4 december, 2016

Om Macchiarini-affären och den äldre läkaretiken

KI avskedare
Sedan tv-programmen om kirurgen Paolo Macchiarini sändes har Karolinska institutet fått möta en ren kanonad av avslöjanden och kritik.

TEXT av Carl Johan Ljungberg

Det som hänt hade nog sin egen logik. Samtidigt var det något egendomligt och följderna är fortfarande svåra att överblicka. Från att ha varit ett fäste för en forskning enligt beprövade metoder tycks det gamla institutet ha blivit en härd lika mycket för inhumana experiment möjliggjorda genom kall prestigejakt som för ett ängsligt jasägande med ovilja mot kritiska röster, en hemort för akademisk maktsträvan driven av olämpliga incitament. Det återstår för institutet att nu med den hjälp som går att få söka rentvå sitt rykte. Vilken sorg för alla som värnar om den svenska forskningens anseende, kan man utbrista.

Många har efter det skedda tagit tillfället att lufta sin vrede och sin irritation, och en del har betraktat fallet utifrån egna erfarenheter eller oförrätter. Även andra har bidragit med viktiga reflektioner, ofta äldre forskare eller personer med någon distans till de händelser som utspelats vid KI. Jag tänker här inte minst på den bekante barnläkaren Hugo Lagercrantz som har pekat på vitala områden, till exempel medvetandeforskningen, som han hävdat har blivit försummade av institutets nuvarande medarbetare.

Den som ”utifrån” söker betrakta dagens vårdsektor, och inte minst den officiella åsikten om vårdmetoder och läkemedel, kan onekligen göra vissa reflektioner. Man måste således fråga sig om det inte – under begrepp som ”evidensbaserad vård” och liknande som blivit alltmer tvingande – också har pågått en viss likriktning av det medicinska etiken och utvecklingsarbetet, och man kan fråga om denna inriktning trots sina avsikter har varit till gagn för hälsan och för patienternas valmöjligheter. En intressant jämförelse: i en dokumentär som nu går på de sociala medierna visas bland annat hur amerikansk vård från 1920-talet kom att påtagligt snävas in under påverkan av en ny sorts doktriner. Läkare fick därmed krav på sig att enbart utöva den vård som bedrevs med metoder och läkemedel godkända av federala granskningsorgan. Detta hade i sin tur tydligt samband med att regelrätta industrialister som Carnegie och Rockefeller trädde in i läkemedelsbranschen och skapade storföretag, där enorma pengar och resurser sattes in. Mindre företag och läkare som arbetade enligt äldre, olika metoder gjorde sig därmed inte längre besvär. Mängder av så kallade ”herbalists” alltså yrkesmänniskor som använde läkedomsörter och så kallade naturliga preparat drevs bort, varpå enbart preparat med stora inslag av artificiella substanser – som nu ansågs mera ”verksamma” än de förra – ordinerades av läkare skolade i de nya metoderna. Det är inget förfluget antagande, att något liknande kan ha skett i Europa och även hos oss i Skandinavien.

Man kan fråga om denna vårdrevolution – oavsett dess förtjänster, och i medvetande om människors intensiva önskan om bot för sina sjukdomar – ändå hade behövt vara så snabb och så drastisk. Liksom om inte en fortsatt mångfald och ett mer öppet samarbete mellan den nya skolmedicinen och de traditionella metoderna hade varit till nytta.

Bland det som väcker tankar efter Macchiarini-fallet hör också det faktum att den moderna medicinen med tiden har blivit så komplex, både i sin sammansättning och i sina verkningar, att den framstår svår att förklara för utomstående – ja kanske även för dem som verkar inom andra av medicinens specialiteter. Hur skall en patient numera kunna godta ett preparat när det kan verka så pass olika på olika individer? Hur ska skolmedicinen längre kunna skapa förtroende, när desspreparat ordineras närmast mekaniskt av jäktade läkare som sällan har tid att orientera sig i patientens personlighet och förutsättningar? Jag kan själv intyga svårigheten att bedöma vad nya preparat kan betyda, inte minst efter några år som politiskt vald allmänrepresentant ha suttit med i en av de etikkommittéer som i dag på EU:s initiativ granskar forskningsansökningar i medicin. Ansökningarna innehåller ofta rader av formler, hänvisningar till annan forskning okänd för flera i nämnden, liksom förmodanden om önskvärda effekter som det garanterat krävs förmåga att tolka, och som ändå ofta kvarlämnar en oro för att man inte skall lyckas fatta ett adekvat beslut. Visst ingår kunniga medicinare från flera specialiteter i ett sådant råd, men det inger ändå mer eller mindre obehag att delta i en sådan verksamhet.

En annan, besläktad men kanske mer svårformulerad tanke, berör hur attityder hos sjukvårdens personal och inom dagens medicinska utvecklingsarbete skiljer sig från, säg, dem som vi fyrtiotalister och äldre upplevde i vår barndom. Jag tänker här på läkarens och forskarens roller, som då på ett sätt var mer raka och oproblematiska men som nu genom strävan att ge ”makt” till patienten, genom rätten att få en ”andra bedömning” med mera, har förändrats. I dag säger man att den medicinska professionen har tagits ned från sin piedestal och blivit genomskinlig. Gott så – men den frågan förenklas lätt. I varje fall är min uppfattning att äldre tiders läkare knappast var de ”auktoritära” gestalter som i dag ibland antyds. Då fanns det en sorts varsamhet och en ödmjukhetskultur som var mera självklar. Det var den bland annat för att den varken fullt ut hade klippt av sambandet med det drag av konst i Hippokrates efterföljd som ännu vägledde läkarskrået eller med den kristna inspiration till barmhärtig omsorg som har betytt så mycket i Västerlandet. Jag menar inte att dagens sjukvårdspersonal skulle verka i strid med äldre tro, hänsyn eller samvete, snarare att flera förr ägde känslan av att människan och därmed också möjligheten att bota oss har sina gränser, hur mycket vetenskapen än rycker fram.

Jag har bekräftande intryck från 1950-talets Karolinska som då var ganska nytt. Min pappa arbetade på den psykiatriska kliniken, då som nu kanske inte med den mest prestigefyllda specialiteten men en mänskligt mycket givande sådan. Hit kom många med såriga själar, inte minst diktare och konstnärer. De bemöttes med kunskap och mottaglighet för sin personlighet, för den längtan efter mening som inte bara kan mötas med psykofarmaka eller vanemässig terapi. Ett skäl var att det hos medicinarskrået som helhet ännu fanns en betydande allmänbildning, som parades med en kvardröjande känsla för symbolism och sakralitet, vilket inte minst återkom i den förnämliga konstnärliga utsmyckningen i detta universitetssjukhus. Att flera insignier och tecken hämtade ur en urgammal medicinsk kultur hade bevarats hjälpte kanske inte de ångestfulla diktarna men speglade något av en äldre anda. Att detta sedan stod i lustig kontrast till den funkis i tidens folkhemsanda som präglade byggnaderna på Karolinska området och skilde sig från den metoden med dragning till kognitiv beteendeterapi som uppstått senare är en sak för sig. (Min pappa avskydde själva termen ”beteende” med dess antydning av Pavlov och mänskliga experiment).

Det fanns i luften, kan jag avslutningsvis tillägga, en – inte nödvändigtvis religiös utan mer konfessionslös – känsla av sjukdomen som en okänd faktor. Människan sågs som ett aldrig helt åtkomligt eller uttömligt mysterium. Källan till hennes väsen och livsval är dold. Att medicinstudiet då krävde uppoffringar blev också en erinran om detta. På ett vemodigt framgick det till exempel genom att det i nästan varje årskull fanns studenter som avled genom smittor i kontakt med patienter. Det var den mörka sidan, omvittnad av många. Visst fanns det också då prov på motsatsen – en sorts kollektiv självmedvetenhet med ett frö till övermod och övermänniskotankar- men med risk att ta fel kände jag det var vanligare att möta en ”försiktig” stolthet hos de forskare och andra som trots allt gavs chans att bli delaktiga i arbetet med att vidga kunskapens gränser.

Samtidigt som inriktningen på så kallad ”evidensbasering” nog var på väg med de mycket speciella kriterier för denna som valts, kunde vissa läkare (liksom den legendariske ”Enköpingsdoktorn” Ernst Westerlund) tillåta sig att föreskriva kurer som inte skulle ha förefallit vår tids läkemedelsordinerande läkare självklara, men som uppenbarligen nådde resultat. I en tidigare generation fanns det alltså de som ansåg att slags ”kloka råd” och huskurer kan skötas av läkare. Likaså närmade sig en del läkare sina patienter med något av konstfull intuition och en förtroendeingivande personlighet lika mycket som med ren medicinkunskap.

Om detta kunde mera sägas. Vad som den gången ännu fanns kvar var samtidigt pionjärandan från den moderna medicinens genombrott från sent 1800-tal. Det var en tid då läkarna var relativt få, då de hade kämpat dag och natt för sina examina, ofta till låg eller ingen lön, och då de även fick slåss för att få då nya specialiteter erkända. De hade samtidigt svängrum för att prova nyheter inom sina discipliner och möttes inte oviktigt hos omvärlden ett positivt intresse. Det fanns ännu minnen av så kallade eldsjälar som Jakob Billström, och föregångare som Nanna Swartz var ännu aktiva. Få av dem som har ganska god trygghet i dagens medicinska yrken kan nog föreställa sig de vedermödor som präglade en tidigare medicinargenerations vardag, med allt som detta betydde för värderingarna och självbilden.

Vad dessa glimtar säger oss om Macchiarini-fallet vet jag inte, men de har uppenbart väckts hos mig under intryck av det.

Carl Johan Ljungberg

Artikel om Macchiarini på Newsvoice:
Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi vid KI, legitimerad läkare
Svindlande affärer på KI/KUS vid forskning på reservdelsmänniskan – Två patienter dog

Humanismens Värdegrund Vetapedia

About Carl Johan Ljungberg

Carl Johan Ljungberg, Ph D i Politics Född 1949, Ph.D. i Politics, Catholic University of America, 1983. Projektsekreterare för Medborgarna, politikerna och den offentliga sektorn 1976-1978 hos prof. Daniel Tarschys. Projektansvarig hos Timbro, Näringslivets Fond och City-universitetet 1984-1997 och för forskningsprogrammet Den svenska socialstaten med prof. Hans L. Zetterberg 1993-1997.
Ordförande i föreningen Humanistisk Förnyelse
Styrelseledamot i Föreningen Humanism & Kunskap

Comments

  1. k.ingvar.s says:

    Det som slog mig, när filmerna om Macchiarini visades i TV, var att Macchiarini står och klipper till plaststrupen inför bytet – det liknade första bästa lekskola !
    Inför ingreppet borde väl allt var klart; exakt var snitten ska ligga o protesens motsvarande längd … HUR KUNDE personal bara hänga med i ”Kejsarens nya …” ???

Kommentera

%d bloggare gillar detta: