17 april, 2014

Samtal med Anders Grönros – Humanism och Kunskap

Kristina Holmgård, Anders Grönros – Foto: Ritva Peratt

Vi möttes på Anders båt som ligger vid kaj på Skeppsholmen mitt i Stockholm. Det var en vacker dag i juni då solen sken och vinden svalkade på akterdäcket. Han bjöd på kaffe med grädde eftersom han försöker följa LCHF (LowCarb-HighFat) vilket innebär låg kolhydratkost men okej med högt intag av fett. Fast det gick inte så bra tillstod han. Dock fanns ingen mjölk i kylen.

Intervju: Börje Peratt | Foto: Ritva Peratt och i bild: Kristina Holmgård, Anders Grönros | Uppdaterad 2012-07-28

Han förklarade valet av diet med en forskare som kommit in på det genom sin cancerforskning.

- ”Man kan sänka insulinnivån och det minskar risken för cancer. LCHF strider naturligtvis mot andra teorier och det verkar skrämma dietister som lärt sig andra sanningar. Det blir lite ramaskri, det strider mot det man har lärt sig, så det måste vara fel, fel, fel.”

Anders Grönros är en svensk regissör, nyligen aktuell med långfilmen ”Jag saknar dig” och känd för långfilmerna ”Agnes Cecilia” för vilken han fick en Guldbagge i regi och ”Glasblåsarns barn” som också blev Guldbaggebelönad för foto och manlig biroll till Thommy Berggren. (2011). När Thommy Berggren tog emot sin bagge så bad han Anders Grönros komma upp på scenen och där överräckte han baggen till Anders.

– Ja, det var lite omtumlande. Det är lite ett tärningsspel det där, menar Anders, ibland har man tur och ibland inte. Året då jag vann min bagge som regissör kunde lika gärna Jan Troell ha fått den för Il Capitano. Det faller lite som vinden blåser.
Det är som nu med min nya film ”Jag saknar dig”. Jag har aldrig vunnit så många internationella festivalpriser men ingen bagge. Vad är det som styr?

Anders tar en lite paus och funderar på sin egen fråga sedan säger han:

– Men, det känns ändå inte som så viktiga saker.

Den kommentaren känns lite som något Anders har bestämt sig för. Priser och utnämningar får inte stiga åt huvudet och åsidosätta annat mer angeläget.

Vad är viktigt, vad är det då som påverkar?

– Ska man göra film så vill man ju att det ska kännas meningsfullt. Något jag blir starkt berörd av borde också beröra andra. För så annorlunda kan jag väl inte vara? Det som jag varit nyfiken på är gränsland i livet vad som kan vara sant och inte sant där. Gränslanden som döden, födelsen, drömmar.
De två filmerna på Marias Gripes romaner handlar om detta. Nu ser jag ju att jag själv hela livet sökt vad som händer i de där gränslanden. Finns det något mer, något vi inte förstår?

– När man hållit på med de där frågorna så inser man också att många andra tänker på dem. Alla vet ju att man ska dö en dag. Har människan alltid funderat på det? Vissa påstår sig till och med ha svar.

Anders käresta Kristina Holmgård kommer och sätter sig med oss. Kristina har en finlandssvensk bakgrund och härstammar från Österbotten.
De träffades på ett vernissage 2008. Ett konstnärskollektiv hade fått i uppdrag att smycka ut och måla en fastighet, lastkajer, korridorer. Så vernissaget var att gå runt i huset. Kristina kom sent och Anders tog sig an att visa Kristina runt och de stannade i ett särskilt rum, ”guldrummet”. Här utvecklades ett samtal om livet och universum. Kristina berättar:

– Jag hade gjort en målning på konstfack, en spiralgalax, mikro och makrokosmos. Det var samtidigt en befruktning, det lilla universum och det stora och det kände jag igen i rummet med guldfärger och stjärnhimmel. Där möttes jag och Anders i samtalet…

– Vi berättade om våra drömmar. Och sedan när vi blivit ihop började vi spåna kring om vi skulle skaffa oss en båt. Framför allt sökte vi i båtkulturer som Holland och England. Båten vi köpte kallas ’läktare’ och är gjord för att gå på floder och kanaler och lasta av gods från större fartyg.

Det kommande samtalet för mig in på tankarna om en Noaks ark, en båt för att kunna klara en värld drabbad av syndafloden?

Anders tar upp en artikel han läst som indikerar en pessimistisk syn på framtiden och som handlar om hur klimat och ekonomier nu kommer att braka.

– Ska man göra film så borde man egentligen berätta om det. Det handlar ju om våra barns liv. Alla varningarna finns där men ingen gör något. Är det så vi fungerar inför katastrofer, genom att blunda? Hur kunde nazismen hända? Det finns en slöhet i oss som gör att vi inte agerar. Det går för långsamt.

Slår Anders fast.

- På klimatsidan finns ändå en växande medvetenhet menar han.

Jag tänker på hur det vuxit fram en alternativ uppfattning som tar avstånd från teorierna om växthuseffekten men eftersom det inte är intresset för min intervju plockar jag inte upp den tråden.

Finns det en folkskolelärare som bor i Anders Grönros?

– Nej, men min pappa var faktiskt det. Det är inte så konstigt egentligen, om man läst något som engagerar så vill man att andra ska ta del av det. Då vill man gärna påverka. Men gör man film får man akta sig för att bli pedagogisk, då blir det snabbt en motsatt effekt. Inget ska pådyvlas. Man får balansera sin vilja att påverka med ett professionellt förhållningssätt.

Ambres, Sture Johansson

Ambres

Plötsligt utan att jag ställt frågan som är det jag mest undrat över tar Anders upp det ämnet.

– Jag tänker på t ex dokumentären om Ambres (SVT 2007). Det var ett projekt som var lite farligt därför att det utmanade tänkesätt och trosföreställningar. Kan det verkligen finnas nåt sånt här? Jag ville glänta på dörren. Försöka hitta en form som skildrar detta möjliga andra medvetande utan att egentligen hävda att det finns. Det blir upp till var och en att känna efter.

Anders tar upp minnen från inspelningarna av Ambres.

– Jag kommer ihåg en tjej som var med på inspelningen som assistent. Hur hon tänkte. Det första man undrar är ju när Ambres framträder om det är snickaren Sture fortfarande eller Ambres? Han pratar i två timmar sedan försvinner Ambres och Sture är plötsligt tillbaka och minns inget av vad Ambres sagt…Hon sade att: ’Först satt jag och undrade om det fortfarande var Sture, liksom letade efter att avslöja honom, sedan kom jag till en punkt där jag beslutade mig för att jag tänker inte sitta här och undra om det är på riktigt, jag måste lyssna för han säger så enormt bra saker.’ Och det var väl meningen med filmen, att komma förbi fenomenet och lyssna. Vad säger gubben?

Anders återvänder till sina egna skeptiska undringar kring Ambres.

– Det är klart att jag kollade om Sture var en bluff. Det hade jag avslöjat snabbt och jag hade stoppat projektet. Sen när man filmar under ett och ett halvt år så finns det ingen möjlighet att bluffa ett professionellt filmteam.

Anders kommer in på motståndet, de förnekande reaktionerna från andra.

– Vissa har bestämt sig för hur världen ser ut – detta finns inte, det får inte finnas – och då har man också stängt sitt lyssnande. Det var lite tråkigt med de stängda dörrarna vi mötte.

Jag förstod de stängda dörrarna som en metafor Anders tog till för att beskriva avstängda människor. Och Anders fortsätter.

– Humanisterna reagerade nästan våldsamt.

Anders menar sådana som kallar sig humanister men som egentligen är antihumanister, ateistiska naturalister och som har stulit begreppet humanism för att förvilla människor. De kallas idag även nyateister. (Peratt kommentar)

Programmet om Ambres gick 2007 i SVT och kritiserades hätskt av Christer Sturmark. Han anmälde programmet till Granskningsnämnden. Så här yttrade sig SVT:s programdirektör Annie Wegelius:

“Att ställa strikta krav på opartiskhet och saklighet när en film rör sig i detta gränsland vore enligt SVT:s uppfattning lika orimligt som att ställa krav på saklighet eller opartiskhet när det gäller andra program som speglar tro och livsåskådning ur ett personligt perspektiv.”

Sturmark accepterade inte detta svar och hans argumentation utgick från att det var kvacksalveri! Begreppet kvacksalveri är felaktigt i detta sammanhang och rör bedrägeri inom sjukvård!

Nyateisterna och deras associerade ägnade sig åt att kränka och svartmåla dem som gjorde filmen ”Ambres” där man också kontaktade arbetsgivare med uppmaning om yrkesförbud vilket var på en nivå som är oacceptabel i en demokrati. Av rädsla för ytterligare repressalier vågar vissa inte ens idag prata om filmen av risk för att förlora sitt jobb.

– Ja, motståndarna eller vad man ska kalla dem, har bestämt att det här får inte finnas. Men det är egentligen en trosfråga. Vare sig man är religiös eller ateist tror man. Några påstår sig veta vad som finns och inte finns. De ser bara fenomenet, förkastar det och slutar lyssna. Sen hade de dessutom fel när det gäller ’bluff’ vilket blev pinsamt för dem.

Jag förstår det som att Anders menar att Ambres är äkta vara, vilket han enligt Anders har bevisat. Sture Johansson är ingen bluff.

– Vid sidan om detta kom en enormt positiv och tacksam reaktion på filmen från tittarna, som också handlade om hur man använt filmen för att hjälpa närstående inför döden.

Anders berättar att han fått många gripande berättelser i brev och på mail.

– Det fantastiska var ju att över 800 000 såg den. Den fick ett enormt genomslag. Men i media blev reaktionen försiktig. Samtidigt som publiken visade detta stora intresse blev alltså jag och SVT angripna av fundamentalister på den religiösa men även på den naturvetenskapliga ytterkanten. Istället för att tänka sig att här kan finnas något som skulle kunna undersökas vidare så blev det en märkligt aggressiv attack. Sånt här ska skäras bort, det får inte existera! Vilket ju ger obehagliga associationer till liknande företeelser ute i världen och i historien. Och de kallar sig humanister?

Anders berättar om hur han nagelfarit Sture Johanssons ansikte och uttryck och att så många timmars material uppvisar inte en sekund av tveksamhet.

– När man sitter och klipper i ett års tid, 120 timmars material, avslöjas minsta lilla falska ton. Så den här rabiata hållningen är intressant. Den känns som en rädsla. Vi har ju ingen fullständig förklaring till vårt medvetande trots all hjärnforskning. Det är ju en gåta. Det kanske finns en andlig dimension, kanske livet inte är slut? Det kanske finns en mening? Dessa frågor har alltid genomsyrat mänskligheten. Men så finns det några som sitter inträngda i smala fack och utestänger och verkar närmast livrädda för tankegångarna.

– Men även om de skrek högst och syntes mest så var gensvaret från vanliga människor så stort att det negativa inte påverkade mig. Vad jag fick lära mig av filmen om Ambres var att dessa frågor berör så många. Men det är inte de som skriver i tidningarna, de syns inte på det sättet. På Internet t ex satte intressanta diskussioner igång.

Anders reflekterar över några av de mest kritiska rösterna

– En som utgår ifrån att allt tar slut i ett absolut mörker kan säga: ’Är ni så rädda att ni inte vågar tro på att allt bara tar slut? Vågar ni inte inse att allt är slut?’
Men motfrågan är lika självklar: ’Varför är ni så rädda för att tro att livet inte är slut efter döden? Varför får inte den tron finnas?’.

När du nu har Ambres i backspegeln kan du se att något har hänt? Som öppnat dörren lite mer på glänt inte bara hos folket utan hos dem som dominerar media?

– Det vet jag inte men det känns som att det finns en polarisering. De som är säkra på hur världen ser ut blir mer och mer låsta i den synen. Samtidigt finns ett annat medvetande där man vågar vara mer öppen med sin andlighet och tro. Som två motpoler. När någon med ett låst tänkande möter det andra så blir det lätt konflikt. Tänk att någon kan reagera så otroligt starkt så att man vill förbjuda det som uttrycker en annan möjlig verklighet än den våra fem sinnen kan påvisa? Då undrar jag vad den människan är rädd för, vad det är som är farligt? Man tycks haka upp sig på fenomenet, vi vet att fenomenet inte finns för det har inte bevisats i ett laboratorium! Då blir Ambres ett angrepp på den egna världsbilden och det blir som en frontalkrock i huvudet.

Jag sticker in med att fenomenet är ju vanligt som tema i filmens värld.

– Så fort man jobbar med såna här tankegångar i fiktion är det mer tillåtet. Då kan ateisterna svälja det lättare. För då är det ’bara’ på låtsas. I massor av filmer är det ständigt närvarande. Ta hela skräckfilmsgenren och alltsedan grekerna och Shakespeare har vi dessa historier om gengångare och vålnader.
Jag jobbade ju med Maria Gripe, som var en världsförfattare, som skrev historier om dessa gränstillstånd. De filmerna, på hennes romaner, som alltså är fiktiva är ”okay”. Om du istället gör något dokumentärt, som ’finns’, som beskriver en möjlig gränslös verklighet så kan reaktionerna bli hätska.

Har du haft någon egen upplevelse?

– Nej, för mig personligen är det en trosfråga. Som för ateisten, det är bara en tro. Jag kan inte heller förknippa mig med någon religion, jag tycker bara att livet är som ett spännande sökande, att försöka förstå mer och mer.

Du återkommer i dina filmer ofta till dessa teman?

Jag saknar dig

– Ja, den senaste filmen, ’Jag saknar dig’, rör sig också i detta land. Den bygger på en 13-årig flickas sanna berättelse om hur hennes enäggstvillingsyster dör. Hon möter sen sin omkomna tvillingsyster i spegeln och de pratar med varandra. Skeptikern tolkar det som att hon talar med sig själv, för att kunna stå ut med sorgen kan hon inte acceptera att systern är död. Hennes behov av systern omvandlar spegelbilden till en fantasibild av systern. För den andligt troende kan det vara så att hon faktiskt har ett möte med sin döda syster. Det var så flickan själv upplevde det.

Anders, tittar ut över vattnet och vi ser en fullastad Djurgårdsfärja passera.

– Jag är så trött på att hålla på och försvara denna min nyfikenhet. Jag kommer ihåg en gång när jag var på en stor fest med många svenska dokumentärfilmare. Jag sitter och pratar med en framgångsrik sådan som på djupt allvar börjar berätta om ett möte med sin döda mamma. Då sänker han rösten och vågar inte prata högt i det här sällskapet. Är inte det underligt?

Frågan är retorisk och Anders inväntar inget svar från mig. Istället minns han att intresset hade väckts redan i de tidiga tonåren.

– Jag köpte tidigt en bok, ’Liv efter döden!’ då jag var 15 år, men jag läste den inte förrän långt senare. En undran som jag tror finns hos alla tonåringar. Rädslor för att livet kan ta slut, jag tror alla har det mer eller mindre. Vissa undersöker det närmare, andra förtränger det, men alla måste förhålla sig till det. Döden vandrar med varje människa. Jag hade privilegiet att genom mitt jobb få undersöka de här världarna. Den första filmen i Norden om näradöden upplevelser (NDU) gjorde jag 1986.

– Folk har sagt till mig under åren: ”Kan du inte göra nåt annat nu!?” Och jo, jag skulle gärna göra något annat, en genrefilm, kanske en komedi eller skräckis. Man blir faktiskt trött på att vara seriös.

– Jag kanske bara inbillar mig att det lättar på axlarna om man gör en rakt berättad rysare som inte bygger på en Augustprisroman.

Det märks att Anders bara gör ett snabbt stickspår för snart är han tillbaka i huvudfåran.

– Jag kommer att tänka på vad indianhövdingen Oren Lyons sade en gång när jag fick äran att möta honom: ”Döden sitter på din vänstra axel”. Ambres sa att ”döden går alltid på din vänstra sida”.

Innan jag hinner ställa en fråga om hur det har påverkat Anders fortsätter han.

– Bär man den insikten att döden ständigt är närvarande så påverkar det varje beslut i livet och livet blir paradoxalt nog mer levande och varje ögonblick mer närvarande. Det kan tyckas märkligt – att döden gör dig mer levande.

– I ”Jag saknar dig” drivs Tina, huvudrollen, av det ytliga, sitt utseende, att få snygga killar. När tvillingsystern plötsligt dör så blir livet en tuff resa. Alla masker faller av. Men hon blir, ändå till slut, efter en smärtsam tid en mer hel människa än innan. Man skalar bort det oväsentliga och kvar blir det som är viktigt.

Samtal med Anders Grönros av Börje Peratt

Beställ dokumentären med Ambres (DVD, 195 kr)

About Börje Peratt

Comments

  1. I kommentarerna till Börjes kritiska artikel om programmet Outsiders http://borjeperattexplorer.wordpress.com/2012/06/12/outsiders-i-kanal-5/ diskuterade han och Torbjörn Sassersson vikten av verifierbarhet. Jag ställde då frågan hur de såg på verifierbarheten i dokumentären om Ambres, och om denna kunde avfärdas på samma sätt som påståendena i Outsiders. Då jag inte fick något svar lyfter jag frågan här i hopp om att någon av H&Ks medlemmar kan reda ut skillnader och eventuella likheter när det gäller just verifierbarhet.

    • Det går aldrig att resonera mentalt kring detta. Vi består inte bara av detta skikt utan av känsloskikt och andliga skikt. Och om vi tror på ett fortsatt liv eller att våra själar lever beror av våra personliga upplevelser och jag höll på att säga hur utvecklade vi är. Men så är det nog. Det beror av hur utvecklade vi är. En del har inte levt så länge här som andra.

  2. Jag betecknar Ambres som ett intressant specialfall som inte bör förkastas genom en kvickfix (för att bli av med fenomenet) på grund av problematiken kring verifierbarhet.

    Sture Johanssons framställning som helhet är ett evidens, men inte ett bevis för ett andeplan. Vetenskap handlar som bekant inte om att tillämpa tex occams rakkniv för att beskära en redan trimmad åskådningsbuske.

    Occams rakkniv är endast ett filosofiskt begrepp, inte ett vetenskapligt verktyg. Trädgården är omfattande och bortom den oändlig natur. Anders Grönros gjorde ett otippat inspel i den naturen.

  3. Tack för svar Torbjörn även om det inte får mig att förstå skillnaderna vari du bedömer det ena som evidens medan du förkastar det andra.

    Vem som skulle ha åberopat Occams rakkniv vet jag inte. Jag har bara frågat om verifierbarhet vilket du själv tryckte på i fråga om Outsiders som viktigt för en trovärdighet

  4. Per Langkilde har på Facebook frågat efter förklaring av Anders mening : ””– När man sitter och klipper i ett års tid, 120 timmars material, avslöjas minsta lilla falska ton.”
    Jag vet inte vad du har för erfarenhet av filmarens och klipparens arbete under dokumentärprojekt. Men frågan bör ställas till Anders. Jag kan här således bara ge uttryck för min egen erfarenhet och tolkning av Anders ord. Om man har 120 timmars material som rör rena intervjuer. Så tittar man om och om igen på samma bilder. I Anders fall rör det ett års tid vilket rör sig om ca 2000 timmar. Man nagelfar materialet. Det Anders säger är att han noga har granskat den man (Sture) som han intervjuat och filmteamet har dokumenterat och Anders menar att om han skulle hittat minsta lilla antydan till fejk skulle han ha avbrutit projektet och lagt ned det. Verifierbarheten i materialet innebär att all information ska kunna anses vara trovärdigt. Han har inte funnit en enda sekund ur alla dessa timmar som antyder fusk, psykisk sjukdom, självbedrägeri eller falskspel. Anders har dessutom iakttagit personen i vardagen och utanför inspelningarna och har där förhållit sig kritiskt objektiv eftersom han inte har någon anledning att försöka något annat. I Anders ögon förefaller Sture som vilken normal människa som helst som i samband med kanalisering blir en annan och även denna andra förefaller enligt Anders vara helt trovärdig. Det är således materialet och granskningen av materialet som ger verifierbarhet.

    Om man jämför det med Outsiders så är just det materialet och det som visas upp där icke trovärdigt och på flera punkter uppvisar också deltagarna i Outsiders att deras påstådda Outsiderförmågor saknar verklighetsförankring. En del av dem har möjligen önsketänkande som de tror på, fantasier som förväxlas med visioner. Programmakarna har inte heller haft för avsikt att skapa trovärdiga outsiders snarare tvärtom och programmakarnas sätt att söka verifiera outsiders påståenden om paranormala gåvor avslöjar istället flera medverkande. /Börje

    • Per Langkilde Larsen says:

      Jag kan uppleva att Anders Grönroos gör 120 timmars ”faktainsamling” för att skapa sitt alster. Det visar en liten del av det stora arbete som behövs för ett lyckad konstnärligt uttryck skall ta form .

      Återigen anser jag att det är bra att filmen Ambres lyfts fram, det är en bra film. Det är bra att filmskaparen lyfts fram men inte skall han behöva bära fram andras åsikter som i hastigheten har insmugits i sammanhanget?

      Det var Börje Pratts mening jag sökte angående ett uttalande, en mening från texten:”– När man sitter och klipper i ett års tid, 120 timmars material, avslöjas minsta lilla falska ton.” Här finns två stycken fakta och en slutsats, hur fungerar det med påståenden om hjärnhalvornas egenskaper och deras fulländande i mogen ålder?

      Frågan är tydligt ställt, hur dina teorier om hjärnhalvor kan appliceras på ”När man sitter och klipper…”

      Det var min första kommentar:
      Det finns ingen eller nästan inga fakta alls i artikeln. Påståenden staplas på påstående, jag fann ett faktapåstående; att filmen Ambres hade sett av 800 000 tittare och att den hade en enorm genomslagskraft!?!?
      Här kommer lite tittarsiffror från alster med ungefär samma antal tittare:
      Solsidan Sö 2011-01-16 TV4 995 000 tittare
      Melodifestivalen 11 DEL 4 Lö 2011-02-26 svt1 955 000 tittare
      Melodifestivalen 11 DEL 3 Lö 2011-02-19 svt1 855 000 tittare
      Ishockey VM 11 SVE-FIN 2 Sö 2011-05-15 TV3 835 000 tittare
      Filmen Ambres är ett konstverk och skall ses som ett konstnärligt alster och Anders Grönroos är en konstnär.
      Man kan undra hur det kommer sig att människor känner sig manad att ställa upp på och försvara Humanismen, bilda sammanslutningar med ordet Humanism i sina skrån för att i nästa stund agera som den auktoritet som en humanist anser vara sanningens fiende nämligen auktoriteten i sig själv.
      ”Humanismens fullkomlighetsideal är den bildade människan, som erkänner sanningens egenvärde ovan varje auktoritet.”
      Citat: GH von Wright
      http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Fwww.morobook.eu%2Fsv%2FArtikeln%2FGeorg_Henrik_von_Wright–Humanismen_som_livshallning%3Fprev%3D18%26next%3D20%26current%3D19&h=5AQHvfhmEAQEOstUZSTs-THD2d0va91urouRKLlHskahNrg&enc=AZPDrwy_SON3BZL4oLUwmwumLQutIY0tJnho5alcEXcWvMsVvQpUMk02ZxB14EiFhuQ8LUbwnS-voVXfBBwOOyPs

      Lyckad
      http://www.morobook.eu

      Detta var ditt svar:
      Jag vet inte om du kan se skillnad på samtal och ett recept. Men i samtal avhandlar man upplevelser och tankar kring sådant man varit med om. Påståenden som du kallar dem är således erfarenheter som regissören redogör för. Han råkar nämna en tittarsiffra. Är man vänsterhjärna så kan man fastna i sifferlandskapet och tro att det är några nollor som utgör väsentligheter. Men samtalet handlar om något helt annat. Naturligtvis krävs det då tillgång till även höger hjärnhalva för att förstå det. Ibland råkar man ut för pubertala tonåringar som kan ursäktas för att de inte är färdigväxta och därför saknar förståelse för andra perspektiv. Den toleransen måste sträckas även till vuxna med stort självhävdelsebehov.

      Varpå jag skrev:
      Frågan var hur du Börje Peratt får ihop citatet av Anders med ditt resonemang om hjärnhalvor?
      Jag tycker Anders Grönroos har gjort en film av god konstnärlig kvalitet och det är bra att den omnämns.

      Jag upplever att din argumentation om och med hjärnhalvor är inkoherent med mitt första inlägg och sätts det in i sammanhanget med Anders Grönroos uttalande om de 120 timmar och ett år blir hans enorma arbete med detaljer, reducerad till något pubertal eller annan problematik i en inte särskild väl grundad teori om hjärnhalvor, du bör förklara dig. Kan du det?

  5. Per Langkilde Larsen says:

    En liten faktadetalj till:
    I Anders fall rör det ett års tid vilket rör sig om ca 20 000 timmar. Det innebär att om Anders arbetar 24 timmar i dygnet så har hans ”år” 833 dagar långt?

    • Sorry Per det smög sig en nolla för mycket således 2000 timmer men som siffermänniska upptäckte du det. Således är din vänster hjärnhalva mer alert på det som är mest väsentligt i din tillvaro siffror.

      • Per Langkilde Larsen says:

        Nu reagerade den där ”halvan” igen, vad betyder 2 000 timmar under ett år?
        Ett arbetsår är mellan 224 dagar och 229 dagar långt, i 229 dagars perspektivet blir 2000 timmar hela 8,7 timmar per dag.
        Jag misstror inte din text, eller Ansders Grönroos arbetsinsats, men vill ändå visa att om det finns fakta så skall den tas fram och bearbetas.

  6. Per Langkilde Larsen says:

    http://www.kostdoktorn.se/ot-vilken-hjarnhalva-anvander-du/
    Jag kan se figuren snurra åt både höger och vänster, så egentlig är jag en kreativ ord-kille! Som det står på http://www.nyfikenvital.org/?q=node/2861.
    Vad ser du Börje?

  7. Per Langkilde, Jag ser att du inte har förstått att det är Anders ord i artikeln som han har formulerat och sedan granskat innan den publicerats. På Facebook skriver du en kommentar:

    Per Langkilde Larsen: ”Det finns ingen eller nästan inga fakta alls i artikeln. Påståenden staplas på påstående, jag fann ett faktapåstående; att filmen Ambres hade sett av 800 000 tittare och att den hade en enorm genomslagskraft!?!?” (slut utdrag Langkilde)

    Jag betonar återigen att artikeln ”Samtal med Anders Grönros” redovisar Grönros egna ord. Att Grönros redogör för tittarsiffror och säger att hans film hade en enorm genomslagskraft tycks provocera Per Langkilde så till den milda grad att Langkilde staplar andra programs högre tittarsiffror ovanpå varandra.
    Vad man kan se av dessa sifferjämförelser är att Ambres nådde en stor andel av svenska tittarna. Langkilde säger att han uppskattar Grönros för hans konstnärlighet och anser att hans film är bra … Jag tror Grönros blir glad av uppskattning men i Langkildes kommentar smyger ett avfärdande, ett mästrande perspektiv som även Grönros nämner i samtalet.

    Grönros: ”– Så fort man jobbar med såna här tankegångar i fiktion är det mer tillåtet. Då kan ateisterna svälja det lättare. För då är det ’bara’ på låtsas.” (slut citat Grönros)

    Langkilde skriver vidare: ”Återigen anser jag att det är bra att filmen Ambres lyfts fram, det är en bra film. Det är bra att filmskaparen lyfts fram men inte skall han behöva bära fram andras åsikter som i hastigheten har insmugits i sammanhanget?” (Slut citat Langkilde)

    Då frågar jag vilka (andras åsikter) har smugit sig in?/Börje

    • Per Langkilde Larsen says:

      Jag kan bara se att Börje Pratt har skrivit texten, det är med anledning av din, Börje Pratt, kommentar om mina hjärnhalvors beskaffenhet och dess karaktärsdaning av min personlighet som jag har ställt en fråga till dig. Att jag skulle vara en siffermänniska kan vara helt korrekt, det vanligaste förtroendeuppdrag jag får i föreningslivet är just kassör eller revisor. Bokföring, databaser och Excel-kalkyler är min hemarena. Fast jag vet inte vad du lägger i begreppet siffermänniska, ställs det emot andra kvaliteter?
      Anders Grönroos nämner ingenting om några hjärnhalvor i texten du har skrivit, men han säger så här: ”– När man sitter och klipper i ett års tid, 120 timmars material, avslöjas minsta lilla falska ton.” I denna mening finns fakta och här finns ett påstående, falskheten kommer fram om man arbetar med ett material så omfattande som 120 timmars råfilm under tidsperiod av ett år.
      Du borde nu, på samma sätt som du utnämnde mig till ”siffermänniska”, kunna karaktärisera Anders Grönroos personlighet med hjälp av dina teorier om hjärnhalvornas inflytande på individualiteten eller omvänd. Kan du det?
      Enligt ditt resonemang, om jag kan följa det, blir han också en ”siffermänniska” och det misstänker jag att han inte vill. Är det så?

      Till slut vill jag passa på att försvara mitt favoritcitat som också har nämnts bland kommentarerna (Hej Torbjörn), Occam’s razor by William of Ockham går så här:
      ”En mångfald bör ej postuleras utan nödvändighet”.
      Det finns en variant som ni kan ta till er på er vägen mot humanismens paradis:
      ”Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”

      Börje Pratt kan du svara på frågan: Hur är det med Anders Grönroos och hans hjärnhalvor?

      • Anders Langkilde: Du påstår att andras åsikter än Grönros har smugit sig in i artikeln. Jag upprepar frågan : Var då?

        • Per Langkilde Larsen says:

          Det är i kommentarerna som dessa finns.

          • Per Langkilde Larsen says:

            Det skall vara Börje Peratt och inte Pratt som jag felaktigt har skrivit. Det ber jag om ursäkt för det!
            Jag kopierade det felaktiga namnet i början av diskussionen och uppmärksammade det alldeles nyss.

  8. Jag ser inga tveksamheter i artikeln om Anders Grönros Ambris film. Beträffande timmar som nedlagts så kan jag överse med faktafel där eftersom det är inte just det artikeln handlar om. Jag håller med om att hantverket är skickligt gjort men det är inte heller det som är huvudsaken med filmen. Det är en skildring av ett fenomen som ingen begriper. Det är väl det som är det fina i filmen. Här får vi bevittna en sak som ingen någonsin tidigare sett skildrat på TV. Den fantastiska skildringen eller rapporten kan ingen missförstå. Det som är röda tråden i filmen är att här kommer ord och meningar som är fantastiska. Lyssna på innehållet som Ambris säger i Sture Johanssons kropp ( hur det nu går till ). Flesta som jobbat med filmen verkar överens om att det som kommer fram inte är något Sture J. i vardagslag skulle kunna gå omkring och hitta på i förväg. Han är heller inte den fullfjädrade skådespelare som skulle krävas.
    Varför inte se det som sker och börjar analyserna utifrån det i stället?
    Varför kallade traktens psykolog Sture J. till sin mottagning och undrar vad han säger till några av hans patienter eftersom psykologen såg att de tycktes tillfriskna? Jag ser ju att få skeptiker, kan angripa det här på ett ärligt sätt, för risken är uppenbar att det kanske inte kan förklaras med den kända vetskap som finns hittills. Därför väljer man enklaste vägen, att förneka det. Det får mej att tänka på Kopernikus ( nämndes i kommentarer i tidigare artikel här ) upptäckter som vände ut och in på dåtidens erkända världsbild. En världsbild, som då styrdes av höga auktoriteter, med stor makt. Det är väl nästan lite så det är fortfarande? Visst brännmärks eller förföljs människor i viss grad, som upplever eller försöker visa att dessa obegripliga eller okända fenomen existerar?
    Tack för intressant artikel, hoppas A. Grönros får möjlighet skildra mer av liknande fenomen som finns.

    • Ruben, jag håller med dig, när det rör filmen om Ambres så är det skildringen av fenomenet som är det centrala och inte mängden timmar. Om jag ändå ska bemöta diskussionen om insatsen så är det för att man ska förstå vilket enormt arbete som ligger bakom en film som Ambres. Om vi bara tar postproduktionen och lägger ihop teamets tid så blir det väldigt många fler timmar (än de som Anders själv lagt ned) som bilderna har granskats och utifrån flera perspektiv. Under postproduktionen bor man bokstavligen i klipprummet. (Videoredigeringen) Man har i allmänhet en redigerare som har huvudansvaret för att klippen blir bra och sedan sitter regissören med. Då är det minst två som granskar. Ibland finns filmare och producent med (i detta fall Birkeland och Bjerking) hur de fördelade arbetet vet jag inte men vid genomgångar granskar alla samtidigt lösningar och diskuterar dem. Lägger man ihop detta så blir som sagt timantalet kanske mer än det dubbla men det är ju inte det artikeln handlar om.

      • Ja absolut tror jag det är mycket mer tid än man som lekman förstår. Dessutom att det är flera personer i teamet. Så lägger man ihop deras sammanlagda timmar av jobb, så kan jag ana många timmar.

  9. Per Langkilde, jag kan konstatera att Grönros är en erkänd filmare regissör, guldbaggebelönad och med flera festivalpriser som erkänner hans konstnärskap. Jag kan också se att han är mycket noggrann och eftertänksam i sitt arbete.
    Således är båda hjärnhalvorna aktiva, både logik detaljgranskande, kreativitet och helhet.
    Jag kan se av dina kommentarer Per Langkilde att du inte förstår vad samtalet innebär och att även intervjuaren varit noga med att återge Anders Grönros egna ord. Att kunna läsa det sammanhanget kräver en inlevelseförmåga som om inte högra hjärnhalvan finns med så ser man inte det.
    Social inkompetens avslöjar sig med att kasta ur sig beskyllningar som uppvisar brist på inkännande. Detta kännetecknar en del diagnoser som vittnar om svagheter just i helhetstänkande och medkännande. Dock kan man med logikens vänstra hjärnhalva vara väldigt bra på att utföra beräkningar och kalkyler.

    • Per Langkilde Larsen says:

      Nu har vi fått ordning på Grönrooses hjärnhalvor, de fungerar som de skall var och en och tillsammans enligt Börje Pratt. Hjärnhalvornas skick klarläggs med hjälp av ett antal sociala händelser och utmärkelser plus några omdömen om Anders Grönroos sätt att arbeta.
      När Anders Grönroos bearbetar mängder med materiel omnämns han som noggrann och när jag efterfrågar ett underlag med motsvarande egenskap utmålas jag som varandes i behov av en diagnos för ett dysfunktionellt samspel mellan och i hjärnhalvorna.
      Det har insinuerats att jag är mästrande, social inkompetent och med brist på helhetstänkande.
      Allt detta sker för att istället för ett sakligt bemötande av min fråga eller påstående i kommentarerna så försvinner Börje Pratt in i pseudovetenskapens töcken och med grumliga idéer om hjärnhalvor ägnar han sig åt personangrepp. Har Börje Pratt funderat på att börja med Frenologi?
      Svagheter i helhetstänkande och medkännande framförs som grund för diagnos, där vill jag passa att rekommendera Karin Johannisson Diagnosens makt.
      Börje Peratt är inte kompetent att leverera några diagnoser.

      • Per Langkilde, Jag utgick från att artikeln handlade om Anders Grönros. Plötsligt handlar det om dig som kommenterar. Det är ibland ett problem då man försöker föra en dialog att självhävdelsebehovet tar över. Du har bett mig om att förklara vissa sammanhang vilket jag försökt göra. Hur du sedan vrider och vänder det så återkommer det hela tiden till dig.

        Ambres, fenomenet som sådant och intresset för filmskaparen underordnas dina behov.

        Fortfarande har du inte svarat på ditt inledande påstående om att jag skulle smugit in mina åsikter i artikeln. Eftersom du inte finner några sådana läggs istället krutet på avledande manövrer och projiceringar där just manipulation kännetecknar diagnosen.

        • Jo jag kan också konstatera att du inte har formulerat en enda specifik fråga som du påstår att du har gjort. Endast öppnat med att ”Påståenden staplas på påstående”… Jaha vilka då?

          • Per Langkilde Larsen says:

            Jag tror att det får räcka såhär, tack för en trevlig dialog.

  10. Diskussionen om artikeln ”Samtal med Anders Grönros” har till en del kommit att handla om hans film Ambres och trovärdigheten. Går det att verifiera, finns evidens?

    Verifierbarhet har olika betydelser. I den allmänna betydelsen handlar det om att bestyrka och bekräfta något, i sin administrativa funktion är det att intyga, i sin mer vetenskapliga att belägga.
    I juridiska sammanhang krävs bevis eller en trovärdig linje av evidens. Där även om bevis saknas och fakta är begränsade kan någon fällas därför att tillräckligt många evidens ger ett övertygande sammanhang.

    I alla dessa sammanhang är det viktigt att kontrollera urkunder, vittnen och insamlat material.

    När det rör en vetenskaplig ansats så krävs verifiering av en hypotes. Det förutsätter observationer som överensstämmer med hypotesen.

    När det rör seriös journalistik och dokumentär finns hos teamet bakom Grönros en näst intill vetenskaplig ansats. Eftersom det finns en stor mängd inspelat material äger man således en stark möjlighet till att kontrollera innehåll och trovärdighet.

    Både verifiering och falsifiering är baserade på observationer och kan inte användas för att påstå att en hypotes är evigt ”sann” eller ”falsk”.
    Så frågan om Sture kanaliserar en egyptisk tusenårig ande kan objektivt sätt varken avfärdas eller bekräftas. Däremot ger dokumentationen, enligt Anders Grönros, trovärdiga evidens för fenomenet som det är upp till var och en att avfärda eller tro på.

    Artikeln ”Samtal med …” handlar inte om att verifiera Ambres utan om rätten till sökande. I denna artikel ”Samtal med Anders Grönros”, berättas om ett spektakulärt fenomen som filmskaparna velat undersöka och skildra i dokumentärens form. Ämnet som sådant är kontroversiellt. Men ska det hindra? De som gjorde filmen har säkert alla olika unika upplevelser men de har varit med om något som inte så lätt kan avfärdas.

    Anders Grönros anser att de har skildrat ett fenomen som indikerar möjligheten av en andlig värld. Ämnet som sådant får rigida skeptiker att vilja förbjuda visningen av programmet och inte bara ifrågasätta att filmen gjorts utan straffa dem som gjort den. Har vi en sådan inskränkning av journalistiskt sökande och skapande i Sverige?

    Vad avslöjar det? Vad synliggör det? Var finner vi sådana extrema förbud? I diktaturer, som Nordkorea och Iran. Javisst men också i Sverige högljutt demonstrerat av antihumanismens representanter.

%d bloggare gillar detta: