24 september, 2017

Hästviskare – Telepatisk djurkommunikation II

-_The_Horse_Whisperer_-_-_geograph.org.uk_-_492722

Djurkommunikation är ett intuitivt språk mellan människa och djur, där man lyssnar med hjärtat. De människor som kommunicerar kallar sig djurkommunikatörer eller djurviskare. Här får vi bl.a. stifta bekantskap med två av våra svenska hästviskare.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Djurviskare brukar inte fråga om djurens bakgrund. De önskar bara veta djurets namn och ålder och hur länge de vistats hos djurägaren. Flera av dem sätter sig sedan ned vid djuren med block och penna för att skriva ned bilderna som de påstår att djuren sänder i snabb takt som tysta svar på de tysta frågor djurviskarna ställer. Tillsammans med bilderna kommer en överföring av djurens känslor, som sedan tolkas.

Googlar man på nätet finner man flera you tubevideos med hästviskare från den engelsktalande världen. I följande video ser vi den blinda hästviskaren Jen Snow diagnostisera en skrämd häst. Hon är även reikihealer och behandlar hästen med helande energier. Vi får ta del av förvandlingen till en frimodig och nöjd häst.

På följande länk finner du en video från P4 Värmland, där den unga hästviskaren och hästmassören Caroline Dalgård diagnosticerar en häst. Caroline säger sig få information genom bilder med åtföljande känslor. Dessa omvandlas ibland till ord. Hon kan även känna hästens smärta på motsvarande ställe i sin kropp. Det är ett intensivt och koncentrerat arbete, där hon måste stänga av sig själv samtidigt. Detta gör att hon endast orkar hålla på 20 minuter. LÄNK

Djurkommunikatören Emelie Cajsdotter

Första gången jag träffade på en djurkommunikatör och hästviskare var i TV4:s  Nyhetsmorgon en lördag i november 2008. Journalisten Lasse Bengtsson intervjuade den då 36-åriga Emelie Cajsdotter, som just hade gett ut sin andra bok ”Alla kungens hästar” (1). Den första hette ”Zander och tiden”. Programmet finns inte kvar i TV-arkivet, men jag har det inspelat och återger här delar av intervjun.

Lasse Bengtsson har ett par år tidigare läst Åke Moqvists bok ”De ovanliga – människor som går mot strömmen II” och blivit intresserad av Emelie Cajsdotters historia och livsval som skildras i denna bok. Som bekant kom han senare att lämna den trygga TV-studion för att flytta till krigets Afghanistan där han engagerade sig i hjälparbete, ett stort steg där han följde  sin egen ”inre röst”. Kanske fann han att Emelies mod gav honom styrka.

Intervjun denna lördagsmorgon inleds med en kort filmsekvens från Bengtssons tidigare reportage, där vi får se Emelie Cajsdotters lilla stuga och ägor långt ut i skogen i Bohuslän, dit hon flyttade ensam då hon var tjugoett. Idag har hon en anställd kvinna som hjälper till med hundratalet omplaceringsdjur: hästar, kor, svin, katter och höns. Just denna dag upptäcker Emelie att en av hästarna haltar och går fram till honom och frågar: ”Vad har du gjort?” En kort och tyst bildväxling med frågor och svar inleds och så får vi veta. Hästen har sprungit i hagen och skulle hoppa över ett dike, men fastnade med en fot och vred till den. Allt detta har hästen förmedlat till henne på mindre än en minut.

Åter i TV- studion. Lasse Bengtsson frågar om inte Emelie är rädd för vad folk säger om henne. – Möts du inte av mycket misstro? undrar han. Emelie svarar:

– Nej, jag möts mer av intresse än av misstro. Och resultatet är ju att jag hjälper till att förändra situationer till det bättre. Jag blir uppringd och åker ut till folk och besöker dem och djuren. Det handlar om djur av olika slag som har problem av fysisk eller psykisk art. Det är ofta beteendeproblem med rädsla eller aggressivitet inblandad. Jag tar reda på orsakerna och ägaren och jag försöker sedan förändra och förbättra situationen tillsammans.

Hur vill du förklara kommunikation med djur?

-Ja, det är svårt att förklara. Jag tror att allt det som lever är medvetet om sin existens. Jag tänker mig medvetandet som en form av våglängd som sänds ut och kan förmedlas till en annan varelse förutsatt att denne kan ta emot… Ja, det är svårt att förstå, men jag tror att många kreativa personer kan ha liknande upplevelser fastän de inte är medvetna om det. Ta t.ex. en poet som sitter under ett träd och får en idé till en dikt. Vad är det som säger att det inte sker en interaktion på ett omedvetet plan dem emellan, en interaktion som inte sker i ord?
Risken för feltolkning i kommunikationen med djur är stor för det är här mina egna erfarenheter och associationer kan komma in och ge feltolkningar. Det gäller att vara så tom som möjligt och låta den andre träda in och att inte dra för snabba slutsatser. Det här gäller allt levande, även växter. Det svåraste är an annan vuxen människa med väl utvecklat intellekt och stor skillnad mellan medvetet och undermedvetet.

– När märkte du själv första gången att du hade denna förmåga att kunna kommunicera med hästar?

– Jag började bli intresserad av hästar när jag var sju år. När jag var elva år träffade jag en mycket folkilsken ponny på ridhuset i Göteborg. Han var liksom jag av rebellisk karaktär och när vi tittade i varandras ögon blev det som en spegling. Det var inte så att jag var synsk eller läste av hästen, nej, det var som en identifikation. Det var ett utvidgat medvetande. Det var som en plexiglasskiva tagits bort emellan oss och våra identiteter och psyken sammanföll. Jag blev jätteskrämd efteråt. Jag fick in bilder och starka känslor förbundna med dem. Ponnyn var rädd för att gå in genom den låga ladugårdsdörren och bli instängd där. Den hade ångest inför detta och denna ångest blev skrämmande nog min egen då våra blickar möttes. När jag fyllde 15 år blev jag skötare till just denna ponny och har lärt mig mycket genom honom.

Idag går jag in i djurens identiteter som jag sedan tolkar, men jag blir aldrig ett med djuret. Jag är hela tiden medveten om min egen existens och jag hör dem aldrig tala utan får in bilder med känslor. Jag antecknar bilderna och tar sedan upp dessa i samtal med djurägarna så att vi tillsammans kan nå resultat.”

Emelie har i andra intervjuer berättat hur hennes far, ateist och forskare i matematik, läste Kafka för henne. Han dog när hon var fem år och hon tvingades tidigt bli självständig och förlita sig på sig själv. Hon blev en rebell, färgade håret lila och upplevde skolan som manipulativ, där man skulle lära sig allt enligt en mall. Hon ville leva och utvecklas inifrån sig själv och sina egna inneboende resurser. Vid 18 år reste hon ensam till Grönland för att finna sig själv och skala bort det som var pålagt henne utifrån av andras behov och förpliktelser. Vilka värderingar var hennes och vilka var andras? Svaret mognade fram:  hon skulle ägna sig åt djur och djurvård. När hon var 21 valde hon ensamlivet i den lilla röda stugan vid allfartsvägens slut, där hon för övrigt bor kvar än idag.

Emelie Cajsdotter utstrålar hög integritet och självdistans, absolut ingen flummighet. Hon formulerar sig vältaligt och snabbt samt med stor intelligens, rättframhet och humor. Det märks att hon har analyserat och arbetat mycket med sig själv. I ungdomen ”slogs” hon i den yttre världen och demonstrerade, men så småningom insåg hon att om hon löste upp knutarna inom sig så träffade hon sammanhang i den yttre världen, där hon fann lösningar. I en annan intervju har hon beskrivit sig själv som ”en kort, otålig och envis tjej, som tycker om att rida barbacka, lifta, dansa och älskar musik från världens alla hörn”. Hon är intensiv och har flera pojkvänner bakom sig. Klart och tydligt är hon en person som vågar bryta av och bana sina alldeles egna vägar. Hon har därför intet för intet kommit med i en bok om svenska starka personligheter som tagit sig ur de vanliga samhällsramarna och vågar leva sina egna liv. De förverkligar sina drömmar oavsett vad omvärlden tycker. (2)

allakungenshastar
Alla kungens hästar

Du har nyligen gett ut boken ”Alla kungens hästar”? Vill du berätta lite om hur den kom till?

– Ja, den handlar om den jordanske kung Husseins hästar. Det började med att jag ställde mig frågan om mänskliga alfahannar. Vi väljer alfahannar att styra våra supermakter och hur bra är det? Det måste väl finnas ett annat sätt att förhålla sig på? Jag funderade och funderade. Så började jag få in speciella drömmar nattetid. Dessa återkom natt efter natt och visade ett ökenlandskap och romerska stenportaler, som jag såg ovanifrån. En morgon drömde jag att en man med speciellt utseende tittade allvarligt på mig och sa: `Du måste komma till Jordanien.´ Jag vaknade av att jag högt ropade `Amman´! Kort därefter var jag på ett bröllop och där träffade jag en man som sa: `Du måste åka till Jordanien!´ Det visade sig att han var prins av Jordanien och jag blev bjuden till Amman av honom. Jag reste ensam dit och blev väl omhändertagen.

Det jordanska kungahuset äger ett stall med arabiska hästar, den absolut äldsta hästras som människans framavlat. Jag blev anställd där. En dag bad den jordanska prinsessan mig att prata med två av hennes arabiska fullblodshästar som det var problem med. När jag är inne i stallet ser jag ett porträtt på väggen och känner igen mannen på porträttet som den man som talade till mig i drömmen och uppmanade mig att fara till Jordanien. Jag fick av prinsessan veta att det var hennes far, den avlidne gamle kung Hussein!

Det sägs att den kungliga familjen härstammar från profeten Muhammed i rakt nedstigande led och att deras hästar bär på hemligheter. De är som stjärnorna på natthimlen. Och jag fick erfara att det var sant. Hästarna har gett mig svaret på frågan jag grubblat över, nämligen hur världen kan styras på bästa sätt.

Arabiskt fullblod (wikicommons)

Arabiskt fullblod (wikicommons)

Emelie Cajsdotter har talat mycket med hästar: både sina egna samt vilda hästar och de arabiska fullbloden i Amman. Och hon har fått svar på detta med alfahannar och rangordning. I hästflocken existerar över huvud taget ingen rangordning. Det är något som människan felaktigt tillskrivit dem. Hästarna saknar en hierarki. Där finns ingen alfahanne som bestämmer över de övriga. Det skulle inte fungera. Det existerar ingen ledare som är bäst på allt. Det finns inga hackkycklingar utan den ordning som finns baseras på att varje individ använder sin maxkapacitet vid rätt tidpunkt. Det ligger inte i flockens intresse att trycka ned någon utan tvärtom uppmuntra så att varje individs förmåga når sin högsta potential vid rätt tillfälle. En häst kan vara en duktig spejare, en annan duktig på att finna vatten.

-Anser du att det är en teori som kan överföras till det mänskliga samhället?

-Absolut! Det samhälle vi har idag, ledda av alfahannar, verkar ju inte fungera särskilt bra. Det intressanta är inte att utse en härskare utan att fastslå vem som lämpar sig bäst till respektive uppgift.

Dessutom om du tänker på djurägaren och djuret, så ska inte ägaren gå där och bossa hela dagen utan fråga vad ni båda kan bidra med till flocken. Kan du övertyga hunden att det är bäst för er båda om den går fot för att det då blir lättare att överblicka situationen, så förstår hunden det!

Emelie Cajsdotter har rest mycket, bl.a. till Nya Zealand där hon lärt sig om djurmediciner av en gammal maorisk medicinman, något som hon idag ibland har nytta av i sin behandling av djuren.

Mina reflektioner
Djurkommunikation är en företeelse som man ser seriöst på inom transpersonell psykologi. Hos naturfolken med sin närhet till djur och natur fanns troligen denna förmåga allmänt känd. Kunskapen om att detta har existerat historiskt och fortfarande existerar skulle kunna bidra till större lyhördhet och ödmjukhet idag gentemot natur och miljö i vårt moderna samhälle. Det finns kurser i djurkommunikation på nätet. Kan det vara så att den gamla kunskapen inte är menad att dö ut utan tvärtom kommer att återinföras och integreras i den ständigt pågående mänskliga medvetandeutvecklingen?

Emelie Cajsdotter är ”annorlunda”. Hon är en mycket stark och uppriktig person, som erövrat stor medvetenhet om sig själv och naturen runt omkring sig. Hon följer  sin ”inre kreativa röst” med stor integritet. Hon är väl medveten om att de egna erfarenheterna och associationerna kan ge upphov till feltolkningar.  Jag vet inte om hon har samma åsikter om alfahannar idag, sex år senare. Jag får lite grann in hennes funderingar över det mänskliga patriarkatets makt i hennes tankegångar och tycker att jämförelsen med djurens alfahannar kanske haltar något. Måhända var det något i hennes yttre personliga liv som frammanade ett svar på hennes frågeställning just då. Jag har själv ingen erfarenhet av hästar och det vore intressant att veta om Emelie Cajsdotter håller fast vid tankarna om den hierarkibefriade hästflocken än idag och fortfarande menar att det kan vara en lösning i vår samhällsstruktur och i så fall i praktiken hur?

Emelie Cajsdotter i radioprogrammet Tendens 5 maj 2010: LÄNK  (Gå in i artikeln och tryck sedan på länken vid artikelns slut.)

Kersti Wistrand

Noter: 1. Cajsdotter, Emelie, Kungens alla hästar, (2008). Balkong förlag. 2. Moqvist, Åke, De ovanliga – människor som går mot strömmen II. 2006 Balkong förlag.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. lars magnusson says:

    Såg du TV-programmet där Robert Aschberg tog en travhäst som precis vunnit ett stort travlopp och gick till hästviskare och sa att han trodde det var nåt fel på hästen. ALLA (6 st) hittade massor av fel när de ”pratade” med hästen. Bluff och båg!

  2. Hej igen Lars!
    Finns det verkligen så många hästviskare i Sverige? Det visste jag inte 🙂 

    Tyvärr känner jag inte till programmet du nämner och det tycks inte finnas kvar på nätet heller, så jag kan inte kommentera designen av undersökningen, hur urvalet av hästviskare gjordes, om de var verkliga hästviskare eller skådisar, vilka fel hästen sades ha (tillfälligt dåligt humör, tandvärk eller stämbandskatarr eller så..? Jag menar att hästen kanske kunde trava bra trots vissa smärre krämpor?) etc. etc. 🙂 

    Förresten kom jag på ett nytt uppslag för TV-program med Aschberg som ledare. Han skulle kunna skicka ”en patient” till sex olika läkare för att se om det blir samma diagnos eller om de helt missar! 🙂 

    Men skämt åsido, Lars, jag ser inte tillvaron som svart eller vit. Det finns en mängd skiftningar däremellan. Det märkte jag inte minst från mitten av 80- talet och tio år framåt, då jag själv i tysthet granskade förändrade medvetandetillstånd. Jag gick bland annat runt till en mängd utövande tarotutläggare (som alla tog betalt). Slutsatsen var att deras förmågor var av de mest skiftande slag. Det handlade om olika grader av verklig talang, livserfarenhet, naivitet och mognad. Bedömningen gjorde jag med en psykologexamen i botten och helt privat. Det fanns många kurser i tarot på den tiden. Troligtvis hade några av dem som utannonserade sin siarkonst gått en snabbkurs utan att ha utvecklat det väsentliga, nämligen att kunna komma in i det förändrade medvetandetillstånd bortom tid och rum som krävdes.

    Det samma kan givetvis, som jag ser det, kunna inträffa med snabbkurser i djurkommunikation. Om det nu var ”hästviskare” och inte skådisar, kunde det ha rört sig om ganska oerfarna och osäkra som kände att de av någon orsak ville prestera, leverera och bekräftas/ uppmärksammas. Detta innebär dock inte att fenomenet djurkommunikation inte skulle existera. De eventuella charlatanerna och skådisarna faller nog ganska snabbt bort om det inte snabbt blir en betydlig förändring i djurets beteende eller hälsa. Ryktet går och de får helt enkelt inga kunder.

    I något enstaka fall kanske en mycket osäker tarottolkare omedvetet kände av min granskande inställning, blev blockerad och presterade dåligt. Samma sak kunde ha hänt i Aschbergs undersökning, för jag antar att han och eventuellt kameramännen var skeptiskt inställda från början.

    Härmed har jag sagt mitt i ämnet och sätter punkt. Jag lägger djurkommunikationen åt sidan för att gå vidare mot nya äventyr och skrivaridéer. Häng med om du vill !

    Sköt om dig! 🙂 Hälsningar, Kersti

Kommentera

%d bloggare gillar detta: