4 december, 2016

Grattis Anne-Marie, 80 år och feminist

Vi är många som vill tacka Anne-Marie Johansson som firar åttio år, 26 maj, dagen efter mors dag. Anne-Marie fick aldrig egna barn men det är många som betraktar henne som mamma och vägledare. Hennes liv som pedagog och nyskapare omfattar att bereda vägen för kvinnor och under senare år att utveckla en Ayur Veda Klinik i Indien. Jag bad om ett samtal efter att ha känt henne i 40 år och fått uppleva henne både som vän, uppdragsgivare och mentor.

TEXT: Börje Peratt

Upphovet till att Anne-Marie numera halvårsvis bor på en Ayur Veda klinik i Kerala i Indien är att hon efter en svår cancersjukdom i desperation över den klena eftervården i Sverige sökte sig dit och fick hjälp tillbaka till livet.

Men vi tar det från början.
Anne-Marie är född i Vadstena och hennes pappa ansåg att det var viktigt att veta var man var född. Familjen hade en gård där men flyttade under depression på 30-talet till Motala vid Vättern. Så här berättar hon.
– Jag minns en byrå och minns att det vara några hästar som skenade utanför fönstret och julsånger. Tomtarnas vaktparad gör mig hellycklig och nu plötsligt minns jag morfars arm och hur jag sitter tryggt hos honom. En gång [som vuxen] då jag var väldigt arg så gick Monika Dominique fram till pianot och spelade vaktparaden då kunde jag inte vara arg längre.

Jag var fem år då vi besökte min biologiska mormors grav. Morfars fru Anna var ju inte mammas mor så jag kände att det var något som inte stämde. Jag gick av och ann mellan buskarna och försökte få ihop hur det låg till. På den tiden sade man aldrig du till en vuxen men jag blev så till mig då jag kom på hur jag ville ha det så jag gick fram till mammas styvmor och sa:

Hördu Anna. Eftersom jag inte har någon mormor kan inte du bli min mormor?

Med tårar rinnande i floder tog hon mig i sin famn och sa – ”javisst” och kramade mig djupt och innerligt.

BP: Du har berättat att din pappa dog då du fortfarande var i unga tonåren.

Anne Marie ändrar ansiktsfärg och uttrycket blir både sorgset och ilsket.

AMJ: Du kan ju tänka dig att mamma kommer hem efter pappas död och säger:
– ”Nu har jag ingenting” och jag säger: ”men jag då?”
Mamma tittar på mig med iskall blick: – ”Barn hade vi väl kunnat få fler”.

BP: Den frasen har du levt med hela ditt liv?
AMJ: Ja det har jag, den låg i botten på vår relation.
BP: Du har egentligen aldrig kunnat förlåta henne det här?
AMJ:…- Och det har hindrat mig från närhet. Om jag inte kan bli älskad av mamma vem kan jag då få kärlek från… Jag vet att jag är älskad men det vete fan om jag kan tro på’t. Det finns alltid ett litet frågetecken.
Så tänker Anne Marie lite mer sakligt på det hela.
– Det finns en förklaring till mammas sätt. Hon blev moderlös vid 6 års ålder och fick aldrig den kärlek som önskade. Och hon kunde inte ge det hon inte fått. Men då pappa dog blev jag vuxen över en natt. Och kände ett väldigt ansvar för mamma. Nu har det här hänt, hur går vi bäst vidare? Aldrig grotta ner mig och låta något hindra utan ta nästa steg och så är det fortfarande. Hade pappa levt idag så hade man betraktat honom som hund-coach. För han kunde få ordning på svåra hundar.
Det jag lärde mig av min pappa är att du får aldrig behandla en människa som en hund och du får aldrig behandla en hund som en människa. En visdom som innebär att respektera varje individ för dess unika förutsättningar. Och man vet aldrig hur och varför människor hamnat där de är.

Anne-Marie minns då en händelse under andra världskriget då ett tysk transittåg stannade på tågspåret som gick förbi deras trädgård.
– Vi satt i trädgården och hade fika och några tyska soldater klev av och ställde sig som vakter för att skydda tåget. Pappa sa att det nog var länge sedan de fick hembakade bullar. Jag tog bullfatet och gick upp till tåget och delade ut bullarna och möttes av [soldaternas] glada ansikten.
Kanske ska man inte berätta att man varit snäll mot dessa soldater men för mig var det människor som inte fått mammas goda bullar.

Så kom fredsdagen då flaggan hissades och läraren gav oss ledigt. När jag kom hem frågade mamma varför jag kom hem och jag sa, ”det är fred”. – ”Jasså!”, svarade mamma. Mjölken och smörgåsen jag skulle äta i skolan åt jag på stentrappan hemma. Vi hade släktingar som var anhängare till Are Waerland så mina smörgåsar var fulla med morötter och andra grönsaker.

Att jag blev småskollärare var för att skaffa mig en yrkesutbildning för att ha råd att läsa vidare. Först fick jag en klass med skolomogna barn. Samtidigt kom en utbildning för lärare som skulle undervisa just skolomogna elever men jag hade inte varit lärare tillräckligt länge för att få en sådan utbildning. När sedan de lärare som fick gå utbildningen skulle auskultera och lära sig hur man kunde undervisa skolomogna hamnade de i min klass.

Men jag var ändå nog aldrig en särskilt bra småskolelärare. För barnen intresserade mig inte utan det var pedagogiken. Hur lär man sig och Piaget blev något av en husgud. Jag undervisade också romer. Hämtade dem från hemmet för att få dem till skolan. Under den här tiden hade professor Trankell börjat sina undersökningar. Han skulle prata om sitt forskningsprojekt. Då säger Trankell:

– ”Och mitt projekt håller på att bli saboterat för att det är nån som åker och hämtar barnen från sina hem!”

Jag reste mig [ilsket) och höll ett brandtal om hans behov av att skydda sitt projekt för att undanhålla barnen rätten till skolutbildning. Efteråt var det många som ville prata med mig och som förstod problemet.

Sedan kom jag till Eiraskolan för att bli konsulent för examinerade lärare. Tage Nodemalm var rektor där. Vi fick en väldigt tät relation. Hade vi varit något annorlunda hade vi nog gift oss. Vi gick regelbundet på opera och teater och hade ett väldigt kulturellt liv med ett stort socialt umgänge.

 

”Vi var nästan som ett radarpar”

Han bodde i Gamla stan och lägenheten intill blev ledig. Då tyckte han jag skulle ta den men utanför fönstret var det bara en vägg och jag var beroende av utsikt. När jag sade nej till det blev han väldigt arg och vägrade tala med mig på en månad. Han trodde jag avfärdade honom när det var väggen. Under slutet av hans liv umgicks vi inte så mycket och det var nog Tage som drog sig undan.

Under slutfasen av Eira hade jag börjat läsa pedagogik på pedagogen [Stockholms Universitet]. Där träffade jag Jan Axel Kylén som var lärare och forskare och även konsult. Så jag fick en del vid sidan av jobb för honom som var mycket välbetalda.
Jag skulle hjälpa Jan Axel göra en undersökning om hur förpackningen skulle vara och jag fick mer betalt än vad jag fick för mitt lärarjobb.
Så när Jan Axel öppnade ett konsultbolag flyttade jag med honom men redan ett år senare fick jag erbjudande om byrådirektörsjobb på Riksförsäkringsverket.
Så jag skrev en ansökan. Min vän Tage sa att det förstår du väl att du inte kan få ett sånt jobb. Men det fick jag och då kom Tage med en stor bukett rosor.
Försäkringskassorna var privata så RFV var tillsynsmyndighet. Skolexempel på svensk blandekonomi. Jag fick möjlighet att göra avancerade utbildningsprojekt utan att det belastade staten och verket.

Svenska Arbetsgivare-Föreningen anordnade ledarskapsutbildning då kom jag i kontakt med näringslivet och Mats Myren som bildade ett bolag. Han ville ha mig som partner men jag vågade inte riktigt det så han anställde mig.
Under en resa till USA sprang Mats på Transaktionsanalys och tog det till Sverige. Mats hade näsa för sånt och var en driftig säljare. Han såg möjligheter, jag var bra på att omvandla och göra saker.
Vi hade SE-banken som kund och då fick vi erbjudande att använda oss av Magnus och Brasse. På det sättet introducerades TA i Sverige.
Samtidigt förälskade sig Mats i en amerikansk tjej så jag blev strandsatt och fick skriva alla sketcher själv. Dom trodde inte att jag skrivit dialogerna men fick acceptera att VD´n var kreativ skribent. Och jag var faktiskt mer än fixare jag hade titeln direktör och var primus motor.

Så tog vi in Lasse Gruben som filmade alla sketcher. Det blev ett uppskattat utbildningsmaterial på SE banken.
När Arbetsmiljölagen kom gjorde vi ett filmmaterial som producerades i London. Och det användes sedan över hela Sverige.
Volvo blev ett reklamprojekt som kom att spridas worldwide. Och under den tiden jobbade jag mycket med skådespelare och film. Det var väldigt roligt men stressigt. Varje timme kostade väldigt mycket pengar. Det var därför vi var i London för där kostade det bråkdelen av vad det kostade i Sverige.
Då började man lunchen med drink vilket var otänkbart för oss. Volvo tog sedan fram en utbildningsteknologi som var väldigt strukturerad och opersonlig men det var väldigt bra. Det fungerar på alla områden.

Där var jag fem år innan jag öppnade eget XYZ och började jobba med det jag verkligen ville jobba med, kvinnor och Ledarskap.

BP: Du gick också med I Fredrika Bremerrörelsen.

AMJ: Naturligtvis bygger ”Kvinnor och Ledarskap” på feministiska tankar. Det kunde man ju inte säga men så var det.

BP: Vad är feminism?

AMJ: Feministiska tankar för mig är att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Och bli respekterade för sina särarter.
Det är inte fråga om kvinnliga och manliga beteenden utan värdet som människa.

BP: För mig är humanism lika värde.

AMJ: I USA var det equality [likvärdighet] som var viktigt där var det inte bara kön utan ras, religion, sexualitet. Allt krävde jämställdhet. Diversity [Mångsidighet] var ordet. Det jag jobbade med på 70-talet är vad man fortfarande idag jobbar med. Man kan bli diskriminerad på individnivå, gruppnivå och systemnivå.
Gruppnivå, det man säger i omklädningsrummet skulle man knappast säga utanför omklädningsrummet. Det är viktigt att kampen sker på alla tre nivåer.

Denna kamp förde jag professionellt fram till min pension då jag blev cancersjuk vid 62 års ålder. Och med cancer fick jag ett nytt liv.
Då åkte jag till Indien därför att den svenska rehabiliteringen var ingenting värd. Så jag prövade som en möjlig utväg en Ayur Veda Klinik. Och efter ett par år var min fysik oerhört mycket bättre och jag kunde lägga upp en resväska på hyllan som jag inte kunnat göra på flera år.

Då jag kom till Kerala såg jag mig som patient men så ser inte de på dig. Du är en klient…

[Holistisk hälsovård, intervjuarens kommentar]

Man blir inte vårdad man får lära sig hur man blir frisk. Doktorn kan inte vårda dig, doktorn kan visa vägen hur du ska bli frisk. Jag träffade en äldre läkare som sa:

”Nu kan jag inte gör mer för dig du ska söka upp en ung läkare som har andra kunskaper än jag.”

Då kom jag i kontakt med Unni och blev alltmer intresserad av verksamheten.

[Kommentar: Känner man Anne-Marie så förstår man att hon såg vad som krävdes för att göra kliniken effektivare och bättre så hon kunde inte låta bli att hjälpa till och det slutade med att Unni ville ha henne som partner.]

Från det utvecklades det så att jag började hjälpa till med det administrativa till att idag vara delägare i en klinik som växer och växer. Den har på senare år utvecklats från att ta hand om 5-10 klienter om dagen till över 100 under högsäsong.
Efter hand blev verksamheten så stor att vi behövde bygga ut en egen klinik så den är nu störst i Kovala. Samtidigt så har vi ett stort internationellt nätverk med folk från jordens alla hörn.
Så just nu bygger vi ett angränsande hotell för långväga gäster.
Alla hotell runt omkring har också stor revenue av våra gäster.

BP: Anne-Marie du fyller nu 80 år och kan se tillbaka på ett händelserikt liv
Finns det något som du känner att du inte har gjort.

AMJ: Jag har inte flugit genom Grand Canyon.

Börje Peratt
Serien ”Samtal med” …

airtour-1

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Comments

  1. Vilken helt underbar berättelsen om en fascinerande kvinna. Det var verkligen spännande läsning. Det var intressant att höra om Trankels attityd till förändringar som kunde hota hans forskning. Jag inspirerades väldigt mycket av hans KVARTERET FLISAN på 70-talet. Det var också kul att höra om hur Transaktionsanalysen, TA, kom till Sverige. Jag trodde det var psykoterapeuter som tagit in den. Men jag vet ju att den kom att bli viktig för näringslivsutbildning. Själv gick jag en kort tid i TA-grupp. Det var intressant. När jag arbetade på behandlingshem på 80-talet var TA tillsammans med gestaltterapi det som var mest inne i behandlingssvängen.

    Varma gratulationer på 80-årsdagen och tack för din berättelse Anne-Marie
    önskar
    Pia Hellertz

    PS. Eftersom jag är övertygad om reinkarnationen så har du möjlighet att flyga över Grand Canyon i nästa liv om du inte hinner i detta. 🙂

  2. Maria Modig says:

    Grattis ! Fint och spännande samtal!
    Maria Modig

Kommentera

%d bloggare gillar detta: