2 december, 2016

Nobelpriset 2015 : ”Det viktigaste är alltid att göra gott!” I

CQiydWDUYAElMjs

Årets Nobelpris i medicin/fysiologi delas av de tre forskarna William C. Campbell, Satoshi Omura och Youyou Tu. De har med sina upptäckter kring jordbakterier, parasiter och växter fått fram effektiva läkemedel mot bl.a. elefantsjuka, flodblindhet och malaria.

I första delen presenteras Campbells och Omuras forskning och jämförs med Dr Erik Enby som redan 1983 var på spåret. Enbys teori får nu internationellt stöd inte minst i andra studier presenterade under 2015.

TEXT av KERSTI WISTRAND         INGRESS: ADMIN 2

Satoshi Omura

Den 12 juli 1935 föddes en liten pojke, Satoshi Omura, i den provins där det japanska heliga berget Fuji ligger. (1) Hans föräldrar var jordbrukare och han älskade det landskap och den natur som omgav honom. Han studerade nyfiket allt han fann i naturen, vred och vände på det, speciellt växter och stenar. Han stoppade sina fickor fulla av fynd och skyndade hem till sin farmor, byns kloka och örtkunniga kvinna och boterska. Där radade han upp stenarna och örterna och frågade envist om namn och användningsområden. Och farmor gladdes, undervisade och log: ”Botemedlet mot alla mänskliga sjukdomar finns i naturen. Det viktigaste är alltid att göra gott!”

Den lille pojken växte upp. Hans intresse höll i sig, men övergick så småningom i studiet av mikroorganismer i jord. Han började samla jord i små påsar som han placerade i sina fickor (och så gör han än idag, fastän han är 80 år fyllda). Kanske fanns där goda bakterier som kunde bota sjukdomar? Han tog flera höga examina i biokemi, mikrobiologi och farmakologi och blev med tiden professor och skapade ett stort laboratorium i Tokyo. Där finns idag världens största samling med 300 000 olika bakteriekulturer på lager. Forskarens namn är Satoshi Omura och den 10 december tar han emot årets Nobelpris i medicin/ fysiologi.

5612b8feeccee.image

I en annan del av världen, nämligen på Irland, föddes 1930 en annan nyfiken och kreativ grabb, William Campbell. Uppvuxen på landsbygden med en far som jordbruksleverantör, älskade han djur och natur. Med sin hund gick han gärna långa vandringar i naturen, gladdes och studerade allt han såg. Han tyckte om att rita och måla och omsatte ibland sina intryck i sitt ritblock. Han lärde sig paddla kajak och kikade ned på fiskar, små sjödjur och plankton och paddlade snabbt förbi en och annan myggsvärm.

William var vetgirig och letade fakta i böcker. Tänk, vad lyckliga irländarna kunde vara som slapp de svåra sjukdomar som fanns i vattendrag i andra världsdelar! Där borta i Afrika var infektionsrisken mycket hög i flodvattnet. Där utvecklades farliga myggor, som bar på parasiter och när de stack människorna orsakade de både elefantsjukan och flodblindhet (1 b).

Han hade sett foton med afrikaner med jättestora lår, genetalia och magar. En särskild parasitmask överfördes till blodet och enskilda kroppsdelar och inre organ växte till onaturlig storlek under stor smärta. En annan parasit lade larver under huden. Knölar och klåda uppstod och till slut ögoninflammationer och blindhet.

William Campbell började läsa zoologi vid universitetet i Dublin och reste sedan över till USA där han doktorerade 1957. Fem år senare blev han amerikansk medborgare och så småningom professor i parasitologi. Han hamnade på det stora läkemedelsföretaget Merck, där han under trettiotre år forskade på parasiter i elektronmikroskopen:

”Förutom mina mänskliga relationer, är detta med bandmaskarna spännande!… Maskarna och jag förstår varandra!”

2002 blev han invald USA:s naturvetenskapliga akademi och i år är det alltså dags för Nobelpriset i medicin/fysiologi.

Samarbetet mellan S. Omura och W. Campbell

Satoshi Omura satt där nu med sina 300 000 jordprover fyllda med bakterier. Trots att han hade en hel stab som arbetade under sig på laboratoriet, insåg han att det var en omöjlighet att hinna gå igenom allt. Redan under 70-talet hade han insett att han funnit unika möjligheter till sjukdomsbot. Han behövde hjälp och vände sig till det amerikanska läkemedelsföretaget Merck, som kunde erbjuda modern och snabb teknik samt ekonomiska möjligheter att gå vidare. Och vem träffade han på här i USA om inte parasitologen Campbell! Intressen och personkemi stämde; de fann genast varandra och kastade sig med entusiasm in i den gemensamma forskningen. Campbell ställde upp med parasiterna och Omura med bakterierna. Tålmodigt tillsattes olika bakterier till parasiterna i prov efter prov i tiotusentals test. Vilka bakterier skulle döda parasiterna?(1)

Genombrott
Så kom plötsligt ett stort genombrott. På en golfbana hemma i Japan hade Omura tagit ett jordprov, som visade sig innehålla Streptomyces avermectinius, den bakterie som mycket effektivt dödade flera svåra parasiter. I labbet utfördes avancerade ingrepp som gav upphov till en mutationsform av bakterien, vilken nu blev ännu mer potent. Försöksverksamhet sattes igång med husdjur, som snabbt tillfrisknade från parasitsjukdomar.

Parasit upphov till sjukdom
Så småningom föreslog William C. Campbell att man skulle våga testa på människor vilka blivit stuckna av en mygga, som var värd för parasiten Wuchereria bancrofti (1b). Parasitens livscykel börjar i den mygga som är smittad och fortsätter sedan i den människa som blir stucken av insekten. Genom att ta ett blodprov i fingerspetsen och sedan undersöka detta i elektronmikroskopet kan man identifiera parasitens larvformer och på så sätt se om där föreligger en början på t.ex. elefantsjuka eller flodblindhet. Det gick mycket bra och ännu bättre att utrota dessa sjukdomar.

Ivermectin
Läkemedlet mot elefantsjukan fick namnet Ivermectin, ett derivat av Avermectin. Sedan 1987 delas Omuras och Campbells medicin ut gratis till drabbade i Syd- och Mellanamerika samt i Afrika och Asien. Mer än 100 miljoner doser har delats ut i 24 länder och de två sjukdomarna börjar utrotas sakta men säkert.
Satoshi Omura blickar tillbaka på sitt liv med tacksamhet och ödmjukhet och tänker på sin farmor med orden:

”Jag känner att jag gjort något gott för världen och det känns underbart!”

Övrig forskning kring blod och parasiter/svampar
Många stora forskare har sagt att de måste vara som ett barn för att lika kreativt och spontant kunna erhålla de stora idéerna och nå framgång i upptäckar- och forskarvärlden. Ja, vad beträffar upptäckter kan det vara sant, men det räcker tyvärr inte alltid för att få framgång och bli lyssnad till. Man måste födas in i en miljö där fröet kan få gro och växa sig starkt. Våra nobelpristagare föddes i rätt tid och i rätt sammanhang och har fått alla möjligheter till att utveckla sina idéer.

Tiden tycks vara mogen för omvärlden att ta in och erkänna upptäckten av mikroorganismer som parasiter, bandmaskar och svampar som tar sig fram via blodet och ställer till med andra sjukdomstillstånd. Forskare i Spanien har t.ex. funnit jäst- och mögelsvamp i blodkärl och grå hjärnvävnad hos avlidna alzheimerpatienter och nyligen publicerat sina resultat. (2)Resultat som går i linje med dem som Erik Enby presenterat 1983. (3)

Men det finns tyvärr också pionjärer som får stora hinder och ses med skeptis och utestängs från den etablerade vetenskapen av kollegor som har svårt för nytänkande. Till dem hör forskaren och läkaren Erik Enby.

Erik Enby

Läkare Erik Enby Foto: Frank Palm i GP 1983-08-15

Läkare Erik Enby Foto: Frank Palm i GP 1983-08-15

Erik Enby föddes 1937. Det var två viktiga händelser som avgjorde hans yrkesval: hans bror som insjuknade i en dödlig sjukdom vid 15 års ålder samt hans flickvän och nuvarande fru, som på fyra dagar blev förlamad i en livslång polio vid 16 års ålder (4). Orsaken till kroniska sjukdomar var okänd på den tiden. Erik beslöt sig för att bli läkare och försöka ta reda på den. Det fanns emellertid inte någon möjlighet att få kollegor intresserade; än mindre få ekonomiska forskningsbidrag eller upplåtelse av laboratorium.

Vid sidan av sin läkartjänst i Göteborg började dr Enby från slutet av 70-talet ensamforska på sin fritid, först teoretiskt sedan experimentellt med ett eget avancerat mörkfälts-, ljusfälts- och interferens-kontrastmikroskop, med vars hjälp han började undersöka blod och andra kroppsvätskor hos kroniskt sjuka. Idén hade han fått genom att först noggrant studera vävnadsförstörelser hos växter och senare insekter. Här fann han stöd i annan tidigare forskning (4). Mögelsvampar tycks ligga på lur överallt i tillvaron för att börja gro om de får en chans. Kunde det möjligen finnas samma processer i människans blod? Fransk och tysk mikrobiologi hade funderat i dessa banor, men dr Enby kunde inte finna någon som forskat mer ingående om detta tidigare.

Ganska snart upptäckte dr Enby intressanta skeenden i blodet hos kroniskt sjuka: MS, polio, reumatism, cancer och psoriasis. Det var olika skepnader som rörde sig, växte till sig och t.o.m. förökade sig. Han drog slutsatsen att blodet hos dessa kroniskt sjuka hade infekterats av vad han trodde var mikrosvampar, rundmaskar, bakterier och virus. Han redogjorde i en skrift för en typ av maskliknande organismer i lymfcancer. Masken beskrevs som förtjockad i båda ändarna och kunde bli upp till 70 my. I sitt mikroskop kunde dr Enby se hur dessa ”maskar” attackerade de röda blodkropparna, liksom livnärde sig på dem och förstörde dem (3).

Men han behövde gå vidare, först göra en pilotstudie och sedan en forskning i större skala. 1983 hade han fått två specialister på mänskliga mikroorganismer att ställa upp som blivande handledare i en pilotstudie och dubbelblindtest med 20 för dr Enby okända blodprov (Göteborgs-Posten 15 aug.1983). Tio av blodproven kom från kroniskt sjuka och dr Enby skulle identifiera dessa. Sedan skulle forskningen kunna komma igång i större skala. Projektet fick godkännande av etiska kommittén och hade inte kostat nämnvärt, men genomförandet obstruerades av kollegor som försvårade hans blodtagningar.

Dr Enby talade senare med professorerna Wahlgren och Wigzell (vid Karolinska Institutet) som informerades om de olika formerna av mikrofilarios. Han demonstrerade maskarna vid ALS-sjukdomen för dem senare. Dessa maskar var oerhört stora i mikroskopet. Professor Wigzell blev intresserad och försökte få universitetet i Göteborg att starta en undersökning, men detta misslyckades.

Dr Enby har sedan dess kämpat på egen hand och som den sanna forskare han är förundrats över det han sett i sitt mikroskop, där han fotograferat mikroorganismer i olika stadier, funna i blodet hos patienter med olika kroniska sjukdomar. Han har sett olika ”växtlighet” som han systematiserat i olika grupper allt efter utseende: ”bollar”, ”flingor”/”flagor”, ”svärmar” och ”blåsor”.

Kanske är tiden mogen för ett erkännande av hans forskning nu på ålderns höst? (5) Kanske kan nu åtminstone kollegor på internationellt plan förstå och uppskatta hans aldrig sinande arbete och visa intresse för hans forskningsresultat. Kollegor som kan vara behjälpliga med en regelrätt större forskning kring dr Enbys idéer. I skenet av Nobelprisen ovan låter det inte längre så helt främmande att kroniska sjukdomar skulle kunna orsakas av växande strukturer i blod och fasta vävnader.

Kersti Wistrand

Referenser:

1. Till beskrivningen av de båda Nobelpristagarna har Vetandets Värld från 7 dec. 2015 med Malin Attefalls programdel samt wikipedia använts.

1 b. 1877 beskrev Patrick Manson livscykeln för Wuchereria bancrofti. Året därpå upptäckte han att smittan fördes in i människokroppen via myggor och att detta låg bakom elefantsjukan. (wikipedia)

2. : http://www.dailymail.co.uk/health/article-3274397/Is-Alzheimer-s-caused-FUNGUS-Traces-brains-sufferers-suggest-disease-caused-infectious-microbe.html

3. Göteborgs-Posten 15 augusti 1983. Artikeln finns kopierad på http://newsvoice.se/2015/04/13/erik-enby-intervjuas-okanda-organismer-i-blodet-gp-1983-08-15
4. http://newsvoice.se/2015/04/13/erik-enby-om-sjukdomarnas-ursprung-mikrosvampar-kan-vara-en-orsak-till-kroniska-sjukdomar-och-cancer/
5. http://newsvoice.se/2015/10/20/dr-erik-enby-orten-artemisia-kan-vara-verksam-mot-cancer-om-tumoren-innehaller-mikroorganismer/

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] i medicin 2015, men här i Sverige har Erik Enby varit motarbetad och förföljd. (Se  min artikel http://humanismkunskap.org/2015/12/09/nobelpriset-2015-det-viktigaste-ar-alltid-att-gora-gott-i/ […]

  2. […] Liknande forskning har vunnit stöd i andra delar av världen, vilket Kersti Wistrand tagit upp i sin artikel om Nobelprisen i medicin 2015 […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: