25 juli, 2017

Helhetstänkandets suveränitet del 3

grektempel

Helhetstänkandets suveränitet – en slutsats utifrån människans väg genom historien del 3 av 3.
Erland Lagerroth framför en betraktelse över författaren Jean Gebser och hans filosofiska verk. Tredje delen handlar till en del om antikens Grekland som av många betraktas som den västerländska civilisationens vagga. Är förfallet en metafor för vår egen kulturs förfall?.
/Admin2

TEXT: Erland Lagerroth

Steget från den två dimensionella världen ut i rymden

Detta vidareutvecklar Gebser genom en äventyrlig tolkning av Athenas födelse: Zeus hade gift sig med Metis men var rädd för att en son skulle bli mäktigare än han. Han slukade därför Metis, och när Hefaistos eller Prometheus eller Hermes klyver hans huvud med en yxa, föds i stället Athena.

Ett stort tumult uppstår i naturen, och en ny möjlighet för världen öppnar sig (sid 75).
Gebser spinner vidare på både Medusa, Minerva, Moses, Manu, Minos, Menes och Menelaos, vilkas namn alla tänks gå tillbaka på ord för människa, men jag avstår. Därefter vidtar emellertid en kunnig, ambitiös och pedagogisk genomgång av medvetandets utveckling under de femhundra åren mellan Moses och Lykurgus, som jag upplever som, en höjdpunkt i boken, så mycket märkligare som Gebser sedan på sin väg lämnar det mentala-rationella bakom sig. En utgångspunkt är några ord av Parmenides från cirka 480 f.Kr.:

”För att tänka och vara är ett och detsamma” (77, 80, 83).

”Den mytiska världen bryter samman /och/ ger vika för likheten mellan att tänka och vara. Här är det första filosofiska påståendet formulerat: den första rumsliga, mentala manifestationen” (77 f).

Sedan överraskar den mångkunnige Gebser genom att visa att sådana manifestationer är uppenbara också ”i skulptur, i arkitektur, i teckning på vaser och måleri, i författarskap, i lagstiftning, i de orfiska mysterierna och i jonisk naturfilosofi”. Det är här – ”i Grekland under dessa århundraden – som vår värld kom till, vår värld som nu kanske går mot sitt slut” (78).

Grekhuvud

Tre kännetecken är tydliga i den grekiska skulpturen under 600- och 500-talen före Kristus. För det första en vaknande känsla för den mänskliga kroppen. För det andra det så kallade arkaiska leendet, långt från ”smärta och glädje men speglande vaknandet och gryningen för det framträngande strålande mänskliga ansiktsuttrycket”. Och för det tredje ”det gradvisa framträdandet av den fria och klara panna, som, i de tidigaste skulpturerna, täcks av konstfullt flätat hår nästan ner till ögonbrynen (…).

Så tidigt som på 500-talet före Kristus hade pannan framträtt oinskränkt, klar och vaken; (…) detta uppvaknande till det mänskliga ansiktsuttrycket (…) är förvisso en av de mest gripande händelserna i människans historia, särskilt som den sker i tysthet. Steg för steg kan (…) kan detta uppvaknande till sig själv urskiljas i människans anletsdrag.” (78)
Och här fäller Gebser in det andra av citaten från Grekland, tre ord av Thales, som skrevs in på Apollotemplet i Delfi:

”Känn dig själv”.

Dessa ord, konstaterar Gebser överraskande, hade en betydelse till. De är nämligen skrivna från vänster till höger. Sedan äldsta tider hade man skrivit från höger till vänster. Den vänstra sidan representerar det omedvetna och förflutna, den högra vägen mot medvetande (jfr den dubbla betydelsen av droit, right och recht). Här finner vi för första gången en rörelse i skriften åt andra hållet, åt höger, en rörelse som överensstämmer med ordens betydelse.
Det är alltså också fråga om riktning, inriktning. Så är det även i lagarna. Från tillkomsten av Moses och Lykurgus lagar ”hade människan att själv välja riktning och döma sig själv; i detta ligger den nästan övermänskliga storhet i tiden, som blev verklighet kring 500 f.Kr. i Grekland via mutationen till den mentala strukturen” (79).

Men inte bara i Grekland

Gebser pekar på både Konfucius och Chuang-tzu i Kina, Zarathustra i Persien och en lagbok i Indien, tillskriven den legendariske Manu. Processen att avhända sig rester av icke-rums-tänkande stärktes av Dionysos-spelen i Athen, som laborerade med spelet mellan kören och den individuella skådespelaren, persona. Här tog förändringen innebörden att körens betydelse gradvis förminskades till förmån för individen. ”Och det betydde att människan steg ut ur gruppens beskydd, som förut hade omgett och skyddat henne som en grotta.” För första gången hade denna anda blivit medveten om sig själv i den grekiska kören, där den blev röst och ord. ”Det verkliga uppvaknandet till mentalt medvetande ägde rum i Dionysia.” Och en liknande process måste ha ägt rum i de orfiska mysterierna. (81 f)

Efter dessa lysande sidor är Gebser framme vid de filosofiska aspekterna av framträdandet av det mentala, först i den joniska filosofin i Grekland. Men där invecklar han sig i en rad delproblem, som åtminstone jag inte tycker för resonemanget mycket framåt men däremot gör det svårare och mer abstrakt. Också vad gäller det tankesystem, som så småningom kom att överglänsa filosofin, nämligen kristendomen (men även Krishna och Buddha får vara med). Och de symboler, som de olika riktningarna associerats med: punkten, cirkeln, triangeln och fyrkanten (87). Men kan lätt ”förlora ur sikte grundproblemet i vår diskussion, medvetandets framträdande”, skriver han på ett ställe (89), och det tycker jag är precis vad han gör här.

Men det slutar inte så utan mynnar ut i en förödande kritik av mentala missförhållanden i vår tid.


”Leonardos utveckling av perspektivet med dess betonade förrumsligande av människans bild av världen markerar början på den defekta fasen av den mentala strukturen. Vi har redan definierat den som fasen kännetecknad av ratio, och (…) ordet ratio är definitivt kvantitativt. Medan den grekiska världen i den klassiska perioden är en värld av mått och moderation par excellence, är den senare europeiska världen och särskilt dess avledda kulturer, som den amerikanska och ryska, världar av omåttlighet.”

Ratio överskrider omåttligt gränserna för utmätt riktning och moderation (…), ”´rationalisering´, det vill säga att dela upp och dissekera allting och använda yttre och ovidkommande substanser för att uppnå sina syften”. (93 f)

Och Gebser blir ännu radikalare: ”Själva akten att sätta upp syften och avsikter understryker den negativa effekten av dessa båda defekta former av de magiska och mentala strukturerna; varje uppsättning syften är alltid laddad med kraft (…). På det sättet är det själva antitesen till världens helhet. Den dualistiska motsättningen mellan världen och människan innebär fixering (fixity) och sektorisering. ”Fixeringen ledde till isolering, sektoriseringen till anhopning. (…) Isoleringen syns överallt: isolering av individer, av hela nationer och kontinenter; (…) isolering i tänkandet i form av” förhastade omdömen eller överdriven abstraktion (…)”. (94 f)
Hela denna ”utveckling” under 400 år ledde till alla tekniska framsteg, till maskinen, till ”framstegens tidsålder”, till den radikala rationalismen och världskrigens tidsålder. Ratio ”innebär kalkylering och i synnerhet uppdelning”. Gebser sammanfattar: ”Denna sönderdelande aspekt inneboende i ratio och Rationalism (…) förbises ständigt, trots att den är av avgörande betydelse för en bedömning av vår epok.” (95)
Och han fortsätter: ”Den rationella fasen av den mentala strukturen har ännu inte kommit till ett slut, och dess verkliga slut är ännu inte i sikte.” Och om en ny mutation, som den vi väntar och hoppas på, inte leder till en fullständigt ny attityd, ”då kommer följderna av de defekta resterna av en tidsålder som vår, som själv är defekt, snart att anta former, som (…) får de föregående händelserna i vår tid att se ut som en barnlek.”

Den integrala fasen

Gebser kan tyckas alltför absolut i denna final för vad han har att säga om den mentala fasen (som han klarlagt så vältaligt), men i grunden tror jag han har rätt. Om inte den nya, femte fasen, som han kallar ”den integrala”, slår igenom. Och vad som fordras är, som alltid i dessa sammanhang, inte en väg eller stig utan ett hopp – ett hopp in i en ny mutation av medvetande, där helheten står i centrum. ”Med integration menar vi en fullständig och förverkligad helhet – (…) återskapandet av det okränkta och ofördärvade ursprungsstadiet genom att inkorporera rikedomen i alla senare resultat.” Helheten omfattar alltså alla de tidigare stadierna. Ursprunget är alltid närvarande.

Boken är inte slut här, men jag är det (89 år om ett par dagar). Det är ännu bara 115 av 621 sidor avverkade, men vad som följer är mer abstrakt och svårare. Det vill säga kapitel 4 och 5 är inte svåra: de vrider och vänder på olika sätt på vad som kommit fram i kapitel 3 om de olika faserna och mutationerna (”cross sections”). Det är klart nog men känns inte riktigt nödvändigt jämfört med de stora slagen i kap. 3.

Svårare blir det med kap. 6 ”On the History of the Phenomena of Soul and Spirit”. Detta är naturligtvis en utvidgning av ämnesområdet, som många kan tycka vara angelägen, men jag gör det inte.

Kap. 7 ”The Previous Forms of Realization and Thought” går ännu en gång tillbaka i historien till områden, där vi redan varit. Och med kapitel 8 ”The Foundations of the Aperspectival World” är vi äntligen framme vid den nya, femte medvetandeformen.

Och därmed vid bokens andra del: ”Manifestations of the Aperspectival World. An Attempt at the Concretion of the Spiritual” som liksom den första omfattar halva boken, d v s drygt 270 väldiga sidor (den första delen hette ”Foundations of the Aperspectival World. A Contribution to the History of the Awakening Consciousness”). Den andra delen består av tolv kapitel, varav fem fördelade på ämnesområden från matematik till litteratur. Var och en kan här alltså gå in och läsa om sitt eget ämnesområde.
Men jag måste säga: detta blir mig övermäktigt. Och kanske skulle det också bli övermäktigt för läsaren. De flesta recensioner nöjer sig också med att presentera de fem faserna av medvetande och ”mutationerna” mellan dem.

Själv har jag i många år arbetat på och med och i ett paradigm efter (men inneslutande) det analytiska och reduktionistiska, men jag har aldrig behövt en halv jättestor bok för att framställa det (ordet paradigm förekommer inte hos Gebser). Men det är ju klart, han har långt större filosofiska, naturvetenskapliga och humanistiska, vetenskapsteoretiska, estetiska och historiska ambitioner än jag. Och desslikes kunskaper.

Men jag har nått mitt mål. Jag har fått bekräftelse på suveräniteten i det helhetstänkande, som jag har pläderat för i många decennier och i 12 böcker. (www.lagerroth.com) Och på faran av ohämmad analys och reduktion. Och det starkare och framför allt bredare och djupare än någonsin tidigare.
Men jag utesluter inte att jag återkommer till Gebser och denna häpnadsväckande bok.

/Erland Lagerroth
Hemsida: Lagerroth

Referens


1) Jean Gebser (1985)The Ever-Present Origin, Volym 1–2, Ohio University Press

del 1
del 2

About Erland Lagerroth

Kommentera

%d bloggare gillar detta: