3 december, 2016

Peer review

Peer review eller ”referentgranskning” är utvärdering av ett arbete med en eller flera personer med liknande kompetens som producenten av arbetet (Peers: kamrater/likar/kollegor). Den syftar till att utgöra en form av självreglering av kvalificerade medlemmar av ett yrke inom det aktuella området. Peer review metoder används för att upprätthålla kvalitetsstandarder, förbättra prestanda och ge trovärdighet. Inom den akademiska världen används vetenskaplig peer review för att bestämma lämpligheten för publicering av en akademisk uppsats.
Peer review inom vetenskapen, det vill säga sakkunnig granskning, förutsätter att bedömningen görs av forskare som är kunniga inom det aktuella forskningsfältet.

I Vetenskapsrådets användning av peer review sägs vetenskaplig kvalitet vara det främsta bedömningskriteriet. Men det förekommer även annan hänsyn som påminner om bias. Man har en policy som innebär att vissa ämnesområden är förbjudna såsom exempelvis homeopati.

En prototyp av en professionell peer-review process rekommenderades i Ethics of the Physician skriven av Ishaq ibn Ali al-Ruhāwī (854-931). Han ansåg att en behandlande läkare var tvungen att göra dubbla anteckningar om en patients tillstånd vid varje besök. När patienten blev botad eller hade dött, skulle den behandlande läkarens noter undersökas av ett lokalt medicinsk råd av andra läkare, som skulle avgöra om behandlingen hade nått upp till de standarder som krävs för sjukvård.

Vetenskaplig peer review (även känd som referentbedömning) är processen att utsätta en författares vetenskapliga arbete, forskning, eller idéer för granskning av andra som är experter inom samma område, innan ett papper som beskriver detta arbete publiceras i en tidskrift eller som en bok. Peer review hjälper utgivaren (det vill säga, redaktör och chefredaktör eller redaktion) att besluta om arbetet ska accepteras, anses godtagbar med revideringar, eller förkastas.

Kritik mot vetenskapens peer review

Referenten behärskar inte alltid artikelns ämne, och väljer i vissa fall att bedöma artikelns språk och form snarare än själva resultatet. Svårbegripliga artiklar stoppas inte alltid, om granskaren inte vill erkänna sin okunskap. Tvärtom kan formellt akademiskt språk och onödigt många matematiska formler ibland underlätta acceptansen av en artikel med tveksamt nyhetsvärde. Det finns exempel på författare som på skämt avsiktligt har skrivit artiklar fyllda med nonsenstext och innehållslösa formler, som har accepterats av granskare.

Texten hämtad från svenska Wikipedia är märkt att den behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. Detta är märkligt eftersom starka källor finns. Men den ifrågasätts sannolikt då den kritiserar ”maniska rop på peer review”.

Richard Horton, redaktör för den brittiska medicinska tidskriften The Lancet, har sagt att:

”Ett misstag är naturligtvis att tro att referentgranskning skulle vara något mer än ett grovt sätt att avgöra acceptansen för – inte giltigheten av – en ny upptäckt. Redaktörer såväl som forskare vidhåller referentgranskningens centrala betydelse. Vi presenterar referentgranskning för allmänheten som vore det en närmast helig process som bidrar till att göra vetenskapen till vår mest objektiva metod att söka sanningen. Men vi vet att referentgranskningen är partisk, orättvis, oansvarig, ofullständig, enkel att bemöta och manipulera, ofta kränkande, oftast okunnig, ibland dum, och inte sällan felaktig.[1]

1) Horton, Richard (2000). ”Genetically modified food: consternation, confusion, and crack-up ”. MJA ”172” (4): ss. 148–9. PMID 10772580

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Kommentera

%d bloggare gillar detta: