Den paradigmatiska kampen om humanismen

15
2879
fraktal

fraktal

Organisationen ”Humanisterna” skriver på sin hemsida att man ”värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar.”

Text: Pia Hellertz | Bilden visar hur naturvetenskapens matematik blir till konst för själen med hjälp av fraktalgeometrins matematiska formler. Klicka på bilden för förstoring.

De ”humanistiska” organisationernas generella definition lyder:

”Humanism är en demokratisk och etisk livsåskådning, som hävdar att människor har rätt och skyldighet att ge mening och form åt sina egna liv. Den står för uppbyggandet av ett mer mänskligt samhälle genom en etik baserad på mänskliga och andra naturliga värden i en anda av förnuft och fritt sökande genom mänskliga förmågor. Den är inte teistisk och den accepterar inte övernaturliga beskrivningar av verkligheten.”

Som humanist skulle jag vid en ytlig granskning kunna hålla med om en hel del av detta, kanske med undantag för den sista meningen, den om ”övernaturliga beskrivningar av verkligheten”. Jag är också mycket tveksam till om det går att skilja politik från politikers ateistiska, religiösa eller andliga världsbilder. Människor har sin tro och den uttrycker sig på olika konkreta sätt, mycket ofta som politiska åsikter och handlingar. Vid en ytlig granskning skulle jag således kunna kalla mig ”Humanist” och kanske också begära medlemskap i ”Humanisterna”.

Vad är det då som gör mig kritisk och skeptisk till att ”Humanisterna” är humanister i den mening jag och många med mig lägger i begreppet?  

Min kritik började när jag hörde ”Humanister” framföra kritik mot andra människors trossystem, ofta med hånfulla formuleringar och kränkande förhållningssätt, vilka inte grundade sig i en respekt för människors självklara rätt att tro och tänka och uttala sig på sitt eget sätt. När jag sedan har följt olika debatter där ”Humanister” varit involverade, så förstärks bilden av en grupp människor som tagit sig rätten att bedöma, döma och trakassera andra människors åsikter och trossystem, en slags modern inkvisition.

Min uppfattning är att varje människa har rätt att slippa kränkas, hånas och baktalas för sina åsikter och sin tro. Enligt artikel 1 i FNs deklaration för mänskliga rättigheter gäller att Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Detta gäller naturligtvis även ”Humanisterna”. Samtidigt har jag min rätt att kritiskt granska ”Humanisternas” teoretiska och ideologiska grundvalar, inte för att trakassera eller kränka dem som personer, utan mera för att själv ta ställning för eller emot och kanske också för att informera andra om vad jag kommit fram till.

I synnerhet är jag intresserad av att granska de handlingar, det agerade, som följer av dessa grundvalar. Jag insåg exempelvis snart att ”Humanisterna” bryter mot sin egen påstådda grundsyn i sin intensiva jakt på människor med avvikande livsåskådning och förföljelser av dess utövare. Ett mycket tråkigt exempel var trakasserierna mot s.k. medier, d.v.s. personer som har förmåga att kontakta den andliga världen, exempelvis Terry Evans, som ”Humanisterna” bedrev under våren 2012.

Jag har kommit fram till att kontroversen mellan ”Humanisterna” och humanisterna, de senare i Sverige bland annat representerade av föreningen Humanism & Kunskap, i huvudsak sannolikt är paradigmatisk, d.v.s. vilar i grunden på olika paradigm. Med det menar jag att de olika synsätten skiljer sig åt i grunden. Jag skulle säga att ”Humanisternas” människosyn, kunskapssyn och samhällssyn vilar på det naturvetenskapliga paradigmets grundvalar, som bland annat kännetecknas av den ”Cartesianska dualismen”.

Descartes strävade efter att söka den sanna kunskapen och den kan man i princip förenklat bara finna genom att mäta och väga materien, det man kan se och ta på, det man kan uppfatta och kontrollera med sina fem fysiska sinnen. Något annat går inte att få sann kunskap om, allt annat är metafysiskt. Föreningen Humanism & Kunskap har en människosyn, en kunskapssyn och en samhällssyn som i större utsträckning vilar på ett holistiskt paradigm. Man har insett att verkligheten är något mer komplex och något större än bara det vi kan ta på, mäta och väga.

Även en icke-fysisk värld existerar och kan vara eller är för många lika ”verklig” som och en del av ”verkligheten” och det är intressant och även nödvändigt att få kunskap om den. Det handlar om att utveckla vetenskapliga metoder som kan studera även det ”metafysiska”, det parapsykologiska, det psykiska, det andliga i tillvaron.

Föreningen Humanism & Kunskap definierar humanism på sin hemsida på följande sätt:

”Humanism är en idéströmning – vanligen andlig eller kulturell – som utgår från en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också på ett allmänt humanistiskt förhållningssätt. Det är tillåtande och inkluderande där tolerans, medmänsklighet och empati är kärnan.

Humanismen accepterar varje politisk inriktning som respekterar demokrati, mänskliga rättigheter och vars och ens rätt till sin egen livsåskådning, trosuppfattning och religion.

Humanismen accepterar alla vetenskapliga akademier och deras vägar till kunskapssökande och särskiljer sig från riktningar som enbart accepterar naturalismens materialistiska reduktionism.”

Det är en definition jag kan sympatisera med till 100 %. Det finns inga underliggande tvetydigheter och jag behöver inte reservera mig mot grundtankarna och ideologin.

Det går enligt min uppfattning inte att skilja ande och materia, själ och kropp, tanke och tänkare från varandra. Det går inte att vara en objektiv iakttagare. Som iakttagare påverkar jag det iakttagna. Vi är alla med och konstruerar vår verklighet. I den processen måste vi inse och acceptera att människor är tänkande, troende och handlande varelser.

Voltaire sa: ”Jag hatar dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” Det är när andras handlingar kränker vår frihet, som det är dags att reagera och sätta ner foten.

Ernest Boyer formulerar sig: ”Någonting håller på att ske med det sätt vi tänker om det sätt vi tänker.” Framtiden får utvisa vad det konkret innebär. I övergångsperioden hårdnar paradigmkontroversen eftersom det gamla tänkandet kämpar för sin överlevnad.

Text: Pia Hellertz

15 COMMENTS

  1. Så bra skrivet, så jag tappar andan 🙂 Kanske något håller på att ske, som ger hopp att den ”enkla sanningens” ljus skall bryta igenom de dunkelt beslöjande dogmerna 🙂 Hoppas den insikten och utvecklingen fortsätter och fortsätter och fortsätter…!
    Tack för den fina betraktelsen och Gott nytt år!

    • Nya paradigmet, företräds bäst av föreningen Humanism & Kunskap för närvarande och är den humanism som jag också sympatiserar med till 100%. Människan är mer än fysisk materia. Tack dr. Pia Hellertz.
      Gott slut och Gott nytt år!

  2. ”Det går inte att vara en objektiv iakttagare.” säger Pia Hellertz i slutet av sin artikel. Objektivitet är för visso ett flyktigt fenomen, men inte omöjligt att uppnå. Vi måste se det som ett skeende i vilket vi är involverade eftersom det är vi som tänker och drar slutsatserna. Men vi kan å andra sidan iaktta tänkandet och de slutsatser vi drar. Objektiviteten går hand i hand med subjektiviteten. Att se skillnaden är inte en mekanisk process, utan en medvetet upplevd viljeprocess som liknar den då vi ur ett komplex av iakttagelser (symfoniorkester) kan urskilja ett element (fagotten). Objektiviteten är inte en sak som jag kan hålla fast, utan den ”försiggår” och måste medupplevas i skeendet medan den pågår.

    • Intressant Brandenburg.
      Jag tänker mej att objektivitet är det som kan pågå utan att vi är iakttagare. Så fort vi iakttar, så kommer vår subjektivitet in i bilden. Jag tror inte ens det kan gagna någon av oss att ens tro på att vi själva är objektiva, möjligen att vi försöker. Det som kan tänkas objektivt och vi iakttar, är våra värderingar, där vi enats om att saker är en objektiv sanning. Mänskliga rättigheter, inte döda eller skada andra osv. Kan det vara i de värderingarna vi alla är överens om ”objektiva sanningar” möjligen? Om man nu kan räkna det till objektivitet? Det finns förståss en objektivitet i exemplet du nämner och visst är musiken ändå en form av värdering och global kommunikation?
      Jag kan ha fel och förgäves försökt vara objektiv, men det bjuder jag på. Världen går inte under för det 😉

      • Hej Ruben!
        Jag tror inte att objektivitet kan pågå någonstans utan att något subjekt (en människa) tar upp den i sitt medvetande. Själva kunskapen blir alltid till inom oss även om det objekt den syftar på ligger utanför oss. Och mycket riktigt säger du att ”så fort vi iakttar, så kommer vår subjektivitet in i bilden.” Jag vill lägga till där att även objektiviteten kan också komma in i bilden, dvs. fagotten tystnar inte fast de andra instrumenten i orkestern hörs.
        När det gäller att komma överens om en objektiv sanning skulle jag hellre säga att det vi kommer överens om är helt enkelt överenskommet – inte nödvändigtvis en sanning i vetenskaplig bemärkelse. Själva överenskommelsen kan visserligen vara en objektiv sanning. Det är t.ex. sant att vi har högertrafik i Sverige genom en överenskommelse, men att komma överens om att något är sant i sig skulle jag inte rekommendera. Sanningen (objektiviteten) måste upplevas individuellt och den måste upplevas i subjektet (människan). Detta har den moderna naturvetenskapen inte kunnat acceptera. Den vill förlägga sanningsupplevelsen utanför människan.

        • I forskningen brukar vi ibland tala om ”intersjubjektivetet”, d.v.s. att vi just gjort en överenskommelse om en slags subjektiv objektivitetet… för tillfället. Det gäller att hitta knep att samtala i denna komplexa värld.
          Gott Nytt År
          Pia

  3. Jag följer kommentarerna med stort intresse och är tacksam för de spännande inlägg som kommit. När jag började tänka i dessa banor för kanske 25 år sedan hade jag också svårt att förstå varför man inte kunde vara objektiv. Det var mycket jag hade svårt att förstå. Exempelvis hur den sociala konstruktivismen fungerar, att vi ”skapar” våra medmänniskor, att vi ”skapar” våra liv. Dom är väl som dom är och världen är väl som den är. Det tog många års funderande, läsande och diskuterade innan jag klarade av att låta de nya perspektiven och paradigmen sjunka in.
    Numera har jag svårt att förstå motsatsen, d.v.s. att det går att vara objektiv och att jag inte påverkar genom mitt sätt att betrakta medmänniskor och världen.
    Jag har nyligen utvecklat dessa tankar i en bok, ”Paradigmskifte på gång?” Jag tror att vi är inne i ett radikalt paradigmskifte som kommer att innebära synvändor för många av oss…
    Ruben, du skriver ”jag kan ha fel och förgäves försökt vara objektiv”. Jag tror inte man över huvud kan taget tala om fel och rätt – ännu. Vi har alla så enormt olika paradigm, perspektiv och teorier när vi betraktar världen att det är svårt att avgöra vem som har ”rätt” eller ”fel”. Vi kanske istället ska tänka i ”bra” eller ”dåligt”. Alla är ju inte ens överens om ifall det är rätt eller fel att döda. Många människor i världen anser fortfarande att det är rätt… även här i Sverige. Men vi är alla under paradigmatisk utveckling, tror och hoppas
    Pia Hellertz

  4. Ställer sig föreningen Humanism och Kunskap sig bakom den vaccinationskritik som framförs i dess ”kanal” Newsvoice. Anser man också att vi skall upphöra med polio vaccinationer som bistånd i Afrika? Hur ser man på etiken och kunskapsgrunden i detta?

  5. Hej Pia och gott nytt år!
    Har jag förstått dig rätt att du tror att man inte kan vara objektiv överhuvudtaget – att objektiviteten inte kommer längre än till det som kallas intersubjektivitet?

    • God fortsättning på det nya året själv Brandenburg,
      När det gäller frågan om objektivet kontra intersusbjektivitet så beror det ju på vad vi tittar på. Ditt exempel med att det är ett objektivt faktum att vi har högertrafik i Sverige numera är ju odiskutabelt. Om vi bara stannar vid ett faktum. Exempelvis att jag är högerhänt och 71 år. Det är också objektiva fakta. Men är dessa objektiva fakta intressanta utan subjektiva analyser? En god vän till mig fyller 74 år i år, d.v.s. det är hans biologiska ålder, men han upplever sig själv vara 47 år. Vad säger då det objektiva faktumet?
      Pia

      • Bra exempel!
        Den biologiska åldern hos en viss person är 74 år. Identitetshandlingar kan styrka det. Man brukar kalla detta för ett objektivt faktum. Att samma person känner sig som 47 år, behöver inte påverka den första iakttagelsen.
        I båda fallen rör det sig om en erfarenhet eller en iakttagelse som jag gör. Jag behöver inte jämföra dessa iakttagelser med varandra och säga att det handlar om motstridiga uppgifter. Ännu mindre behöver jag ge den ena iakttagelsen företräde framför den andra.
        Låt oss titta på första fallet. Var kommer objektiviteten in? Skall vi söka den i det yttre som ett fysiskt ting (identitetskort) eller är objektiviteten en medvetet upplevd process som försiggår i mig?

  6. Diskussionen klingar långsamt av i dessa kommentarsfält och som avslutning vill jag förtydliga något av det jag sa den andra januari.
    När jag talar om att objektiviteten upplevs som en medveten inre process, menar jag inte att den inre känsla jag kan ha av min ålder skulle vara mera objektiv än den biologiska åldern.
    Objektivitet är ett fenomen bland andra fenomen, men det är inte ett sinnligt fenomen. Objektivitet är ett av de begrepp som jag uppfattar med mitt tänkande och som jag möter den iakttagna världen med. Jag kan iaktta min känsla av att jag befinner mig i en viss ålder och jag kan iaktta min legitimation. Ingen av dessa iakttagelser skulle säga mig någonting om jag inte mötte dem med min tänkande verksamhet. Varje kommentar, varje omdöme eller slutsats är ett resultat av detta möte. Iakttagelsen är till sin karaktär en passiv process jämfört med den verksamhet som jag, som tänkande varelse, möter det iakttagna med. Denna tänkande verksamhet är i allra högsta grad mitt aktiva bidrag till kunskapsprocessen.
    Är då kunskapen subjektiv? Ja, så till vida att den äger rum (eller föds enligt Sokrates) i mitt medvetande där mina egna känslor kan spela in. Men den kan även vara objektiv därför att jag kan iaktta kunskapsprocessen, dvs. mötet mellan det iakttagna och tänkandet.

    • Det är en mycket intressant diskussion och jag skulle gärna fortsätta, men nya projekt har kastat sig över mig :-).
      Kanske kommer nya tankar…
      Varma helghälsningar
      Pia

Lämna ett svar till Börje Peratt Cancel reply

Please enter your comment!
Please enter your name here

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.