26 september, 2017

Djur som budbärare del I: efter dödsfall

Talgoxe Wikicommons

Talgoxe Wikicommons

Ibland inträffar underliga samband till vilka förklaringar inte finns. Kersti Wistrand berättar i detta kåseri om några sådana i samband med en väninnas bortgång.

Text: Kersti Wistrand

Pumpasoppalunchen

Jag hade fullt sjå. Snabbt skulle jag på förmiddagen få ihop till en pumpasoppa, den första i mitt liv. Två av mina gamla vänner från min hemstad skulle komma på snabbesök. De var på resande fot och skulle på föredrag i storstaden.

Jag var i full gång, något stressad och försenad. Den gulvita stora pumpan var så hård att jag fick använda hammare att slå ned kniven i skalet. ”Hatten” flög av, men det gick inte att få av köttet. In i mikron ett par minuter – så där, nu gick det! Men vad göra med resten av pumpan? Jag fyllde den stora järngrytan med vatten som fick koka upp, la i pumpan och utsatte den stora frukten för uppmjukning allt under det att jag rullade den med jämna mellanrum. Det tog en halvtimme extra innan det hela var så långt kommet att det gick att få av skalet. Starkt försenad fräste jag gul lök och vitlök, i med salt och vitpeppar, pumpabitar och vatten. Nu skulle det koka i 40 minuter på gaslågan. Under tiden gick jag för att fräscha upp i badrummet.

Plötsligt hör jag ett vackert fågelkvitter. I all stress hade jag avskärmat mig en god stund innan min reaktion kom. Så sprang jag in i sovrummet, där balkongdörren stod på glänt med fem centimeters springa. Uppe i mitt höga gamla tak flög en talgoxe – eller var det blåmes? – omkring! Hur i all världens dagar? Här hade jag bott i snart fyrtio år mitt inne i Stockholm med höga hus och aldrig förr hade detta hänt! Koltrastar, skator och duvor brukade hålla till i gårdslinden men småfåglar var mer sällsynta. De höga huskropparna var väl i vägen. Nu var goda råd dyra. Det gällde att hindra talgoxen att flyga vidare ut i övriga lägenheten; i så fall skulle jag få jaga fågel halva da´n. Sedan jag stängt rumsdörren och öppnat balkongdörren på vid gavel fick jag efter visst visslande ut den. Den satte sig lugnt på min Benjaminfikus på balkongen och tittade på mig. Pust!

När jag öppnade rumsdörren luktade det vidbränt från köket. Tjugofem minuter innan gästerna skulle komma! I största stress räddade jag översta lagret av soppan, sprang ned till Konsum och köpte två stycken Kelda tomatsoppa, som jag i sista stund drygade ut pumpan med tillsammans med grädde. Jo, den blev ju riktigt bra till slut. Och just som allt var klart, ringde gästerna på.

Pumpasoppa ICA

Pumpasoppa ICA

Vi satte oss ned vid mitt runda rumsbord och började äta. Jag var tvungen att berätta om pumpasoppans öde och talgoxens inblandning. Då lägger min manlige gäst ned sin sked, tittar på mig och säger: ”Och vem står bakom detta?”  Det blir tyst och jag slappnar av. Vi känner en påtaglig stillhet och glädje och våra tankar går till vår gemensamma väninna Anna, som gått ur tiden en vecka tidigare. Flera gånger har vi fyra suttit och ätit soppa tillsammans i vår gemensamma hemstad. Nu var hon borta och hennes plats vid bordet stod tom, men hennes närvaro kändes ändå nära.

Min bortgångna väninna Anna

I mitten av oktober somnade min gamla väninna Anna in, en  månad innan 102-årsdagen. Jag hade känt henne sedan min ungdom. Hon bodde hemma i sin lägenhet utom de sista fem dagarna då hon plötsligt fördes till sjukhus.
Anna kunde se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv. Hon hade varit alert och följt med sin tid, skaffat sig dator vid 90 år. Så hade hon också levt sunt, varit lotta under andra världskriget, och jobbat som revisor. Hon hade utfört yoga och meditation i femtio år och t.o.m. varit ledare för yogagrupper. Sin koncentrationsförmåga använde hon sig av när det en gång var myrinvasion i hennes sommarstuga. Hon satte sig då ned, mediterade och talade förstånd med myrorna. Det gällde att välja mellan giftdöden eller helt sonika traska därifrån. Efter någon vecka hade de så att säga förstått allvaret och vandrade iväg i en lång rad.

Vid olika krämpor tog Anna till akupressur på sig själv eller cyklade på sin motionscykel. Hon var alltid harmonisk, lugn och humoristisk, men hade skinn på näsan och kunde säga ifrån ordentligt, något som också märktes i lokalpressen då och då. Sin egen borgerliga begravning hade hon planerat i detalj med begravningsbyrån femton år innan sin bortgång. Där skulle finnas handbuketter till alla som kom och där skulle finnas godsaker till kaffet efteråt i restaurangen. Det skulle bli en fin avskedsfest. Anna tillverkade egna örtteer och vin och bjöd ofta och gärna olika personer på god mat, mot slutet oftast soppor. Ibland var jag inbjuden tillsammans med två andra personer, som bodde i den lilla staden. Det var just dessa som kom till min pumpasoppalunch. Hundraårsdagen däremot firades med pompa och ståt på Stadshotellet.

Återstår ännu en sak att berätta: Anna skulle göra allt vad hon förmådde för att ge tecken ifrån sig efter sin död, det hade hon sagt!

bl1

Begravningsdagen

En kall och småregnig novemberdag for jag med tåg och buss till St Ilians kapell i min hemstad. En mycket stilfull begravning med grått bårtäcke på kistan. Ett kort minnestal och till tonerna av ”Jag vet en dejlig rosa” gick de femton deltagarna fram en och en och lade var sin röd ros, skänkta av Anna, på kistans huvudgärd. Jag log för mig själv, så typiskt Anna!

ros_HK

Färden gick sedan till Falkenbergska kvarnen, en till restaurang omgjord gammal kvarn vid den å som rinner genom staden. Minnena berättades och tacktalen till Anna framfördes. Jag satte mig sedan vid den närmast sörjande, en medelålders familjefar, som vakat sista dygnet vid Annas sida, och berättade om talgoxen. Han blev glad och tackade. Så berättade han om det djur han fått påhälsning av. När han mycket trött vandrade till Annas lägenhet från sjukhuset efter ha vakat vid hennes sida, hoppade en till synes orädd hare efter honom på den cirka hundra meter långa grusgången. När min sagesman stannade för att se på den, stannade haren också och deras blickar möttes. När min vän öppnade porten för att gå in skuttade haren efter honom och ville slå följe med honom, men blev föst åt sidan! Det var absolut inte frågan om någon kanin utan en vanlig grå hare.

Falkenbergska kvarnen
Vi sitter och talas vid i den Falkenbergska kvarnens källarrum. Fönstren ligger i marknivå och när jag tittar upp i samma stund ser jag att varje fönster har en påmålad kontur av en vit hare. Min blick söker sig ut mot gården och där ser jag restaurangskylten. Vid restaurangens namn finns en hare, tydligen deras logotyp! Vilken synkronicitet! Jag känner mig varm om hjärtat. Det är som min gamla väninnas omsorger omsluter oss in i det sista!

Mina tankar efteråt

Slump eller inte – jag kan inte annat än fundera en stund på dessa samband. Jag har vid några tillfällen hört talas om djur som uppfört sig annorlunda och ”mänskligt” strax efter någons bortgång. Hur det kommer sig vet jag inte. Däremot vet jag att episoden med haren som skuttade framför Annas port och sedan dök upp på skylten, benämns synkronicitet. Denna term användes av C.G.Jung som skrivit mycket om människans omedvetna värld. En gång hade C.G. Jung en kvinna i terapi. Hon berättade om en dröm hon haft. I denna dröm förekom en egyptisk skarabé, en skalbagge. I samma stund hon nämner detta hörs en duns mot fönstret och det visar sig vara just en levande skarabé, som var mycket sällsynt på dessa breddgrader!  Jung menar att det inre och det yttre möts på detta sätt vid sällsynta tillfällen och då när man står inför en stor inre transformation, dvs. omvandling, eller utveckling.

Jag har aldrig funnit någon bok om djur som uppträtt på ett annorlunda sätt efter dödsfall. Om du kanske sett någon sådan eller själv varit med om djur med annorlunda uppträdande efter dödsfall, så skriv gärna en kommentar.

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Tack Kersti för en helt underbar berättelse. Det påminner mig om några saker. Min bästa väninnas man dog i cancer för ett par år sedan. Han var fågelskådare bland annat. När vi kom ut ur kyrkan på begravningen stod en tjäder direkt utanför kyrkporten. Mitt inne i stan. Vi blev alla helt gripna eftersom tjädern var en av hans favoritfåglar.

    En annan bekant som också var fågelskådare, hade varit i Turkiet och där fått se en fågel som han blev fascinerad av. Jag kan inget om fåglar så jag har glömt namnet. Svarthättad nånting… Mannen dog efter en tid och hans vänner gick efter begravningen utmed Svartån här i Örebro. De är också fågelskådare, så de kunde inse det totalt fantastiskt unika när de såg denna ”svarthättade nånting” här vid ån. Den finns inte i Sverige. Det blev en skakande upplevelse.

    Men en annan typ av berättelse mellan djur och människa var när min katt blev överkörd för tre månader sedan. Han kom inte hem och jag förstod att något hänt. Dan efter hittades han, överkörd. Det var bara det att på eftermiddagen dan innan hade jag tagit en tupplur och vaknade i skräck och skrek eftersom jag upplevde att en gigantisk byrå var på väg att ramla ner över mig. Efteråt förstod jag att det var i det ögonblicket min älskade katt blev överkörd.

  2. Tack Kersti för en mycket fin artikel och tack Pia för din kommentar. Jo djurmöten kan verka slumpartade och ändå väcker de direkt känslan och tanken om någon speciell person.
    Min ställföreträdande mamma när jag var ung och som jag hade en varm relation till fram till dagen hon dog bodde i ett hus alldeles intill skogen. I taknocken flyttade varje år in ett svartvit flugsnapparpar (Flyttfågel som återkommer på våren) . Där jag bor i Enebyberg har jag aldrig sett till denna fågelart förrän dagen efter min kära Elsa gick bort.

    Jag satt på verandan vid kaffebordet med en kopp kaffe tillagad som Elsa ville ha det med honung i. Och så bad jag i min saknad om ett tecken från henne. I samma ögonblick flög en svartvit flugsnappare in och satte sig någon halvmeter ifrån mig på kaffebordet och tittade på mig med vinklat huvud rakt in i ögonen. Fågeln satt så en lång stund helt orädd, kvittrade till på sitt omisskännliga sätt och flög iväg. Jag kunde inte annat än känna stor tacksamhet för denna föreställning. Beteendet är ovanligt för denna om inte direkt skygga men ändå reserverade fågelart. Och som sagt jag har inte sett en svartvit flugsnappare här sedan dess och det var kanske 10 år sedan.

  3. Polisen letade febrilt efter min försvunna mamma 1996, jag och mina bröder satt i hennes lägenhet och väntade på information av polis, plötsligt hör vi ett pickande på storarumsfönstret, en skata hade landat på fönsterbläcket och ville verkligen ha vår uppmärksamhet. Under hela min uppväxt i den lägenheten hade vi aldrig upplevt något liknande och vi vände oss allihopa mot varandra och nickade i samförstånd, vi bara visste att det hade med mamma att göra. Skatan satt ca 10 min och knackade monotoniskt med 3 knackningar i taget och så ringde det på dörren… Utanför stod polis.. De hade hittat henne… Det är en fin tanke att det var hon som sa adjö…

  4. En fantastiskt intressant och välskriven historia. Jag är själv uppvuxen med historier om djur som t.ex. kommit med dödsbud.. Nå, jag kanske skriver om detta så småningom.

  5. Kristina Anjou says:

    Detta hände när en av våra hundar,”Hottan”, dog. Hottan fick tyvärr gå kopplad under större delen av sitt liv. När hon kom lös blev hon helt förvildad, och det var omöjligt att få tag i henne igen. Tydligen hade hon i sådana sammanhang fått stryk av sina tidigare ägare.
    När hon 13 år gammal insjuknade och det visade sig att hon hade långt framskriden cancer i strupen, så bestämde veterinären och jag tillsammans att vi genast samma dag skulle ta bort henne. Hottan tittade på oss, och ett uttryck av befrielse spred sig över hennes ansikte. Så tydligt visade hon att det var ok.
    Senare på kvällen åkte jag iväg för att gå en långpromenad med mina två kvarvarande hundar. Redan när vi lämnade bilen dök vårens första tofsvipa upp bredvid oss. Den följde oss sedan och höll sig nära oss under hela vägen, och flög som en tofsvipa brukar: upp och ner i roliga volter. Tankarna gick genast till Hottan. Det tycktes som om hon ville visa oss hur härligt det var att äntligen få röra sig fritt som hon själv ville.

  6. Min syster Berit var matte till både en liten fjärilshund och en svart bondkatt. Dessa djur var jämngamla och växte upp tillsammans, busade och lekte med varandra och åt ur samma matskål. När Berit var ute och gick med hunden, följde katten ofta med och hoppade runt hunden ett par hundra meter fram emot skogen, där den oftast avvek.

    En dag efter ca åtta år avled katten plötsligt och hunden var lite orolig. Under första hundpromenaden ute dök plötsligt en stor trollslända upp och betedde sig precis som katten brukade göra och följde med till exakt den plats där katten brukade avvika. Trollsländan flögt lågt och nära hunden hela tiden. Min syster fick en stark känsla och kunde inte låta bli att tänka på likheten med kattens beteende. Hunden var mycket lugn igen efter detta.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: