30 september, 2014

Paradigmskifte – Det naturvetenskapliga eller mekanistiska paradigmet – Del 5

Nicolas Copernicus

Pia Hellertz

Under 1500- och 1600-talet började forskare och vetenskapsmän ifrågasätta de gamla sanningarna. Man började väga och mäta materien. Man började ifrågasätta den kosmologi som varit förhärskande, d.v.s. att jorden skulle vara universums medelpunkt omkring vilken allting rörde sig.

Text: Pia Hellertz, fil.dr., socionom
Foto på Pia: Örebro universitet

Kopernikus, Kepler och Galilei placerade jorden i en bana runt solen istället. Detta upprörde kyrkofäderna och påven enormt. Motståndet från dem som hävdade att jorden var alltings medelpunkt var mycket hårt. Galileo Galilei var tvungen att inför påven avsvära sig sina rön för att få leva i frihet. Boken med titeln ”Dialog om de två världssystemen”, som han gav ut år 1632, skapade kaos och år 1633 ställdes han inför en domstol där han blev tvungen att avsvära sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”. Det sägs att han efter domen mumlat ”och ändå rör hon sig”, men det är troligtvis inte sant. Han satt under sina sista levnadsår i husarrest (se bl.a. Sobel, 1999 ).

Under dessa år grundlades ”den nya vetenskapen” med Francis Bacon och Descartes som skapare av den vetenskapliga metod som fortfarande är förhärskande inom den vetenskapliga världen, den vetenskapliga metod som våra studerande får träna sig i, i kurs efter kurs, i uppsats efter uppsats. Bacon var den förste att formulera den induktiva metodens principer: att göra experiment, dra generella slutsatser, pröva dem i nya experiment. För Descartes gällde det att i vetenskapen använda matematikens principer. Det gällde att vara säker, att tänka rätt och att tänka klart.

Han sa:

”Formulera problemet, dela upp det i dess enklaste beståndsdelar, vilka kan fattas klart och distinkt och sätt samman det hela igen på ett logiskt sätt”.

Detta förfaringssätt brukar beskrivas som ”atomism” eller ”fragmentering”. Analys betyder att sönderdela.

Detta synsätt leder till uppfattningen att universum är en stor maskin som består av grundläggande enheter: materia och rörelse. För själen och Gud görs undantag. Materien liksom den mänskliga kroppen och djuren saknar allt syfte, liv och andlighet. Detta lade grunden för den dualistiska hållning som Descartes tydligast formulerar och som innebar och fortfarande innebär att vi gör åtskillnad mellan kropp och själ, mellan materia och ande, mellan subjekt och objekt, mellan språk och verklighet och mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap.

Johannes Kepler (1571-1630) skrev i ett brev till en vän:

”Mitt syfte är att visa att det himmelska maskineriet inte bör jämföras med en gudomlig organism utan med ett urverk”.

Galilei sa ungefär:

”Väg allt som går att väga, mät allt som går att mäta och gör allt som inte går att mäta mätbart!”

Han menade att det var viktigt att ställa sig vid sidan av naturen och förtingliga den. Färg, ljud, smak och lukt var bara mentala projektioner, som skulle uteslutas ur vetenskapen. Tingen blev meningslösa i sig själva. Nu var distinktionen fakta/värde genomförd. Man går från kvalitet till kvantitet. ”Världen tystnar och dör, vetandet mekaniseras och matematiseras”, som Erland Lagerroth formulerar sig i sin enormt spännande bok ”Världen och vetandet sjunger på nytt” (1994, se även Lagerroth 1986 och 2003 ).

Den kristna världen med påven i spetsen bekämpar den nya vetenskapssyn som växer fram. Inkvisitionen är ett av kyrkans medel att försöka hejda de nya tankarna. De som sett filmen ”I Rosens namn” som bygger på en roman av  vet vad jag talar om. Böcker var förbjudna. Endast en slags ”förhandling” mellan kyrkan och vetenskapen om synen på själen och Gud, öppnade vägen för den nya vetenskapen. Kyrkan fick behålla själen och Gud medan forskarna ägnade sig åt materien.

Det betydde inte att de stora vetenskapsmännen på 1600-talet var ateister och Gudsförnekare. Tvärtom. För att ta ett mycket spännande exempel. Grundaren av den klassiska fysiken, Isaac Newton (1642-1727) brukar beskrivas som ”den siste magikern” och ”Europas främste alkemist”. Han ägnade en stor del av sin tid åt att försöka bevisa Guds existens.

Människan en biologisk robot

Den materialistiska vetenskapssynen ledde dock under de närmaste 400 åren fram till en människosyn som vilar på tanken att ”människan är en biologisk maskin”, en människosyn som i sin helhet hade slagit igenom på 1800-talet och vilken lade grunden för bl.a. behaviorismen, den psykologiska riktning som Watson, Skinner och Pavlov var kända representanter för. Samhällsvetenskaperna vilade på positivismen som ideologi. Fysiken blev normen även för vetenskapen om människan och om samhället.

Det ”naturvetenskapliga” eller ”mekanistiska” paradigmet kännetecknas således av fragmentering av tillvaron. Man väljer ut små, väl avgränsade bitar av verkligheten, och studerar dem i laboratorier; man analyserar dessa fragment eller atomer av materia och drar generella slutsatser om fenomenet i sin helhet – slutsatser som lägger grunden för nya Sanningar om tillvaron. Genom detta sätt att välja ut fragment och studera dem avskiljt från sitt sammanhang ger vetenskapen bilden av en stillastående och mekanisk världsbild, ett urverk. Keplers vision var uppnådd. För att få tingen att röra sig måste man skapa rörelsen, ge verkligheten en puff, ”skruva upp urverket”.

Materien var och är forskningsobjektet. Allt som går att se och röra vid mäts och vägs och dokumenteras, genom tiderna ofta under enorma umbäranden och prövningar. I boken ”Galileis dotter” beskriver Dava Sobel (1999) hur Galilei först med egna ögon och senare med sina egenhändigt konstruerade, primitiva teleskop under smällkalla nätter stod på taket till sitt hus och studerade stjärnhimlen för att få fram bevis för att jorden inte var en stillastående planet i universums centrum. Författaren beskriver också Galileis djupa sorg över kyrkans motstånd mot hans upptäckter.

Under de 400-500 år som gått sedan grunden för det naturvetenskapliga paradigmet lades har själen och psyket, Gud och andligheten, successivt försvunnit från vetenskapen. ”Gud är död”, utropade Nietzsche. Materien objektifierades, förtingligades och studerades med objektiva metoder. Det linjära tänkandet med dess syn på orsak och verkan ledde till att de metoder som användes för att söka sanningen med nödvändighet blev enkla och fyrkantiga. Förklaringsmodeller blev endimensionella. Allt skeende hade en orsak. Det gällde att finna den. Vetenskap är att söka sanningen om tillvaron. Allt gick nu att förklara med väl utvecklade matematiska och kvantitativa vetenskapliga metoder.

Det naturvetenskapliga paradigmet

Det naturvetenskapliga paradigmets kännetecken

  • Fragmentering
  • Analys
  • Stagnation, stillastående
  • Mått- och viktfakta
  • Undersöker materien
  • Objektivitet
  • Objektifiering av fenomen
  • Linjärt tänkande
  • Första ordningens cybernetik
  • Kunskap är sanning
  • Vetenskap är sökande efter sanning
  • Kvantitativ och förklaringsorienterad forskning

Ett stort problem med det naturvetenskapliga paradigmets vetenskapliga metoder är att de är utvecklade för att studera materia. När dessa metoder används för att studera liv, medvetande och självmedvetande blir det problem, något som E F Schumacher (1986) skildrar övertygande och det är där vi står idag. Nya vetenskapliga metoder måste utvecklas.

En högre form av medvetande och intelligens

En författare, mystiker och filosof, Ken Wilber (1983) , menar att vi studerar världen med ”The Eye of Earth”, det jordiska ögat. Vi håller successivt nu på att utveckla förmågan att se med ”The Eye of Mind”, sinnets öga. Det möjliggör för oss att studera psykiska dimensioner, som exempelvis liv och medvetande. För att kunna studera själen och Gud behöver vi utveckla ”The Eye of Spirit”, själens öga, vilket vi också kommer att göra under utvecklingens gång, menar han.

Med The Eye of Spirit kan vi betrakta och forska på alla nivåer, även icke-fysiska, s.k. paranormala, psykiska och andliga nivåer. Det intressanta är att vi börjar skönja denna utveckling. Pedagogikprofessorn Howard Gardner, som utvecklat teorin om multipla intelligenser (Gardner, 1994) har i sin senaste bok, ”Intelligenserna i nya perspektiv” (Gardner, 2001) utvecklat fler intelligenser, bland andra en natur- och existentiell intelligens. Han valde att inte kalla den för en andlig intelligens på grund av svårigheten att formulera kvantifierbara vetenskapliga kriterier.

I slutet av 1980-talet utvecklade forskarna John Mayer och Peter Salovey en teori om emotionell intelligens, något som Daniel Goleman (1997) så pedagogiskt beskrivit i den banbrytande boken ”Känslans intelligens” (EQ). Danah Zohar som myntade begreppet andlig intelligens har tillsammans med Ian Marshall (Zohar & Marshall, 2000) skrivit om ”Själens intelligens” (SQ), vilken de menar är den ”ultimata intelligensen”. De har utvecklat ett antal kvaliteter eller principer för att beskriva vad andlig intelligens är, exempelvis självkännedom, spontanitet, holistisk syn, medkänsla, ödmjukhet, positivt tänkande med mera.

Cindy Wigglesworth är expert på området andlighet och andlig intelligens och har skrivit ett bedömningsinstrument för både personligt bruk och för företag. Hon menar att andlig och emotionell intelligens innebär mer motiverade och produktiva anställda, vilket leder till minskad stress och bättre prestationsförmåga. Även hjärnforskaren Tony Buzan som för ett par decennier sedan lärde oss använda huvudet bättre med hjälp av ”Mind Maps” samt snabbläsnings- och minnestekniker (Buzan, 1982, 2009) har i en bok från 2001, ”The Power of Spiritual intelligence” utvecklat tankar om den andliga intelligensen.

Sanna Anandala [tidigare Susanna Ehdin] och hennes tidigare make Martin Ehdin (2002) har utvecklat tankarna och gör en syntes mellan IQ, EQ och SQ i boken ”HQ – Den mänskliga helhetssynen”. Flera grupper börjar redan idag tala om en ”andlig vetenskap”, exempelvis antroposoferna och den danske filosofen och intuitionsbegåvningen Martinus.

”Okunnighet är den verkliga orsaken till allt det
som världen kallar ’det onda’.
Där okunnigheten avlägsnas
upphör det s.k. ’onda’ att existera.”

Martinus i Livets Bog I, st. 19.


[16] Sobel, Dava (1999) Galileis dotter – Vetenskap, religion och innerlig tillgivenhet. En levnadsteckning, Stockholm: Wahlström & Widstrand.

[17] Lagerroth, Erland (1986) Mot en ny vetenskap, Lund: Studentlitteratur.
Lagerroth, Erland (1994) Världen och vetandet sjunger på nytt – från en mekanisk värld till ett kreativt universum, Göteborg: Bokförlaget Korpen.
Lagerroth, Erland (2003) Sökandet är vårt största äventyr, Mareld & Erland Lagerroth.
Lagerroth, Erland (2010) Mellan atomer och universum eller Att söka förstå den värld vi lever i. Visby: Books on Demand.
[18] Schumacher, E. F. (Fritz) (1986) Vägledning för vilseförda – A guide for the Perplexed, Rabén & Sjögren.
[19] Wilber, Ken (1983) Eye to Eye. The Quest for the New Paradigm, New York: Garden City.

About Torbjörn Sassersson

Torbjörn Sassersson är en av grundarna bakom föreningen Humanism & Kunskap. Han är även redaktör för och debattör på den fria nättidningen NewsVoice och kunskapsbiblioteket Vetapedia.se som långsamt byggs upp. Torbjörn Sassersson har en fil kand från Stockholms Universitet inom naturvetenskap och miljövård. Han arbetar med IT och PR på webben genom sitt enmansbolag.

Comments

  1. Tack för artikeln. Jag håller med om en del och tycker att du beskriver framväxten av det naturvetenskapliga tänkandet ganska bra. Jag förstår dock inte varför du talar om ett naturvetenskaplig eller mekanistiska paradigmet. För om vi talar om paradigm i Kuhnsk bemärkelse så talar vi snarare om flera olika naturvetenskapliga paradigm som avlöser eller kompletterar varandra. Newtons lära om massa och rörelser eller Einsteins lära om massa, energi och rörelser för att ta två exempel. Det du beskriver upplever jag snarare är framväxten av naturalismen i vetenskapen och det är ju snarare ett filosofiskt antaganden än ett avgränsat vetenskaplig paradigm. Hur tänker du i det avseendet?

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Paradigm

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Metafysisk_naturalism

  2. Tack för intressant avhandling om hur dagens naturvetenskap växt fram till ett samhälls paradigm kanske.
    Citat:

    Ett stort problem med det naturvetenskapliga paradigmets vetenskapliga metoder är att de är utvecklade för att studera materia. När dessa metoder används för att studera liv, medvetande och självmedvetande blir det problem, något som E F Schumacher (1986) skildrar övertygande och det är där vi står idag. Nya vetenskapliga metoder måste utvecklas.”

    Där håller jag med fullständigt. Materia är liksom tiden endast en liten del av vår verklighet enligt vad jag är övertygad om. Tiden och materien är för oss, vad vattnet är för den omedvetna akvariefisken.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: