4 december, 2016

Jojken I: dess moderna form

Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää

Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää

”Musik på slottet” är en festival som äger rum nu i september. Den lyfter fram sång och musik av de svenska minoritetsfolken. Under tre kvällar har den samiska och tornedalska sången och musiken klingat i de kungliga valven i Stockholm. Flera av de uppträdande artisterna är företrädare för den moderna jojken, som presenteras i denna artikel.

TEXT av KERSTI WISTRAND
Artikeln innehåller direktlänkar till youtube vilka inte syns på prenumererade utskick därför rekommenderas artikeln på Humanism & Kunskap om man vill ta del av dessa och eventuella korrigeringar.

Låt det sägas först som sist.
Den traditionella, klassiska samiska jojken utgör en av de äldsta musikformerna i Europa. Den utförs på liknande sätt som den mongoliska sången med strupljud. Dess utövare arbetar mycket med muskulaturen runt stämbanden och får till stånd glidningar. Det är ett hårt arbete som påbörjas i barndomen. 1609 påbjöd emellertid den dansk-norske kungen Christian IV att den som utövade samiska trolldomskonster, dit jojken räknades, skulle dömas till döden. En av de värsta förföljarna har varit kyrkan. Att jojka betraktades som en svår synd, som ledde till helvetet. (1)

Få samer idag besitter förmågan att utöva det klassiska sättet att jojka. De använder sig istället av en modern variant, där de ”jojksjunger” utan att använda stämbanden på det sätt som tidigare generationer gjort (2). Detta moderna sätt att jojka gäller även de samiska sångare som uppträdde på det Kungliga slottet i Stockholm nu i september.
Jojkens funktion har även den undergått förvandling. Från att tidigare varit ett intimt samiskt arv och en konstform tätt knuten till den samiska naturen och kulturen och avsedd att tas fram vid framför allt familj- och släktsammankomster, har den nu kommit ut i officiella sammanhang och framförs med hela världen som publik. Dess innehåll har delvis förändrats och åtminstone sedan 80-talets samiska kamp mot utbyggnaden av Altaälven, politiserats.

Den centrala förgrundsgestalten för den moderna jojken är den samiske multiartisten Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää, som handlingskraftigt gav samerna stoltheten tillbaka och jojken vingar att flyga ut över världen. Han var otroligt produktiv och med sin starka personlighet entusiasmerade och hjälpte han även fram andra samiska artister. Bl.a. säger sig Åsa Simma, Mari Boine och Anna Nääkäläjärvi inspirerats av honom.

nilsaslak_valkeap__goase_dusse_1994_guovdageaidnu_datcd15
Valkeapääs Fågelkonsert (Goase dusse) från you tube LÄNK

Nils Aslak ” Áilluhas” Valkeapää

Den samiske multikonstnären Nils Aslak Valkeapää (1943-2001) föddes i en renskötarfamilj i norra Finland nära gränsen till Norge och Sverige. (3) Eftersom han inte kunde tänka sig att döda en ren, blev han istället lärare och senare föreläsare både i Sverige och på världsarenan. Som kulturkoordinator för världsrådet för ursprungsbefolkningarna blev han kanske den same som är mest känd i världen. Han reste mycket men sade alltid: ”Mitt hem finns i mitt hjärta”.

Under 60-talets slut rådde frihetskänslor och upprorsanda bland många europeiska ungdomar, så också hos en del samiska som var trötta på att förtryckas och skämmas över sitt ursprung. Valkeapää var en av dem och gick i sin pamflett Hilsen fra Sameland till hårt angrepp mot de nationalstater och makter som tryckt ner det samiska folket i århundraden. Han blev med sitt tänkande, sina handlingar och sin konst en stark förebild och organiserade och hjälpte många samiska artister att återerövra stoltheten över sitt ursprung.

I musik, författande, poesi, bildkonst och skådespeleri utgick Valkeapää från jojken men i en modernare form. 1968 utkom hans Jojkuja, den första skivan med modern jojk byggd på den traditionella jojken. Jojkuja blev närmast en revolution bland de samiska ungdomarna och förlänade Valkeapää något som liknade rockstjärnestatus. Han kom att bli en ledstjärna för det samiska kulturella och politiska uppvaknandet.

Från början var jojken vokalmusik utan instrument, möjligen kunde en nåjdtrumma vara närvarande någon gång. Vad Valkeapää gjorde var att experimentera och lägga till olika slags musikinstrument och ljudeffekter. I sin kreativitet var han öppen för impulser från både klassiskt och jazz och tog även intryck från andra kontinenters musikstilar. Detta skedde naturligtvis inte utan motstånd från både troende kristna och traditionella jojkare. Men hans moderna stil visade sig ha kommit för att stanna. Jojkkonsertsalarna fylldes och kyrkans stämpel av synd föll bort. Valkeapääs musik visade sig ju ligga i tiden och han fick flera utmärkelser och priser.

När man läser i Valkeapääs diktsamlingar slås man av hur närvarande naturen hela tiden är. Naturen omkring honom med tundran, älven, fjällen och de fria vidderna var hans hem, där han levde ensam utan grannar, inspirerades i sitt konstnärskap, ”satte jojkarna” (dvs fångade in jojkarna) och samlade kraft. Att sätta en jojk var en helig uppgift i den gamla samiska kulturen. Jojken ansågs välja samerna. Själv kallade Valkeapää sig solens speciella barn, det barn som solen ville använda och för boken Solen, min far (Beaivi Áhcázan), ett epos över det samiska folkets historia, fick han Nordiska Rådets litteraturpris 1991. Speciellt älskade han fåglar och har komponerat flera symfonier med fågelsång i centrum. En av dem är ovanstående ”Goase Dusse” för vilken han vann Prix Italia 1993. Valkeapää har även gjort den oerhört vackra fågelsymfonin Eanan, Eallina, Eadni (The Earth, Mother of Life).

Ett annat tema i Valkeapääs diktning utgörs av de övergrepp samerna utsatts för under åren när de blivit fråntagna sin mark, sitt land, sitt språk och sin värdighet. Han var väl medveten om sin samtids globala orättvisor och krig, som han också tar upp i sin diktning:

Längtar du till den upplysta världen?
Hörde du talas om att dom i Amerika
dödade kycklingar
så att människor skulle klara sig bättre

Människor
– de välbärgade människorna
I den här världen där tre hundra miljoner
barn svälter

Och hörde du talas om hur en bomb
av misstag föll över Kambodja
Har du hört namnen Tjeckoslovakien
Ho Chi Minh, Allende

Wounded Knee
Världen är ju så upplyst
Hundra miljoner människor
har den lärda människan dödat
de senaste femtio åren

Och har du hört talas om
den primitiva
samiska kulturen?

Diktsamlingen ”Ur vidderna inom mig”

Modern jojk idag

Men tillbaka till Musik på Slottet 2016. Idag finner vi jojksjungandet utbrett och ofta blandas naturlyrik med politik. Unga samiska artister som t.ex. Sofia Jannok och systrarna Maxida och Mimie Märak framför politiserade budskap där mänskliga rättigheter och i synnerhet samiska sådana påtalas. De söker inte konflikt utan pekar på sina självklara rättigheter som samer och det faktum att deras land är hotat. Musiken har blivit ett redskap att nå ut till omvärlden. Samernas självständighet och kamp för sin mark hörs tydligt. Ofta mixas olika musikformer som pop, jojk, visa och hiphop. Även språken kan ibland mixas med samiska, svenska och engelska sida vid sida.

Sofia Jannok, koncert Centre Culturel Suédois (Paris, France) 2007

Sofia Jannok, koncert Centre Culturel Suédois (Paris, France) 2007

Sofia Jannok

Artisten och renägaren/renskötaren Sofia Jannok (född i Gällivare 1982) började sjunga med barndomsvännen Anna Kärrstedt redan på dagis. Som unga sameflickor stack de ut med att jojka, en syssla då förbehållen i stort sett mycket äldre jojkande män. De kände stolthet över sitt ursprung och väckte positivt gehör. I tonåren blev de inbjudna till olika länder där de turnerade med sina sånger (4). Så småningom kom Sofia Jannok att uppträda ensam.
Ett återkommande tema i Sofia Jannoks texter är den under de senaste tio åren alltmer svenska aggressiva politiken med exploatering av gruvor på samiskt område, vilket stör renskötseln. Hon vill få det moderna samhället att lyssna på de samiska rösterna och lära av deras vördnad inför naturen. Sofia står i förbindelse med andra urbefolkningar jorden runt, en global och viktig skara som alla höjer sina röster för att rädda Naturen från en klimatförsämring och miljökatastrof. Hon anser att urfolkens historia är den samma: kolonialisering av land, tvångsförflyttningar, inskränkande av frihet, rasbiologi och utförsäljande av mark till företag som profiterar på det ekonomiska.
I Sofia Jannoks senaste album ”Orda – this is my land” sjunger hon i sången Snölejoninnan:

”Jag var här först inte sist/
Deala inte med mig som en rättstvist/
mellan ditt, mitt, rader på vitt/
historiska lögner och påhitt.
Antirasist my ass/
när du inte ser från vem du snott all din cash.”


Den mest kända sången ”This is my land” i samma album inleds med att statens ombud i det uppmärksammade Girjasfallet säger sin sak och ifrågasätter samerna som folk, trots att de är erkända enligt grundlagen. Direkt därpå kommer Sofia Jannoks en kärleksförklaring till sitt land ”This is my land”, en sång sprungen från hjärtat.


Som bekant stämde Girjas sameby staten och begärde tillbaka rätten till jakt och fiska på sin egen mark. De fick också rätt i första instansen (5). LÄNK

Maxida Märak i Sommarpratarna 2015. Foto: Frankie Fouganthin

Maxida Märak i Sommarpratarna 2015. Foto: Frankie Fouganthin

Maxida Märak

Maxida Märak (född 1988) är rappare, jojkare och skådespelerska. Som aktivist har hon engagerat sig mot gruvdriften i Gallok (Kallak) samt mot rovdjurspolitiken, som förstör i rennäringen. I nedanstående youtube kan du lyssna till hennes jojk mot gruvbrytningen i Gallok.


Maxida Märak har medverkat i Sommarpratarna 2015. Här kan du lyssna på detta program, där även hennes musik förekommer: LÄNK
Maxida har tillsammans med systern Mimie spelat i SVT-serien ”Sápmi sisters” som sändes samma år. Hon producerar även hiphop på ett nyskapande sätt där Sápmi alltid är normen. Hon mixar rap, jojk och tunga elektroniska beats.

Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik Fjellgren

Jon Henrik Fjällgren

Jon Henrik Fjällgren (född 1987) är renskötande same, född i indianby i Colombia, men adopterad till Sápmi och Härjedalen vid två månaders ålder. (6) Han står nära naturen och får sin inspiration på äkta gammalsamiskt vis: jojken söker upp honom och låter sig födas genom honom. Jon Henrik Fjällgren lever i de mycket svåra tider som råder i dagens renskötsel där unga män dör i förtid.


En av dem var Jon Henriks nära vän Daniel, till vars ära och minne Jon Henrik satte (dvs fick till sig) och skrev ned ”Daniels jojk” med vilken han vann Talangjakten 2014, en fantastisk prestation inför tre miljoner positiva TV-tittare! Här kan du lyssna till Daniels Jojk: LÄNK
Jon Henrik kom senare tvåa i Melodifestivalen 2015 med låten ”Jag är fri (Manne leam frijje)” LÄNK


Sofia Jannok, Maxida Märak och Jon Henrik Fjellgren – tre duktiga unga artister som gjort det lättare för andra samiska ungdomar att leva och känna stolthet över sitt ursprung! Förutom dessa tre jojkande artister i ”Musik på Slottet” uppträdde ”Sápmi power” Kompani Nomad med dansaren och jojkaren Ola Stinnerbom och Adolf Fredriks kör samt tornedalssångerskan och operaledaren Carina Henriksson.

I följande artikel Jojk II kommer den traditionella jojken och Åsa Simma att presenteras.

Kersti Wistrand

Referenser: 1. http://www.samer.se/1201 2. Föreläsning av Åsa Simma 17 nov. 2015 i Stockholms sameförenings regi. 3. Informationen om Nils Aslak Valkeapää är i huvudsak hämtad från http://www.samer.se/1277 , men även från hans dikter och böcker på nätet. Att sätta jojken kommer från Åsa Simmas föredrag, se not 2.
4. Se videon ”Flickorna som jojkar” från 2000: http://www.oppetarkiv.se/video/7665404/rran
5. Fakta om Sofia Jannok är i huvudsak hämtad från två artiklar i DN: ”Nu finns det en chans att ge oss upprättelse”, DN 21 mars 2016 samt ”Sofia Jannok tar över på Slottet” DN 9 sept. 2016.
6. Informationen är hämtad från olika videos på nätet.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. RoseMarie Huuva says:

    OBSERVERA att det första fotgrafiet INTE är Nils Aslak Valkeapää

  2. Mariann Lörstrand says:

    Hittar ett sakfel. Jon Henrik Fjällgren vän Daniel dog i diabetskoma enligt det JHF berättat om joiken. Bäst att ni kollar upp detta. Att då hänvisa till självmorden är inte sakligt.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: