3 december, 2016

Aniaravisionen

Av Adam Evans - M31, the Andromeda Galaxy (now with h-alpha)Uploaded by NotFromUtrecht, CC BY 2.

Av Adam Evans – M31, the Andromeda Galaxy (now with h-alpha) Uploaded by NotFromUtrecht, CC BY 2.

Två personer, mystikern Ruth Dahlén och författaren Harry Martinson, upplever oberoende av varandra och ungefär samtidigt – oktober 1953 – en lång vision där människan förstört sin jord för att till slut duka under i rymden. – I slutet av sitt liv säger Harry Martinson att Aniara är hans testamente till samtiden och en varning för kommande generationer.

TEXT: av KERSTI WISTRAND

Det är 1953. En sen höstkväll tittar Harry Martinson ut genom rumsfönstret mot den klara stjärnhimlen. Han tar fram sin kikare, går ut och riktar den mot Andromeda och förundras av dess intensitet. Han får själv berätta:

”Det var en stark känsloupplevelse. Det var en sådan stark känsla när jag såg Andromeda i kikaren, en ovanligt klar natt som det kan bli på hösten. Jag kunde inte somna. Jag var tvungen att väcka Ingrid (hustrun) och sa att hon måste komma och se på Andromedanebulosan och hon kom och tittade. Ja, det var en stark upplevelse. Sen gick vi in och drack kaffe, men jag kunde inte somna den natten. Så hängde det där i sig och samma höst började jag skriva på Aniara, lite planlöst först, men sen dök det upp föreställningar inom oss (observera ordet ”oss”!). Så den där känslovärlden konstituerade sig så långt det gick och materialiserades på något sätt genom bilder, så blev det Aniara.”

Harry Martinson Youtube

YOUTUBE: Intervju med Harry Martinson

Harry Martinsons sätt att framställa tillkomsten av Aniara visar på ett starkt sinne för bilder som han materialiserar i ord, ett diktarflöde som känns igen hos kreativa personligheter. LÄNK
Vid tiden för Andromedaupplevelsen hade Harry Martinson så gott som fullbordat sin samhällskritiska diktsamling Cikada, som han lämnat in för tryckning. Atombomberna över Japan fälldes 1945. I november 1952 fälldes en amerikansk vätebomb och i slutet av augusti 1953 en rysk vätebomb. Världen var kaotisk och jorden höll på att förgiftas av radioaktivt nedfall. Kapprustningen accelererade och den stora mardrömmen var ett kärnvapenkrig av misstag.
Harry Martinson hyste en äkta och nära känsla till naturen och var väl bevandrad i allt som hade med den att göra. Han hade studerat naturvetenskap och astronomi på egen hand, detaljerat skildrat småkryp och växter i tidigare dikter och romaner. Nu hade han valt cikadan som vinjett för sin nya diktsamling. Det fanns flera skäl: han hade blivit intresserad av österländsk filosofi, framför allt taoismen, och cikadan spelade en viktig roll i japansk och österländsk poesi. Dessutom var cikadornas ljud det första som hördes efter Hiroshima-bomben. Cikadan var på så sätt en symbol för livets återkomst.
Den klara höstnatten med den mäktiga Andromeda-nebulosan kom emellertid att sätta sina speciella spår i Cikada ….

Ruth Dahlén Foto: Thorbjörn Farke

Ruth Dahlén Foto: Thorbjörn Farke

Ruth Dahléns ”Aniaravision” i oktober 1953

Ruth Dahléns kosmiska vision är redan presenterad i en artikel nyligen. En vinterdag 1948 när hon skidar i skogen och iakttar en snöflinga på ett barr på en grangren, förvandlas denna till ett starkt ljus och hon tyckte sig mikroskopiskt se uppbyggnaden och det pulserande livet i barret. ”Elden” sprider sig till allt runtomkring henne. Slutligen förs hon upp i rymden där hon får en kosmisk upplevelse. Hon ser den energi som fyller alla tomrum i kosmos, ser den som flimrande vitt livgivande ljus, som förflyttar sig i en högergående spiral och skapar liv. LÄNK

Hösten 1953 har Ruth Dahlén tillfälligt brutit upp från Dalsland. Hon befinner sig i Uppsala där hon studerar tyska och litteraturhistoria vid universitetet med syfte att bli lärare. Hon studerar nu flitigt och intresserat olika verk av författare och poeter, gärna med filosofiska och mystiska undertoner och ger sig gärna in i diskussioner. I början av oktober 1953 kommer en ny stark upplevelse till henne med en våldsam kraft och plötslighet. Hon visste att det inte var frågan om en hallucination utan var helt på det klara med att det var något stort och viktigt som uppenbarades för henne och att det gällde större ting än hennes personliga liv och att denna vision var given henne för att hon skulle vidareförmedla den. Visionen varade av och till under tre veckor:

Jag `såg´ kosmos och hela den mänskliga tillvaron som en mekanisk maskin där kugghjulen gick runt, runt utan annan mening än att hålla det hela igång. Maskinen drevs av män med klara händer och målmedvetna hjärnor, jag kunde se tvärs genom deras klara hjärnor, se hur vindlingarna där också fungerade som kugghjul utan annan mening än att överföra sina meningslösa rörelser till den stora maskinen. Men ibland `såg´jag deras målmedvetna händer stanna i de vanda greppen i ett ögonblicks osäkerhet och greps av en stor vånda över vad som då skulle ske, men också av en glimt av hopp – under de sekunder av osäkerhet blev ändå robotens blick en människas. (Ordet `såg´ har i detta fall ej samma konkreta innebörd som i min skildring av ”skapelsevisionen”.)

Hela vår levande underbara jord blev under oktoberveckorna långa stunder totalt utan liv, den var inte MODER JORDEN; jag kände inte igen den, den var en död planet. Fåglarna sjöng ännu, men deras sång var död, ingenting annat än ljudvågor, ett akustiskt fenomen bara, inte Sången till Livet. Rosorna hade sin röda färg, men den var ingenting annat än ett ljusbrytningsfenomen enligt av oss fastställda optiska lagar, det var inte rosornas egen färg, inte Kärlekens och Guds röda färg.”

Under dessa tre veckor kastas Ruth då och då ut på en underlig rymdfärd bortom alla jordiska sammanhang, ut bland främmande världar där hon inte hörde hemma. Hon ser mark och stenar sprängas sönder till stoft på jorden, människor och träd vrida sig i kval, ser jorden steril och död:

”Jag irrade omkring på vintergatorna och sökte något fäste, men ingen stjärna ville kännas vid mig, ingen enda utom den gamla tålmodiga Jorden. Om min själ under de dagarna befann sig ute i galaxerna måste ändå min kropp på något sätt fungerat som en jordisk varelse, men jag har inget minne av det.”

Satellitbild Jorden .Public Domain

Satellitbild Jorden. Public Domain

Men oktoberveckorna var inte endast fyllda av pina och vånda. Under korta stunder befann sig Ruth Dahlén i den salighet hon upplevt under sin skapelsevision, men sedan kastades hon snabbt tillbaka till dess motsats, dess anti-tillvaro, intigheten, icke-varat och hennes själ irrade omkring i ”den Totala Tomheten bortom Tid och Rum”, ett tillstånd som hon uppfattade finns som realitet i universum precis som den salighetens hemvist, som hon upplevde i skapelsevisionen. Hon är noga att poängtera att det inte är frågan om det sinnestillstånd som brukar benämnas ”själens mörka natt”.
Ruth Dahlén säger att det är omöjligt att försöka beskriva denna oerhört komplicerade upplevelse som varade i ungefär tre veckor; mänskliga ord räcker inte till och ändå kände hon att hon måste. Det var hennes uppgift att liksom en profet förmedla denna information till omvärlden. Det var som om hennes hjärna hela tiden laddades med ord: ”hoper av ord, miljontals med ord brottades i mitt rum”. Hon kunde omöjligt fungera väl i vardagslivet eller gå på föreläsningar:

”Jag måste ständigt hålla fast mig för att inte drivas ut på gatan och ropa åt människorna att gömma sig i jorden eller rusa till Domkyrkan för att sätta dess klockor i gungning.”

Vid besök hos en präst och ”biktfader” menade denne att hon hade en uppdämd diktarådra, som pockade på, och att det enda som gällde var att skriva. Hon försökte sedan skriva och skriva, dag som natt, men det var inte dikt, inte litteratur, bara ord. Sida efter sida som alla revs sönder och kastades i sopnedkastet. Allt utom några sidor som hon postade till sin biktfar. Dessa skulle sedan visa sig vara mycket speciella.

Ruth berättar att hon ibland under denna tid fick en fullkomligt vild längtan efter ”jordiska levande ting från naturen”, som om hon anat att de kunde bli ouppnåeliga för oss människor. Hon stod t.ex. en dag länge och tittade på ett fång röda rosor i en skyltfönstret till en blomsterhandel. Hon måste bara ha med sig en hem, gick därför in och köpte en ros, en blomma som hon tog hem och höll fast sig vid: ”Jag måste känna att den hade doft och liv – att den inte bara var yta och spegling.”

Ruth Dahlén har under visionens pågående känt ett stort ansvar och känt att hon inte klarar av att förmedla alla ord och bilder till omvärlden. Hon har ångest inför detta och ber ofta till Gud att där ska finnas någon annan som ser det hon ser och som kan formulera orden i hennes ställe: ”Hade någon annan än jag gjort samma underliga färd? En levande jordisk varelse?”

Den 27 oktober 1953 skriver hon ned: ”Gud förbarma Dig, jag orkar inte mer!” Hon grips av orimlig längtan efter stenar och träd – efter Moder Jords attribut – och beger sig mitt i natten ut till en öppen plats mellan Svartbäcksgatan och Fyrisån, där hon låter sina händer känna stenarnas och trädens fasta form. Hon viskar tyst för sig själv några bibelord ”Med markens stenar står du här i förbund, med djuren på marken har du ingått fred.”

Den tre veckor långa visionen upphör lika plötsligt som den började. En tid senare beslutar Ruth Dahlén sig för att resa till sin bästa väninna i Stockholm. Denna var den enda hon skulle kunna anförtro sig åt och som skulle kunna förstå henne. Ruth köper sig en tidning på tåget och hennes ögon faller på en recension av Harry Martinson bok ”Cikada” med Sången om Doris och Mima. Tiden stannar upp och hon känner igen sig i hans beskrivning och försökte hålla fast sig i den jordiska verkligheten. Det hon upplevt under sin vision under de tre veckorna i oktober, tycks i så mångt och mycket överensstämma med vad Martinson skrivit! Kan det vara möjligt att ansvaret lyfts från hennes axlar och att hon blivit hörsammad: någon annan hade också upplevt visionen och kunnat formulera den i ord!
Hon besöker sin väninnan och inhandlar samtidigt Cikada. Det var med igenkännandets vånda men också med en känsla av befrielse som hon läser om rymdskeppet Aniara. Hon var inte ensam om ansvaret!

Sången om Doris och Mima – Harry Martinsons vision oktober 1953

I en tidningsintervju i december 1953 berättar Harry Martinson om den starka inspiration som överföll honom efter natten då han och hustrun Ingrid tittat på Andromedanebulosan. Under några oktoberveckor hade han skrivit som i trance. Ofta hade han dikterat för sin fru och ibland hade flera rader kommit så gott som färdigformulerade och med en sådan hastighet att hon knappast hann med att skriva ned dem. Så hade sången om Doris (jorden) och Mima (en artificiell tänkande intelligensmaskin) kommit till. Harry Martinson ville ha med sångerna i Cikada och lyckades snabbt få in dem trots att boken låg så gott som klar i tryckeriet. I intervjun berättar författaren att dessa 28 sånger var början på ett tänkt större verk som så småningom skulle få namnet Aniara. Som bekant utgavs Aniara 1956.

Ruth Dahlén – visionär i tjugonde århundradet

I sin bok ”Ruth Dahlén – visionär i tjugonde århundradet” (Natur och Kultur, 1974) berättar författarinnan ingående om sin ”aniaraupplevelse” eller ”oktobervision” som hon kallar den. På drygt tio sidor jämför hon sin upplevelse med Sången om Doris och Mima. Hon går noggrant till väga med citat ur boken Cikada och egna parallella upplevelser. De anteckningar som hon sänt till prästen under visionen blir ett bevis på överensstämmelser. Hon läser Sången om Doris och Mima och gråter av igenkännande. Hon känner igen sig i Harry Martinsons kärlek till Doris, Moder Jord och i hans sätt att skildra de jordnära stenarna som sprängs med ett Kassandraskri (1) i tjugosjätte sången:

”Så ropar de ur stenar med varandra./Så ropar de ur stenar med Kassandra./ Till Miman rusar jag som om jag kunde/ det hemska dådet hejda med min död.”

Hade hon själv fungerat liksom Miman som inte kunnat ta in alla fragment av bilder och skeenden som kommit inom hennes radie; färdig att sprängas sönder och brytas ned när hon försökte sovra bland bildfragmenten av rymden och jordens och människornas situation, bringa dem i ordning och formulera det i ord, men som blivit räddad i sista stund?
Hon tackar Gud att någon annan också hade träffats av ”de brinnande pilarna” och kunnat formulera visionen i ord för omvärlden.

Harry_Martinson_Aniara_bokomslag

Harry Martinson som visionär

Så låg Aniara på bokhandelsdiskarna i oktober 1956: Gondoldern Aniara – ett jättelikt rymdskepp som transporterar 8000 emigranter från Jorden (Doris) till Mars, men allt går på tok. Aniara kastas ur kursen och driver ut från solsystemet. Slutet kan bara bli ett. LÄNK

Profeter och visionärer har funnits i alla tider och kulturer. Sina samhällens ”heliga” som skådat in i djupen bortom tid och rum och som i bilder och visioner fångat in vart människor kollektivt är på väg; ”heliga” som känt en kallelse och ett världsansvar att väcka sina medmänniskor och varna dem för den väg de slagit in på. De i vår kultur mest kända är de bibliska profeterna, men vi har också kännedom om indianernas mäktiga visioner i vars anda Greenpeace bildades. Dessutom finns idag mitt ibland oss en ny grupp av visionärer: personer som varit mycket nära att dö, men som överlevt och som haft mycket djupa och genomgripande nära dödenupplevelser. En liten del av dessa har fått bestående förändringar i sitt medvetande i det de kan aktivera de djupare medvetandenivåerna som vi alla bär slumrande inom oss och kan berätta om visioner om jordens framtid och människans valmöjligheter. Den amerikanske professorn och nära dödenforskaren Kenneth Ring har i sin bok ”Heading to Omega” (Quill, New York, 1984) redovisat planetära visioner från sexton nära dödenupplevare.

Slutligen har vi de stora kreativa personligheterna som i bild, ord och ton kan fånga upp och förmedla kollektivets gemensamma väg och uppmana till eftertanke och rätt val innan det är för sent. Dit hör definitivt författaren och poeten Harry Martinson. Han har betecknat Aniara som en Kassandravarning. Kassandra var i den grekiska mytologin dotter till Trojas kung. Hon hade fått siargåvan av Apollon, men eftersom hon vägrade att ge sig till honom fick hon ett straff att ingen skulle tro på henne då hon siade om framtiden. I en intervju har Harry Martinson sagt att han själv kände sig som ”ett medium och en rapportör ur sin egen tid.”

Dagen före publiceringen av Aniara 1956 säger Harry Martinson i en radiointervju att hans avsikt med eposet var att

”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. … Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan det jag i huvudsak ville säga.” (1)

I tidningen Vi, nr 3 1957, blev han intervjuad om dikteposet Aniara som publicerades den 12 oktober 1956:

”Fototurben som spränger Dorisburg är symbol inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet. Mot allt detta vill Aniara vara en kassandravarning.

Harry Martinson har i en annan intervju på sin ålders höst (LÄNK) värderat sitt författarskap, där han sätter Aniara främst. Liksom profeten har han känt en kallelse att förmedla ett tänkbart scenario för vår Jord ifall vi inte lyssnar på de varningar som finns runt omkring oss, just nu högaktuella i så väl miljö-  som kärnvapenpolitiken med Natos vilja till framskjutna positioner på svenskt territorium:

”Om Aniara skulle jag vilja säga att det är mitt egentliga testamente till min samtid och jag är stolt nog att vara glad över att ha skrivit den en gång. Aniara är en varning och den kommer att vara en varning undan för undan.”

Kersti Wistrand

Källa:
1. Harry Martinsons Kassandravandring av Elisabeth Stenborg, länk

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: