2 december, 2016

Mina erfarenheter av de amerikanska och ryska folken

S/S Stockholm, primiärtur 1915. Senare såld till Norge och sjönk 1942 under tyskt bombanfall

S/S Stockholm, primiärtur 1915. Senare såld till Norge och sjönk 1942 under tyskt bombanfall

Kersti Wistrand har vistats en del både i USA och i Ryssland och ger här sina intryck över de båda folken och andan i de båda länderna.

En betraktelse av Kersti Wistrand

Med början från nödåren under 1860-talet och sextio år framåt kom 1,2 miljoner svenskar att utvandra till USA. Lika många emigrerade från Finland och Danmark, medan Norge, Irland, Tyskland och Italien hade än större emigration. Mellan 1820 – 1914 tog USA emot 30 miljoner invandrare. En smältdegel där många olika nationaliteter samsades och levde sida vid sida. Sakta och under flera generationer stöptes de om till “riktiga amerikaner” kort och gott, medborgare med tolerans för andra nybyggares ursprung och utseende. Den amerikanska flaggan blev en viktig symbol för den nya friheten och demokratin och än idag lägger amerikanen handen över hjärtat då den amerikanska nationalsången sjungs och flaggan hissas.

Vilhelm Moberg har skrivit tre innehållsrika böcker skildrande utvandrarna Karl-Oskars och Kristinas vedermödor och öden och de flesta svenskar är bekanta med dem sedan skoltiden, sett filmatiseringen av böckerna eller lyssnat till Benny Anderssons musikal “Kristina från Duvemåla”.

USA blev i hela Europa ett möjligheternas land omgivet med förhoppningar om frihet, tolerans och jämlikhet. Samtidigt ett framtidsland, där hårt arbete gav framgång. Det gällde att kunna ta sig fram för egen maskin och klara upp tillvaron som nybyggare. Möjligheternas land och “The Self-made man” var tidiga slogans. De som lyckades blev beundrade och applåderade.Släktingarna här hemma i Sverige fick ta del av utvandrarnas liv och nybyggaranda. Roliga vykort sändes hem, där man skröt med att allt var mycket större, vackrare och bättre “over there”.

ko
Texten på detta korts baksida (1) lyder:
“Har ni hört talas om Amerikanska kor? På andra sidan visas en kviga av den rasen. Ett näpet litet kräk eller hur tycker ni. Tänk er bara en fullväxt ko.”

Och här är ett par andra kort i samma anda:

hästoch vagn

usabild_jordbruk

Själv hade jag en gammal släkting som utvandrade på 1890-talet och återvände till Sverige under 30-talet. Hans mor blev änka med två små söner och Carl var bara sex år, när modern reste över med dem. Han blev så småningom fotograf och stins på en järnvägsstation i Mellanvästern. I min barndom var det fest när han dök upp hemma på landet och knackade på dörren med sin karaktäristiska morseknackningshälsning. Hans historier från det stora landet i Väst var inspirerande att ta del av. En gång kom inte tåget i tid och efter någon timme blev Carl riktigt orolig och började gå längs rälsen. Efter en god stund hörde han dragspelsmusik och där stod tåget bakom kröken! Lokföraren och alla passagerare hade gått av vid en dansbana, där de glatt dansade!

lok

Vi svenskar är amerikatillvända allt sedan 1800-talet och utvandringen: engelska låneord, amerikanska filmer och tv-program, amerikansk musik och ungdomskultur, etc. Vi talar och förstår engelska. Vi apar gärna efter. Vi reser till USA och många ungdomar reser lätt dit för studier under en period i sitt liv. Jag har varit en av dem. Visserligen var det bara under drygt fyra månader 1966 i min ungdom, då jag arbetade som “count counsellor”, dvs ledare på ett ungdomsläger och sedan for omkring över hela USA, boende i olika amerikanska familjer. Jag fascinerades av deras frimodighet och öppenhet. De fostrades både hemma och i skolan till att våga framträda offentligt och våga framhäva sig själva. Jag beundrade lättheten att tala och umgås med främlingar, närheten till högljudda samtal och skratt. Man applåderade och uppmuntrade. Här fanns ingen jantelag! Här låg ibland snarare risken för lite egotripp och ytlighet på lur. Här lärdes man från barnsben att vara stolt över sina resurser och förmågor och se upp till dem som lyckades! Samtidigt såg jag slöseriet hos dem som hade resurser: vräkiga och många bilar, slit- och kasta-mentaliteten, medan fattigdomen fanns intill: enbenta soldater som satt och tiggde i gathörnen, fattiga svarta i Harlem och Sydstaterna. Det sociala systemet inklusive den allmänna sjukvården var inte utbyggd.

Amerikanska Vietnamsoldater 1965 (wikimedia.commons /Bruce Crandall)

Amerikanska Vietnamsoldater 1965 (wikimedia.commons /Bruce Crandall)

Något annat som fascinerade mig var alla människor med olika bakgrund som man såg överallt. Barn till tidigare generationens invandrare, nu assimilerade till att enbart vara “amerikanska medborgare”, även om de någonstans inom sig hade en förbindelse till förfädernas geografiska platser i Europa, Asien eller Afrika. Kanske är det detta som lett till att amerikanarna alltid har nära till att identifiera sig själva som “världens samvete”, lite av en storebrorsmentalitet som med milt överseende och ibland kanske också överlägsenhet ser ner på andra länder som inte hunnit lika långt i utvecklandet av den materiella välfärden. Detta har bidragit till att amerikanska folket låtit sina ledare blanda sig i andra länders angelägenheter – hur fel det än varit från andra synvinklar sett- och dessutom känt stolthet över det. När jag var i USA första gången pågick Vietnamkriget och “den vanlige amerikanen” kände stolthet och pekade på sina egna “hjältar”, de amerikanska män som stred och dog på slagfältet där för att “folken där borta skulle få sin frihet”. Tänk, vad uppoffrande och osjälviska det amerikanska folket var för att skipa rättvisa i världen – hur kunde folk i Sverige demonstrera mot detta?

Vasailijkatedralen från 1500-talet i Kreml, Moskva

Vasailijkatedralen från 1500-talet i Kreml, Moskva

Sovjet/Ryssland

1974 kom jag som turist till Sovjet, första gången på en fem veckors stor imponerande rundresa med olika flyg mellan ett tiotal platser i bl.a. Sibirien, Uzbekistan, Baku och Sotji. För att överhuvudtaget få visum gick jag in i kulturföreningen Sverige- Sovjetunionen. Resan tog mig in i ett land med ett slutet, kommunistiskt system, där befolkningen kunde råka illa ut och bestraffas av hemliga polisen om de umgicks med oss utlänningar. Ryssarna var allvarliga och lite på sin vakt. Det ryska folket tycktes mig kuvat, vana att tvingas underordna sig, att lyda. De har tvingats till anpassning av sina härskare under århundradenas lopp. Vi hade alltid dubbla guider. Förutom den ständigt medföljande svensktalande guiden fanns alltid lokala. Vi var väl påpassade och avlyssnade med inbyggd avlyssningsapparatur i en del av hotellens väggar. På vissa platser var vi som turister så ovanliga att vi fick en svans av barn efter oss.

Besöken förde oss bl.a. in i fabriker och trädgårdsodlingar, sovchoser och kolchoser, pionjärläger, oljeanläggningar och universitet i Novosibirsk, där landets främsta unga genier inom vetenskapen utbildades. Religionsfientligheten märktes tydligt: många kyrkor och moskéer var omvandlade till badhus, muséer eller saluhallar. Vi inbjöds emellertid till det bästa som kunde uppbådas och bakom propagandan skymtade ibland den äkta ryska generositeten fram liksom den speciella ryska humorn. Man lättade gärna på trycket genom att berätta dråpliga och skrattretande historier om de ryska ledarna.

Ryska pionjärer (Wikimedia Commons)

Ryska pionjärer (Wikimedia Commons)

Genom min forskning om förändrade medvetandetillstånd hos barnaföderskor kom jag senare att ofta besöka St. Petersburg och Moskva från 1991 och framåt. Jag har säkert varit där mer än ett tjugotal gånger under 90-talet och alltid blivit mycket varmt och generöst mottagen. Jag har besökt sjukhus och skolor, blivit intervjuad i radio och i tidningar och alltid bott i ryska familjer och träffat många ryssar. Jag var med i Moskva när Gorbatjov avgick som Sovjets president och den sovjetiska flaggan byttes ut mot den ryska 25 december 1991.

Våren 1991 kostade en stor LP-skiva med klassisk musik 8 svenska ören, en stor rysk vintermössa i äkta päls 12 kronor och en flott middag med tre rätter och rysk champagne en dollar. Inflationen var hög och rubeln var mycket lite värd i förhållande till dollarn. Det gamla Sovjet höll på att kollapsa. Ekonomiska satsningar på militära vapen var en orsak. Det som fanns kvar var ett bankrutt land med en fattig och lidande befolkning och stor miljöförstöring.

När jag kom till Moskva nyåret 1991-92 var där ekonomisk nöd. Affärshyllorna gapade tomma så när som på några burkar inlagda rödbetor och gurkor. Brödköerna ringlade långa och det tog ibland 5-6 timmar innan man kom fram och fick köpa ut sin ranson. Männen var bleka och gängliga, tysta och allvarliga. De yngre kvinnorna stilfullt sminkade men lika allvarliga och trötta. Folk svalt, inga mediciner fanns att tillgå om man inte hade dollar och medelåldern sjönk mycket drastiskt med mer än tio år p g av för tidig död. 90 % beräknades leva under existensminimum enligt Röda korset.

En serie radikala reformer i marknadsekonomisk riktning genomfördes av president Jeltsin och en hel del statligt ägda företag och mark såldes ut. Stora skogar i Sibirien och Karelen sågades ned och såldes för en spottstyver till Japan respektive Tyskland för att få in pengar till staten. Den fria prissättningen på varor infördes. En del unga affärsinriktade kapade åt sig och blev förmögna miljonärer på sina medmänniskors bekostnad. Korruption, kriminalitet och ekonomisk brottslighet uppstod. Priserna chockhöjdes gång på gång och inflationen gjorde ryssarnas reservkapital värdelösa.

Wikipedia

Wikipedia

Under kommunisttiden förbjöds det kristna julfirandet i hemmen. Det profana utdelandet av presenter till barnen förlades till nyårsnatten. Klockan tolv på natten kom en blåklädd Fader Frost och gav en enkel gåva i bästa fall. Men under 90-talets första år, när nöden var stor, fanns inte alltid gåvor att ge. Under denna kalla nyårsaftons eftermiddag passerade jag en kyrka. Utanför den stod en rad babushkor, äldre damer, väl påbyltade och med varma yllesjaletter. De ville så gärna ge sina barnbarn en julklapp men hade inga pengar. De stod där frusna och allvarliga med sina dyrbaraste ägodelar: medaljer som deras makar och söner fått i andra världskriget. Jag hade några endollarsedlar och delade ut en till var och en av dem och bad dem stoppa medaljerna i sina fickor och ta hem dem. Jag glömmer aldrig deras tårar av tacksamhet. En del kysste mina händer. För en dollar kunde de köpa en skjorta av god kvalitet.

Fader Frost wikimedia commons/Ded Moroz

Fader Frost
wikimedia commons/Ded Moroz

Lite senare under nyårsnatten 1991 – 92 var jag med om att forsla ett tvättpaket dolt i en barnvagn genom Moskvas tunnelbanenät. Vi hade varit hos ett äldre par som kommit över den traditionella fisken, som vi åt på vackert dukat bord. Sedan utdelades den länge sparade nyårspresenten till den småbarnsfamilj hos vilken jag bodde. Risken för rån på tunnelbanan var stor, men vi kom lyckligt och väl hem med gåvan.

Hur fattigt och svårt man än hade det, mottogs jag överallt med hjärtevärme och generositet. Man bjöd på det bästa man kunde uppbåda. Man sjöng, dansade ryska danser och deklamerade dikter. Det varma hjärtat och generositeten är en del av den ryska folksjälen. Jag fann många ryssar vara innerliga och djupt andligt lagda trots att kommunismen motarbetat religiositet. Och allvaret, ärligheten att inte förställa sig, ödmjukheten, förmågan att uthärda och arbeta hårt för att nå målen. Många av världens största vetenskapsmän, musiker, balettdansörer/-öser, författare, konstnärer och idrottsmän finns inte för inte i Ryssland.

sovjetsfolk

Inget annat land drabbades så hårt av andra världskriget som Sovjet. Av de 55-60 miljoner som satte livet till, var drygt 20 miljoner ryssar. Många av dessa var civila som dödades av tyska armén. Kriget fördes under fyra år på ryskt territorium. 70 000 ryska städer och byar förstördes, 98 000 bondgårdar gick upp i rök och 1000-tals km vägar och järnvägar blev obrukbara. “Det stora fosterländska kriget” som det benämns av ryssarna lämnade stora sår i själen. Det ryska folket är kuvat av sina politiska system. De är härdade och tvingats vara tålmodiga.
Den “finskryske” författaren Eino Hanski har i sin bok “De långa åren” skildrat andra världskrigets fasor i Sovjet. Hans föräldrar hade utvandrat från Finland till Leningrad, där han föddes 1928. Eino berättar detaljerat om de svåra åren under den tyska belägringen av Leningrad. Under september 1941 till januari 1944 svalt närmande en miljon människor ihjäl. De låg döda i snödrivorna på gatorna. Det förekom t.o.m. att man folk i sällsynta fall åt av de frusna människoliken. När Eino var 12 år fick han vara med om att hans katt slaktades för att hans utsvultne och sjuke far skulle kunna överleva en dag ytterligare. Fadern dog av svält 1942 och hans mor tog då med Hanski och systern på en lång flykt och de hamnade till slut i Sverige. Hör Eino Hanski berätta här om sina upplevelser:

Lyssna här LÄNK

De ekonomiska umbäranden var ofantliga; återuppbyggnaden av landet tog lång tid och man fick arbeta mycket hårt under de kommunistiska ledarna. Nästan alla familjer hade blivit drabbade under kriget och skräcken och rädslan för nya krig och för Västlandet fanns och finns fortfarande utbredd och därmed även misstänksamheten. Den äldre generationen ryssar förfasar sig över den “dekadenta ytligheten” i USA, vars ”anda” upplevs så annorlunda jämfört med deras egen.

Men utvecklingen i Ryssland har alltid gått i vågor. Under Gorbatjovs glasnosttid öppnade sig det ryska samhället mot Väst för att nu åter igen vara på väg att sluta sig.

Kersti Wistrand

1.Vykort samt baksidestext är lånad från http://adals-liden.blogspot.se/2010_05_01_archive.html

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Nils Ivar Tenmann says:

    Jag tycker det finns anledning att undersöka om det inte finns ett möjligen förklarande samband mellan Putins relativt starka ställning och suveräna legitimitet bland folk, (kanske främst utanför de mest urbaniserade orterna och på landsbygden), tack vare det personliga stödet av ledande företrädare för den rysk-ortodoxa kyrkans särartade form av kristen andlighets ikoniska och personkultiverade representationsformer för den helige Andens verbaliserade substantiveringar i akt och understucken mening.

    För övrigt – i en för min del i huvudsak informativt god men bitvis andligt tendensiös berättelse om ditt möte med ”vanliga” människor i Ryssland – hoppas jag vi i något kan bli mer överens om, att det inte var den kommunistiska Anden utan den kommunistiska andans ledare och oppertunistiska svansmakare som i parti och minut motarbetade den religiositet som de samvetslöst egenmäktigt fann störde och hotade deras maktutövnings ambitioner.
    Jag tror nämligen att varje handling, hur omedvetet medvetet den än tar sig uttryck, innebär ett viss mått av retoriskt-etiskt-politiskt för-givet-taget, oövertänkt givet och helgat samvete.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: