt 10.000 jojkar från arkiv hundra år tillbaka i tiden. Johan Tirén började 1910 spela in samiska jojkar på fonograf och man kan lyssna till dessa LÄNK

Traditionen med personjojkar är oerhört stark och hälften av alla jojkar som finns handlar om människor. Djuren, olika natur och landskap har sina. Det finns också jojkar som beskriver händelser, t.ex. det första tåget som kom, samt sådana som reflekterar samhället.

Från samiska veckan som gick av stapeln i Umeå 2012 finns en del fina inspelade föreläsningar om jojken, som rekommenderas för den intresserade. [2] Där berättar t.ex. en svensk-samisk yngling hur man genom jojkandet kan utvecklas som person. Knutar av smärta och sorg kan lösas upp. Jojken kan hela vissa delar i det förflutna. På så sätt kan man ibland se jojken som en slags terapi.

Det finns en mängd dimensioner i jojken som kan vara svåra för oss i det västerländska samhället att förstå, föreläser lulesamen Per Nilla Stålka, som är ansvarig för det Nordiska jojkarkivprojektet. Människor som levt nära naturen i årtusenden har en känslighet gentemot dess väsen som gått förlorad i dagens urbana samhälle. Faktum är dock att samerna kunde utläsa flera djup i jojken som kommit till dem, t.ex. om personen om vilken jojken handlade, skulle dö ung. Det kunde man höra även om man aldrig träffat personen i fråga. Jojken var en naturlig del i den förkristna religionen, berättar Per Nilla Stålka vidare. Den användes av nåjden som ett sätt att komma i trans och nå andevärlden. Kyrkan syndiggjorde detta. Det kom att anses skamligt och inte ha någon plats i det moderna samhället. Samerna slutade jojka i det offentliga rummet, men vid fester då spriten kom fram, löstes ibland tungans band och jojkandet släpptes loss. På så vis förbands detta med alkohol och blev dubbelt skuldbelagt från kyrkans sida.

En renässans för jojken och den samiska kulturen

Idag sjungs jojken i Melodifestivalen och Musik på Slottet. Den har fått en renässans om än i modern tappning. Åsa Simma tycker att Jon Henrik Fjällgrens jojkande kan vara en god dörröppnare. Själv är hon nu teaterchef på Giron Sámi Teáhter i Kiruna. Jag låter henne avsluta med sin vision:

”Min syn på vårt jobb är att göra det osynliga synligt. En tanke, en idé skall förkroppsligas, manifesteras med kött och blod. Ett heligt uppdrag som jag bär med största respekt. Med ödmjukhet och evig tacksamhet till det som kallas inspiration. För utan den skulle aldrig det osynliga bli synligt” (3)

Kersti Wistrand

Referenser:
1. I studieförbundet Sensus regi, Medborgarplatsen i Sthlm, 17 nov. 2015.
2. http://urskola.se/Produkter/169714-UR-Samtiden-Samiska-veckan-2012-Jojk-nar-orden-tar-slut 3. http://www.lansteatrarna.se/okategoriserade/asa-simma-ar-ny-teaterchef-pa-giron-sami-teahter

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] Åsa Simma är skådespelerska, sångerska, jojkare, manusförfattare, regissör och nu senast teaterchef för den samiska teatern Giron Sámi Teáther i Kiruna. Hon har medverkat i antologin ”Sånger från jorden” (2015), som belyser miljöfrågorna från ett annorlunda perspektiv. Åsa Simma har arbetat mycket internationellt och är aktiv inom den globala urfolksrörelsen, där hon bl.a. samarbetar med andra kvinnor. I övrigt hänvisas till tidigare artikel ”Jojken II – dess ursprungliga form” […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: