23 oktober, 2017

Bushmännens rituella danser, I

silhouette
Kristina Anjou och Kersti Wistrand kommer att i tre artiklar berätta om rituella danser hos bushmännen i Kalahari i södra Afrika samt dansens inverkan på människor och natur.
En rit hos naturfolk för ofta med sig något mycket speciellt hos deltagarna och man menar att även den omgivande naturen påverkas så att den fylls med en speciell och mycket stark energi. Författarna menar att den rituella upplevelsen har gått förlorad i dagens materialistiskt inställda samhälle. Författarna menar också att vi lever avskilda från denna slags samhörighet med naturen omkring oss, vilket leder till överutnyttjande och miljöförstöring.

Text: Kristina Anjou och Kersti Wistrand

bushman_cheeta3

Bushmännens historia och nuvarande situation

Bushmännen eller Sanfolket som de egentligen heter, lever idag mestadels i reservat i den vidsträckta Kalahariöknen som breder ut sig över Namibia och Botswana. De bodde tidigare även i Sydafrika, men har inget eget land.
Kalahjari_map En gång i tiden var de det enda folket i hela södra Afrika tills de drevs bort från bördiga trakter in i öknen av inkommande bantutalande stammar. Så småningom kom européerna. Då skedde som på många andra håll i världen. Den vite mannen tolkade deras leverne ur sin egen synvinkel i fråga om utveckling och använde makt och tvång mot dem. De vita farmarna intensifierade processen med åsikten: ”Detta folk ska flyttas till speciella områden med tillräcklig mänsklig standard för att kultiveras”.
Det benämndes integrering, framåtskridande och utveckling, men sett ur de kolonialiserades synvinkel var det frågan om ett slags folkmord.

Laurens Van der Post med Bushmen

Laurens Van der Post med Bushmen

Författaren och filmproducenten Laurens van der Post (1906-1996), själv uppvuxen i Sydafrika, har kämpat för bushmännens rättigheter och betytt mycket för bevarandet av deras kultur. Men året efter hans död infördes nya lagar i bushmännens områden. Tidigare kunde de ströva fritt i naturen, men 1997 införde regeringarna en lagändring som förbjöd den fria passagen över gränserna. Staket sattes upp och gränspolis kontrollerade och krävde medborgarskapspass för att få passera. Detta gjorde att flera manliga jägare bara över en natt hindrades att någonsin förenas med sina familjer på andra sidan gränsen. Officiellt hette det ”att det var för bushmännens eget bästa”.
San father hugging his children
Tvångsförflyttningar till små reservat ägde rum, allt för små för att kunna jaga och överleva i på traditionellt sätt. Vattnet måste nu hämtas ur pumpar flera kilometer bort. På nedanstående youtube-klipp berättar en medicinman hur han upplevt det hela. Han hade tidigare haft visioner och drömmar varje natt. Dessa drömmar brukade ligga till grund för sånger och rituella danser. När situationen förvärrades, fick han slutligen en dröm att med sin stam fara till Johannesburg för att uppföra danser och försöka få omvärlden att förstå bushmännens situation. FN har tagit upp frågan om behandlingen av bushmännen och åberopar FN:s agenda om de mänskliga rättigheterna. De kallar detta för ”The spectical of one of the greatest cultures of Africa being placed under severe threat.”
Så vitt vi vet är situationen inte förändrad än idag.

Youtube: Last Song of a Kalahari Bushman

Youtube: Last Song of a Kalahari Bushman

YOUTUBE: Last Song of a Kalahari Bushman

Bushmännens kultur

Bushmännens kultur daterar sig 30 – 60 000 år bakåt i tiden; olika tider från olika källor. Genom blodprover har man konstaterat att de utgör världens äldsta bevarade folk. Redan från början utgjorde bushmännen en egen separat genetisk förgrening från de övriga svarta folken i Afrika. De är ljusare i hyn och kortare i växten. Männen blir omkring 150 cm långa. De är kända för fyra slags klickande ljud i språket.

Bushmännen har alltid tidigare levt som nomader och av vad naturen gett i form av ätliga växter, rotknölar med hög halt av vatten och en mångfald av djur. De använde pilbågar, träspjut, grävkäppar och förvaringskärl av läderskinn. Respekten för omgivningen var stor och de skaffade sig rik erfarenhet om den och levde ett fint och värdigt liv i harmoni och samhörighet med naturen. Det rådde också jämlikhet mellan könen. Bushmännen upplever sig alltså som en del av naturen och tror på en gudomlig ordning i det komplicerade system där de själva ingår. Den gudomliga Skaparen benämns Kraggen. Medicinmannen vägleder sin stam genom visioner.

Tsodilobergen med  bushmen målningar

Tsodilobergen med bushmen målningar

I norra delen av öknen, som består av sand, knähögt solblekt gräs och gröna förkrymta buskar, finns de heliga Tsodilobergen med en manlig och en kvinnlig del. Det är en helig plats med starkt magisk kraft enligt bushmännen. På klipphällar och i grottor i nordöstra Namibia finns 25 000 – 27 500 år gamla klippmålningar, åldersbestämda genom C-14 metoden.

 Bushman / San målningar tydligen föreställande huvudet och halsen på en giraff


Bushman / San målningar tydligen föreställande huvudet och halsen på en giraff

Elden och eldstaden stod i centrum och var viktig som samlingspunkt under kvällarna, då man dansade i ring vid de glödande kolen under Vintergatans mäktiga båge, som benämndes Nattens ryggrad. ”Dansen är vår kyrka; i den helar vi oss och hämtar styrka att leva vidare”, sade en ung bushman till författaren Laurens van der Post, när han ville förklara dansens betydelse.

Äldre bushman dansar. Foto: Justin Hall, flickr

Äldre bushman dansar. Foto: Justin Hall, flickr

Laurens van der Post och regndansen

Laurens van der Post var född och uppvuxen i Sydafrika i ett område där 90 % var svarta. Hans barnjungfru tillhörde Sanfolket (bushmännen) och han höll av henne innerligt. Hennes ansikte var det första han minns, eftersom hans föräldrar ofta var ute och reste. Av henne fick han tidigt lära sig de gamla myterna och den levnadsvisdom som hörde till hennes kultur. När han senare på femtiotalet vistades hos bushmännen kunde han tala deras språk och lätt förstå dem. Han mottogs som en av dem. Så här säger han själv i en av sina dokumentärfilmer:

”Jag har levt med bushmännen, jagat med dem, svultit med dem, dansat med dem och kanske varit med om det största som finns: att få uppleva hur det börjar regna i öknen efter en regndans. Jag kan försäkra att det inte finns något mer underbart än att se regnet falla i ett område som Kalahariöknen. Det gäller liv eller död för bushmännen. När det inte regnar tryter maten och kvinnorna blir sterila och föder inte barn. Men bushmännen är så mycket barn av naturen, står så nära naturen och är så förtjusta i den och de engagerar sig mycket i frågan om regnet. ”

Så en kväll ägde regndansen rum, i vilken van der Post deltog. Efter natten med denna stora dans, svarade naturen mirakulöst. Det regnade ihärdigt under två hela dagar. Hela öknen började blomstra och djuren ställa i ordning sina bon. En stor förändring märktes hos bushmännen. De levde upp. Speciellt lade van der Post märke till en ny sång som började sjungas:
”Jorden ropade under solen:
`Jag torkar ut!´
Mitt hjärta grät vid eldstaden:
`Jag är ensam.´
Vinden kom och sade:
`Regnet är på väg!´
Gräset sade:
`En jägare är nära.´
Ja, säkert, regnet är nära – lyssna:
`Jägaren är här!”

LOST WORLD OF THE KALAHARI
YOUTUBE: van der Post om regndansen

I ”Det glömda folket i Kalahari” (s170) beskriver Laurens van der Post bushmännens inställning och upplevelse av att vara ett med naturen och kunna påverka den, precis som naturen kunde påverka dem. Han såg hur dansen liksom gav ny energi och helade människorna. En gång var han med vid en dans vid fullmåne. När van der Post frågade varför dansen skulle uppföras, svarade de i medömkan av hans okunnighet:
”Månen kommer att falla bort och slutligen dö om vi inte visar henne genom vår dans att vi älskar henne inte så litet. Vi önskar att hon ska leva och när hon känner denna vår kärlek, kommer hon inte att dö utan återvända och lysa upp natten för våra fötter på vilka vi går ut och kommer tillbaka.”

Van der Post reste mycket och besökte även andra naturfolk, bosatte sig i Storbritannien, deltog i andra världskriget och satt fängslad två år i japansk fångenskap. När han långt senare återvände till bushmännen såg han hur deras kultur underminerats av den vite mannens kolonialisering och tio års krig. Van der Post kände sorg:

”Allt jag önskade var ett erkännande av deras mänsklighet och värderingar, som när de var som bäst hade utsökta kvaliteter som vi hade förnekat inom oss själva och till fara för oss själva. — Oberoende av människans ras, tro eller kultur, finns inom henne en slags urmänniska, något som liknar bushmannen, och som har ett stort inflytande över människans andliga undermedvetna överhuvudtaget. — Detta folk har ett mönster som vi kan återupptäcka inom oss själva.”

Van der Post började genast att agera när han såg vad som hänt bushfolket. Han vidtalade politiker, skrev böcker samt producerade under 1950-talet dokumentärfilmer om bushmännens situation för att återge bushmännen deras värdighet. Tack vare honom uppstod en förnyad medvetenhet hos Sanfolket. Deras språk, danser och historier lever kvar bland dem, inte minst genom Laurens van der Posts inflytande.

I nästa artikel kommer den rituella transdansen att beskrivas.

Kristina Anjou och Kersti Wistrand

Kristina Anjou är mor till fyra döttrar och har tolv barnbarn. Hon har stort intresse för gudinnor, natur och naturfolk samt balansen mellan manligt – kvinnligt. Är även inredningsarkitekt och konstnärinna samt intresserad av shamantekniker och visualiseringsmetoder.

Referenser:
1. van der Post, Laurens och Taylor, Jane (1984). Det glömda folket i Kalahari. Bokförlaget Forum, Stockholm, 1988.
2. Medicinman berättar om sin situation: https://youtu.be/dfUHQ2kCg1U
3. Dokumentärfilm av L van der Post: https://youtu.be/4umz7CXMUM4

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] Kersti Wistrand, Bushmännens rituella danser, I 2) Kersti Wistrand, Bushmännens rituella danser II: trancedansen 3) Kersti Wistrand, Bushmännen […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: