18 december, 2017

Kvinnolandets fall – TV dokumentär om det sista matriarkatet

Musoufolkets kvinnor

Musuofolkets kvinnor

En kultur som länge låg skyddad av sin isolering i Himalaya bortom de dominerande Han-kinesernas inflytande. Med kulturrevolutionen kom patriarkatet.

<H2>Kersti Wistrands andra artikel om två dokumentärer i Kunskapskanalen</H2>

He Xiaodan Regissör

He Xiaodan Regissör

The Fall of Womenland en film av den kvinnliga regissören He Xiaodan (Canada)

Matriarkat hos jordbrukande Musuofolket

Musuofolket är ett av de sista matriarkala samhällena. Det har bevarat sin kultur tack vare att de bor isolerat bland Himalayas utlöpare i sydvästra Kina. De utgörs idag av ca 40 000 personer. Deras traditionellt öppna syn på sexualitet och äktenskap håller på att försvinna. I och med Kulturrevolutionen förändrades deras levnadssätt med tvångsgiften, men man fick fortsatt skilja sig. Idag har turistindustrin nått dalgångarna vid Lugosjön. Dokumentärfilmen visar situationen i nutid tillsammans med äldre filmmaterial.

Musuo kvinna. Wikipedia

Musuo kvinna. Wikipedia

I dalgångarna idkas jordbruk och i jordbrukskulturer har kvinnans ställning alltid varit stark. eftersom hon anses stå i relation till Moder Jord. Hos musuo var det kvinnorna som styrde. Barnen bar mödrarnas efternamn, tillhörde dem och växte upp med dem i kollektiva långhus.

Vandrande äktenskap

xina14I över 1000 år har man praktiserat vandrande äktenskap, vilket innebar att man kunde bilda par utan äktenskapskontrakt. Paren bor aldrig tillsammans under samma tak och begreppet äktenskap existerar inte. Vid tretton års ålder initierades den unga flickan till kvinna under en ritual, fick bära den vuxna kvinnans klädsel och kunde sedan inleda ett förhållande. Inte ens ett barns födelse gjorde det nödvändigt för föräldrarna att flytta ihop. Så fort kärleken upphörde, kunde de separera och söka sig till nya partners. Att en kvinna hade barn och kanske redan haft sju- åtta partners, spelade ingen roll. Hon uppskattades för den hon var och sin personlighet. Ett sexuellt förhållande utan känslor mellan parterna var otänkbart. Gemensamma nakenbad, där hela byn badade tillsammans var tidigare naturligt och vanligt. En äldre film visade på glada öppna ansikten under badandet.  Uppstod tycke drog sig paret diskret åt sidan och gjorde upp att träffas senare hemma hos henne under nattens timmar. Paren umgicks endast nattetid. Tidigt på morgonen bröt mannen upp och smög sig hem lika diskret som han kommit.

mosuo-people-walking-marriage (3)

Man valde alltid själv om man ville fortsätta att leva tillsammans eller inte utan inblandning av lagar, familj och religion. En ung musuoisk buddhistmunk lovprisade de vandrande äktenskapen och menade att detta system skapar harmoni i samhället och utesluter vardagliga konflikter och gräl. Det blir aldrig bråk, skilsmässor eller vårdnadstvister. En man eller kvinna behöver aldrig uppleva ensamhet eftersom där alltid finns en öppen famn som väntar. En man närmare trettio år berättar dock om sina problem att hitta en kvinna att leva med beständigt. Han har tröttnat på att ha olika kvinnor sedan 14-årsåldern, men ingen kvinna har velat binda sig till honom i ett traditionellt äktenskap.

mosuo-people-walking-marriage (4)

Både kvinnor och män strålade under intervjuerna av harmoni och uttryckte sin glädje över systemet. De tycktes lugna, harmoniska och värdiga, väl förankrade i sitt inre, fyllda av gott självförtroende och empati. De äldre intervjuade kvinnorna berättade med stolthet och värdighet och blicken frimodigt riktad rakt in i kameran om de äldre tider de upplevt.

Musou women older

Erövringspolitikens konsekvenser

Idag har många hotell byggts vid Lugosjön. Turistpropagandan gör felaktigt gällande att musuokvinnor och -män byter partners varje kväll. Turisterna, som tar det som lössläppthet, har stormat in och tagit för sig av kvinnorna. Bordeller har inrättats och de fattigaste musuoflickorna ställer upp på prostitutionen för att ge syskonen möjlighet att gå i skolan. Könssjukdomarna har kommit in. De gamla traditionerna ser ut att snabbt försvinna.

Musouby

Musuoby

Kersti Wistrand

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Kersti Wistrand says:

    Linda B says:
    24 augusti, 2013 at 14:58
    Filmen om mannen med de fyra fruarna hade sina poänger och skänkte lite insikter, men filmen om det sk matriarkatet var ett skämt. Vari ligger matriarkatet?!?! Det enda filmen tog upp var deras relationer och sex. På vilket sätt hade kvinnor en stark position i det samhället?

    Jag skulle kunna rada upp 50 frågor till som filmen INTE besvarade och det är inte ett gott betyg för en dokumentär. En brinnande fråga är den om barnen. Om den kvinnliga energin får dominera tror jag barnen har det ganska bra, men i det samhälle som beskrevs fick jag bara intrycket att ingen ens har koll på vem som är pappa till vilket barn. Det låter inget vidare med tanke på pappa-barn-relationen eller, för den delen risken för inavel.

    Men din artikel var bra, Kersti. 🙂

    Linda

    Hej Linda!
    (Jag överför din kommentar hit till artikeln om matriarkatet istället.)

    Jag reagerade precis som du när jag såg dokumentären första gången. Finns det inga som känner sig utanför gemenskapen? Hur behandlas handikappade? Hur ser eller snarare såg) kvinnornas inflytande i samhället ut? Hur såg könsrollerna ut? Etc, etc…
    På grund av att jag skulle skriva en artikel måste jag dock se dokumentären ytterligare en gång -ja, den ligger fortfarande kvar på Kunskapskanalen play- och då uppmärksammade jag så mycket som möjligt om samhällsstrukturen. Och, ja, det är väldigt många frågor som inte besvaras. Den väcker många nya frågor, men det behöver inte vara helt fel. Filmen berör och kan inspirera till vidare efterforskningar för en var.

    Barnen vet inte alltid vem fadern är, och kanske inte ens mamman alltid vet det, men barnen växer upp med sina morbröder. Kanske barnen är älskade och uppmärksammade av alla. Vem vet, de kanske t.o.m. kan vara lyckligare än barnet i vårt samhälle? De vet ju inte av något annat.

    Hos irokeseindianerna som levde i matriarkat beskrevs barnen som mycket harmoniska, självständiga och glada. De växte också upp i långhus med sina mödrar, morbröder och mormödrar. Ingen vuxen kunde tänka sig att aga ett barn. Incest förekom inte där, eftersom man hade ett klan- (totem-) system och inte fick beblanda sig inom samma klan.

    En fråga jag ställer mig, är ”Varför har He Xiaodan gjort denna film? Vad vill hon säga oss?”Och jag kommer på åtminstone två skäl.

    Kulturrevolutionen varade mellan 1966 -76.Vi får i dokumentären veta att det var då man började påtvinga musuofolket äktenskap. Efter några år införde man dock att skilsmässor var tillåtna för dem. Samhället började förändras i och med detta, men gamla traditioner försvinner inte över en natt och tydligen lever något av det gamla kvar än idag. Hur mycket eller litet om finns kvar av det gamla levnadssättet framgick inte av filmen. He Xladan bor i Kanada idag och hon var säkert inte född då kulturrevolutionen började, men hon ser hur hennes barndomsland förändras till det sämre med turistinvasionen. Hon ser hur hennes folks äldre levnadssätt misstolkas: det baserade på värme och kärlek inte på lössläppthet. Aids och andra könssjukdomar har införts i byarna. – Kan hennes sorg och frustration över detta vara så stark att hon valt att fokusera på denna tidigare (sexuella) gemenskap mellan män och kvinnor för att ge förståelse och upprättelse för sitt folk?

    Hur mycket av det gamla matriarkatet finns kvar där idag? Det kanske redan har försvunnit mer eller mindre? Dokumentären heter ju ”Kvinnolandets fall”.

    Regissören har valt sitt fokus av någon anledning, men jag är tacksam att hon trots allt har gjort denna unika dokumentär och kanske man kan få sin vetgirighet stillad i att söka litteratur om musuofolket.

    PS. Det är väl också typiskt att det är svårare att få kunskap om matriarkat än patriarkat? Hade vi förväntat oss något annat? Vid en jämförelse mellan hur kvinnorna behandlas, uppträder och mår i de två dokumentärerna,så får man däremot fram stora skillnader.

    • Hans Broström says:

      I Tibet förekommer en familjebildning där flera bröder delar på samma kvinna. Barnen blir då familjens gemensamma. Jag har glömt vad det kallas. Någon?

  2. Linda B. Att kalla He Xiaodans dokumentär för ett skämt visar brist på respekt för en filmares försök att berätta om sitt eget ursprung.

    Hon säger någon gång att hon känner sig ha svikit sitt folk genom att flytta till ett annat land. Och därigenom kanske har hon tappat både gemenskap och insikt i vad som pågår. Det är som jag ser det hennes sökande efter denna identitet och kanske förlusten av den som driver.

    Detta perspektiv bygger således på hennes egna inre reflektioner över vad som har hänt och händer. Visst finns det flera sociologiska och politiska frågor att ställa men nu var kanske inte det hennes fokus. Ändå väcks frågorna och det är väl bra. Då finns det utrymme för att forska vidare. Måste en dokumentär ge alla svar för att inte riskera att betraktas som ett skämt?

    Börje

  3. Börje, vad intressant att Kersti kunde svara på mitt inlägg respektfullt och intelligent medan du bemöter genom att vara undertryckt oförskämd. Har du problem med kvinnor eller? HA!

    En dokumentär behöver och, och KAN INTE ge alla svar men när den har den rubriceringen (Kvinnolandets fall) och när Kersti skriver så ingående om matriarkat i samband med den här filmen, bland annat genom att skriva att i ett matriarkat så är det kvinnorna som styr – ja då trodde jag att det var att beskriva ett matriarkat som var filmens syfte. Det var det förmodligen inte alls förstår jag nu. För filmen handlar ingenting om hur kvinnorna styr. Filmen handlar mest om sex och relationer.

    Filmskaparens privata ågren intresserar mig för övrigt inte särskilt mycket alls.

    Linda

    • Linda, du önskar bli behandlad med respekt. Det gör jag genom att tala om hur jag uppfattar ditt inlägg. Att använda nedsättande ord som du gör är inte okej. Behandla även filmskapare som du själv vill bli behandlad. Vill du höra att ditt skapande är ett ”skämt”? Din raljanta ton om kvinnor fungerar inte heller utan studsar tillbaka på avsändaren. Jag bemöter inte dig utifrån vilket kön du råkar ha utan utifrån vad du skriver. Vi företräder Humanism. Inom vår värdgrund eftersträvar vi respekt. Att du tolkar min kritik av ditt inlägg som något annat än vad det är glider över allt mer åt det oförskämda. Läs mitt tidigare svar noga en gång till så ser du att jag inte är ute efter annat än vanlig hövlig kommunikation.
      Börje

      • Börje: Jag upplever dig som väldigt känslig för kritik. Varför måste du springa till en helt annan regissörs försvar direkt bara för att någon kallar hennes verk för ett skämt? Ordet skämt använde jag just därför att jag upplevde att filmen inte på något sätt höll vad den lovade. Detta visade sig vara fel. Det var inte filmen eller dess skapare som lovade något, utan snarare Kerst genom sin ”marknadsföring” av filmen. En missuppfattning med andra ord. Normalt sett skulle jag inte kalla en film för ett skämt i första taget. I det här fallet skulle jag ha nöjt mig med: tråkig, intetsägande, alldeles för snäv och privat/personlig med ett bildspråk som gör mig lätt illamående. Som kvinna har jag en förhoppning om att en kvinnlig filmskapare (om någon) ska föra fram och lyfta det kvinnliga. Istället lämnade hon mig med en bitter avsmak för kvinnorna hon skildrade. Om man vill visa på nåt som är i förfall gör man klokast i att också skildra hur det var INNAN det började förfalla? Det saknar jag här.

        Får man säga så, eller får man knappt säga någonting om det heliga filmarbetet (ja, det var provokativt, men sånt får man kanske tåla i en debatt)?

        Och ja, om jag skulle skriva en bok som jag marknadsför som nånting helt annat än den än så har man all rätt att kalla den ett skämt.

        Det är för övrigt inte bara viktigt med både kvinnliga och manliga förebilder, vilka som helst. Mamman och pappan har en särställning varför det inte går att rakt av byta ut alla pappor mot morbröder eller några andra. DET var min poäng.

  4. Tack för ditt intressanta svar, Kersti. Hoppas någon annan gör en dokumentär om detta folk som ger alla de svar vi efterfrågar.

    Det är just frågan om hur kvinnornas inflytande såg/ser ut som intresserar mig mest. Personligen tycker jag inte det verkar tilltalande med vare sig patriarkat eller matriarkat, oavsett hur de kommer förpackade, men jag har ett behov av att få information om just matriarkat och hur de fungerar. Jag tror vi måste ta det bästa från båda världarna men – som du säger – det finns så lite information om det sistnämnda.

    Av ovan nämnda skäl blev jag besviken på denna dokumentär. Mitt sug efter kunskap blev inte tillfredsställt ju. 🙂 Men jag ska göra egna efterforskningar, det lovar jag.

    För övrigt tror jag att barn (som ju råkar vara människor) har ett stort behov av en närvarande pappa. Jag tror att det behovet är starkt andligt orienterat där både förälder och barn behöver varandra för att komma vidare i sin utveckling. Därför känns det inte helt bra om det är så som du skriver om detta folk.

    Linda

    • Ibland kan det vara bra att se program flera gånger och då upptäcka nytt. Att en dokumentär ska kunna ge ”alla svar” är naturligtvis lika omöjligt som att bibeln ger alla svar. Om ett skapande har väckt intresse som leder till vidareforskning så har det skapandet lyckats.

      Diskussion om matriarkat är intressant och man skulle kunna önska se en dokumentär om ett ostört och opåverkat . Men denna dokumentär var ju om ett i förfall. Kanske därav besvikelsen. Matriarkatet som varit fick vi inte veta så mycket om.

      Som du säger är det viktigt med både manliga och kvinnliga förebilder. I denna kultur tycks morbröderna tidigare ha tagit delar av faderns roll.

      En sak är säker det behövs en balans i samhället. Vad det skulle kunna kallas för vet jag inte men det omfattar alla människor och allt liv och den andliga aspekten.
      Börje

  5. Kersti Wistrand says:

    Hej Linda!

    Vad roligt och spännande att du engagerar dig. Du är ung och har så mycket energi och tid framför dig. Genusantropologin kanske kan ge dig bättre svar. (Själv är jag gammal religionshistoriker, men lämnade doktorandskapet för över 40 år sedan, då jag aldrig kunde få stipendier för fältforskning hos inuiterna.) Du måste absolut höra av dig i massmedia med detta ämne så småningom!

    B. Peratt är själv regissör för teater och film och har prövat på dess hårda ekonomiska villkor och gick säkerligen i försvar för He Xiaodan, som han känner varmt för. Han arbetar seriöst med att lyfta fram kvinnorna och uppmuntrar dem. Som ett led i detta får jag publicera mina artiklar här och vi har även diskuterat huruvida det skulle gå att göra en dokumentär på min kvinnoforskning, där jag framför allt är pionjär på kvinnors upplevelser vid förlossning samt sambandet mellan dess eftereffekter och spiritual midwives.

    Lycka till med ditt viktiga arbete!

  6. Kersti Wistrand says:

    Jag vill ge en förklaring till den något ”tunna” artikeln om matriarkatet. Den var inte skriven som en recension. Hade jag från början vetat att den skull publiceras som en fristående artikel hade jag skrivit den på ett annat sätt med mina egna reflektioner och egen kritik.

    I själva verket hade jag sänt in en enda artikel, där dessa två om patriarkatet och matriarkatet utgör två rubriker av tre. Red. ansåg den vara för lång och delade upp min ursprungliga artikel i tre delar. Den sista delen handlar om patriarkatens segrar i historien och är ännu inte publicerad här.

    Mitt fokus ligger på helheten, inte delarna. Därför ger den sista delen ”Patriarkatens segrar i historien” balans och förståelse till vad jag önskar förmedla.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: