2 december, 2016

Tusen år i Lappmarken

By Olaus Magnus - Carta Marina 1572 (Wikimedia Commons)

By Olaus Magnus – Carta Marina 1572 (Wikimedia Commons)

Att förstå svensk och nordisk historia innebär också att innefatta och förstå våra minoritetsfolks historia. Samerna skiljer sig från alla andra urfolk i det avseendet att de inte är papperslösa. Det finns 700 års dokument i svenska arkiv som visar på samernas rättigheter och skyldigheter. Lilian Ryd föreläste, Kersti Wistrand antecknade.

AV: KERSTI WISTRAND

Samernas nationaldag 6 februari 2016 firades i Etnografiska muséets hörsal i Stockholm med föreläsningar kring temat ”Hur kan samerna synas /mer/ i den svenska historieberättelsen? ” Ett par hundra gäster – många klädda i färggranna samekoltar- lyssnade med stort intresse.
Först ut att föreläsa var författarinnan Lilian Ryd från Norrbotten född i Lappland 1949. Hon flyttade så småningom till Stockholm och blev utrikesredaktör på TT. Inledningsvis presenterade hon sig själv:

” En dag inspirerade mig min bror Yngve, som också var författare, att skriva om samerna. Han fick mig att resa upp till Jokkmokks kommun där jag började intervjua hundratals äldre samekvinnor. Efter åtta års arbete kom boken om dem ut: ”Kvinnor i väglöst land”. Den följdes av ”Vi åt aldrig lunch”. I samband med matbokens ordlista dök begreppet ”Lappmark” upp. Vad innebar det? Ordet måste förklaras i ordlistan och jag vände mig till juristen Tomas Cramér, som är en av Nordens främsta sakkunniga om Lappmarkens historia och juridik samt författare till ett 60-tal volymer. Detta blev inledningen på två års forskning och skrivande. Jag gick igenom 700 svenska arkiv från 1300-talet och framåt och utväxlade 57 brev med Tomas Cramér innan boken ”1000 år i Lappmarken” kunde ges ut 2012 (1). Det var en djungel av förordningar, lagar och paragrafer, som vi försökt reda ut, men jag har vinnlagt mig om att skriva på ett lättillgängligt språk. Språket är mycket viktigt när man vill nå sina läsare.”

I och med boken presenteras nu för första gången samernas historia ur ett juridiskt och historiskt perspektiv och visar på hur internationellt Lappmarken i själva verket varit i mer än tusen år. Delar av området har även benämnts ”Finnmarken”, eftersom där också har funnits (och finns) andra finsk-ugriska grupper, men Lilian Ryd fokuserar under föreläsningen på samernas situation. Ingen annan urbefolkning är så dokumenterad som just samerna. De har deltagit i internationell handel och varit föremål för kungars och kejsares landanspråk, administration, lagstiftning och skatteuppbörd.
Vi kan finna en mängd publicerade skrifter om Lappmarkens folk på bl.a. latin, grekiska, engelska, franska. Samernas handel och försörjningsmetoder beskrivs i källor från 800- talet och framåt. LÄNK:  Idag är detta bortglömt och beskrivs oftast felaktigt: ´Fram till 1870-talet var norra Sverige ett öde och i stort sett okänt område, befolkat av samer och några få jägare.´

Men vad innebär då ”Lappmarken”? Jo, Lilian Ryd förklarar noggrant.

SAPMi

Sápmi

För tusen år sedan existerade inte Sverige som land och inte heller några ”svenskar”. Långt innan gränserna för nordliga riken ritades upp bebodde samerna områden i norra Norge, Sverige, Finland och på ryska Kolahalvön. Runt år tusen sträckte sig området västerut till Atlantkusten, norrut till Ishavet, österut till Vita havet och söderut till Dalarna och norska Dovre. Idag används inte det gamla begreppet lapp utan same. Samerna har aldrig någonsin kallat sig själva för ”lappar” och det gäller för alla samer, även de på Kolahalvön. Det forna uttrycket ”Lappriket” heter Sàpmi på samiska.

Åtskilliga sjöslag har utspelat sig runt Lappmarkens kuster och danska, norska och svenska krigståg till Kolahalvön har förekommit under 1500- och 1600-talen. Ryska härjningståg har även ägt rum. Sàpmi och dess råvaror och handelsvaror har varit utsatt för många stormaktsdrömmar. Under 1800-talet kom industrialiseringen med jakten på skog, malm och senare även vatten. Inom Sàpmi har det emellertid alltid i formella termer rått fred och dess folk har levt i endräkt med naturen och dess energier.

Redan på 1300-talet beviljades samerna jakträtt på samma villkor som adeln eftersom de var så skickliga att bedriva jakt och pälshandeln var så viktig. Precis som bönderna betalade samerna tionde, men i renar räknat. De hade dessutom samma skattmannarätt som adeln. Att betala skatt för sin mark innebar en stark äganderätt. Liksom adeln hade de fideikommiss, vilket innebar att egendomen inte kunde säljas utan gick i arv till äldste sonen. Fideikommisserna har varit de största markegendomarna i Sveriges historia. Fastän detta system är avskaffat i lagen, lever det delvis kvar än idag inom adeln och kungahuset, ett argument som samer använt sig av i Girjasfallet.

Handel
De samiska handelsvarorna var mycket viktiga. Byteshandel och fredligt samarbete mellan samer och svenskar hade ägt rum i tusentals år. Låneord i både svenska språket och i samiskan tyder på utbyte, samarbete och endräkt. I samiskan finns en hel del svenska låneord. De äldsta kan dateras till ca 500 e. Kr. och gäller främst handel och båtbygge. I svenskan har vi bl.a. lånat in orden vaja och härk (renhona och -hane).
1328 utfärdades en lag som stadgade att ”ingen bör hindra lapparna i deras jakt”. Samerna jagade bl.a. hermelin, lo och ekorre. Ekorrarnas grå vinterpäls användes till pälsar i hela Europa. Fågeldun, tran och flodpärlor var likaså viktiga varor. Det var byteshandel som gällde och det var birkarlarna, dvs. handelsmännen, som bedrev denna med samerna (2). De förde bl.a. med sig mjöl, salt, kläde, hampa och lin till samemarknaderna. Enligt en lag stiftad vid lagmannatinget i Piteå 6 juli 1424 skulle birkarlarna fråntas handeln under tre år om de fuskade med att föra dessa varor till samerna.

En bikarl med sin handelsvagn. Källa: Schefferus bok LAPPONIA (LAPPLAND) utgiven år 1673

En birkarl med sin handelsvagn. Källa: Schefferus bok LAPPONIA (LAPPLAND) utgiven år 1673

Birkarlarna använde sig i sin handel med samerna av en birk, dvs. ett köpekontrakt som karvades i trä med hack och tecken. Denna birkkäpp sågades mitt itu så att köpare och säljare fick var sin bit, som inte gick att förfalska eftersom birkens ådror passade in i varandra. Denna metod användes över hela Sverige och Ryssland. (Enligt min vän, professorn och språkforskaren Dmitri Spivak i St. Petersburg, benämndes denna träbit ”birka” i Ryssland. Han menar att ordet kan härledas från turkmenska folkstammar.)

Gustav Vasa gjorde mycket för samerna på gott och ont. 1526 föreskrev han lappska nämnder och 1543 utfärdades brev att samerna var jämställda med rikets bönder och hade jakträtt. De skulle äga både ”fast och rörligt” i markerna, dvs både land och djur. Gustav Vasa utnämnde också birkarlarna till fogdar och skatteindrivare. Av det tionde, som samen betalade av sina renar, gick 1/3 till prästen och 2/3 till staten. Under hans tid kom birkarlarna i Lappmarken att tillhöra de allra rikaste i Svea rike. ( Enligt DN -se länk nedan- ville Gustav Vasa också bygga upp Sverige till en stark nationalstat och få tillgång till Norra Ishavet. Makt över människor gav makt över land. Genom de kristna prästernas mission kunde Lappmarken hållas under kontroll. Prästerna ansvarade även för samernas utbildning.)

Hans son Karl IX, som var noggrann med skatterna, misstänkte emellertid att birkarlarna for runt och tjänade pengar utan kontroll och beslöt därför att begränsa deras handelsprivilegier. Samemarknaderna blev nu färre i antal. Marknaden i Jokkmokk blev den största och viktigaste. All byteshandel skulle ske under en och samma vecka, vilket var unikt för hela Sverige. Till marknaden skulle skola, kyrka och tingsrätt knytas.
De samer som inte ägde renar, bosatte sig längs kuster och älvar och blev sjö- och skogssamer. Det var alltså samerna som blev de första nybyggarna i Lappmarken.

Samerna befriades från krigstjänst från 1600-talets början t.o.m. andra världskriget. 1602 fick de egna platser i riksdagen – även om det i praktiken inte utövades mer än i något enstaka fall. Under 300 år satt lappmarkens samer med i alla ting inom sina område.

1723 bestämde svenska Ecklesiastikverket att skolor skulle anordnas för samebarnen, som skulle kristnas och därför lärde sig läsa och skriva drygt hundra år tidigare än böndernas barn. Dessa samiska skolor förlades till marknaderna och var gratis internat med sex barn per skola. De avskaffades 1841.

Fjällsamer i Lyngen i Troms fylke 1928. Två av männen bär den för Kautokeinoområdet så typiska "de fyra vindarnas mössa". Vykort publicerat av T. Høegh. (Wikimedia Commons)

Fjällsamer i Lyngen i Troms fylke 1928. Två av männen bär den för Kautokeinoområdet så typiska ”de fyra vindarnas mössa”. Vykort publicerat av T. Høegh. (Wikimedia Commons)

Gränsen mot Norge

Efter det stora nordiska kriget slöt Sverige fred med Danmark-Norge 1720. Samtidigt beslöts att man skulle dra en gräns mellan de båda rikenas lappmarker, vilket aldrig tidigare gjorts. Det blev ett omfattande arbete med många intervjuer med samerna, där man tog hänsyn till vilka samer som hade betalt skatt till svenska staten. Deras områden borde rätteligen höra till Sverige. Så tillkom den nya svensknorska gränsen 1751. Hade inte dessa skattmannarätter varit noggrant registrerade, skulle viktiga gruvor som Kirunavaara och Gällivare troligen idag ha legat på den norska sidan om gränsen.

Lappkodicillen fogades till gränstraktatet mellan Sverige och Norge år 1751. Den kan ses som ett frihetsbrev och innehöll 30 paragrafer om samernas rätt att fritt få passera gränserna.
Även andra lagar och rättigheter gjordes upp för samernas räkning. De särskilda s.k. lapprätterna handlade om arv och tvister mellan samer. En lagmansrätt för allvarliga brott, t.ex. mord, fanns fram till 1949. Lappkodicillen med renbetesrättigheter är fortfarande giltig.
Kolonialiseringen
Handeln vid Ishavet och i Lappmarken var viktig och flera länder runtom trängde på. Ryska soldater invaderade områden vid Skellefteälven under 1800-talet. Svenska staten började därför uppmuntra till kolonisation och nu invandrade även svenska nybyggare, som snart ansåg sig besitta rättigheter på samisk mark. Dess för innan hade finsktalande grupper från den norrländska kusten givit sig västerut och in i Lappmarken.

dn mätning same

Svår fråga kring Karolinskas 800 kranier DN.SE. Reportage: Fredrik Funck. YOUTUBE.

Nationalismen och rasbiologin

1809 förlorade vi Finland till Ryssland och nationalismen tog fart allt mer och växte sig stark i hela Europa. En av de vansinniga idéerna var att en nation skulle vara ”ren” och inte uppblandad. Redan på 1700-talet uppstod teorier om mänsklighetens utveckling och att den befann sig på olika utvecklingsstadier.
Så småningom började man mäta levande människor och fotografera dem nakna. I rasbiologiska institutets regi (grundat 1922) gjordes mätningar av lång- och kortskalligheten samt andra kroppsdelar hos bl.a. samer och tornedalsfinnar, som betraktades som avvikande. Dessa kränkande behandlingar då det gällde norra Sveriges invånare, handlade egentligen om att få statlig tillgång till den enorma äganderätt av råvaror som samerätten stod i vägen för. Den kränkande behandling som inträdde under 1900-talet första halva är idag svår att förstå. Många av de äldre samer Lilian Ryd intervjuat har berättat om den fruktansvärda tid då de som barn skildes från sina familjer och tvingades in på nomadskolor där de förbjöds tala samiska och bestraffades för det om de blev påkomna. Dagens Nyheter har denna dag, den 6 februari, en artikel om detta, som hon varmt rekommenderar till läsning: LÄNK

Föreläsningen var nu slut och en frågestund inleddes. På plats fanns företrädare för elva statliga muséer från hela landet. Denna vältaliga, levande framställda och faktarika föreläsning imponerade på oss alla och applåderna var stora. Vi hade alla fått något nytta att tänka på. Muséerna kommer att ta in det samiska mer och mer och våra historieläroböcker för barn och ungdomar kommer i framtiden att inkludera den borttappade samiska historien i den svenska – var så säker!

Mitt eget tillägg: rasbiologin

Lilian Ryd hade begränsad tid för sin föreläsning. Därför finner jag det vara på sin plats att under denna rubrik göra ett litet tillägg med förtydliganden av tankarna bakom rasbiologin.
På 1830-talet gjordes mätningar på arkeologiskt material och av kranier från bl.a. samer för att få fram urfolket i Skandinavien. (3) Man skändade gamla samiska gravplatser och förde ned skelett för undersökningar till Mellansverige. Idag finns många kvarlevor fortfarande kvar i flera muséer, fastän samerna önskar få allt tillbaka för begravning.

Linné hade dess för innan och i förbigående applicerat antikens och medeltida läkares lära om de fyra elementen på ”den vita, gula, svarta och röda rasen” och givit dessa egenskaper utifrån de enskilda elementen (4).
Darwin brukar kallas rasbiologins fader. Även om man tänkt i liknande banor tidigare, så var det han som gjorde den största idéhistoriska insatsen genom att radera ut skillnaden mellan människor och djur. Hans idéhistoriska resonemang passade den brittiska kolonialismen mycket väl. Nu kunde man tala om att den västerländska människan och i synnerhet den brittiska som tillhörde en ”superior race”, en överlägsen ras, och på sätt ansågs imperialismen vila på vetenskaplig grund.(5)

Under 1920-talet blev detta ett hett debattämne i Sverige. Fanns där inte en degenerationsfara, en försämring av folkmaterialet och förgiftande av samhällskroppen även hos oss? Oron växte att invånare med ”sämre” egenskaper fick fler barn än de med ”rätt” ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att utvecklingen därför skulle gå åt fel håll. 1922 grundades Statens institut för rasbiologi på initiativ av dess förste chef läkaren Herman Lundborg. (6) Detta institut ändrade inriktning och mot en mindre rasbiologisk grundsyn då Lundborg gick  i pension 1935-36, men institutet levde kvar in på 50-talet. Så sent som 1963 lyssnade jag till föreläsningar om rasbiologi i Uppsala universitet, dit massor av studenter vallfärdade för att lyssna eftersom ämnet då hade ett löjets skimmer över sig.

Rasbiologiska undersökningar genomfördes på 100 000 svenskar. Bland de undersökta fanns bl.a. psykiskt efterblivna, vanartade, tattare, romer och inte minst samer och tornedalingar. Man ville undersöka såväl miljön som det biologiska arvets betydelse för att finna bakgrunden till vilket folk som var äldst i Sverige, brottslighet, vanart, alkoholism och sinnessjukdom. Forskningsresultaten presenterades 1926. I förkortad form kom den ut som en lärobok, ”Svensk raskunskap”, för gymnasiet. En del ”efterblivna” tvångssteriliserades för att inte föra anlagen vidare. Med facit i handen kan vi se hur nära denna kränkande forskning stod nazismens rasläror.

maloutv4

Maja Hagerman gav 2015 ut sin bok ”Käraste Herman – Rasbiologen Herman Lundborgs gåta.” Här intervjuas hon i TV-programmet Malou efter tio: YOUTUBE  ”Gåtan” syftar på att Herman Lundborg trots sina rashygieniska teorier förälskar sig i en meänkielitalande kvinna från Övre Soppero (Kiruna kommun) och får ett barn med henne. Hon är dock mycket stark och hennes stolta släkt tvingar honom till giftermål.

I följande artikel om samerna får vi följa med i arkeologernas spår och bl.a. läsa om vad vikingarna fick lära sig av samerna; något som kanske möjliggjorde de långa vikingafärderna.

Kersti Wistrand

Källor:
1. Lilian Ryds föreläsning bygger på boken ”Tusen år i Lappmarken – juridik, skatter, handel och storpolitik” (2012) av Lilian Ryd, Tomas Cramér, Ordvisors förlag.  2.Benämningen ”birkarlar” är känd i svenska dokument sedan 1328 och var förmodligen en yrkesgrupp inom de forna finsk-ugriska nybyggarna vid Bottenviken. Under Magnus Erikssons regeringstid fick de officiella privilegier och skydd av den svenske kungen, vilket gjorde dem till en elit i samhället. Källa: Dick Harrison, http://blog.svd.se/historia/2014/10/25/kvaner-och-birkarlar/ Birkarlarna delade sinsemellan in samernas områden i olika handelsprovinser, s.k. ”lappmarker”. Källa: http://www.samer.se/2136
3. http://www.samer.se/1028?template=print_faktablad . 4.http://www.svd.se/linnes-teorier-banade-vag-for-rasismen
5. http://www.varldenidag.se/debatt/darwin-rasbiologins-fader/cbbiiy!3awfbxO7NyoXeAStzTuKMQ/
6. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: