26 juni, 2017

Nyhumanisterna Irving Babbitt och Paul Elmer More kan stimulera samhällsdebatten

Carl Johan Ljungberg

I en värld där individen främst ses utifrån sina materiella behov och de sociala banden tänjs hårt kan den amerikanska nyhumanismen utgöra viktig inre kompass, hävdar litteratur- och statsvetaren Carl Johan Ljungberg i detta debattinlägg.

Text: Carl Johan Ljungberg, PhD i Politics, frilansförfattare

I vår västvärld saknas inte bekymmer. Här råder kanske inte öppen svält eller krig.

Men i den privata sfären finns desto fler orosmoment såsom skilsmässor, upplevd ensamhet och arbetsrelaterade svårigheter. Många människor kopplar inte av och sover dåligt. Alkoholism och droger skördar offer. Barn och ungdomar sägs känna ångest och otillräcklighet; många kvinnor möter våld eller nedvärderas. I en ny studie hävdas det att hela 38 % av europeerna bär på någon form av livsproblem.

Allt detta möter vi i en tid vars individer fått fler möjligheter att göra sig hörda än någonsin och då alltflera inte bara i de utvecklade västländerna fått det förhållandevis gott ställt.

För att avhjälpa sådana brister arbetar vår tids regeringar intensivt. Men vad de tillgriper är olika socialtekniska och terapeutiska medel såsom ekonomiska bidrag och understöd, psykologiska och beteendepåverkande kampanjer, samt omhändertagande vid offentliga institutioner, för att bara nämna några.

Problemen kvarstår och ökar tyvärr snarast.

En mindre vanlig ansats är kyrkornas. De erbjuder individen att genom en fördjupad Gudsupplevelse och en församlingsgemenskap återvinna sin känsla av värde och mål i livet. Deras diakoni arbetar gör också vitala insatser, litet skilda från den statliga socialtjänstens.

En linje som i dag inte ofta verkar prövas är humanismens. Den är för det första svår att urskilja, då många tror att ”humanism” betyder en ateistisk åskådning, vars bärare håller ett öga på den sekulära statsmakten och skolorna som de vill skall vara neutrala i trosfrågor. Den rörelsen borde noga taget knappast räknas in i humanismen, då den mera är ett sekulariseringsfenomen. I varje fall är den inte den mest representativa formen av humanism.

Nyhumanismen

Det finns desto fler skäl att påminna sig de rörelser som i en tid av förändring velat bistå individen i en sorts inre uppbyggnad och ta självuppfostran, bildning och viljeträning till hjälp. Här finns bland andra den i dagens Sverige inte så kända rörelse som kallas The New Humanism, och som framträdde i USA åren efter 1900 och ett stycke in på 1930-talet. De båda främsta företrädarna för The New Humanism var tänkaren och litteraturvetaren Irving Babbitt (1865-1933) och filosofen och teologen Paul Elmer More (1864-1937). Babbitt var professor i fransk litteratur vid Harvard, medan More verkade bl a vid Princetonuniversitetet. Paul Elmer More var 1930 f ö kandidat till Nobelpriset i litteratur. Framför allt Babbitt fick många lärjungar. Poeten och dramatikern T S Eliot hör till dem.

Babbitt och More fick som födda på 1860-talet uppleva den storartade amerikanska samhällsutveckling som tog fart efter inbördeskriget. Med explosiv kraft växte industrin och kommunikationerna, medan landet även upplevde en stor invandring. Under den så kallade guilded age lades grunden för det framgångsrika, på många områden överlägsna Amerika som vi känner.

Samtidigt var detta en tid då det inre livet försummades, och de rörelser som ville prägla detta starkt förändrades. Inte bara blev människosynen krass i en tid då USA blev rikt och dess stora förmögenheter grundlades. Hela det arv av historiskt framvuxen människotolkning, som förknippats med kyrka och västerländsk teologi, liksom med klassisk filosofi och rättsuppfattning, utmanades nu närmast ursinnigt.

Människan som driftstyrd varelse

Människan började ensidigt uppfattas som en känslo- och driftsvarelse; en som har rätt att leva ut sina behov tämligen oinskränkt. Vi ser i nyhumanisternas tid dels en rörelse med tonvikt på känslor, dels en sorts scientistisk dogmatik som strängt förordar det naturvetenskapligt mätbara. Bakom de två varianterna ligger också en expansiv, urskillningslöst direktdemokratisk demokrati- och rättighetssyn som spred sig till alltfler områden. Denna sentimentalism respektive naturalism kom båda i stridsställning mot klassisk filosofi och kristendom; bara det ”sensationella” dvs det som de yttre ”sinnena” kan erfara räknades. Det gjorde också att moraliska och andra restriktioner, som tidigare haft kyrkans och samhällets sanktion, nu förkastades. Religiös och humanistisk självdisciplin förklarades oviktiga eller sågs på sin höjd som en smakfråga.

Även på det sociala och materiella området ändrades synsätten. Om människan tidigare hade ansetts behöva kämpa för sin frihet och för att nå välstånd, ansågs dessa nu i varje fall av många som självklara rättigheter. En sentimental jämlikhetssyn spreds och särskild sympati ansågs böra riktas mot ”the underdog”, den i samhällskampen orättvist behandlade.

Inspiratör härtill var ytterst den franske tänkaren Rousseau. Olika sociala drömprojekt i hans anda, byggda ibland på hård individualism och ibland på olika kollektivistiska fantasier som socialism och (senare) kommunism, vann ivriga anhängare i USA.

Hård indivudalism

Babbitt och More såg farorna med dessa nya attityder. De måste nämligen leda till ett sänkt personligt ansvar. Att demokratin gav fler människor chans att påverka samhället var värdefullt, likaså att ingen behövde tro på något utifrån ren auktoritet. Men demokratin måste enligt nyhumanisterna i allas intresse godta inskränkningar av makten och utöva en sorts varsam broms på tillfälliga opinioner och intressen. En representativt, federalt styre med inbyggda motvikter typ USA:s federala beslutande församling kongressen och Högsta Domstolen var nödvändigt. Det gäller att försvara en begränsad statsmakt med rum för olika gruppers egenansvar och självstyre.

I den tidens USA började alltfler individer från förra sekelskiftet nedvärdera sådana bromsfunktioner. Flera såg även mognad och traditionella värden som hämmande eller ”tråkiga”. Fröset såddes bl a till den långtsenare studentrevolten.

Amerika ratade behovet av självinsikt

Babbitt och More oroades av den starkt ökade brottsligheten i sin tids USA, men fruktade även de laglydiga medborgarnas ökande rastlöshet och materialism. Skolor och universitet insåg inte dessa faror utan satsade tanklöst – med män som Harvards ryktbare rektor Charles W Eliot i spetsen – på snävt specialiserad, nyttoinriktad utbildning. Därmed försummades kurser som kan ge bildning och självkännedom. Eftersom många värderingar då som nu tog formen av omdefinitioner av kultur och konst, framhöll nyhumanisterna, att universitetens kurser och lärostoff seriöst måste omprövas. Mer tonvikt borde läggas på att belysa vad måtta, smak och personlighetsutveckling kan betyda.

Amerika hade en gång byggts genom att egenansvaret värdesatts. Här tilläts individerna till fullo utnyttja sina talanger. Det gjorde att handling, djärvhet och mod sattes högre än reflektion och djupare självinsikt. Allt fler människor bortsåg, enligt nyhumanisterna, därmed från att all strävan till personlig insikt inbegriper en rörelse mot ett centrum. Man måste helt enkelt höja sig över mer ”perifera” böjelser och upplevelser. Fler behövde i ”den gyllene tidsåldern” inse att den sorts drive som kanske frambringar rastlösa företagare ofta ger materiell utdelning men inte det slags samhälle vars människor äger äkta livsinsikt.

Till Babbitts lärjungar hörde utom T S Eliot framträdande 1900-talsgestalter som journalisten Walter Lippmann och litteraturvetaren Austin Warren. Att den energiske franskprofessorn vid Harvard gjorde få av sina åhörare likgiltiga är omvittnat. Om Babbitts insats som lärare skrev t ex en av hans studenter, Stuart P Sherman, senare: ”Man kände inte för ett ögonblick att han var en pedagog som undervisade studenter. Man kände att han var en Coleridge, en Carlyle, en Buddha, som tömde ett stort ymnighetshorn med all världens visdom över ens huvud”.

Till de många som utan att ha varit Babbitts studenter har påverkats avgörande av honom hör författaren Russell Kirk samt historikerna Arthur M Schlesinger, jr och Peter Viereck. Beröm fick Babbitt även av den ansedde klassicisten Werner Jaeger. Babbitt och More hyllades i Sverige t ex av litteraturvetaren Fredrik Böök, som trots sin uppskattning nog får sägas ha missförstått bärande idéer hos dem båda.

Nyhumanisterna och religion

Vissa har undrat hur nyhumanisterna såg på religionen. Babbitt och More var båda formade av kristna kyrkor. Ändå ville de utforma tänkesätt som kan användas av individer med olika religioner. De sökte därmed utöva en sorts ekumenik. Drag som ledde den tidens kyrkor mot ytlig, sentimental religiositet avskräckte dem. Det hindrar inte att de ofta vann läsare bland aktiva religionsutövare.

Ser man kristendomen i ett större sammanhang var främst Babbitt starkt medveten om dess svåra läge i Amerika och Väst. Själva kristendomens nedgång, hävdade han, berodde till stor del på samtida teologers och prästers oförmåga att utrycka sitt budskap odogmatiskt, utan abstraktioner eller överintellektualisering. Mer tonvikt på viljan och andlig erfarenhet skulle göra att moderna människor kunde godta det kristna budskapet. Babbitt inskränkte dock inte sitt intresse för religion till kristendomen. För honom spelade möten med religioner som konfucianism och buddhism (främst de så kallade ”lilla farkosten”) roll.

Det antika Grekland inspirerade

För More blev såväl den grekiska antiken som kristen reflektion en inspirationskälla. Jämte Babitt såg han framför allt ett behov av besinning och ödmjukhet, detta i en tid då människan med sin stolta teknik upplevde en lång serie frihets- och förnuftstriumfer. Nyhumanisterna påminde om att kanske de flesta etiska läror anlägger någon form av ”filosofisk broms” på människans maktvilja och expansiva impulser. Denna broms (som mera filtrerar och ordnar impulserna) kallade de i sin tur ”a will to refrain” eller ”the inner check”. I ett begrepp som ”den etiska viljan” anar man även att de påverkats av den grekiska tanken om ”måttets lag”.

Babbitts och Mores läror bildar som helhet en människokunskap vars värde har överlevt den tid då de levde. Att t ex följa Babbitts kritiska idéhistoriska granskning av västerlandets stora gestalter är i sig fängslande. Hans termer och ordval är ofta nytra och dräpande, slutsatserna har det självklaras enkelhet. Om nyhumanismen skall kunna verka förutsätter det samtidigt, att människor är villiga att ge sig själva den ro som krävs för att sätta sig in i dessa ingalunda lättviktiga budskap. Det krävs också att man inte snabbt dömer ut vad de båda tänkarna har att säga. Man måste förstå att moderna favoritåsikter och underförstådda självklarheter här ges en synnerligen skarp prövning.

I dag verkar tidens rastlöshet som en spärr mot att tillägna sig vad ”the inner check” eller ”den etiska viljan” innebär. Vi antas ju erkänna våra spontana impulser som vår bästa kompass, allt medan besinning och eftertanke blir sekundära. Många ser det även som ett olidligt intrång bara att någon rekommenderar dem en viss tänkare eller filosofi. Att inse vad Babbitt och More kan betyda hjälps inte heller av de talrika missförstånd och avsiktliga feltolkningar av dem som gjorts.

Detta ställer desto större krav på den som vill väcka intresse för Babbitts och Mores tankar. Men uppgiften är i grunden både behövlig och tacksam.


Att läsa: Irving Babbitt: Literature and the American college, Democracy and leadership. och Rousseau and romanticism. The Dhammapada (översättning m. inledande essä). Folke Leander: Humanism and naturalisn: A comparative study of Ernest Seillière, Irving Babbitt and Paul Elmer More. Claes G Ryn: Will, imagination and reason. Irving Babbitt and the problem of reality.

Irving Babbitt: Etik, demokrati och ledarskap. Två texter i urval och med inledning av Carl Johan Ljungberg.

Paul Elmer More: The Shelburne Essays. Arthur Hazard Dakin: Paul Elmer More.

About Torbjörn Sassersson

Torbjörn Sassersson är en av grundarna bakom föreningen Humanism & Kunskap. Han är även redaktör för och debattör på den fria nättidningen NewsVoice och kunskapsbiblioteket Vetapedia.se som långsamt byggs upp. Torbjörn Sassersson har en fil kand från Stockholms Universitet inom naturvetenskap och miljövård. Han arbetar med IT och PR på webben genom sitt enmansbolag.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: