23 juni, 2017

Telepati i rymden – en räddningsinsats i Arktis

Thoughts through Space: A Remarkable Adventure in the Realm of Mind (Studies in Consciousness)

Thoughts through Space: A Remarkable Adventure in the Realm of Mind (Studies in Consciousness)

1937 försvinner ett ryskt plan i Arktis och den australiske arktisforskaren Sir Hubert Wilkins ombeds av ryssarna att försöka finna planet. Wilkins kontaktas inför resan av den amerikanske telepatiforskaren Harold Sherman boende i New York, som föreslår att de ska försöka använda sig av telepati dem emellan som en säkerhetsåtgärd om radioutrustningen havererar. Artikeln tar även upp bildöverföringar som kan diagnostiseras som ”remote viewing” (vetapedia)./Admin2

TEXT: Kersti Wistrand

Svindlande perspektiv:universums och tankens energier II

Kan människans tankar liksom radio- och TV-vågorna färdas långt bort genom rymden?

Kersti Wistrand presenterar här boken ”Telepati i rymden” (Thoughts Through Space), skriven av arktisforskaren Sir Hubert Wilkins och telepatiforskaren Harold Sherman.[1]

1937 försvann ett ryskt plan vid Norra Ishavet

1937-38 flög Wilkins under ett halvår i norra polarområdet på spaning efter några ryska flygare som försvunnit. Radioförbindelserna var dåliga och långa tider avbrutna. Därför föreslog Sherman, som satt i sin lägenhet i New York 500 mil bort, att han skulle kunna ta emot telepatiska budskap om lägespositionen om Wilkens skulle tvingas nödlanda. Men uppgörelsen dem emellan gick längre än så. Man skulle ha kontakt tre gånger per vecka. Ett tankeöverföringsexperiment dem emellan genomfördes.

arctic-ocean_labled

Förutsättningarna för flygspaning i Arktis

Vistelsen i de arktiska trakterna var förlagd mellan oktober och mars med mörker och temperaturer på ned mot -40 grader. De vita snövidderna, mån- och stjärnljus samt norrsken lyste dock upp i mörkret och möjliggjorde både spaning och fotografering, men det var omöjligt att flyga utan månljus.

Räddningspådragets förutsättningar
Den australienske arktisforskaren sir Hubert Wilkins fick av den sovjetiska regeringen i uppdrag att delta i ett projekt att försöka finna och rädda de försvunna flygarna.

Deception Island, rastplats 1928-1929 för spaningsflygningar över den Antarktiska halvön

Deception Island, rastplats 1928-1929 för spaningsflygningar över den Antarktiska halvön

Wilkins hade en gång i tiden tillhört den flygexpedition som 1928 först i världen flugit över Ishavet från Barrow i Alaska till Spetsbergen och hade därför stor erfarenhet.[2]

Det skulle bli en svår spaningsflygning. Det förekom magnetiska störningar som slog ut kompassen vid Nordpolen. Radiopejlingsapparatur saknades. Dessutom var radioutrustningen inte så avancerad under denna tid.

Möjligheterna att kunna orientera sig skulle periodvis slås ut. Hubert Wilkens skulle kunna flyga vilse, riskera att tvingas gå ner i den svåra terrängen och förlora sig i isvidderna.

Resultatet av själva efterspaningen
De ryska flygarna återfanns aldrig. Sovjet lät inställa alla spaningar 15 mars 1938. Wilkins flög tillbaka till New York och återlämnade det lånade sovjetplanet.

Telepatiexperimentets uppläggning

Alldeles innan avresan kontaktas Wilkins av författaren och telepatiforskaren Harold Sherman, som utarbetat en metod för tankeöverföring. Denne föreslår ett experiment. Varför inte försöka använda sig av telepati dem emellan som en säkerhetsåtgärd om radioutrustningen havererade? De träffas och kommer överens. Området som skulle genomsökas ligger på 120 – 170 graders västlig längd och 72 – 87 graders nordlig bredd. En kod om fem siffror görs upp för beteckning av positionen vid eventuell nödlandning. Tre färger tillfogas: rött – om Wilkins är skadad; svart – om besättningsman är skadad; vitt om allt är okey. Wilkins skulle tänka sig färgerna som på en bioduk och tänka sig talen som skrivna med vit krita på en svart tavla.

Tre kvällar i veckan mellan 23.30 – midnatt skulle sändare och mottagare samarbeta. Wilkins skulle tänka sig att han sände sina rapporter inklusive bilder i tankarna till Sherman som satt i sitt hem i New York 500 mil bort. Han skulle också föra dagbok. Dessutom fanns planets loggbok till hands samt kvitton för inköp. Detta för bevisföringen.
Sherman å sin sida skrev ned sina intryck i protokoll, som sedan genast postades till chefen för parapsykologiska institutionen vid Columbia University. En kopia av protokollet sändes samtidigt till en skeptiker. Poststämpels datum skulle vara bevis att protokollen genast överlämnats. Två observatörer kontrollerade hela händelseförloppet.

Den skriftliga kommunikationen mellan Wilkins och Sherman skedde via flygets luftpost och det kunde ibland gå flera veckor innan Sherman fick bekräftelse på det han mottaget telepatiskt.

Sherman hade aldrig varit i de områden som Wilkens befann sig i, saknade tekniska kunskaper om flygplan och kände inte till besättningen.

Avresan till Arktis
I oktober flög Wilkins från New York och kom efter flera mellanlandningar upp till Winnipeg i Kanada, där ett par veckors förberedelser för vinterns spaningar väntade. Under sin vistelse där utsattes han för stor uppmärksamhet. Innan avresan inbjöds Wilkins till en avskedsfest, där han bl.a. tilldelades Winnipegs hedersmedalj. Under bilturen till flygplatsen fick han en låda cigarrer av sina medföljare.

I Shermans protokoll (för möjlig telepatisk överföring) finns samma kväll följande notering:

”Någon tycks sätta fast något på ert kavajuppslag – en medalj eller ett märke av något slag. Man bjuder er en cigarr.”

På flygspaning

Den Sovjet-byggda Catalina som Wilkins-expeditionen använde i flygsökningen efter försvunna ryska piloter.

Den Sovjet-byggda Catalina som Wilkins-expeditionen använde i flygsökningen efter försvunna ryska piloter.

Foto: H. Wilkins. Här fylls bränsle på i det plan, en sovjetbyggd Catalina, som han använde då han flög över Ishavet 1937-38.
Youtube: Wilkins’ Levanevsky Search

Väderleksförhållandena var svåra och Wilkins besättning fick ofta avvakta flera dagar upp till veckor innan de kunde bege sig ut på spaning. Vid ett tillfälle tvingades de in i täta molnbankar, som uppstått över Meckenzieflodens delta.

Efter några minuter uppstod isbeläggning som gav planet en extra vikt på 50 %. En mirakulöst utförd nödlandning i tjock nysnö räddade livet på besättningen, men en vass sten skadade stjärtfenan, så att de blev fördröjda ett dygn innan de provisoriskt lagat denna och kunde fortsätta flygningen.

Sherman skriver i sitt protokoll:

”Flygplanets stjärtsida lätt skadad …arbete på dess stjärtsida”.

Ur Wilkins dagbok
Utsikten från planet kunde vara vidunderlig vid vackert väder. Här ett exempel:
”Strax efter det vi lämnat Mackenzieflodens delta bakom oss såg vi under oss en öppen vattenyta som sträckte sig från Baillieön nästan ända fram till Herschel-ön. Därifrån och längre norrut var isen genomdragen av sprickor… På något avstånd låg ett brett bälte av packis med sönderbrutna och på varandra upptornade flak, och där bortom, långt under goda siktförhållanden såg vi gång på gång öppet vatten mellan isflaken, och vid den 79:e breddgraden var dessa rännor mycket breda och långa.”

Här en skildring av hur det kunde gå till vid spaningen, åtföljd av Shermans iakttagelse:

”Vi startade klockan åtta på morgonen och landade i Old Crow klockan 9.15. Vi fick veta att bensindepån låg 800 meter nedåt floden och gled nu dit med propellerkraft. … Vi fyllde tankarna och startade vår spaningsflygning över norra Alaskas bergslandskap. I en slinga på 2800 kilometer rundade vi Endicott bergen, spanade ned i varje klyfta och dal, som en falk på jakt. Vår jakt gällde det ryska flygplanet respektive spår av människor som kunde ha överlevt störtningen och vara i behov av hjälp. Men vi fann inte minsta tecken på vare sig det ena eller det andra. Vi hade idealiskt väder också den här dagen, och totalt hade vi på två dagar flugit 4800 kilometer. Det förföll uteslutet att vi inte skulle ha lagt märke till ett plan som störtat i bergen inunder oss. Vi fortsatte sökandet tills det började skymma. Med floden, ett brett vitt band kantat av videbevuxna stränder i en mörkare nyans, som vägvisare nådde vi Old Crow och fann vår landningsbana med hjälp av facklor, vilka korpral Kirk från ridande gränspolisen hade låtit sätta upp åt oss. Korpralen hade varit oss till stor hjälp. Han hade skickat väderleksrapporter till oss med sin kortvågssändare och gjort det möjligt för oss att komplettera vårt bränsleförråd. Tillsammans med några av sina kollegor bjöd han oss på middag denna kväll, och vi kunde under natten njuta av polisstationens bekväma sängar.”

Ur Shermans protokoll
Samma natt noterar Sherman (i New York), som i förväg inte visste något om flygningen över bergen följande:

”Hade flera gånger den egendomliga känslan att jag vara med er under en flygning – lågflygning under kantiga vita bergstoppar med hårda skuggor – ser under mig lysande vita områden, skarpt avgränsade från de områden som inte nås av solstrålarna – emellanåt glider flygplanets skugga fram över snön – besättningen visar hjordar av vilda djur – flygplanet skrämmer upp stora skaror av fåglar – ni håller kartan på knäna medan ni studerar den noga och gör anteckningar på den – ni är ikväll åter inbjuden på middag – under denna talar ni om era iakttagelser vid de platserna, där guldgrävare byggt sina kojor.”

Sammanträffanden
Wilkins kunde konstatera att Sherman mycket exakt beskrivit flygningens förlopp och mycket av det som han såg, tänkte eller gjorde. (Sherman visade sig ibland kunna avläsa Wilkins direkt och utanför de tre nattliga sändningstiderna). Han höll kartan på knäna och lade noggrant in kursen på den för att kunna beskriva läget om de skulle hitta det saknade flygplanet. Han berättade under bjudningen om hur han flugit lågt över guldgrävarkojorna för att se om någon var där, men funnit dem tomma och antog att de endast användes sommartid. Hjordarna med vildrenar och guldgrävarkojorna stämde också. Däremot såg Wilkins – vad han kunde minnas – inga fåglar. Där kunde Shermans fantasi ha spelat in. Middagen på kvällen stämde också in och där hade Wilkins talat om ”fågelskaror” med en bordsgranne.

Några säkerställda telepatiska överensstämmelser

”Telepati i rymden” innehåller ett femtiotal episoder av de över hundra som Wilkins varit med om och som ganska exakt uppfattats av Sherman i New York. En kväll brinner t.ex. ett hus i eskimåbyn, där Wilson för tillfället vistas och samma kväll skildrar Sherman detta i en rapport. Vid ett annat tillfälle noterar Sherman i sitt protokoll:

”Diamantgruva – varför jag tänker på en sådan är en gåta för mig – an absurditet – men jag noterar det i alla fall.”

Han hade rätt – Wilkins hade berättat om sina upplevelser på Sydafrikas diamantfält och gruvorna där för sina bordsgrannar vid kvällsmåltiden.

Flera gånger angavs exakta siffror, tal och namn på personer i besättningen och vad som hände dem, t.ex. när en besättningsman fick tandvärk.

Sherman upptäckte en dag ett ärr i Wilkens ansikte. Detta framträdde bara i mycket kallt väder och det var vid ett sådant tillfälle Sherman skrev om det. (Detta kan vara exempel på remote viewing, admin kommentar)

Wilkins dagbok 24 januari 1938

”Jag gjorde en promenad längs floden. Solen hade gått ned, stjärnorna lyste på himlen, och medan jag betraktade dem tänkte jag på Sherman… Såg spår av en snöripa och en lämmel – i övrigt inte ett spår av liv.”

Sherman noterade samma kväll:

”Tankarna vandrar till stjärnhimlen, och jag känner era tankar på mig tydligare. Ni tycks vara klädd i varma kläder – jag ser er klart framför mig – jacka med kapuschong som är pälsfodrad runt ert ansikte – den tjockt fodrade huvudbeklädnaden – vind- och vattentät – en kraftig halvlång jacka, tjocka vida byxor som sitter åt nertill – tunga stövlar, en kombination av mockasiner och galoscher (en modell som är svår att beskriva). Ni befinner er någonstans i det fria. Ser tydligt ett flygplan – men det är inte ert flygplan. Ni talar med postflygplanets pilot.”

Wilkins kommentar: ”Postflygplanet hade den här dagen flugit tillbaka från Edmonton. Jag var närvarande när det startade. Beskrivningen av min klädsel var riktig och fullständig. Modellen på mina stövlar var bekant som Artics; mjuka gummisulor och höga skinnskaft.”

Harold Sherman som mottagare – en pionjärinsats

Sherman [3] ger sin skildring som mottagare i bokens andra hälft.

”Redan den första kvällen hade jag den elektrifierande känslan att strömkretsen mellan sir Hubert Wilkins och mig hade slutits. Det var en fullständigt ny känsla, och samtidigt översvämmades jag av en störtflod av intryck, som jag började skriva ned i den anteckningsbok, som jag hade liggande framför mig. Vad jag skrev föreföll mig själv otroligt, då det ena intrycket avlöste det andra, nästan utan avbrott… som om jag var en telegrafist som hade att skriva ned det ena telegrammet efter det andra från en avlägsen sändarstation.

I stället för de väntade svårigheterna vid mottagningen av siffror som skulle ge besked om Wilkins vistelseort visade sig en rad ”bildberättelser” om händelser och tillstånd som alla tycktes röra honom. Det var en labyrint eller ett kalejdoskop av ständigt växlande scener som drog förbi mitt inre medvetande på det som jag brukar kalla ”min inre biografduk”.

Det föreföll mig som om jag på något sätt stod i förbindelse med Wilkins undermedvetna och som om dessa scener återgav upptagningar ur hela hans liv på ett själsligt ljud- och bildband! … Hur skulle jag någonsin lära mig att göra det rätta urvalet ur den virvel av känslor och bilder som trängde sig på mig? Hur kunde jag koppla bort Wilkins tidigare upplevelser och inrikta mitt medvetande på mottagningen av hans tankar som berörde nuet och de tankar som han försökte sända till mig … eller det som hade hänt honom den här dagen och inte någon helt annan dag under hans liv?”

Sherman slås av tanken att den mänskliga hjärnan måste fungera efter ungefär samma princip som en radioapparat. Han beslöt att suggerera sitt inre medvetande ”att välja ut” det som hade hänt sir Hubert Wilkins den här dagen eller vad som hände honom just nu.” Han lyckades och när han använde denna ”fininställning” ansåg han sig kunna följa Wilkins nuvarande tankar, medan alla andra ljud tonade bort.

Resultatet av hela experimentserien omfattande ett halvt år är imponerande med mycket få missar från Shermans sida. Sherman menade att överföringen gick lättare på natten då inte så mycket annat brus störde i etern. Sherman hade även prekognitiva upplevelser som visat sig stämma.

Skeptikern övertygades om möjligheten av långdistanstelepati. Ett pionjärarbete hade genomförts av Wilkins och Sherman.

Sherman och Wilkins hade också ett specialuppdrag från den parapsykologiska institutionen att testa Rhines fem telepatikort. Dessa innehåller var sin symbol. Sherman lyckades över genomsnittet då Wilkins prövade att sända dem tankemässigt, men ingen av dem var förtjusta i försöken, som de ansåg vara helt ointressanta. Sherman fann också att det var mycket starkare mottagning, när reella bilder med känslomässig koppling sändes via Wilkins medvetande till honom.

(Admin kommentar: Flera studier har kommit till slutsatsen att vid dylika paranormala test tycks förmågan klinga av särskilt vid oengagerande test. Det tycks således inte bli bättre av nötande upprepning eller sådan ”träning”.
En annan admin kommentar är att trots denna Hubert Wilkins exceptionella bedrifter är han nästan bortglömd. [4] [5] )

Lite historik om parapsykologi

Termen parapsykologi- bredvid psykologin – härstammar från slutet av 1800-talet och beskriver de fenomen och mänskliga upplevelser som stod utanför den gängse uppfattningen hur världen upplevs utifrån vardagsmedvetandet. Dit hör förutom telepati (tankeöverföring) bl.a. precognition (vetande om framtida händelser), klärvoajans (medvetande om händelser på avstånd) och psykokinesi (direkt mental påverkan på fysiska föremål).

Hilma af Klint
I min tidigare artikel om konstnärinnan Hilma af Klint beskrev jag hur upptäckten av elektriciteten och radiosignalerna satte fokus på den osynliga delen av tillvaron och hur man nu började intressera sig för huruvida människans medvetande överlever döden och fortsätter i en annan osynlig dimension. Spiritistiska sällskap bildades. I samband med de spiritistiska seanserna uppstod en del fenomen som den dåtida psykologin inte sysslade med. 1882 startade parapsykologin som modern vetenskap i England, då flera av den tidens berömda vetenskapsmän grundade Society for Psychical Research.

Religionshistorien
Religionshistorien är fylld av sådana fenomen som parapsykologin intresserar sig för, men nämner aldrig termen parapsykologi. Det gäller upplevelser alltifrån shamanernas transtillstånd och healingförmåga, oraklet i Delfis utsagor, profeternas och mystikernas visioner till yogiernas och de stora religionsgrundarnas förmågor och underverk.

Telepatisk kommunikation hos naturfolk
Den telepatiska förmågan användes som ett naturligt kommunikationsmedel bland många naturfolk, något som fältforskare inom religionshistoria och etnografi stötte på. Sir Hubert Wilkins, som var uppvuxen i Australien, kom tidigt i kontakt med aboriginerna där och insåg hur de kunde kommunicera med varandra på långa avstånd just genom tankeöverföring. Det samma gällde för maorifolket på Nya Zealand. Allt detta beskrivs i boken Telepati i rymden.

Tändsticksasken
Själv har jag en gång intervjuat en nära dödenupplevare som under en period bott i Mexico. Hon hade en tjänsteflicka som utförde hushållssysslorna i hemmet. Vid ett tillfälle då denna flicka sänts iväg för att handla i livsmedelsbutiken, märkte min sagesman att hon glömt be henne köpa tändstickor. Hon blev emellertid mycket snopen när flickan kom hem. Överst i kassen låg nämligen en stor ask tändstickor. – Ja, men ni bad ju mig i tankarna att köpa en ask! gav hon som den naturligaste förklaring i världen.

Parapsykologi idag

Parapsykologin är en vetenskapsgren som fortfarande delvis tvingas stå utanför den etablerade forskningsvärlden, även om institutioner instiftats vid ett par universitet i Västvärlden. Man sysslar febrilt med experiment, statistik och kontrollgrupper för att vetenskapligt bevisa bl.a. telepati. Det är mycket männens forskarvärld. För mig som kvinna ligger kanske intuitionen och förståelsen för den telepatiska förmågan närmare till hans att acceptera och jag betraktar den som en naturlig del av människans psyke med möjligheter för alla att utveckla. Världsbilden håller idag sakta på att förändras. En dag i framtiden kommer troligen parapsykologin vara mer eller mindre inlemmad inom den akademiska psykologin. Den transpersonella psykologin omfattar redan dessa upplevelser och fenomen.

(Admin kommentar: Den engelska wikipedia artikeln om Hubert Wilkins nämner bokens titel men tar i texten inte upp vare sig efterspaningen eller telepatiexperimentet. På wikipedia finns administratörer som noga håller rent från sådana uppgifter. [6])

I del III i denna artikelserie kommer jag att visa hur tankeenergin redan idag används inom den tekniska världen.
Kersti Wistrand

Referenser

1. Sherman, Harold & Sir Wilkins, Hubert, Telepati i rymden – en studie i tankeöverföring. Berghs förlag., Stockholm. 1974. På engelska: Thoughts through Space, utgiven 1942.
Thoughts through Space: A Remarkable Adventur… (Paperback) by Sir Hubert Wilkins, Harold M. Sherman (Läs inledningen)
5.0 out of 5 stars
2. Hubert Wilkins Australian Navigator and Polar Explorer länk
3. Harold Sherman Länk
4. Sir Hubert Wilkins research länk
5. The Last Explorer: Hubert Wilkins: Australia’s Unknown Hero, Simon Nasht, Publisher: Hodder ISBN 0 733 61831 6, ABC Radio 29 August 2009 Länk
6. Hubert Wilkins Wikipedia

Ytterligare läsning
A video about the book, WINGS OF ICE, by Jeff Maynard Youtubelänk

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Tack Kersti för en enormt intressant berättelse om en intressant bok. Jag har den i hyllan men inte läst. Nu inspirerade du mig att läsa. Visst är det fantastiskt att dessa otroliga experiment och erfarenheter inte blir publicerade och diskuterade – men vi vet ju att det beror på att dessa kunskaper skulle kullkasta alltför många auktoriteters världsbilder, så man kämpar emot. Men vi vet ju vad Schopenhauer skrev:
    ”Alla sanningar går igenom tre stadier
    Först blir de förlöjligade
    Sedan blir de våldsamt motarbetade
    Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.”
    Pia

  2. Tack för detta intressanta.
    Minns att Dr Jan de Vries (Skottland) berättat att han, på resa i Australien, varit ute i vildmarken tillsammans med en aboriginer för att titta på läkeväxter.
    Plötsligt gick aboriginern bort en bit och satte sig för sig själv en kort stund.
    Det visade sig att han ‘bara skulle kontakta sin bror för att denna skulle veta att de skulle titta förbi lite senare’. Förvånad undrade Jan hur det kunde komma sig att han gjorde så, och fick svaret att ‘ja, eftersom vi inte har tillgång till telefon här, så gjorde jag så istället..’ 🙂

  3. Kersti Wistrand says:

    Tack, Pia, för det tänkvärda citatet!
    Och tack Mayne för det intressanta exemplet på telepati hos aboriginerna!
    Har varit i kontakt med dr Nils-Olof Jacobson som väl känner till Parapsykologiska sällskapets historik. (Det är den förening som intresserar sig för och föreläser om paranormala företeelser.) ”Telepati i rymden” har enligt vad han kan erinra sig inte varit uppe för debatt där, möjligen omnämnd i mitten av 70-talet, då boken kom ut på svenska.

Trackbacks

  1. […] Telepati i rymden – en räddningsinsats i Arktis Thoughts through Space: A Remarkable Adventure in the Realm of Mind (Studies in […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: