20 oktober, 2017

Hästen i offer och rit

Fig 8Ekebytorp fornborg på Öland är plats för utgrävningar med många fynd från järnåldern och vikingatiden. Man har också funnit lämningar som vittnar om ritualer med hästoffer.

I två föregående artiklar beskrev Kersti Wistrand hästens förbindelse med solguden samt föreställningen om att den offrade hästen visade vägen till dödsriket. Länk 1  och Länk 2.  Denna artikel fördjupar sig i ritualer. Författaren försöker finna svaret till varför den kristna kyrkan historiskt sett förknippat hästen med mörka krafter och t.o.m. varit negativ gentemot dalahästen.

Text: Kersti Wistrand

Från järnåldern har vi två stora fyndplatser av hästoffer: Skede mosse, sydost om Borgholm på Öland, och Eketorp på södra Öland. Från vikingatid känner vi till offren i gamla Uppsala.

Eketorp fornborg – hästoffer vid tingsplats

Under 1960-70-talen grävde arkeologerna ut delarna av en fornborg från 300-talet e.Kr. i Eketorp på södra Öland.

Eketorps fornborg rekonstruerad med början 1978

Eketorps fornborg rekonstruerad med början 1978

Fornborgen rekonstruerades och öppnades som ett s.k. levande historiskt museum, där man så verklighetstroget som möjligt ville visa hur man levde på järnåldern (1). Öster om borgen hade en vattentäkt grävts ut 1986 och där fann man en gammal sakral kultplats med djuroffer. Framför allt fann man kranier och ben från häst. Man ville nu rekonstruera och visa lite av de ceremonier som utfördes under järnåldern. En gammal rit är omöjlig att återge på rätt sätt energimässigt sett, men arkeologerna hade studerat gamla rapporter från ögonvittnen och sökte efterlikna dem. För ändamålet togs sålunda några slaktade hästars huvuden till vara och sattes upp på pålar, vilka visades upp för museipubliken i början av guideturen.

Fig 7

Hösten 2005 gav ett levande historieprojekt i Ekebytorp fornborg på Öland stort genrop i massmedia.

Rekonstruktionen byggde bl.a. på den arabiske handelsmannen al-Tartuschi skrifter. Denne besökte marknaden i Hedeby 950 e.Kr och såg vikingarnas riter. Han har beskrivit hur hästarna offrades och hur deras huvuden placerats på diagonala pålar. Skinnet med hovarna fanns kvar. Dessa sträcktes bakåt bakom huvudet. Svansen placerades i hästens mun. Hästköttet åts upp i närvaro av gudarna under en helig måltid. (2).

expressenhk

Utställningen polisanmäldes: Att under museibesök i det fria få se slaktade hästars huvuden uppsatta på pålar? Låt vara att man ville visa järnålderns seder, men varför denna oanständiga uppvisning? For inte barnen illa? Borde inte detta förbjudas?

Fig 5

Enligt Egil Skallargrimssons saga (3) hölls ting i närheten av sakrala offerkällor. Av denna anledning lät Eketorps museum även rekonstruera en sådan plats. Man skapade därför en väg av sten mot vattentäkten och lade ut stänger av hassel runt omkring samt ett arkeologiskt hästkranium med ben runt om kraniet. Exakt samma utformning med utförd ritual fanns i Kakasus fortfarande under 1850-talet, enligt antropologer som besökte området.

Publiken kom i stora skaror till det levande muséet. De var till största delen positiva. Det visade sig emellertid att intendenten glömt att begära tillstånd från jordbruksverket att installera de slaktade hästdelarna. Massmedia skrev illvilliga artiklar och efter en säsong fick denna del av muséets verksamhet läggas ned.

 Föremål och lämningar från mer än hundra offrade hästar har grävts ut i Skedemosse

Föremål och lämningar från mer än hundra offrade hästar har grävts ut i Skedemosse

Skedemosse – hästoffer inför krig

I Skedemosse på Öland har rikliga fynd med över ett ton ben av bl.a. häst- och människoskelett samt vapen och praktföremål i guld, grävts fram (4). Även stridshästarnas betsel har lagts ned. Dessa offer är daterade 250 – 500 e.Kr. Hästarna visar spår av skelettskador i samband med de rituella offren. Ibland tycks avhuggna hästhuvuden ha satts upp på pålar, en sed som även förekom borta i Sibirien.

På denna tid var Skedemosse öppet vatten och efter det rituella dödandet av hästarna, åts köttet upp i gemensamma måltider och resterna lades ned i vattnet. Detta för att blidka och tacka gudarna. Arkeologerna menar att de som offrade var öländska krigare som skulle delta som legosoldater i striderna mot Romarriket. Omkring 300 e.Kr. offrades sju stora guldringar, romerska silvermynt och försilvrade bronsplattor, som tagits från dödade romerska officerares bälten. Guldringarna var formade som ormar med mönstrade kroppar och ormhuvuden i ändarna. Ormen ansågs kunna förmedla kontakt med de döda.

Gamla Uppsala – hästen i fruktbarhetskulten

Adam av Bremen beskriver offerriterna i Gamla Uppsala 1070 i slutet av vikingatiden (4). Han var dock aldrig där själv; det han nedtecknat bygger på hörsägen och är därmed ifrågasatt. Han berättar hur nio slag av olika levande varelser av hankön offrades vid vintersolståndet vart nionde år och hängdes upp i träden i offerlunden intill templet och de stora gravkullarna. Människor (trälar), hundar och hästar hängdes där. Syftet var att stärka gudarna genom offrens blod.

Då det gällde fruktsamhet och goda skördar, spelade fruktbarhetsguden Frej (eller Frö) en stor roll. Folket offrade till honom för att få goda skördar och fred i landet. Frej brukade avbildas med en stor fallos (penis):

Frey, statyett från Rällinge i Södermanland

Frej älskade dock hästen och därför offrades aldrig hästar till hans ära. Däremot togs hingstarnas fallos till vara och lindades med ”lök och linne” för att användas i olika fruktbarhetsriter. De gick under namnet ”Völsetåten”. Även här kan man skönja ett indoeuropeiskt ursprung i den beskrivna riten Ashvamedha i Rigveda (5).

Den vita hästen och shamanismen

De riter som utspelats i Eketorp och Skede mosse under järnålder-vikingatid visar ett historiskt samband med nomadfolken i bl.a. Altaibergen, vilka tycks ha praktiserat samma riter (6). Vi vet inte vilken färg de offrade hästarna hade, men speciellt den vita hästen ansågs helig i Asien. I Rigveda omtalas riten Ashvamedha, där en vit häst tillhörande kungen i nordöstra Indien, användes på ett alldeles speciellt sätt. Den intresserade kan läsa vidare på de länkar som här ges (7). Dessa föreställningar om den vita hästen tycks så småningom kommit till Europa. Den romerske historieskrivaren Tacitus beskriver hur en vit häst ibland kunde användas som hjälp att utröna gudarnas vilja om framtiden. LÄNK: Hästen som vägvisare in i dödsriket.

Inom den subarktiska shamanismen i Asien ansågs den vita hästen vara helig. Hos flera asiatiska folkgrupper sades shamanen använda sig av en vit häst under sina resor till den övre eller undre världen (8), där han kom i kontakt med de dödas andar eller mottog meddelanden till de levandes värld. Shamantrumman som användes för att komma i ett förändrat medvetandetillstånd, omtalades ofta som ”hästen”. Ibland spändes hästhuvud, skinn och hovar upp på en ribba för att symbolisera shamanens resa i den transpersonella världen.

Tillbaka till Dalahästen

Upphovet till denna artikelserie om hästen var den stora dalahästen i infarten till Avesta och den ryska tonåringen Nonna Spivaks utrop: ”Åh, se solgudens häst! Så stor den är!” Hennes far, professor Dmitri Spivak från Sankt Petersburg, som berättat detta för henne, menade på att där fanns rysk forskning. LÄNK artikeln om Dalahästen

Och vad fann jag? Vilka slutsatser kan jag dra? Kanske har Dmitri Spivak rätt, kanske inte. De svenska spåren går tillbaka till den äldsta funna dalahästen i Malung från 1560. I Mora drygt sex mil bort finns spår av vikingabosättningar och vikingagravar. Säkerligen förekom även hästoffer och hästriter. Kyrkan satte sig emot detta och ätandet av hästkött, men morakarlarna levde lite avsides från städerna och höll troligen länge på sitt. I dessa delar av Dalarna fortsatte man äta hästkött. Varför kasta bort något så värdefullt när hästen ändå slaktades? Vem vet, kanske en sen variant av en eventuell solhäst i trä från äldre tider också fick leva kvar hos dessa envisa dalabönder?

Om trähästar funnits tidigare och om de i så fall använts i vikingatidens ceremonier, framgår inte av det litterära material eller de arkeologiska fynd som finns att tillgå här i Norden. Men vi vet att vikingagudarna avbildades i trä under vikingatiden och användes under riter, så en liten häst av trä vore därför inte helt främmande.

Vid ett besök i Uppsala fann jag en turistbroschyr som inbjöd till visningar av vikingaplatser i uppsalaregionen. Där fanns också en sida om konsthantverksprodukter med inspiration av gångna tider.
Konstnärer har ofta en känslighet att fånga upp idéer från transpersonella nivåer, som ju också rymmer bilder och minnen från vårt gemensamma förflutna kulturarv.

Hällristningshäst i stengods av Ann-Marie Alskog

Hällristningshäst i stengods av Ann-Marie Alskog

Jag låter därför artikelserien om den svenska mytologiserade hästen avslutas med konstnärinnan Ann-Marie Ahlskogs ”Hällristningshäst”, som visserligen inte är av trä, men som ändå får stå symbol för den felande länken till solgudens trähäst som trots allt kanske fanns där….

Kersti Wistrand

Referenser
1. http://journal.exarc.net/eurorea-3-2006/aoam/reconstruct-sacrificial-site
2. Ström, F, (1985) Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid, s. 86. Vol 3rd revised edition, Göteborg, Esselte Studium.
3. Alvins, H. (1983). Egil Skallagrimssons saga och Gunnlaug Ormtungas saga. Fabels förlag, Sthlm.
4.Arkeologiska länkar: Skedemosse muséum, Ölandsguiden, Universitetsuppsats s 19
5. Ringgren, H & Ström, Å. V. (1964). Religionerna i historia och nutid, s 378. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag. Stockholm.
6. Radloff W, (1884). Aus Sibirien. Lose Blätter aus dem Tagebuch eines reisenden Linguisten,
vol 2: s 20pp, Liepzig, Wiegel.
7.Ringgren, H & Ström, Å. V. (1964). Religionerna i historia och nutid, s 226 f. Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag.Stockholm. Länk 1, Länk Wikipedia, Länk Wikipedia Horsesacrifice

8. Eliade, M. (1964) Shamanism: Archaic Technique of Ecstasy. Princeton Univ Press, USA.

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Trackbacks

  1. […] Katolska kyrkan drogs in i den kontinentala häxjakten, vilken borde ha upphört 1527 då Gustav Vasa införde övergången mot protestantismen, men så skedde inte. Jag har tidigare skrivit fyra artiklar om hästen, ett heligt djur från äldsta tid: LÄNK […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: