30 oktober, 2014

Samtal med Peter Söderlund ordförande i X-CONS

Mikael Persbrandt, Peter Söderlund

Peter är idag 51 år han född och uppväxt i Trollbäcken i Tyresö söder om Stockholm. Mamma kom från Björneborg i Finland och pappa från Åland så han föddes med finskt pass i Sverige. Pappas släkt som också emigrerade innebär ett stort antal kusiner i Sverige.

Text och intervju: Börje Peratt | I bild Mikael Persbrandt och hans släkting Peter Söderlund (foto från Söderlund)

Peter är idag ordförande för X-CONS, en förening som arbetar för att rehabilitera kriminella och medverka till att de kommer ”tillbaka in i matchen”. Han har här gjort ett enormt arbete, har ständigt idéer och projekt och driver på att organisationen ska växa och utvecklas.

Peter har själv en bakgrund som kriminell med en mix av alkohol och narkotika i bilden. Att göra sig fri en sådan bakgrund och hjälpa andra innebär en extraordinär förmåga. Peter puffade för en artikel i ETC: ”På jakt efter mjukare tag” (lördag, juli 21) där artikelförfattaren Olle Eriksson har pratat med Peter, en före detta anstaltschef, Annbritt Grünewald och en kriminolog Henrik Tham om alternativen till dagens allt hårdare tag inom kriminalvården.

– Peter Söderlund avtjänade mellan 1996–98 ett fängelsestraff för narkotika- och vapenbrott på Österåkeranstalten. Han säger att skadan av att frihetsberövas i hans fall reducerades av att anstalten drevs på ett mer öppet och humant sätt än andra.
– Dagens kriminalvård bryter ned livsglädjen, förödmjukar människor och tar bort det mänskliga värdet hos den inlåste, säger Söderlund som idag arbetar på X-CONS, en brotts- och drogförebyggande förening för före detta fångar och missbrukare.

Jag uppmärksammade artikeln genom att Peter på Facebook skrev:

”Dags att reagera och arbeta för en humanare och mer resultat inriktad kriminalvård, där vi rehabiliterar människor som tagit en bana i sitt liv som är destruktiv för sig själva och många andra.”

Och jag tänkte på vad det var som gick snett för Peter och hur lyckades han vända och komma in i matchen, inte bara för egen del. Peter har även varit en förebild för väldigt många andra.

– Jag ångrar egentligen inget av mitt liv. Självklart gick det snett men jag ser mitt liv som en erfarenhet som jag var tvungen att gå igenom och leva för att lära mig.

Jag tänker direkt på dem som har drabbats av brott, oskyldiga laglydiga medborgare som har råkat illa ut, och som med skräck går och lägger sig på kvällen eller som på dagen är oroliga och rädda för okända och har ångest över att bli attackerad bakifrån. Ja, för en som drabbats av inbrott, rån eller annat övergrepp kan hela världen rasa och traumat kan sitta i länge. Men Peter antyder detta i sitt Facebook inlägg och jag finner ingen mening att fördjupa mig i eventuell skuldbeläggelse. Vill istället veta mer om Peters bakgrund och historia.

– Jag växte upp med fyra bröder. Pappa var köksmästare på Gondolen uppe på Katarinahissen. Pappa drack mycket, blev alkoholiserad. Morsan jobba i korvkiosk för att få det att går ihop men hemma var det ständiga slagsmål, våld och blod.

Tyresö är ute på landet i en vacker natur omgiven av sjöar och vikar. Så jag undrar vad miljön hade för betydelse.

– Vi var rätt mycket i naturen. Vi fick gös, gädda, kräfta vi levde av självhushåll. Vi lärde oss supa med farsan på sjön. Alkohol var som mjölk när vi var barn. Började när jag var 10 med farsan. Det kändes stort att sitta där i båten med farsan. Han visste var fisken stod, vi var som indianer, lärde oss naturen, plockade svamp som farsan gjorde i ordning.

Han visste ju hur man skulle göra eftersom han var köksmästare, flikar jag in.

– Ja det har jag inte tänkt på, svarar Peter. Men han lärde oss ju skogsköket om man så säger. Vi fick ju mycket kunskap om vad som fungerade, man lärde sig varenda sten och rot och kunde strandlinjen och vattnet som sin egen ficka.
Jag kunde springa genom skogen mitt i natten utan att snubbla på en rot.

Peter ger en liten fingervisning om denna ”indianstams” revir och konflikter med nyinflyttade immigranter som kom att begränsa deras rörelsefrihet. Man kan rent av ana hur det triggade igång de första mer eller mindre harmlösa övertrampen.

– En del av Hästhagsviken var våran hamn i 20 år. Sedan kom alla villaägare. Och man krävde fiskekort. När har man tvingat på indianerna fiskekort? De la ut kräftburar som vi tömde. Då la de ner kräftfisket eftersom de trodde att det inte fanns kräftor i sjön. Men det fanns ju hur mycket som helst.

Hur växte detta då till kriminalitet?

– Det här med kriminalitet och droger hade vuxit in i hela strukturen. Polisen var ju chanslös.
Vad skulle de ta här? Då måste de ta hela byn. När vi växte upp var vi flera hundra.
Det var några kompisar som fick stryk på söder då åkte vi in ett par tre hundra från Bollmora, Tyresö och rensade upp söder. Vi hade kriminalitet och vi missbrukade men vi hade koll. Vi var som ett mini Sicilien.

Jag frågade om jämförelsen med maffian också omfattade initieringar och styrning med hot.

– Grejen var att vi växte upp, vi behövde inga överenskommelser, vi visste vad man gör och inte gör. Inga åkte fast här ute. Oskrivna lagar som gällde. Ingen som berättade och angav. Så länge vi höll heroinet borta fick vi härja fritt.

Man kan skönja att Peter tillfälligt omger sin barndom med ett romaniskt skimmer och Peter återkommer till betydelsen av närkontakten med naturen och saknaden av indianlivet men samtidigt står verkligheten där med iskall skärpa.

– Visst farsan lärde oss naturens regler men det vart mycket dryckenskap.

När jag ställer frågan om Peter också blev alkoholist så svarar han kluvet.

– Jag gick på 12-stegs möten. Jag måste ha blivit det jag drack av helvete till jag blev 36, och under senare år varje dag. Jag har aldrig kunnat ta alkoholist i min mun men jag var beroende av alkohol. En del sa väl att jag var det men …
– Jag tog en vit bricka. Jag tog ett beslut och sedan var nykter.

Vi kan också ana att Peter kommit till insikt om att pappan aldrig tog ett föräldraansvar.

– Jag har varit min egen pappa sen jag var 11 år. Jag har alltid tagit mina beslut. Ingen har lyckats sagt åt mig vad jag ska göra. Aldrig någonsin vad jag vet.
Jag har aldrig accepterat sjukdomssymptomet eftersom jag följt mina egna beslut.

Hur ser du på kriminaliteten vi har idag?

– Idag känns det som meningslöst råare, meningslösare. När vi växte upp så visste man om man gjorde fel. Vad var accepterat och inte? Man stjäl inte av utsatta och vänner. Man får inte göra anhöriga illa. Man snackar inte. Man får inte vara otrevlig, mot dem som höll i hela strukturen. Man behövde inte använda våld. Ibland räckte det med att titta på folk.

Peter avslutar med att ”Det var bättre förr” och skrattar till då han inser att den sortens generationsjargong återkommer i alla tider.

– Sedan började vi jobba internationellt med bl.a. öststaterna och hade ett stort nätverk.
Det var smuggling av narkotika över alla gränser.

Är inte det ett hot idag, att ha varit inblandad i en internationell verksamhet med andra kriminella?

– Nej absolut inte. Hotar? Nä, la man av så la man av. Kanske var vi för ensamma och utan konkurrens? Vi höll kvar andra med attraktion, det fanns en trygghet i konstellationen.
– Om man måste hota för att behålla strukturer så faller man snart. Det ser man ju på diktatorer. De som använder hot och våld faller själva till slut av våld. Nä, det behövs långvariga strukturer av förtroende.

Hur tog du dig ur kriminaliteten?

– Jag klarade mig väldigt länge, jag var försiktig. Vi höll oss till våra egna men så blev det större och man blev beroende av andra, bönder som äventyrade hela strukturen. Samtidigt ville jag ut ur skiten.

Jag hör i bakgrunden hans lilla son ropa på pappa. Pojken är drygt fyra år och Peter har som ensamstående nu delvårdnad om pojken. Peter urskuldar sig, men det är självklart för mig att så fort pojken önskar uppmärksamhet går det före vårt samtal.

– Han har laddat ner en app, jag måste kolla om det kostar något.

Peter Söderlund

Jag säger att jag går och tar en kopp kaffe och Peter får god tid på sig att lösa problemet. Skype är ju underbart då man kan ligga ute utan att det tickar några kostnader. När jag kommer tillbaka hör jag att Peter väntat. Och jag behöver inte ställa någon fråga. Han vet vad han vill komma in på.

– Jag var 36 år helt slut, hade supit, och knarkat hela livet. Egentligen ville jag bara ha en familj, med en röd liten stuga. Men problemen var oöverstigliga. Jag försökte ta mig ur. Men när man tar sig ur en fälla så hamnar man i två nya.
– Jag försökte sluta själv många gånger innan jag åkte dit 1996. Det var den största narkotikahärvan i Blekinge. Jag var huvudman för ligan.
– Dom tog en kille en månad innan som tjalla på mig, därför åkte jag dit.
– Jag höll på i 7 år med honom men han klarade inte sitta i häkte.
– Jag hade jag även åkt dit för att jag förvarade ett gevär åt en rikspundare som pant för en skuld. Han som lämnat geväret i pant snackade med polisen och angav att jag hade geväret som använts vid ett överfall. Polisen hotade mig med att – Om du inte kommer in med geväret så vänder vi upp och ned på hela din bostad. Jag ville inte ha dem här och snubbla på min hembränningskokare som stod i hallen så jag åkte in till en station och stoppade in geväret i deras receptionslucka. Som tack för det fick jag 1000 kr i böter.

Varför åtog du dig att ta geväret? … som pant för en skuld. Mer än så vill inte Peter säga.

– Jag satt på häktet och tog chansen – Nu ska jag ur det här! Fick 4 och ett halvt år. Men kom ut efter 2 år och 8 månader.

KRIS (Kriminellas rätt i samhället) ordförande mötte dig när du kom ut genom grindarna?

– De hade bildat KRIS 23 oktober 1997 och frågade om jag vill bli den första som de mötte. Jag hade ju redan bestämt mig för att sluta med missbruk och kriminalitet.
– Christer Karlson mötte mig vid grinden 1 aug 1998 och tog med mig till Gröna Lund. Jag ville ha min äldre son med dit. Jag hade lovat att gå med honom på Gröna Lund dagen efter jag greps. Så han fick vänta länge på att få det löftet infriat. Det kändes skitbra. Jag tog avstamp till ett helt nytt liv.
– Egentligen hade mina kompisar tänkt hämta mig med nedkabbad bil, strippor, tjack och dricka men jag tackade nej. Hade tröttnat på det livet så jag tog emot de där töntarna som kramade om mig och erbjöd ett nytt liv.

Varför lämnade du KRIS?

– Jag var med och byggde upp Kris, jag utbildade mig som IT entreprenör som inkluderade en massa andra ämnen och byggde upp bakom (ordförande), gjorde ett djävla arbete bakom honom. Det började handla om pengar och många tappade lågan. Jag var den enda som kom med punkter på mötena, alla andra hade inget. Organisationen växte med alla som behövde hjälp.
– Vi skulle inte bara vare en sekt! Vi skulle vara en som vill göra nått för människor?
– Ordförande sålde mig på ett möte, han tyckte att jag inte informerade om vad jag gjorde. Vilket jag gjorde men han hängde inte med. Var oengagerad och lyssnade inte.
– Vi träffades i Almedalen i år och de försökte be om ursäkt. Jag tog väl några i hand men inte ordförande. Han borde bett om ursäkt, men gjorde inte det.

Vad skulle de be om ursäkt för?

– En ledamot inom Rikskris hade varit problemet, spelade om pengar, fuskade med val och orsakade att jag fick sparken. Alla visste om det men tog ändå hans parti.

– När jag var i Asien kom ett mail om att Rikskris måste stoppa spelet om pengar och valfusk.

(Jag blir inte klar över vem som skickade det mailet om det var Peter eller någon annan. Hur som helst anklagades Peter för förtal när han kom hem.)

– Dom tog in mig för att säga upp mig för trolöshet mot min arbetsgivare. De använde riktiga djävla gangster metoder. Jag valde att gå från den korrupta styrelsen
Det minsta man kan begära är en ursäkt nä de insett att de gjort så djävla fel.

Men det kan du ju inte begära, säger jag. De erkänner knappast att de gjort fel.

– Nä, svarar Peter instämmande.

Så du byggde upp X-CONS istället?

– Egentligen var det KRIS stockholmsförening den första krisorganisationen som blev X-CONS. De hade då 700 medlemmar. 127 röstberättigade kom till årsmötet 2009 och röstade in mig i styrelsen igen. Då uteslöts vi från Rikskris och bröt med dem. Så det var en demokratisk revolution kan man säga. Och gjorde det till X-CONS.

Peter tar en paus och funderar.

– Jag fick inte säga nått.

(Enligt tidigare avtal vid uppsägning förmodar jag att avtalet innebar just förbud att berätta omständigheter. Men jag tar inte upp denna undran.)

– Vi bildade definitivt den demokratiska föreningen X-CONS 2009 på våren.

Hur hanterade KRIS det nya X-CONS? Undrar jag.

– Rikskris skrev – det finns ingen annan förening som medlemmarna kunde tillhöra. Det finns bara Uppsala och Norrköping, så de försökte ta över dem som tecknat medlemskap hos X-CONS och försökte istället tvinga in dem i Rikskris.
Dom skickade brev till kriminalvården och försöket förstöra förtroendet för oss.

Så det blev svårt i början?

– Det här har ju påverkat. Jag fick avgångsvederlag, 7 månader. Men fick sedan inte jobb ens att dela ut tidningar. Jag var dömd. Jag lånade pengar och jobbade nästintill gratis på X-CONS. Fick en halvtid men jobbade mer än fulltid. Det spräckte min familj. Men jag gjort det tidigare då jag byggde upp KRIS så jag visste att jag kan jag göra det igen. Jag var med och startade upp de flesta krisföreningarna i Sverige utan att jag hade en krona. Och som jag sa, min familj blev lidande.

Och nu ska du bygga X-CONS på liknande sätt?

– Många tycker redan att vi är för många. Att vi ska lugna ner oss. Men lyckas det så är det fantastiskt. Misslyckas det så blir det inte sämre.

– Många håller igen och Jante får styra. En del tidigare kriminella har glömt var de kommer ifrån. När vi hjälpt dem, de har glömt. De har kommit in på knäna och fått hjälp, men glömmer bort det och är inte beredda att hjälpa andra.

Jag känner igen den problematik som Peter beskriver. En försiktighet för att inte spräcka sig själv och organisationen. Att inte riskera att få in fel folk som driver åt ”fel håll” eller som enbart kommer med för att förstöra. Jo, jag vet det finns en sådan verklighet. Är då risken större med att försöka än att inte försöka? Är problemet så stort att man inte vågar ta chansen att satsa på folk? Jag kan förstå att misstänksamheten, bitterheten och ilskan över tillkortakommanden är hög bland dem som kommer till X-CONS men finns inte också en oerhörd kraft och vilja till förändring? Och jag känner igen problematiken med vår egen förening.

Hur ser du på framtiden?

– Jag bygger upp ett av världens första professionella varumärken för att hjälpa ungdomar men också vuxna som sällan är prioriterade, att undvika att hamna i droger och kriminalitet. Det kommer att bli stort och det vill jag berätta om. Sedan har jag engagerat mig i politiken, så det kommer inte att stanna med att bara jobba med några lokalföreningar. Men visst är det tungt att jobba med så stora visioner, små resurser och ibland näst intill ofinansierat.

– Sedan vill jag ändra kriminalvårdspolitiken till att man måste arbeta på att undvika att människor hamnar snett, så det är väl det nya kallet. Det handlar inte bara om att låsa in människor utan man måste ge människor en chans. Kriminalvård börjar redan i förorterna. Annars blir det bara en kriminalförvaring.

 

About Börje Peratt

Börje Peratt, filmare, författare, journalist, musikskapare, bildmakare, beteendevetare och forskar - "Om medvetandets uppkomst".

Comments

  1. Lycka till Peter…jätte bra jobbat, önskar mig mera framgångar..och att hjälpa andra. ;)
    Marie Bruse f.d. Boman…

    • Önskar dig mera framgångar,,blev fel i inlägget ovan,,, önskar för mycket för en själv oxå, önskar mig oxå framgång men de väntar på sig,,,önskar en stor lösning på mitt elände… vem vet de är nära….TYRESÖ är dock en fin grund att minnas och leva på,,,,Uppsala har sitt och hoppas på att de ska bli bra här,,,vart så tungt länge men de är nog på G… längtar hem till Stockholm…så är det bara…söder rötterna känns i hjärtat…busan..Marie igen….

      • Marie, det är aldrig fel med att önska sig och andra framgång. Tänk på babysteg. Barnet funderar inte så mycket utan reser sig och försöker igen. Ingen skäller på ett barn som dimper på rumpan. Tvärtom man hejar på. Det är känslan av dessa små framgångar som gör att man känner sig som vinnare. Det är vid känslan av att lyckas som hjärnan spårar nya vägar och växer rent biologiskt. Så tillbaka till babystegen. Det är särskilt angeläget med denna syn på sig själv om det varit en del magplask i livet. Och de har faktiskt drabbat de flesta av oss.

  2. Att bli förtala och utesluten kan man vända till en framgång,man får börja om på nytt sin egen linje utan andras mål,motiv och dold agenda….gå själv är jobbigt men ändå mera rätt,,, man reser sig starkare och driver sin linje än mera,,,,bra jobbat…hälsningar från en blyg alla år som oxå börja våga komma ut ur blyghetens spår…lite blyghet döljs ändå bakom MOD…fast man är livrädd,,,annrs inget MOD.

  3. Tack där Marie, kram

Kommentera

%d bloggare gillar detta: