30 maj, 2017

Urbefolkningarnas samhörighet med naturen

vind_fangare_hk

Genom sina riter upplever ursprungsbefolkningarna samhörighet och kärlek till naturen. Kersti Wistrand har tagit reda på hur en sådan indianrit kan gå till och låter den nordamerikanska indianen av Muskogee Nation-Creekstammen, ”Bear Heart” berätta.

av Kersti Wistrand

 

Bear Heart (1918 – 2008) traditionell andlig ledare och healer

Bear Heart (1918 – 2008) traditionell andlig ledare och healer

YOUTUBELÄNK ”Bear Heart on Healing”

– Det finns två saker våra medicinmänniskor aldrig skulle säga om sig själva. För det första kallar vi oss inte ”medicinmänniskor” och utövar inte medicin. Medicinen finns redan här, vi äger bara kunskap som kan koppla samman saker för att uppnå resultat. För det andra talar vi aldrig om oss själva som healers eller tar åt oss äran när en patient som vi arbetar med blir bättre – vi är enbart medhjälpare. Vi är förvaltare av helig kunskap. Det är allt.

Medicinsätten är mångfacetterade. Det finns många, många energier som vi handskas med. Det som det västerländska samhället kallar ”livlösa föremål” -stenar, smycken, kläder och till och med möbler och byggnader- betraktar mitt folk som levande enheter därför att det finns en energi inom dem som är levande.

Så berättar den indianske shamanen Bear Heart (Björnhjärta) i boken ”Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära.” Boken bygger på intervjuer av Bear Heart och är skriven av Molly Larkin. Ordet shaman är tungusiskt och passar kanske inte heller in på honom. Han vill hellre kalla sig andlig ledare och mellanlänk till den andlig världen. Det han säger ovan är säkert allmängiltigt för många s.k. medicinmän hos ursprungsbefolkningarna, där man arbetar med energier, bl.a. genom sång och dans vilket vi sett hos bushmännen, där hela naturen runt omkring tycktes påverkas av de uppkomna energierna under trancedansen.

Jag har själv deltagit i en indiansk morgonritual flera gånger. I samband med Eurotas konferenser i transpersonell psykologi brukar ett par shamaner vara närvarande. I september 2014 var vi på Kreta och alldeles före soluppgången samlades de som ville på stranden. Vi brukade vara ett trettiotal personer som bildade en ring. I mitten kunde vi, om vi ville, lägga något föremål som sades bli ”laddade” med helande energi. Det var i allmänhet smycken och stenar, som hamnade där. Men syftet med ceremonin var att i tacksamhet och kärlek hälsa naturens krafter och be om deras välsignelse under den kommande dagen. Under shamanens trummande dansade vi först sakta runt i cirkel under det vi mjukade upp kroppens leder. När trumman tystnat gick shamanen runt med sin skallra och stannade upp inför var och en av oss och med stor kärlek och omtanke utförde han en snabb reningsprocedur med skallrans hjälp. Jag fick förståelse för den gemenskap och den trygghet som en gång fanns inom varje indianstam, där ”medicinmannen” liksom en god ”grandfather” kände ansvar för alla.

Så började den egentliga ceremonin. Vi stod stilla i ringen och vände oss under shamanens ledning i tur och ordning mot de fyra väderstrecken och slutligen mot Moder Jord och Fader Himmel samtidigt som vi tackade dem alla i tur och ordning och bad om deras beskydd.

Denna rit var en mycket vacker upplevelse både på yttre och inre plan. Medan de första solstrålarna svepte fram och smekte Medelhavets azurblå vatten och visade de omgivande bergens skönhet, kände man stor närhet till skapelsen och erfor tacksamhet, glädje och styrka inför den kommande dagen.

Bear Heart_vinden-hk

Att vandra i skönhet

I inledningen av ”Vinden är min mor” berättar Bear Heart om den rit han genomgick då han var nyfödd:

”När jag var tre dagar gammal lyfte min mor upp mig och presenterade mig för de fyra elementen. Först presenterade hon mig för de fyra väderstrecken – öster, söder, väster och norr. ”Jag ber om särskilda välsignelser för detta barn. Ni omger våra liv och håller oss igång. Skydda honom och ge honom balans i livet.”

Sedan lät hon mina små fötter vidröra Moder Jord. ”Kära Mor och Mormor Jord, en dag kommer det här barnet att gå, leka och springa på dig. Jag ska försöka lära honom att respektera dig när han växer upp. Vart han än går ber vi dig att stödja och ta hand om honom.”

Jag presenterades för solen. ”Morfar Sol lys på detta barn medan han växer. Låt varje del av hans kropp bli normal och stark på alla sätt, inte bara fysiskt utan även mentalt. Omge honom med din varma, kärleksfulla energi varhelst han befinner sig. Vi vet att det kommer att finnas molniga dagar i hans liv, men du är alltid oföränderlig och lysande. Vi ber dig lysa genom molnen på detta barn och se till att han alltid är trygg.”

Hon lyfte upp mig för att omfamnas av brisen medan hon talade till vinden: ”Var snäll och erkänn detta barn. Ibland kommer du att blåsa hårt, ibland kommer du att vara varsam, men låt honom växa upp med vetskapen om värdet av din närvaro så länge han lever på den här planeten.”

Härnäst presenterades jag för vattnet.”Vatten, utan dig kan vi inte leva. Vatten är liv. Jag ber att detta barn aldrig ska uppleva törst.”

Hon lade lite aska på min panna och sa: ”Eld, bränn bort livets hinder för detta barn. Bana väg för honom så att han inte kommer att snubbla på sin väg mot kunskap om kärlek till och respekt för allt levande.”

Den natten presenterades jag för fullmånen och stjärnorna. Dessa element skulle vaka över mig medan jag växte upp. Jag skulle springa omkring på den matta av gräs som min Mor och Mormor Jord tillhandahöll, medan jag andades in den luft som vidmakthåller allt liv och strömmar genom min kropp och tar bort alla toxiner när jag andas ut.

Jag kände tillhörighet när jag växte upp tack vare mitt folks förhållande till dessa element, och jag föreställer mig att det är därför de flesta av vårt folk hade en så okomplicerad relation till omgivningen. Vi erkände för länge sedan att det finns liv överallt omkring oss – i vattnet, i marken och i växtligheten. Barn presenterades för elementen så att vi inte skulle se ner på naturen eller se upp till naturen när vi växte upp. Vi kände oss som en del av naturen – vi var på samma nivå.

Vi respekterade varje grässtrå, varje löv på träden, allt.

Mitt namn är Nokus Feke Ematha Tustamaki – på engelska betyder det ”Bear Heart”, (Björnhjärta)- och jag föddes i staten Oklahoma 1918 dit min stam muskogeerindianerna tvångsförflyttats av de vita, som kallar oss creekindianer.”

Kersti Wistrand

Referens:

Larkin, Molly &Bear Heart (1996), Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära. Richters, Malmö.

 

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Många amerikanska indianstammar överlämnar sig åt en högre makt när de ger sig ut på så kallade själsresor. Bear Heart menar att ”för att fyllas med nya krafter behöver vi tömma oss själva för att kunna ta emot mer”. ”På det sättet blir vi kärl; vi håller upp ena handen för att ta emot gåvorna och öppnar sedan den andra handen så att vi blir kanaler och låter dessa gåvor strömma in i andras liv.” LÄNK

  2. ”Vem var då mannen som kallades Bear Heart? Han föddes 1908 i Okemah, Oklahoma, hette egentligen Marcellus Williams och var av Muskogee Nation-Creekstammen. Av sina farbröder fick han lära sig traditionell medicinsk kunskap samtidigt som han uppfostrades av sin mor till en god kristen. Detta resulterade i att han senare i livet blev både baptistpastor och medicinman/vägvisare för flera indianstammar. I boken Vinden är min mor berättar han själv om hur han fick tillnamnet Bear Heart. Det var vid Williams fjärde själsresa, som 25-åring i South Dakota, då en cheyenne-äldste lämnade honom på berget Bear Butte, där han efter tre dagars fasta mötte en verklig björn – alltså inte i en vision eller dröm. Denna björn reste sig upp i anfallsposition och likadant gjorde Williams, som slogs omkull av björnen flera gånger. Då talade han till björnen med respekt och utlämnade sig åt den, vilket istället ledde till att djuret vände sig om och lufsade iväg. Hans gamle mentor, som väntade på honom nedanför berget, menade då att Williams lyckats möta våld utan att ge igen och visat sig ha en björns gnista och modiga hjärta – följaktligen namnet Bear Heart.” (Molly Larkin i Vinden är min mor.)

Kommentera

%d bloggare gillar detta: