4 december, 2016

Samisk OS-skidåkare: ”Jag pratar med fåglarna”

Lappen lars Jonsson

Två av våra äldre medlemmar i Humanism och Kunskap har levt nära samer och berättar här några minnen, som visar samernas närhet till naturens väsen.

TEXT av KERSTI WISTRAND

I samband med mina artiklar om samernas historia hörde två av våra H&K-medlemmar av sig. Pia Hellertz växte upp i Hammerdal sju mil nordöst om Östersund med samerna i sin närhet och renskiljning på sjön nedanför barndomshemmet. Ingegerd Wahren, med dåvarande efternamnet Bergström, var distriktsköterska i Vilhelmina i Lappland under 1960- och 70-talen.

Pia tipsar om en vacker och lyhört inspelad dokumentär/naturfilm, benämnd ”Lappen”, där den samiske skidlegenden Lars-Theodor Jonsson (1903-1998) är huvudpersonen. Han var son till renskötande samer i norra Jämtlands inland. Så småningom blev familjen bofast i en by nära Strömsund. Under 1930-talet var han en framstående skidlöpare och deltog i längdskidåkning i OS 1928, 1932 och 1936. Han tog brons i stafett 4x 10 km i VM 1934. För att få slut på journalisternas ständiga frågor meddelade han att han dumpat alla pokaler i en bottenlös tjärn. Långt efter hans död hittades dock samlingen i en källare och finns i dag att beskåda tillsammans med hans skogskoja vid Hembygdsgården i Strömsund.

Lars Theodor Jonsson (Wiki common)

Lars-Theodor Jonsson, 1930-tal (Wiki commons)

Så här berättar Pia Hellertz:

”Vår mamma var nära vän med Lars-Theodor Jonsson. Han blev ju en skidlegend, men hånades eftersom han var ”lapp”. Jag och min dotter besökte honom i hans skogskoja utanför Strömsund. Där hade han bott sedan slutet av 40-talet. Kojan var full med papper och saker han samlat. Det gick knappt att komma in i kojan och när han bjöd på kaffe så var det bara en liten, liten plätt på bordet som var fri att sätta kopparna på… Och hans säng var full med gamla tidningar. Det var inte mycket sovplats för honom. Och i den lilla hallen hängde ett renlår på tork som han kunde gå och karva en bit av. Han ringde gärna, helst mycket sent på kvällen eller på natten, så jag gissar att han hade vänt på dygnet. Han blev senare tvungen att flytta från kojan och in på ett äldreboende, samma boende som en av mina mostrar hade. Det dröjde inte länge förrän hans nya hem var lika överbelamrat med gamla tidningar och prylar. Han blev 95 år. En fascinerande man och det kändes tomt när han hade dött! – Titta gärna på dokumentären. Det är en underbar naturskildring och hans klädtvätt 25 minuter in i filmen är obetalbar!”

Dokumentären spelades in 1990-91 av frilansfilmaren Jerzy Sladkowski och finns att se på SVT:s filmarkiv t.o.m. 28 juni i år (endast inom Sverige). Den gamle OS-skidåkaren var då 87 år, bodde fortfarande i en enkel koja i skogens utkant och strövade i timtal i skogen, där han umgicks med endast sig själv samt djuren och fåglarna i skogen. Filmen är 39 minuter lång och visar filmarens stora känsla för naturens lyriska skiftningar. Lars-Theodor hörs då och då delge sina tankar alltmedan han talar till naturen, hugger ved, gör upp eld och byker sin tvätt i en tunna med kokhett vatten. Han funderar över sitt liv, sin känsla av utanförskap som same, sin ensamhet men även om sin kärlek och närhet till naturen. Så här berättar han eftertänksamt:

”En liten fågel satt där i en trädtopp. Den började spela så fint, så fint… Och jag började prata med den. Det blev tyst en stund och så svarade den. Vi turades om att tala med varandra två-tre timmar och så blev det alldeles tyst. Jag gick 20-30 meter för att se vart den tog vägen och då såg jag den igen. Den satt still tjugo meter på stigen framför mig och tittade på mig: `Är du sur på mig för att jag är bättre på att spela än du?` sa den. `Nä, nä. Du är bättre än jag. Tack ska du ha! Jag önskar dig lycka till!´ svarade jag. Så skildes vi, men – vilken fågel!”

Här kan du se dokumentären fram till 28 juni, om du bor i Sverige: LÄNK

Raven_croak

Att läsa av naturen

Ingegerd Bergström (Wahren) var både distriktsköterska och lärare i sjukvård i Vilhelminaområdet under 60- och 70-talen (efterträdde distriktsköterskan Stina Friis). Som sådan blev hon vän med flera samer, som anförtrodde henne hur de kunde läsa av naturen. Med sin skarpa iakttagelse och mångåriga erfarenheter visste de exakt när vindarna vände. De höll noga reda på det och använde sina klockor. Genom att se på vikta grässtrån och dvärgbjörkarnas löv kunde de veta att ett djur gått förbi och vid vilken tidpunkt. Dess mankhöjd kunde ses på att björklöven var vikta. Så här kunde en same t.ex. säga: ”Här har en renko och hennes kalv passerat nyligen för här (visar i höjd med renhonans manke) är löven borta/vikta åt sidan och här är (visar nedanför mot marken) löven likadana. Där har hon haft med sig sin unge.” Eller ”Här i grenklykan på trädet satt för två timmar sedan en lokatt. Här ligger hårstrån. För två timmar sedan blåste vinden från norr och de förflyttades en liten bit, men föll inte bort eftersom vinden vände och hårstråna la sig på detta sätt istället.”

Det kunde också låta så här när man kom fram till en speciell tjärn: ”Jaså, minsann, Nilas har redan varit här för ett par dar sedan. Jag ser att han tagit skohö just här för att lägga i sina kängor. Jaha, då kom han före mig i år.”

När en same inte dyker upp i tid och man kan befara att något speciellt hänt kan man leta rätt på personen på sitt speciella sätt. En samekvinna berättade för Ingegerd att man då gick ut i naturen, ibland upp på ett fjäll, och ”kände in” riktningen, åt vilket håll den försvunna samen kunde hittas. Sedan for man utefter denna linje tills man hittade honom. I just detta fall hade en scooterolycka inträffat ett par mil bort och man kunde hjälpa loss och ta hand om den skadade. Det var inte ovanligt att man inom familjen ”kände på sig” om någon familjemedlem hade speciella önskemål på ett stort avstånd därifrån. Idag är nog mycket av detta borta, tror Ingegerd.

Ingegerd lever själv nära naturen och berättar om sina fåglar på sitt sommarställe i skärgården. Under det första året där fick hon upp småfisk i nät. De gick inte att använda eftersom de var för små. Istället hackade hon dem i småbitar och ställde renset på bryggan och snart var fåglarna där och åt. En fisktärna tog över och åt upp det sista. Sedan dess kretsar tärnan runt i en lov som för att hälsa henne välkommen varje gång hon kommer ut. När Ingegerd får fisk i nätet kommer tärnan och underrättar henne genom att flyga lovar ovanför hennes huvud och samtidigt skräna. Ingegerd går då ned till bryggan, tar upp fisken ur nätet och ger renset till tärnan. Ingegerd har också upprättat kommunikation med andra fåglar, t.ex. en korp som brukar komma och välkomna henne.

Förändringarna i det samiska samhället under 60-talet var liksom i övriga Sverige stora. Den äldre generationen gillade inte att de yngre köpte färdigmat och lämnade efter sig plastförpackningarna längs renflytten. Där låg de sedan och skräpade.

Att det inte alltid var så lätt att trivas i de svenska ålderdomshemmen kan man förstå. Sydsamekvinnorna knöt trådar i rött, gult, grönt, medan nordsamerna använde gult, rött och blått. Färgerna symboliserade olika energier och var livsbefrämjande. De satte band i dessa färger runt öppningarna på sina koltar och kjolar för att hålla borta de onda energierna/andarna och befrämja livskraften. På ålderdomshemmet fanns bara grått och lila garn, som de tvingades använda istället. Samekvinnorna var förtvivlade och en av dem sa: ”Jag tvingas binda in ohälsa och negativa energier i min kropp!”

En gammal samefarbror minns Ingegerd särskilt. Han lärde sig aldrig använda toaletten utan gick, så länge han kunde, ut i buskarna bakom ålderdomshemmet och satte sig på huk. Provinsialläkaren stödde detta och sa att så här borde alla människor sitta på huk för det var det anatomiskt mest korrekta.

I höst återkommer artikelserien om samerna.

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: