17 augusti, 2017

En folklorist ser på finlandssvenskarna

Ulrika W-Knuts föreläser
nedtecknat av Kersti Wistrand
Foto: Ritva Peratt

Medlemmar i H&K har frågat efter innehåll i de föreläsningar som gavs vid Åbo akademi under föreningens vistelse där under konferensdagarna 25-28 april. Nedan följer en historik över finlandssvenskans ställning i Finland, framförd av Ulrika Wolf-Knuts, professor i Nordisk folklivsforskning.

Ulrika+C-J

Foto: Reseledare Carl-Johan Ljungberg bakom föreläsare Ulrika Wolf-Knuts

Först lite klargörande terminologi:
Finländare kallas alla som är födda i Finland. Finnar eller ”purfinnar” kallas alla som har finska som modersmål. Finlandssvenskar har svenska som modersmål. Finlandssvenskan räknas som en regional variant av svenska språket.

Historik

Svenskarna flyttade in på 1000- och 1100-talet till Finland. De var i regel ämbetsmän och bildade på så vis en överklass. Svenskarna var i majoritet. Idag är det inte längre så. Det finns nu  cirka 300.000 finlandssvenskar.

Termen Finland syftade från början på Egentliga Finland, och användes officiellt första gången år 1419 som beteckning på hela den östra delen av dåvarande Sverige. På 1440-talet slog termen igenom även i lagstiftningen.

Efter förlusten av Finland till Ryssland 1809, bildades ett minimisamhälle med parallella institutioner, finska och svenska. 1734 års lag ligger till grund för lagarna idag. Om det var en majoritet av finska i församlingen, talade prästen på båda språken.

Åbo var huvudstad till att börja med, men efter ryskt beslut blev Helsingfors huvudstad 1812. Det administrativa språket var svenska till mitten av 1800-talet. 1640 bildades Åbo Akademi som parallell till universiteten i Uppsala och Dorpat, men det mesta i Åbo brann ned vid den stora branden 1827 och Helsingfors blir till och får ett universitet.

Henrik Gabriel PORTHAN samlade så finskt folkloristiskt material, som förvaras i Helsingfors universitet. Det finska litteratursällskapet grundades 1831. Folklivsarkivet sorterar under detta. Elias LÖNNROT vandrade omkring och beskrev vad han såg och hörde. Det finska nationaleposet Kalevala samlades in och kom ut 1835. Under denna nationalromantiska tid finns ingen motsvarande svensk folkdiktning i Finland. En finlandssvensk forskare, Oscar RANCKEN började dock samla in material, men tyvärr brann hans samlingar 1852, då Vasa brann. Han bad då sina elever skriva ned hur de firade olika fester, t.ex. midsommar.

Under 1880-talet började dock finlandssvenskarna mobilisera sig och Svenska litteratursällskapet med Folkkulturarkivet bildades som en parallell till det finska litteratursällskapet. Medan Kalevala framfördes som ideal för finnarna i skolan, framfördes sägner och ordspråk i ”Finlandssvenska folkdiktningen” för finlandssvenskarna.

1906 bildades Svenska folkpartiet med mål att försöka behålla svenskans roll i Finland. Två år senare infördes Svenskdagen, som firades på Gustav II Adolfsdagen den 6:e november. Denna dag sjungs ”Modersmålets sång” och dagen firas med stolthet.

1917 blev Finland fritt från Ryssland.

 1918 uppfördes Åbo Akademi, det svensktalande universitetet, igen. Privathus runt domkyrkan uppläts och där ligger idag flera institutioner inrymda, liksom Donnerska huset, ett bibliotek med religionshistoriska samlingar.

Språklagen

1922 infördes en språklag. Det skulle finnas två nationalspråk och med samma rättigheter. 2004 reglerades emellertid lagen. Nu ska staten och i viss mån kommunen hålla service på svenska, men finlandssvenskarna måste be om servicen och begära tolk i förväg till t.ex. sjukhus, polis och domstol. Detta upplevs ofta som ett dubbelliv; man talar svenska hemma men måste helst tala finska i övrigt. Svenskans ställning har försämrats, inte minst i skolan, där det sedan mitten av 90-talet är frivilligt att lära sig svenska.

Under 1930-talet skärptes gränserna mellan de finska och svenska modersmålen. De som talade svenska kunde ibland känna sig mobbade. Under andra världskriget kämpade purfinnar och finlandssvenskarna sida vid sida och enades i en gemensam fosterlandskärlek. Ändå kan finlandssvenskarna idag känna att det råder en bristande acceptans.

Idag går hela skolutbildningen att få på det svenska minoritetsspråket
. Det finns tvåspråkiga skolor, men eleverna hålls i allmänhet isär och har rast på olika tider. Finlandsvenskarna menar att det är viktigt att hålla fast vid svenskan, som ju är ett germanskt språk och ger större närhet till EU. De anser att svenskan bör vara språk nummer två i Finland, medan finska grupper (särskilt österut) menar att ryska borde vara språk nummer två. Blandade äktenskap är vanligt och mycket talar för att finska språket blir mer och mer dominerande och att någon gång i framtiden kanske ensamt språk.

Åbo akademi har idag 255 finsktalande studenter, men dessa måste behärska svenska, eftersom undervisningen är på svenska. Den person som önskar studera juridik, måste emellertid bege sig till universitetet i Helsingfors och där sker undervisningen på finska.

För 40 år sedan talade 40 % finlandssvenska (9000 personer) i Åbo, idag är det endast 5 %. Denna vändning är ny rent historiskt och beror till viss del på blandäktenskap och större finsk nativitet. En annan orsak är att den yngre generationen inte står på sig på samma sätt som föräldragenerationen.

Fördomar mot finlandssvenskar

(Redaktionskommentar: Fördom enligt wikipedia)
En uttalad fördom bland purfinnarna är att alla finlandssvenskar är rika, förnäma och kommer från fina familjer, fastän det sällan är så. Detta tänkande lever kvar sedan svenskarna bosatte sig i Finland och utövade olika ämbeten. En utbredd fördom i Helsingfors är att finlandssvenskor går omkring i pälskappor och talar högljutt.

Det finns stora fonder som stöder finlandssvenska projekt och därför också fördomar att finlandssvenskar ofta är slösaktiga (”Det bara regnar ned pengar”). Finlandssvenskarna omtalas också i samband med svågerpolitik, att man hjälper fram varandra till statusyrken.

Det finns helsvenska föreningar inom t.ex. gymnastik och sång-musik, men det är samma människor i alla grupperingar. Det ger en tät känsla av tillhörighet och livskvalitet, men även en hård kontroll inom gruppen att prestera och vara tvungen att kämpa.
./. K.Wistrand
Kersti_Åbosemin2

HK återkommer med flera rapporter/reflektioner från föreläsningarna/Admin2

About Kersti Wistrand

Kersti Wistrand är psykolog och adjunkt i bl a religion och historia med studier i shamanism och medvetandeforskning. Hennes specialitet är förändrade medvetandetillstånd i samband med nära döden samt förlossning. Hon är tillsammans med dr Jan Pilotti redaktör och medförfattare till boken ”Medvetandet och döden” (1982). Se Libris. Boken innebar att Wistrand tillhörde kretsen av ”offentliga personer” under 80-talet. Wistrands forskning har fått stor uppmärksamhet i bland annat Ryssland.

Comments

  1. Det är intressant med svenska skribenter som behandlar finländska förhållanden. Men varför dessa ständiga sakfel, som är hur enkla som helst att korrigera?

    ”Henrik Portal”? Jag antar att du menar Henrik Gabriel PORTHAN!

    http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/Uppslagsverket/PorthanHenrik

    Elias Lönnrot stavas i regel utan h i slutet.
    Med G.E. Rancken åsyftas av allt att döma OSCAR Rancken, och Vasa brand som förstörde hans samlingar inträffade 1852, inte på ”1700-talet”.

    http://www.sls.fi/blf/artikel.php?id=9501

    • @ Oerdoeg.

      Vi är tacksamma för hjälp med kunskapsuppbyggande och korrigering av eventuella sakfel.

      Om man lyssnar av ett föredrag och tror sig ha nedtecknat rätt så redogör man för detta så gott man kan.

      Den som hittar möjliga fel och lägger fram sina synpunkter har också ett ansvar. Nämligen att göra det på ett respektfullt och hövligt sätt.

      ”varför dessa ständiga sakfel, som är hur enkla som helst att korrigera?”

      Tyvärr får din kommentar en besk bismak av gnällighet och dömande. Att man själv kanske råkat ut för denna trista typ av korrigeringar innebär inte att man har rätt att utan självkritik agera ohövligt mot andra. /Börje

      • Kersti Wistrand says:

        Hej!
        Tack för att du läst min artikel! Och ursäkta sakfelen. Jättefint att du korrigerar. Det är som Börje säger svårt att hinna anteckna när man samtidigt vill lyssna (och för övrigt på ett uttal jag inte är så van vid.) Naturligtvis borde jag gått in och undersökt i källor, men ja, så blev det så här; hade ingen tanke på det. Jag är inte journalist och trodde jag hört rätt. Än en gång tack och bästa hälsningar!

    • oerdoeg says:

      Hej!

      Aj aj, beklagar grinigheten! Jag ska nästa gång undvika att skriva alltför franka webbkommentarer då jag jobbar ett tidigt morgonskift och inte sovit mer än 4-5 timmar.

      Jag borde givetvis ha beaktat hur texten tillkommit. Om den grundar sig på anteckningar från ett föredrag är det givet att sakfel uppstått – jag vet själv hur lätt det är att anteckna galet, då man inte själv har någon större kännedom om ämnet.

      Som finlandssvensk, inbiten nordist och genuin Sverigevän måste jag dock erkänna att jag ofta känner både ilska, ofrivillig munterhet och uppgivenhet över rikssvenskars missuppfattningar och okunskap om den forna östra rikshalvan, och om vårt gemensamma historiska och kulturella arv. Jag har så där en sjuttitretton gånger, i samtal och på webbforum, fått redogöra för fåvitska folkhemsbor om tvåspråkigheten i Finland, om finlandssvenskarnas sociala skiktning, om skillnaderna mellan ”finsk brytning” och finlandssvenska, med mera. Man blir lite blasé av att bedriva sådan folkbildning, tro mej …

      Jag har nu läst texten på nytt, och skulle egentligen ha lust att ställa fler frågor. Jag undrar faktiskt om Ulrika Wolf-Knuts på allvar påstått att de svenska inflyttarna på medeltiden var ”ämbetsmän”, med tanke på att det svenska riket fortfarande höll på att ta form, och att behovet av byråkrater var skäligen litet. Och svenskans framtid i dagens Finland är ingalunda så dyster som referatet gör gällande! Även i blandäktenskap – åtminstone de som ingåtts i min bekantskapskrets – vinnlägger sig föräldrarna om att ungarna ska lära sig båda språken, och känna samhörighet med båda kulturkretsarna.

      För mer kännedom om Sveriges och Finlands gemensamma förflutna rekommenderas Herman Lindqvists nyutkomna ”När Finland var Sverige”, John Chrispinssons ”Den glömda historien”, och varför inte också Kari Tarkiainens ”Sveriges österland – Från forntiden till Gustav Vasa” och Nils Erik Villstrands ”Riksdelen – Stormakt och rikssprängning”.

      Vårhälsningar från Drumsö i Helsingfors!

      • @œerdoeg

        Kersti har bett mig korrigera texten och hon anser sig ha brustit i respekt då hon inte gjort en bättre källgranskning. Jag brukar också som admin dubbelkolla men gjorde det inte i detta fall.

        Vi arbetar alla ideellt och i mitt fall på tider efter eller före arbetsdagen. Jag förstår absolut irritationen över felaktigheter som lätt hade kunnat undvikas med en källkoll.

        Givet våra förutsättningar önskar jag som sagt ändå att vi behandlar varandra utifrån respekt och visst överseende. Även om nu Kersti ger dig rätt.

        Du har två kompletterande frågor i senaste kommentaren som rör å ena sidan medeltiden och å andra sidan dagssituationen.

        1) ”om Ulrika Wolf-Knuts på allvar påstått att de svenska inflyttarna på medeltiden var ”ämbetsmän”, med tanke på att det svenska riket fortfarande höll på att ta form, och att behovet av byråkrater var skäligen litet. ”

        2) ”Och svenskans framtid i dagens Finland är ingalunda så dyster som referatet gör gällande! ”

        Angående första frågan kan vi bara spekulera. Klart är att svenskarna var vida kända för sin administrativa kompetens och det finns en teori om att Ryssland är bildat av Roslagen och de vikingar som kallades till detta stora land för att bringa struktur och ordning. Så visst kan det ha varit en typ av ämbetsmän även i Finland även om de inte kanske hade den titeln. Angående din andra fråga så kan jag bara redogöra för min upplevelse av utvecklingen de senaste fyrtio åren och den är att situationen har förändrats. I öst tränger ryskan in och även i väst trängs finlandssvenskan ut. Delvis beroende på en uppnäst finlandssvensk kultur som framstått fisförnäm och betraktat purfinnen von oben. Kanske har jag fel eller i varje fall överdriver men jag har själv sett exempel på det i vardagen i Helsingfors. Den purfinska släkt jag är ingift i kommer ursprungligen från Karelen och därifrån känner jag inget svenskhat som kan förekomma från annat håll.

        Så jag skickar dig varma vårhälsningar tillbaka från ett idag soligt Enebyberg norr om Stockholm.
        Börje

  2. Kersti Wistrand says:

    Gott!

    Då är korrigeringarna utförda och jag ber den utmärkta föreläsaren Ulrika Wolf – Knuts så mycket om ursäkt och tackar henne ännu en gång för den fina föreläsningen! Det var utomordentligt intressant att få sig till livs all levande information om finlandssvenskarnas historia, kultur och situation idag!

    Jag är inte, som Börje, ingift med finsk anknytning, men jag har alltid från min fars släkt hört att vi är släkt med landshövdingen i Fänrik Ståhls sägner. Denne hette Olof Wibelius och detta efternamn härstammar från Viby socken i Närke. Släkten Wistrand härstammar också från samma Viby. ”Vi” i Viby är för övrigt beteckning för ”offerplats” under järn- och bronsåldern.

    Wibelius var en prästsläkt. Sven Anders Nericus ”Wibelius” tog sig det latiniserade namnet: Han föddes 1592 i Viby och blev 1643 kyrkoherde i Värmlands län. Hans barn använde endast namnet Wibelius. Denne präst hade en bror Lars boende i Viby., som tydligen också bytte till sig namnet. Landshövdingen i Fänrik Ståhls sägner är sonsons sonson till denne bror. Allt detta enligt släktforskning på nätet http://www.lerberg.se/jan/pd88e2899.html
    Själv har jag inte släktforskat och vet inte hur jag är släkt med Olof Wibelius. ( Däremot har jag finlandssvenska vänner, som bedriver släktforskning och funnit intressanta förgreningar i militärsläkter i Karelen, Ingermanland och Ryssland (fängslade där).

    Slutligen: Du ”@œerdoeg” – som verkar vara mycket kunnig – är varmt välkommen att skriva en artikel och ge H&K mer kunskap, gärna under ditt rätta namn!

    Varma hälsningar från Sverige och Kersti Wistrand

    • oerdoeg says:

      Stort tack för upplysningarna, Kersti. Jag har nyss författat ett på tok för långt genmäle på vad Börje (eller kanske snarast hans släkt) anser sig veta om finlandssvenskar. Nu är det dags för en skapande paus, men jag ska bookmarka den här webbplatsen (som jag alltså upptäckte först igår). Jag återkommer nog i någon form.

      Verkligen kul att läsa om din släktskap med Olof Wibelius. Min egen släkt är en tyskbaltisk adelsätt, som inflyttade till Sverige och Finland under tidigt 1600-tal. En Otto S. slog sig efter insatser i 30-åriga kriget ner på Svärtinge i Östra Eneby socken utanför Norrköping. Han blev stamfar för den ”svenska grenen” (ett anakronistiskt begrepp i det här sammanhanget), som dock utslocknade då hans sonsons son 1717 drunknade i Motala ström. Men i Finland levde släkten kvar och tilltog i antal. En del medlemmar utflyttade senare till Sverige, bland annat journalisten Allan S, som gifte sig med Sven Stolpes dotter och vars son Alex nu torde vara den mest kände bäraren av namnet. Alex S. är min sexmänning, om jag minns rätt.

      Jag är själv verksam som redaktör på Yles (Finlands rundradios) svenska nyhetsredaktion, och intresserad av en vådlig mängd saker, inte minst historia, etnologi och folkloristik.

      Hälsningar från Helsingfors – och glad kvinnodag, så länge det nu finns något kvar av den!

      Mikael Schulman, alias oerdoeg

  3. oerdoeg says:

    Jag kan inte avhålla mig från att göra några ytterligare kommentarer, men sedan ska jag hitta på nåt annat!

    Ja, jag har läst om Ruriks och svearnas insatser i österled, så även legenden om Erik den Heliges ”korståg” år 1155 eller däromkring, där ”purfinnarna” ska ha besegrats i strid, tvångsdöpts och gjorts till svenska undersåtar. Dock är det skäl att hålla i sär a) det svenska väldets etablering i vad som är dagens Finland (observera att någon politisk enhet vid namn ”Finland” inte existerade under tidig medeltid), och b) den svenska befolkningens inflyttning, även om processerna pågick samtidigt.

    Det svenska riket växte fram genom att de olika bygdegemenskaperna upprättade vad vi skulle kalla ”nätverk” med den till en början mycket blygsamma centralmakt som sveakungen utövade. Så gjorde även de finska stammarna, suomer och tavaster, under 1100- och 1200-talet. I deras närområden fanns flera växande maktcentra – sveariket, Danmark, de tyska riddarordnarna och Novgorod – och det var helt naturligt att de efterhand skulle underordna sig någon av dessa. En del strider torde ha förekommit, men det var inte frågan om någon nationalitetskamp mellan ”svenskt” och ”finskt”, än mindre om att ”Sverige” tog och ”erövrade” ”Finland”, vilket den purfinska vulgäruppfattningen tycks vara. (Jag kan förresten tipsa om ytterligare en bok i ämnet, Dick Harrisons förnämliga ”Jarlens sekel”, där utvecklingen skildras på grundval av den nyaste forskningen.)

    Vid samma tid skedde också utvandring från Sverige till i huvudsak obebodda områden på Finlands kuster – de regioner som skulle få namnen Nyland och Österbotten. Säkert skedde flyttningen med sveakungens goda minne, och ett syfte var att stärka riksgemenskapen. Men utflyttarna var definitivt inte några ämbetsmän, utan ren allmoge, som levde av jorden, skogen och sjön.

    Trots att svenska var administrationsspråket i Finland till 1900-talets början, trots att adeln och borgarståndet i Finland dominerats av svensktalande, så har den absoluta merparten av den svenskspråkiga befolkningen alltid utgjorts av bönder och fiskare. Så var det under medeltiden, och så var det ännu på 1950-talet. Numera är yrkesverksamheten bland finlandssvenskarna mer blandad, men den skiljer sig inte nämnvärt från vad Finlands befolkning som helhet sysslar med. De svenskspråkigas andel av Finlands civilekonomer är relativt sett större, men svensktalande är också ”överrepresenterade” inom yrken som trädgårdsmästare, fiskare och pälsfarmare.

    Att det finns avoghet mot svensktalande i Finland är tyvärr sant. Vanligen anges den obligatoriska svenskundervisningen i skolan som skäl, men till stor del handlar det om ren och skär brist på kunskap. Och nog finns det finländare – både finsk- och svenskspråkiga – som beter sig snorkigt mot alla som inte passar in i deras världsbild. Men din tes om att det finns en ”uppnäst finlandssvensk kultur” med förakt mot ”purfinnarna” som ett centralt element fick mig bara att skrocka roat. Just som jag skrivit några syrliga men i grunden vänliga ord om svenskars okunskap och missuppfattningar om Finland, så får jag ytterligare smakprov därpå … Var det där dina egna åsikter, eller vidarebefordrade du vad din ”purfinska” släkt tycker och tänker? Vilka erfarenheter har tjocka släkten själv av finlandssvenskar?

    Beror måhända invandrarnas problem i dagens Europa (Husby, Rosengård, Biskopsgården med mera) på att de (afrikanerna, araberna, romerna etc) genom sin ”uppnästa kultur” anser sig vara bättre än den övriga befolkningen?

    Hälsningar från Drumsö, än en gång!

  4. @ Mikael Schulman,

    den universella främlingsfientligheten med sina unika inslag och förklaringar alltifrån ren och skär psykisk rigiditet till rädsla från exempelvis profetior (Tibet) skär ju tvärs genom många kulturer.

    Mina synpunkter på de finlandssvenska relationerna är subjektiva och baseras på egna erfarenheter från frekventa släkt, idrotts- och affärsrelationer och möten över sundet under 40 år.

    De fåtaliga utbrotten av ”svenskhat” som jag observerat betraktar jag som en slags pöbelincidenter oftast under alkoholens inflytande. Jag har dock aldrig hört min finska släkt ens prata om problemet. Där har jag bara mött värme och sympati.

    Inom idrotten kan svenskar och finnar sitta bredvid varandra och heja på sitt land. Det är mer än vad man kan säga om klubbfans.

    Jag har också bland främlingar i Finland upplevt uppskattning för mina försök att föra dialog på finska. Motsvarande försök i Frankrike, att prata usel franska, har inte fått samma positiva bemötande och i Italien har man varit snabb med att korrigera uttalet. Det är således mina upplevelser men från dessa kan man naturligtvis inte dra några generella slutsatser.

    Några av mina finlandssvenska bekanta har varit mer frustrerade. De har uttryckt oro över hur denna minoritet behandlas i Finland.

    Jag hade för någon månad sedan en dialog med en finlandssvensk kvinna verksam vid YLE som nu flytt Finland och jag försökte mildra hennes aversion. Kanske lyckades det något.

    När det rör invandrare i Sverige, vare sig från Finland eller andra håll, har jag sällan upplevt någon uppnästhet. Dock kan jag se ett försvar för den egna kulturens moral och hederskodex. Om detta gjorde jag program för Sveriges Radio redan på 1970-talet och en långfilm så sent som 2010.

    Att bevara sitt språk sina seder och bruk är viktigt för den egna identiteten. Det innebär inte att den är förmer än andras.

    Naturligtvis kan en kulturtillhörighet innebära att man har synpunkter på och värderingar av andra kulturers regler och beteenden. Men det innebär inte nödvändigtvis att man förminskar människorna i dessa kulturer då riskerar man att hamna i rasism. Samtidigt så tror jag just våra broderfolk har ett inbyggt kärlekshat som kommer till uttryck i historier och anekdoter. I Sverige främst genom Norgehistorier. Moltas sång om ”norrmän” är väl ett sådant ”gränsfall”.

    Det vore spännande med en artikel från dig på HK och jag bjuder gärna in dig till att medverka med det.

    Hälsningar från Enebyberg
    Börje

Kommentera

%d bloggare gillar detta: