25 april, 2017

Paul Klee och Ivan Aguéli på Moderna museet

Paul Klee Olja 2014 (Public domain)

Paul Klee, Olja 2014 (Public domain)


Det är sista veckan för den unika utställningen av Paul Klees och Ivan Aguélis konst på Moderna museet i Stockholm. Passa på att gå och se dessa andligt inspirerade mästerverk om du kan. Sista dagen är 24 april.

TEXT av KERSTI WISTRAND

Den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869 -1917) och den tysk-schweiziske Paul Klee (1879-1940) möttes aldrig i verkliga livet fastän de hade så mycket gemensamt, men i Moderna museets lokaler har de hängts sida vid sida sedan mitten av januari. I det första rummet kan man se några av de tavlor som de målade 1914 då de båda var i Nordafrika samtidigt: Aguéli i Egypten och Klee i Kairouan i Tunisien.

Paul Klee kom från en mycket musikalisk familj och var själv en skicklig musiker. 1906 blev han vän med V. Kandinskij. Han var 1914 bosatt i Munchen, där han lärt känna medlemmarna av ”Der Blaue Reiter” samt Appollinaire, Delaunay och Picasso. Den sist nämnde hade skrivit en uppsats om ljuset.
Länge visste Klee inte om han skulle ägna sig åt musik eller konst, men resan till Kairouan 1914 fick honom att upptäcka ljuset på ett djupare plan och avgjorde hans framtida yrkesbana:

”Färgen har mig för gott; jag behöver inte sträva efter det. Jag och färgen är ett. Jag är målaren.”

Paul Klees bildkonst kan ofta upplevas som musikalisk och poetisk i sin utformning. Varje visuellt intryck tar form i linjer, ytor och färger, en förnimmelse av dynamik som i sin tur framkallar en ny följd av associationer. Hans uppgift var ”att göra minnena abstrakta”. Skapandet av en tavla var inte fråga om logik:

”Man kommer fram till kunskap om en sak genom att söka dess rötter. På så sätt lär man sig de synligas förhistoria. Men det är ännu inte konst på dess högsta nivå. På dess högsta nivå börjar mysteriet…. Ingenting kan ersätta intuitionen. — Konsten återger inte det synliga utan konsten synliggör.”

Salasonen Ivan Aguéli växte upp i ett medelklasshem med en misshandlande och despotisk far, som tidigt gjorde honom till en inåtvänd sökare och samtidigt oppositionell. Han sympatiserade med Swedenborg och senare med teosofin samt anarkismen. Med sin specialbegåvning – Aguéli lärde sig så småningom nio språk flytande och behärskade sju andra delvis – tog han sig via Konstakademin till Paris, där han träffade den tidens stora personligheter inom konsten. I Paris blir han bl.a. djurrättsaktivist och skjuter mot en matador, vilket förutom fängelse skapar debatt med den följden att tjurfäktningar förbjuds i Frankrike.
Aguéli kommer att göra flera resor till Orienten och Egypten, där han fascineras av solen och ljuset och lär sig arabiska flytande samt konverterar till islam. Han initieras som förste västerlänning i en sufiorden och antar namnet Abd Al-Hadi Aqhili. (Ivan Aguéli kommer inom kort att porträtteras i en egen artikel.)

Aguéli målade sina verk utomhus. Inalles blev det 300 målningar. Konsten var för honom ett andligt uttryck, en bön till Allah. Han var inte intresserad att sälja och hade endast en utställning med fyra tavlor under hela sitt liv. Denna ägde rum i Stockholm och vann föga intresse. Han var före sin tid, men blev den pionjär som införde den moderna konsten i Sverige. Aguéli dog i Spanien, överkörd av ett tåg.
Klee behövde inga yttre motiv. Han målade sin konst i ateljé inomhus. Det blev 10 000 verk, varav många såldes under hans livstid.

Ivan Agueli (1969-1917) "Gotländskt landskap" Frimärke 1969

Ivan Agueli (1969-1917) ”Gotländskt landskap” Frimärke 1969

Upplevelsen av Ljuset
Båda konstnärerna kände sig attraherade av det andliga ljuset. Det tycktes ligga i tiden. Det naturalistiska seendet på samhällsproblem började tjäna ut sin framskjutande plats som konstform. Symbolismen följde i dess spår och utvecklades i 1880-talets Frankrike som motvikt till naturalismen. Symbolisterna fokuserade på det inre livet inte på det samhälleliga engagemanget. Det var anden, inte materien, som skulle förmedlas. Det första känslointrycket av ett motiv var det viktiga, inte själva motivet i sig. Inom författarskapet hörde flera poeter till denna riktning.
Konsten skulle alltså återföras till sina andliga värden och konstnärens uppgift blev att förmedla dessa till åskådaren. Det viktiga var inte att avbilda realistiskt utan att måla den minnesbild eller den effekt som målningen kan åstadkomma inom betraktaren. Att laborera med färg, former, transperens. Att förenkla genom linjer och stora ytor täckta med färg. Man kan om man så vill anlägga en transpersonell aspekt på måleriet. Konstnären ville så långt möjligt själv uppleva de djupare nivåerna av medvetandet inklusive kreativitetens högsta potential – och det C.G. Jung benämner Självet – och sedan förmedla denna upplevelse som en kärleksfull gåva till betraktaren. Förmedlandet av den mystiska upplevelsen av ljuset spelar stor roll hos både Klee och Aguéli. Det nordafrikanska landskapet med dess överväldigande sol blev ”en korrespondens” till upplevelsen av Självet. Aguéli säger:

”Landskapet i ljus. Soligt, genomträngande ljus. Anden behärskar materien. Solen – horisontens absoluta mästare. Solens makt.”

Luftperspektivet undantränger nu linjeperspektivet i hans konst och man kan riktigt känna hur ”het och tjock” luften är när man betraktar hans egyptiska motiv.
Hos Ivan Aguéli finns Swedenborgs korrespondenslära med tankar om ett parallellt universum bortom den synliga världen i bakgrunden. Så småningom närmar han sig sufismen, den mystiska riktningen inom islam, där han initieras i en sufisk orden som den förste västerlänningen någonsin. Han studerade även taoismen.
Hos Paul Klee tar sig försöket att klä upplevelsen av Självet i ord, något andra former. I sina försök att nå människosjälens innersta djup, öppnar sig för honom en annan väg in i mystiken. Han känner dragning till den österländska filosofin och fascineras av själavandringsläran.
Här kan du lyssna till en liten föreläsning om Paul Klee och Ivan Aguéli på Moderna museet: LÄNK

Kersti Wistrand

Källor:
”Lexikon över Modern konst”, svensk redigering av Sven Löfgren, Rabén &Sjögren, Sthlm, och guidad rundtur på museet samt ur eget transpersonellt psykologiskt perspektiv.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: