4 december, 2016

Sanningen bakom Mullvadsockupationen

Kvarteret Mullvaden, där Kersti Wistrand bodde på Krukmakargatan 12. Skiss av Fredrik von Feilitzen, som kämpade för bevarandet av husen.

Kvarteret Mullvaden, där Kersti Wistrand bodde på Krukmakargatan 12. Skiss av Fredrik von Feilitzen, som kämpade för bevarandet av husen.

Ikväll, lördagen den 23 januari kl 20.00, visas programmet ”Stjärnorna på slottet” på TV1. Det är skådespelerskan Marika Lagercrantz´ kväll och hon kommer bl.a. att berätta om sin tid i kvarteret Mullvaden på Stockholm söder och hur hon lärde sig montera ned gamla kakelugnar. Kersti Wistrand bodde där samtidigt som sista hyresgäst med förstahandskontrakt och berättar här sanningen bakom Mullvadsockupationen.

Stockholm stad hade för avsikt att riva delar av 39 gamla kvarter på Södermalm under slutet av 70-talet. De första fyra husen som skulle rivas låg i kvarteret Mullvaden, där resterna av Swedenborgs trädgård fanns bevarad. Kersti Wistrand var den sista hyresgästen med förstahandskontrakt som lämnade husen. Hon hade dess för innan arbetat under ett års tid i en aktionsgrupp för stoppandet av rivningarna på Södermalm och delger här sina minnen.

TEXT: av Kersti Wistrand

Under 1970-talet hyrde jag en lägenhet i ett privatägt hus på Krukmakargatan 12. Jag hade ett förstahandskontrakt till en vacker gammal tvåa från 1883 med stuckatur högt upp i taket, stora rum med djupa fönsternischar och en grönglaserad, vacker gammal kakelugn, serveringsgångar och diskbänk med marmorplatta samt köksutsikt ned över Swedenborgs gamla trädgård. I hörnet av Krukmakargatan – Torkel Knutssonsgatan startade Bror Ragnar Lundgren 1865 en kakel- och krukfabrik, varifrån min kakelugn hade inköpts. Huset stod på en stabil berggrund och trädgården var härlig att sitta i under sommarhalvåret, inte minst för alla minnen med atmosfär från Swedenborgs tid. I trädgården fanns en gång lusthuset, som nu står på Skansen, i vilket den internationellt kände vetenskapsmannen Swedenborg umgicks med änglarna och författade sina teologiska böcker under livets höst.

Emmanuel Swedenborg (1668-1772)

Emmanuel Swedenborg (1668-1772)

Under 1976 fick jag plötsligen ett nytt lite udda intresse. Jag började drömma om underjordiska gångar och dagtid började jag intressera mig för tunnlar och ledningar under jorden. Visserligen bodde jag i kvarteret Mullvaden, men det var inga mullvadsgångar jag smög i i de nattliga drömmarna. Vid ett tillfälle gavs det offentlig guidning i gångar under Slussen. Själv förstod jag inte mitt udda intresse, men brukade skoja med att jag blivit intresserad av ”Stockholms undre värld”. Jag visste det inte då, men inom ett år skulle jag sitta där med Stadsarkitektkontorets kartor över kvarteret Mullvadens undre värld framför mig! Det visade sig att mina drömmar och tankar varit av prekognitivt slag.

En vacker dag bytte huset ägare. Det kommunalägda Svenska Bostäder köpte huset liksom flera intilliggande. Snart stod vi alla inför fakta: här skulle rivas och byggas nytt med lägre i tak och fler lägenheter på höjden. Hyresgästerna samlades inom varje hus och talade ut om sin oro. Flera hade bott där i över 50 år och ville inte förflyttas ut till förorten. Oss grannar emellan i kvarteret stod det också klart varför rivmingsplanerna tagit fart just nu. Det var plötsligt nya tider där feta avdrag kunde göras på att bygga nytt och dessutom nya normer för energisparande. Det var en lönsam tid för bostadsägarna och byggbranschen och varför inte passa på att investera i något som skulle kunna löna sig så bra i längden för ett kommunalt bostadsbolag?

Men inte nog med det – rykten spred sig mellan oss på Söder. Flera kvarter var utsatta för samma tankegångar. De fyra husen på Krukmakargatan 6 -12 var de första. Sedan skulle stora delar av övriga husbestånd i Mullvaden gå samma öde tillmötes. Sedan kvarteret Piskan. Sedan Pyramiden, etc etc. Så småningom kunde vi konstatera att det rörde sig om rivningar på sikt av äldre hus i 39 kvarter. Bl.a. var alla gårdshus som endast var tre-fyra våningar höga i farozonen. Hade vi någon anledning att betvivla allvaret i stadens planer? Nej, rivningen i Gamla Klara fanns där i klart minne. LÄNK

Som anledning till rivningen av Krukmakargatan 6 – 12 samt övriga Mullvadenhus i etapp två angavs från Svenska Bostäders sida att husen stod på pålar i lergrund med vatten ovanför som skydd.

Om lönsamhet vid rivning och uppförande av nya hus med fler lägenheter talades det över huvud taget inte om. Nej, när Mariatorgets tunnelbana byggdes började åtta liter vatten i minuten rinna ned i Mälaren och vattnet, som skulle täcka våra huspålar, påstods ha sjunkit. De hade börjat ruttna och därför måste husen rivas!  -Upprörande! Vi hade inte sett att man borrat sig ned till pålarna någonstans runt våra hus för att undersöka pålarna och vattenståndet! Larmet gick och olika personer i hela kvarteret Mullvaden bildade nu en aktionsgrupp ”Stoppa rivningarna på Hornsgatan” och började träffas regelbundet hemma hos Bitte Liberg på Timmermansgatan, även detta hus uttalat rivningshotat i en andra omgång.

Rivningshotat i etapp 2: "Hornsgatan 43, Emanuel Swedenborg bostad" fotat av ”Jordgubbe”, eget skolarbete

Rivningshotat i etapp 2: ”Hornsgatan 43, Emanuel Swedenborg bostad” fotat av ”Jordgubbe”, eget skolarbete

Orsaken till rivningen vilade på falska grunder

Och vad vi jobbade och slet! Tyvärr kastade jag så småningom alla tidningsartiklar, affischer, foton och protokoll från Mullvadstiden, men fann nyligen ett band med radioprogram från den tid det begav sig och jag försöker nu minnas och rekonstruera. När jag gjort research på nätet har nämligen sakfel och okunskap förekommit och historien har endast fokuserat på det som fick känslorna i svall, själva ockupationen av Mullvaden: ”Ha,ha, vad de höll på med! Det kunde ju blivit ett nytt Christiania!” LÄNK: Klicka på radioprogrammet.

Det har kommit att handla om ungdomar utan bostad, smygkontoriseringar och tomma oanvända hus, inte det faktum att 39 kvarter på Södermalm faktiskt räddades från rivningar.

Aktionsgruppen försökte få fram faktaunderlag. Stod inte mitt hus liksom grannhuset, 10:an, på berggrund? Vad var detta för nonsens? Vi gjorde flera vändor på Tekniska nämndhuset och Stadsbyggnadskontoret, kom hem med kopierade ritningar med hus och husgrunder, som vi försökte förstå, gick fram och tillbaka för att få hjälp att begripa.

Det visade sig att flera av husen, däribland mitt, stod på stadig berggrund och därför saknade ”pålar ned i leran”. Det var ”dikt och förbannad lögn”! Här var det tydliga ekonomiska intressen bakom, men varför ange felaktiga skäl och föra opinionen bakom ljuset? Avslöjandet av lögnen gav kraft att kämpa vidare.

Så började några arkitekter helt idealistiskt samarbeta med oss som second opinion. De förstod vad det handlade om och mindes rivningarna i Gamla Klara. Allan Rubin, arkitekt SAR, tittade på ritningarna av de fyra första husen. Gjorde ekonomiska kalkyler, bl.a. över värmesystemen och bedömde att de gott och väl kunde stå kvar. Det skulle faktiskt vara mer lönsamt att täta fönster och modernisera än att riva. Ett 90%-igt resultat till halva priset! Två arkitekter kom på eget bevåg upp från Malmö till Stockholm med en ny teknisk lösning hur man skulle kunna åtgärda eventuella pålar utan att riva husen. Dessa tre arkitekter stod för bevarande och vårdande av Stockholms äldre bebyggelse. Men ingen ville lyssna. Svenska Bostäder hade bestämt sig och här skulle rivas. Massor!

En port in mot en del av Mullvadens innergård. Foto: Arild Vågen

En port in mot en del av Mullvadens innergård. Foto: Arild Vågen

Vi kontaktade Hyresgästföreningen, men intresset för husen var inte stort. Visserligen var den lokala Södermalmsavdelningen på vår sida, men hela Hyresgästföreningens centralorganisation var emot. Vi skulle inte få något stöd här. Sossarna ansåg nog att det var bättre att bo i moderna hus och att dessa gamla var uttjänta. Inte ens jämförelsen med Gamla Klara bet. Vi kontaktade massmedia, men blev oftast väldigt arrogant bemötta av de stora drakarna. Vi blev fördomsfullt och underförstått stämplade: ”En aktionsgrupp – aha! Vänsterfolk, bråkstakar!” Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet ställde sig på husägarens sida med värdeladdade ord och nedvärderingar som ”kyffen” och ”kåkar”. DN raljerade om ”Hur ska framtida Stockholm se ut med alla gamla hus och de nya energisparande åtgärderna? Vill man att Stockholms hus ska kläs i mineralull och stålfasader? Och var inte aktivisterna samma grupp som brukade demonstrera mot kärnkraft? Ville de både ha kakan och äta upp den?” Fokuseringen låg på de fyra husen och förlöjligandet av den svårhanterliga aktionsgruppen, inte på rivningen av de 39 kvarteren.

Stockholms Skönhetsråd, en kommunal instans för bevarandet av Stockholms skönhet, hade en konferens, där olika personer pläderade för olika vackra gamla kulturskatter i staden, men när vi ville informera om de förestående rivningarna och att det bara var början, hyssjades vi ned. Det var ”adel” mot ”vanliga borgare”: Utomparlamentariska metoder!!! Rivningshus? Vi hade inte där att göra! Jag försökte förgäves informera om Swedenborgs trädgård och de kulturella och historiska värdena. Även de gamla vackra husen mot Hornsgatan 41 -45 var ju stämplade av bostadsbolaget och utsedda att rivas något år senare. Men: Nej, tack!

Till kvarterets grannar hörde några kulturpersonligheter. De hade med teater och radio att göra. Britt Edwall var en av dem. Hon gjorde ett satiriskt program som gav stor genomslagskraft och flera kulturellt intresserade började höra av sig. Allan Rubin gjorde ett vältaligt 30 minuter långt radioprogram där han lade fram alla fakta mot rivningarna samt gjorde en analys om den skeva mediadebatt som varit kring det hela. Han invände mot en beskrivning och gav sitt stöd med följande avslutning:

”Jag anser att ett bevarande och vårdande är fullt rimligt. Efter att ha tagit del i arbetet att ”Rädda mullvaden” måste jag vända mig mot den beskrivning som getts- citat-:`Entusiasterna, många av dem uppenbarligen gott om tid och en och annan opportunist´ – slut på citat. Arbetet inom aktionsgruppen har skett på kvällstid för att inte säga nattetid vid sidan av ordinarie arbeten. Aktionsgruppens deltagre arbetar ofta med barn i knäet och nappflaska i handen. Resurserna har varit obefintliga och varje utskrift och kopiering har varit ett problem. Motståndssidan, Svenska Bostäder och Centrala Hyresgästföreningen, med avlönade tjänstemän och staber med välavlönade experter och kopieringsapparater – det är där man har tid, massor med tid klockan 9 -15. – De s.k. opportunistiska har blivit många sedan DN:s artikel om en innerstad i plåtfasader!”

Dessutom bjöd vi in politiker. Intresserade? Tja, kanske mer av oss och vårt idoga arbete. Finansborgarrådet Ulf Adelsohn (M) var min gäst. Han lyssnade uppmärksamt och förstod, bodde ju granne med oss uppe på Hornsgatans puckel, vill jag minnas… Vi fick dock inte ut något, men som vi senare förstod bidrog vårt arbete till att rivningarna hejdades efter rivningen av de fyra första husen. När Ulf Adelsohn senare besökte kvarteret Piskan som stod på tur, lovade han att försöka bevara så mycket som möjligt.

Mullvadsockupationen

Vi hade slitit. Vi hade gjort allt som stod i vår makt. Kontaktat viktiga personer, massmedia, skrivit egna artiklar som publicerats i mindre tidningar, samlat in namnlistor, demonstrerat, informerat, informerat. Inget hände. De fyra första husen skulle tömmas 1 oktober 1977. Sedan skulle de rivas så fort som möjligt. En och en gav de ordinarie hyresgästerna motvilligt upp för att flytta till anvisningslägenheter i närförorter eller ännu längre bort.

Marika Lagercrantz på Bokmässan, Göteborg 2015. Foto: Vogler

Marika Lagercrantz på Bokmässan, Göteborg 2015. Foto: Vogler

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi hade som sagt var en hel del kulturpersonligheter som engagerat sig. Jag minns att poeten Erkki Lappalainen, en saktmodig, mild och trygg person, flyttade in hos Bibbi på Krukmakargatan 10. Ett, tu, tre hade teatergruppen Jordcirkus med Marika Lagercrantz (dotter till Olof Lagercrantz som senare kom att skriva en bok om Swedenborg) och Chris Torch med småbarn i tysthet flyttat in i en tom lägenhet i samma hus. Så fort en lägenhet blev tom hade tydligen nycklar kopierats av tidigare hyresgäster och unga konstnärssjälar flyttade in i smyg. Från början var det inte frågan om hemlösa ungdomar utan här ville man stödja aktionsgruppens arbete att stoppa rivningarna och få Svenska Bostäder att hejda sig. Jag blev lika överraskad över händelseförloppet med de allt mer ökade inflyttningarna som allmänheten senare blev när ockupationen väl var ett faktum. Cirka 300 personer kom att ockupera de fyra husen. I en opinionsundersökning ett år senare utsågs dessa ockupanter till en av Sveriges största opinionsbildare.

Själv hade jag påbörjat en ny utbildning med hårda studier och höll mig utanför, försökte koncentrera mig för att lyckas, men allt sprack och terminen blev bortkastad. För nu kom ockupationen igång på allvar. Även i mitt hus flyttade ungdomar in. Det var skratt och samtal och högljudd musik. Många var musikanter och övade vilt. Dag som natt. Många var vegetarianer och hälsomänniskor eller tillhörde Aktiv Stad. Unga idealister som ville rädda husen från rivning och få myndigheterna att lyssna började organisera sig och laga mat i stora grytor över öppen eld på gården. Men fokus försköts i massmedia alltmer på höga hyror och bostäder för bostadslösa ungdomar. Aktionsgruppens perspektiv att stoppa all framtida rivning av äldre bebyggelse på Södermalm bleknade. När man gogglar idag finns som sagt var ingenting förmedlat om hur det var från början; allt är snävt skrivit ur ockupanternas perspektiv. Denna historia behöver därför berättas.

Det var fullkomligt omöjligt att studera, att leva ett normalt vardagsliv. Och inte fanns där någon ersättningslägenhet som passade och var så billig att jag som studerande hade råd. Till sist var jag ensam kvar med hyreskontrakt, den sista legitima hyresgästen. Jag fick vänja mig att vara fritt villebråd för journalister och reportrar av alla de slag samt en nyfiken allmänhet som ringde på och ville se på lägenheterna. Socialarbetare gjorde regelbundet sin runda och ringde av någon anledning också på hos mig. Det var mer eller mindre kaos. När som helst skulle poliserna kunna komma och kasta ut folk, men troligtvis inte så länge som vanliga hyresgäster fanns kvar. Först när mitt ärende varit uppe i Hyresnämnden fick jag en äldre halvmodern lägenhet med låg hyra några kvarter längre bort. Den låg i ett gårdshus med tre våningar och tillhörde de hus som jag visste skulle rivas några år senare enligt Svenska Bostäders planer. Jag accepterade och flyttade in i slutet av december 1977.

Följderna av aktionsgruppen och ockupanternas arbete

Ockupationen tog myndigheterna på sängen. Ingen hade förväntat sig något sådant. Politiker och massmedia hade inte lyssnat i tid. Nu vaknade de storögt och undrade vad som hände. Många stockholmare sympatiserade med oss och ställde upp i ett kilometerlångt demonstrationståg mot rivningarna på Södermalm. Kända kulturarbetare skrev på protestlistor: Barbro Alving, Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Kerstin Anér, Astrid Lindgren, Lars Forsell, Lars Gyllensten, Mats Rehnberg och många, många andra.

Politikerna gjorde en helomvändning. M, Fp och soc. som tidigare sagt ja till rivningarna, svängde om och, menade nu att det var trevligare att bevara de gamla husen än att riva.

Stormningen av Mullvaden. Foto: Sveriges Radio.

Stormningen av Mullvaden. Foto: Sveriges Radio.

Sveriges Radio. Lyssna på länken

Ockupanterna höll ut i cirka elva månader tills polisen den 29 september 1978 körde ut dem. Alla saker kastades ut genom fönstren. Poliser till häst stod på vakt vid avstängda gator. Två timmar senare påbörjades rivningarna av Svenska Bostäder. Långt innan dess hade Erkki Lappalainen skrivit librettot till Mullvadsoperan, som tränades in på bakgården till Krukmakargatan och sedan framfördes på bl.a. Södermalm. Fotografen Micke Berg, som var med under ockupationen har givit ut bilderböcker om året där. Claes Borgström försvarade ockupanterna i domstol.

Södermalmsbon Ludvig Rasmusson, journalist och kåsör, talade i ett radioprogram om hur små och starkt lokala grupper kan få igång stora debatter med utomparlamentariska metoder i politiska vaccum och hur viktigt det är att politiker lyssnar: ”Mullvaden är ett exempel på protester mot onödiga rivningar, illa utförda renoveringar och höga hyror. Mullvadsockupationen kom som en fullständig överraskning och det enda som lönar sig är tydligen att ockupera. Ockupanterna ville rädda från rivningar och ge Svenska Bostäder chansen att rädda miljön.”

Marika Lagerkrantz har i en intervju för några år sedan på frågan om Striden i Mullvaden varit förgäves, svarat:
– Nej, rent faktiskt var det en vinst. Svenska Bostäder skrev till och med i sin egen skrift tjugo år senare att ockupationen av Mullvaden stoppade rivningen av Södermalm. Då blev jag barnsligt lycklig. Men för mig personligen var det en förlust. Jag bodde ju där, och mina saker kastades ut genom fönstret! LÄNK DN

Aktionsgruppen hade gjort sitt. Vi stoppade rivningarna och räddade 39 kvarter, även om det fallit i glömska. Och några nypålade hus har jag aldrig hört talas om sedan dess! Så det var och förblev ”en dikt och förbannad lögn”!

Aktionsgruppen bidrog till att Stockholmspartiet bildades 1979 i protest mot rivningen av stadens historiska miljöer, mot bilismens utbredning och mot bristen på insyn och inflytande för medborgarna i den politiska processen. Partiet fokuserade på sakfrågorna och var tvärpolitiskt. 1979 fick de tre mandat i kommunfullmäktige och Bitte Liberg innehade ett av dem. 1988 hade partiet vuxit till hela åtta mandat. Många Stockholmspartister var även aktiva då Miljöpartiet bildades 1981. Under 80-talet hade båda partierna ett nära samarbete.

(TV-programmet kan ses t.o.m.  21 februari på länken http://www.svtplay.se/video/6001125/stjarnorna-pa-slottet/stjarnorna-pa-slottet-sasong-10-avsnitt-5  )

En återpublicerad artikel från 1977 beskriver Swedenborgs trädgård: http://humanismkunskap.org/2016/01/26/swedenborgs-tradgard/

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Tack Kersti för en helt fantastisk berättelse från svunna tider. Läsningen innebar både förtvivlan och nostalgi. Jag var ju också med och kämpade för bevarande av stadsdelar, men inte i Stockholm.
    Denna galna rivnings- och nybyggnadshysteri som förstörde så många kulturskatter i så många städer på grund av i första hand ekonomiska intressen. Det har också lett till en förfulning av innerstadskvarter.
    Jag har skickat länken via mailen till massor av vänner och även lagt på Facebook. Dessutom blir det roligt att lyssna på Marika Lagercrantz ikväll.

    Kom att tänka på en bisak: Om Marika L är dotter till Olof L så måste hon ju också vara syster till David Lagercrantz, som är en av mina favoritförfattare efter sina böcker om Håkan Lans, Alan Turing och Zlatan. Märkligt att jag inte tidigare tänkt den möjligheten.

    • Bitte Ltberg says:

      Hej, Kerstin! Vilken bra genomgång! Jag saknar ett namn på en som kämpade då för Stadens byggnader och fortsatt med det, Fredrik von Feilitzen. Han forskade i de fyra husens historia och beskrev i en lång artikel husens värden i SvD tror jag. Jag har den och fyra tjocka pärmar med Mullvadsmaterial i källaren.

  2. Tack Kersti för en mycket bra artikel. Den väcker också hos mig minnen. Jag arbetade vid denna tid (1976-1979) på Sveriges Radios Ungdomsredaktion och gjorde programinslag för främst Neonmagasinet och Linje 19. Hade våren 1977 varit i Berlin och träffat representanter för ”Die Grüne” och blev sedan uppkallad till radiochefen för att förklara intresset för de underjordisk rörelserna. Jag gjorde även ett mer utförligt program om Mullvadsockupationen som kom att fördjupa sig i ett försvar för medborgares och hyresgästers rättigheter. Man kunde se hur det bland många drabbade ledde till ett mer tillspetsat intresse för att finna alternativ till de politiska partier som man förlorat förtroende för. Minns att vi satt några stycken i ett kök och att arkitekten Allan Rubin försökte förklara hur viktig Mullvaden var inte bara kulturhistoriskt utan utifrån ett rent demokratiskt perspektiv.
    Sommaren 1978 fick jag tillfälle att sjösätta ”Gräset Gror” en radiomusikal med Anita Wall som berättare och ett flertal kompositörer och musikgrupper som deltog med nyskriven musik. Det handlade om maskrosornas uppror på en liten radhustomt där gräsrotsrörelsens företrädare stagnerat. Fyra år senare bildades Miljöpartiet med maskrosen som symbol. https://borjeperattmusic.wordpress.com/2010/04/24/graset-gror-radiomusikal/

  3. En sann kulturhistoria, som är mycket tänkvärd – även år 2016 – när man ser hur ”nya potentater” på olika sätt vill få sin agenda genomförd! Då som nu är det endast kortsiktiga pengar, som regel skall styra den allra närmaste framtiden.

    Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna än blir. Löften av skilda slag förblindar både förslagsställarna och deras åhörare. Vackra löften töms successivt på sina innehåll – men då har redan viktiga värden redan försvunnit för evigt! Kvar finns sedan de tomma orden, villka successivt ges ett nytt innehåll. Det kan gälla reformer som byggs – som vore de vackra luftslott, eller Guds gåvor till folket – men ändå bara tjänar andra intressen – som regel berikande för några redan rika, vilka behöver lämpligt utformade ”stegar” i sin fortsatta karriär oavsett vilka målen än är och hur det än blir för ”offren” för förnyelsen!

    Det kan t ex gälla även den EU-vård sjuka och skadade skulle kunna få inom EU/EES-området enligt löften av EU-domstolens domar!

    Men när Försäkringskassan omtolkat det hela blev det en ekonomisk katastrof för drabbade – men de tomma löftena minns många med vrede och förtvivlan – precis som alla vilka sett hur det gamla Stockholm fick bli ruiner!

  4. lisbet2013 says:

    Tack Kersti för en mycket intressant artikel om vår nutidshistoria där du har varit med!

  5. Christina says:

    Som ”straff” för att Svenska Bostäder skyllde på ruttna pålar och rev husen på Krukmakargatan som stod på berg, får nu SB påla om och grundförstärka nästan hela sitt bestånd i kvarteret Pyramiden. Lär kosta multum. Att riva lär inte ens ha funnits på kartan i nutid.

  6. Bitte Ltberg says:

    Hej, Kerstin igen! En till som måste nämnas, Thomas Paulsson,”Radiopaulsson” som ställde upp för Mullvaden från början med radioprogram och intervjuer!Hans röst saknas verkligen i den rivnings- och förfulningsvåg som drabbat Stockholm. Hans röst vore inte nådig om Slussen, Nobelhuset och alla andra överdimensionerade okänsliga skrytbyggen som förstör Stockholms skönhet!

    • Hej Bitte (Liberg ska det vara)
      !
      Kul att du hör av dig! Man glömmer så mycket utan gammalt material. Fredrik nämnde jag bara i samband med hans ritning av kvarteret ovan, så det var bra att du kompletterade. (Hej på dig Fredrik, förresten!) Och jo visst, trevlige, fine Thomas Paulsson minns jag ju också väl när du påminner om honom!

      Det var en intensiv men lärorik tid de där åren och du har varit duktig, Bitte, att arbeta politiskt med bevarandet av Stockholm äldre bebyggelse.

      Varma hälsningar, Kersti

  7. Trist att höra om Pyramidens husgrunder, Christina! Tyvärr är Svenska Bostäder ett kommunalt företag och kostnaderna tas bl.a. från skattemedel. Jag kände inte till detta med Pyramiden, men utgår här från att du har gett riktig info. I så fall är det viktigt att hyresgästerna engagerar sig. – En del av husen måste väl även ha omvandlats till bostadsrätter och måste inte dess ägare bli tvungna att betala själva?

    Kvatreret Pyramiden ligger liksom Mullvaden på Södermalm. Man kan undra varför grundvattennivån sjunkit under Pyramiden så till den grad att husgrunderna måste förstärkas. Det är oroande och tyder på att även andra kvarter kan vara drabbade, eftersom grundvattnet är gemensamt.

    Citybanan (tredje spåret) har med ljudliga explosioner sprängts sedan några år. Banan inklusive tunnlarna är drygt 7 km lång och löper under Stockholms innerstad och Södermalm, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Citybanan . Banverket som är ansvarigt har under hela denna process med citybanan fortlöpande mätt grundvattennivåer på angränsande innergårdar. I vissa fall har husgrunder och lägenhetsväggar fått sprickor, som Banverket lovade ersätta men i praktiken oftast nonchalerar och kallar det ”normalt slitage”. En bit av kyrkogården vid Maria Magdalena kyrka ramlade ned och blev till ett slukhål och måste avspärras för några år sedan. Idag är samma kyrka samt intilliggande församlingshem stängda för drygt ett års renoveringar p g av sprickor. Där går antagligen Banverket in ekonomiskt då det gäller offentliga byggnader med synliga skador. Men mångt och mycket kommer ju från våra skatter!

    En ny folklig samordning inom Södermalm likt den som bedrevs i Mullvaden borde komma till stånd. Hur många kvarter och hus och bakgårdar har skador på Södermalm? Hur är förhållandet mellan tunnelsprängningar – sänkning av grundvattennivåer – sänkning av husgrunder och sprickor i husen?
    Vem tar initiativet till denna samordning? Eller har någon redan satt igång det?
    undrar Kersti Wistrand, som gjort sitt i och med Mullvaden och som idag är pensionerad.

  8. Bitte Ltberg says:

    Javisst skulle det behövas en samordning igen!
    Efter Mullvadshusens rivning räddades de övriga rivningshotade husen i Hornsgatsområdet genom statligt grundförstärkningsbidrag till värdefulla hus. Jag vet inte om det bidraget finns kvar. Grundvattnet är fortfarande en känslig fråga på många ställen.Stadens förslag att spränga in en bussterminal i Katarinaberget innebär kontinuerlig utpumpning av grundvatten vilket kan påverka ett stort område genom sättningar och sprängskador, på Katarina k:a t.ex. Hoten mot Stadens skönhet och kulturvärden är lika stora nu som under 60-och 70-talet. Hela Slussen-projektet, det föreslagna Nobelcentret, rivning av värdefull bebyggelse, okänsliga förtätningar och påbyggnader, överdimensionerade nybyggnader, you name it! Det värsta är att inget parti reagerar. De klamrar sig fast vid den enfaldiga sloganen The Capital of Scandinavia och märker inte att Mälardrottningens krona håller på att falla av.
    Precis som då är det vi gräsrötter som reagerar men för döva öron och blinda ögon verkar det som.

Trackbacks

  1. […] historieskrivning http://humanismkunskap.org/2016/01/23/sanningen-bakom-mullvadsockupationen/ författaren skriver om falska underlag avseende grundläggning och pålning (hur är det med […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: